Lilla Josefin och hennes stora kanin

By Roland Palmqvist

Lilla Josefin och hennes stora kanin.
Josefin är nästan sex år när hon får en riktigt stor kanin. Det visar sig också att det inte är vilken kanin som helst. Den får namnet Jösta - med J - eftersom alla i hennes familj har namn som börjar på den bokstaven. Far, mor och två äldre bröder. Familjen bor på en liten gård långt ute på landet.
Det visar sig snart att Jösta verkar förstå vad Josefin säger. Så småningom börjar hon själv fatta vad Jösta tänker, prata kan den ju inte. Därför uppstår något som Josefin kallar tänk-prata. Jösta får mycket och gott att äta och växer och blir ännu större.
Efter ungefär ett år börjar så Jösta genomgå en märklig förvandling, vilket är upssende-väckande. Därför blir både den stora kaninen, men också Josefin, mycket omtalade och närmast rikskända. Hela familjen drar nytta av händelsen och efterhand sker fler märkliga och spännande saker.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 2, 2021
• ISBN: 9789180272469

Roland Palmqvist

Författaren har i hela sitt liv haft krivandet som arbete – och som hobby. Två barnböcker av honom har tidigare utgivits. Han arbetade från början hos två olika ståltillverkare, dels hos Sandvik, som ligger i hans egna hemtrakter, och dels hos företaget Uddeholm i Värmland. Därefter blev det flytt till Roslagen som reklamchef hos metallbearbetnings-företaget Sporrong i Norrtälje och han blev där senare chef för företagets förlagsdivision. Sedermera blev det arbete i reklambranschen och karriären avslutades (de sista sex åren) som kommunikatör, idégivare och textskrivare hos Roslagsmuseet i Norrtälje. Slutligen blev han alltså pensionär. De skilda arbetsuppgifterna under åren har påtagligt påverkat hans skrivande. Och det på ett mycket positivt sätt. Fantasirikedom finns! Illustratören Inger Myrén är svensk medborgare, men har varit bosatt i södra Frankrike i många år. Hon har som akvarellist blivit känd och omtyckt i hög grad och visar här att hon även behärskar konsten att illustrera böcker, vilket kräver att hon på beställning också kan skapa riktigt fina bokillustrationer.

Book preview

När Josefin var fem år kom hennes pappa hem från jobbet en vårkväll och sa, att han hade en ordentlig överraskning till sin lilla flicka.

Vad då, pappa? Jag fyller ju inte sex år förrän den 24 juli, sa hon.

Följ med ut till bilen så får du se, svarade han.

I en stor korg i bilens baksäte fick hon se en ljusgrå kanin.

Den plirade nyfiket på Josefin och såg riktigt gullig ut, tyckte hon. Ena örat hängde ner lite grann och det gjorde att den också såg lite busig ut.

Menar du att den är mm, pappa?

Jajamensan. Kaninen är din och du ska sköta om den och mata den alldeles själv Du har ju ofta sagt att du gäma vill ha ett husdjur, eller hur?

"Joo ... fast kanske inte en kanin. Jag önskade mig nog hellre en ...

En liten hund, avbröt pappan. Ja, jag vet det.

"Den här kaninen är ju väldig stor, pappa."

Ja, det är den verkligen och ändå är den bara tio veckor gammal. De andra ungarna i kullen är mycket, mycket mindre. Jag fick den här när jag hade snickrat färdigt hos bonden i Sjölunda. Han tyckte att jag hade gjort det riktigt fint i hans hus, så man kan säga att jag fick den gratis.

"Tack pappa, det blir bra med en mörkvit kanin – den är ju jättefin och den kan ju faktiskt heta Gratis. Det är väl ett bra namn på min kanin, eller hur pappa?"

Kaninen var så stor och tung så att Josefin inte kunde hålla den i famnen särskilt länge. Men när pappa Johan försökte ta upp den så skuttade den tillbaka till Josefin. Pappan menade att det var ett bra tecken.

Jag tror att jag förstår, sa pappan. Du har många ord du som slutar på »is«, eller hur? Det är mamnis och det är pappis och dagis, godis, mellis och många, många fler

"Ja, men man kan ju inte gärna kalla den för Kaninis?"

"Nej, det har du rätt i. Men Gratis är nog inte heller något riktigt bra namn på din kanin! Tänk på vad alla vi i familjen heter ..."

