Omma/Frekvenser: Svinet

By Bjarne Nordbø and Josefin Lindberg

En skallig man, ett berg och ett festivalbesök som blir till någonting helt annat.

Följ med in i denna psykedeliska fabel som utspelar sig på det mytomspunna Omberg.

Vem är Svinet? Och vad vill han egentligen?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 30, 2021
• ISBN: 9789180273282

Bjarne Nordbø

Bjarne Nordbø, boende i Vadstena nära Omberg, är estradpoet och snart aktuell med en skiva där han läser upp några av sina dikter. Har tidigare utgivit Insyn samt medverkar i ett flertal antologier.

Book preview

Innehållsförteckning

Akt I

Akt II

Akt III

Akt IV

Akt V

Akt VI

Akt VII

Akt VIII

Akt IX

Akt X

Akt XI

Akt XII

Akt XIII

Akt XIV

Akt XV

Akt XVI

Akt XVII

Akt XVIII

Akt XIX

Akt XX

Akt XXI

Akt XXII

Akt XXIII

Akt I

Vad jag minns innan allt hände är som en lång hall av grönt. Liksom en tunnel. Grönt i alla nyanser, bruna stammar, en efter en och jag gick. Eller rättare sagt, fötterna gick. Totalt tankefri. Som ett vakuum, men det var det ju inte. Jag andades noggrant. Bilarna, staketen, alla människor och musiken fanns plötsligt bara där. Belysning i trädens grenar. Någonting fick min hand att gå ner i fickan och fiska upp ett gäng sedlar, som en annan hand tog emot och jag var inne på en festivalplats. Följde efter några ryggar. Någon räckte mig ett glas öl, sa att det var Drottning Ommas egna. Jag drack med djup törst. Hade ingen röst. Inga ord. Vad hade jag egentligen?

Kändes som om jag var placerad på en spelplan. Olika pjäser rörde sig efter givna mönster. Musik som passade till allas rörelser i ett spel utan regelbok. Människor gick omkring med sina egna meningar om liv och död på ett alldeles ickedramatiskt vis. Hundratals fåglar av olika arter sjöng stämmor och överträffade varandra i färgprakt och skönhet, flygandes hit och dit i luftrummet. Det föll ett lätt regn på min skalle. Små små droppar trummade på min tunna hud, formade en melodi. En stadig rytm ovanifrån. Droppar som inte rann av mig, utan genom mig.

Blandades med mitt blod. En sällsamt lyckad kombination. Kände mig på något vis kolsyresatt och så lätt att fotsulorna inte kände av någon tyngd eller dragning mot jord. När jag såg ner mot marken insåg jag att jag var barfota. Noterat. Inte mer än så.

Satte mig på en stol framför en scen där det spelades något elektroniskt. Det kändes ensamt men med folk runt omkring mig. Det såg ut som om de pratade med varandra, men jag hörde inte. Jag bara såg på det där feta vildsvinet uppe i tallen bakom scen. Högt upp. Liggandes på rygg rätt dryg på en gren. Mellan digra betar rök det från en fet cigarr. Hela trynet var ett hånfullt och mycket belåtet flin.

Akt II

Vad jag väntade mig var ett riktigt grymtande, inte de ord som kom till mig:

-Känner du också flytet, arma människa?

Var det inte tillräckligt surrealistiskt som det var? Spelplanen, fåglarna och det där med att jag var liksom fast, solid men