Jo, det förstås. Då tycker jag att den ska heta Jösta? Josefins båda äldre bröder hette Jonte och Jakob, mamman hette Johanna och pappans namn var Johan och alla hette de Johansson i efternamn.

Gösta?, frågade pappan. "Gösta stavas jumed G och alla vi andra har ju namn på som börjar på bokstaven J."

Man kan väl stava Jösta med J, det hörs ju tvdligt, sa Josefin.

Ja, okej då, sa pappa Johan. I morgon ska jag snickra en bur åt Jösta, det lovar jag. I natt får Jösta sova i ditt rum, men sen ska den inte bo inne hos oss. Buren kaninen fick blev på tok för liten redan efter några veckor Jösta hade då redan hunnit bli ännu större.

Det var då väldigt vad den växer fort, sa pappan.

Hur ofta matar du den egentligen?

Han får mat när han är hungrig, svarade Josefin, (för nu visste de att kaninen var en han) och hungrig verkar han vara nästan jämt.

Ge den inte för mycket mat bara, sa pappan. Det är nog lika bra att den får bo i vedboden i fortsättningen, eller hur Josefin? Jag ska snickra en dörr med nät som den får ha på dagarna och på nättema får du stänga om Jösta.

Fast jag har honom ute på gården nästan hela dagarna – och det går bra. Han smiter inte iväg och så äter Jösta upp många maskrosor och en massa gräs, så snart behöver du kanske inte klippa gräsmattan längre.

Jag undrar det jag?, sa pappan och kliade sig i huvudet. Men du ser väl till att den inte äter upp blasten på våra grönsaker? Det har verkligen börjat växa riktigt bra på grönsakslandet nu.

Josefin gick runt på ägoma med sin kanin och visade den var den fick gå och var den inte fick vara. Markerna var rätt stora. Förutom tomten där huset stod så fanns det ett par stora åkrar, en mindre granskog, en liten sjö och till och med ett litet och stenigt berg.

På själva hustomten fanns det också en gammal lagård, ett annat uthus och en vedbod. Längre tillbaka hade det nämligen bott en bonde med sin familj där och de hade haft både kor och får och dessutom en häst.

Eftersom det var Josefins pappa som ägde alltihop nu så hade Josefin döpt ägoma till Pappriket. förklarade hon för sin kanin. Men nu var det just Jösta som faktiskt fick bli kung över hela Pappriket.

Bäst av alltihop, tyckte tydligen Jösta, var ändå stranden vid sjön, det kunde Josefin se när de gick dit ner för att bada eller meta.

Josefin hade övertygat sin pappa om, att de måste köpa riktigt kaninfoder till Jösta. Det behövde den för att hålla sig frisk och stark och flera stora säckar med pellets kördes hem. Hö fick den också för det var nödvändigt att Jösta fick äta just hö, det slipade ner tänderna på den, hade pappan sagt. Annars kunde tänderna bli för långa och det vore ju inte alls bra.

Eftersom Jösta åt så mycket så blev det förstås också rätt så mänga kaninpluttar överallt på tomten och det såg verkligen inte snyggt ut, tyckte Josefin. Hon tog därför med sig kaninen till komposten bakom uthuset och med sig hade hon också en burk med kaninpluttar som hon tömde på komposthögen. Sedan plockade hon upp pluttama igen för att visa dem för Jösta och så slängde hon dem i en liten tunna som stod där Josefin lyfte upp kaninen och visade honom var pluttama hade hamnat och sa till honom att han bara skulle bajsa vid komposten i fortsättningen

Kaninen tittade på henne och hon tyckte faktiskt att det såg ut som om han nickade och att han verkligen hade fattat vad hon menade.

Snart kunde hon också se att Jösta skuttade iväg bakom uthuset när det var dags och när hon kikade där kunde hon se att han verkligen hade förstått vad hon ville. Vilken duktig kanin, tänkte hon och log för sig själv. Han förstår ju riktigt bra det jag säger

På våren sådde Josefin morotsfrön. Två stora påsar med frö hade hon fått av sin mamma, som hade ett eget stort jordgubbsland, en odling som ingen annan än hon själv fick sköta. Däremot fick ju de andra i familjen smaka jordgubbarna när de skördades. Det blev ofta så mycket bär att hon kunde sälja en hel del till grannar och bekanta.

Det gick bara