Med hela handen i syltburken

By Maria Steen and Maria Lyckow

Agnetas och Carinas liv har varit ganska händelsefattiga på sistone. De har varken fått parkeringsböter, vunnit på Triss eller satt dit någon skitstövel på flera veckor. Det har gått så långt att Carina lagar kalasmat på en tisdag.

Så står det i tidningen att en äldre kvinna i skogen utanför Karlskrona spårlöst försvunnit, men det finns inga tecken på kidnappning eller mord. De enda grannarna bor i ett konstnärskollektiv en bit bort och säger sig inte veta någonting. Enligt Agneta är konstnärer ytterst misstänksamma typer, sådana som knarkar, käkar groddar och pimplar vin. Det sista har hon i och för sig inte så mycket emot. Men kan de ha något att göra med att en tant gått upp i rök? Det borde gå att lista ut om man bara tar lite initiativ, tänker hon.

“Med hela handen i syltburken” är fjärde delen i Maria Steens humoristiska feelgood-serie “I vått och torrt”. Med ett vasst språk och finurliga dialoger skriver hon om dråpliga missförstånd som får oss att stanna upp i skratt.

Denna digitala bok är en omarbetad version av den tryckta boken "Med fingrarna i syltburken".

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Sep 6, 2021
• ISBN: 9789180003360

Book preview

Med hela handen i syltburken

Maria Steen

Copyright © Maria Steen 2018, Word Audio Publishing 2021

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-336-0

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Förord

Livet tuffar på i Sveriges soligaste stad, åtminstone är den det ibland. Visby kan sticka upp, och Luleå när de har midnattssol, men det får man ta.

Trots att vackra Karlskrona är tämligen återhållsamt när det gäller skandaler innebär det inte att det inte händer saker under ytan.

Några av dem har jag avslöjat i Så putsas en skitstövel, En liten jävel över bron och Så snyter man en sötnos. Nu får du möta ännu en medborgare som inte kan hålla fingrarna i styr.

Trevlig läsning!

/Maria

Och här är persongalleriet

Carina Aronsson: Revisor, bor på Saltö i Karlskrona, är arbetskamrat med Kari och bästa vän med Agneta. Carina är en riktig inföding som aldrig skulle känna sig trygg någon annanstans än i Karlskrona. Eller tillsammans med någon annan kompis än Agneta, även om det kan bli lite väl mycket rock’n’roll kring henne ibland.

Agneta Broberg: Arbetar på ett lager, är bästis med Carina och ska sluta röka den dag hon vaknar upp och hennes spikraka hår är lockigt. Hon skulle gärna byta jobb men är definitivt inte beredd att gå någon utbildning eller anstränga sig på annat sätt. Hon kan tänka sig att bli en sådan som sitter och sätter en liten oval svart Ica-klisterlapp på alla äpplen. Hon kollar regelbundet på Arbetsförmedlingens hemsida efter detta.

Kari Andersson: Revisor, bor i Ronneby, är granne med Robban, arbetskamrat med Carina och nästan ohälsosamt beroende av sitt ex Erik, om du frågar de andra. I de tidigare böckerna lärde hon känna några andra av huvudfigurerna. Vissa har Kari närmat sig med viss skepsis. Agneta, till exempel.

Karl Robert Robban Englund: Har precis startat egen firma med sin grävmaskin, bor i Ronneby och är granne med Kari. När han köpte huset funderade han på att skaffa hund, men nej, han skulle nog hitta en kvinna i stället. En lugn och snäll som han inte skulle behöva kolla upp stamtavlan på. Det har väl gått så där hittills.

Erik Melin: Lärare på gymnasiet i Karlskrona. Kari och Erik köpte huset i Ronneby tillsammans men en dag åkte han ut och efter ett tag var han välkommen tillbaka in. För tillfället är han ute återigen och bor i en lägenhet nere vid Stumholmskanalen, nästan mitt i centrala Karlskrona.

Gunilla Svanlund: Kollega på gymnasiet med Erik och med Jörgen, som hon är gift med. Hon brinner för jobbet. Hade hon och Jörgen inte haft barnen Lova och Albin skulle hon nog ha sovit över i skolbiblioteket lite då och då. Inte för att hon inte vill hem till Jörgen, de har det bra, men skolan är hennes livs bästa val. Ja, efter Jörgen, förstås.

Jörgen Svanlund: Jägare och allmänt händig. Lärare på gymnasiet i Karlskrona, bor med Gunilla och två barn en bit norr om stan. Det passar hans lugna temperament att bo lite utanför och lugne Erik är den kollega som han har mest utbyte med. Förutom Gunilla, förstås.

Eira Englund: Faster till Robban, bor uppe i skogen i ett hus som snart inte är något hus längre. Men det tycker hon att andra högaktningsfullt ska skita i. Det är hennes hus, hon klarar sig bra själv och behöver inte daltas med. Robert – hon vägrar kalla brorsonen för Robban – behöver inte alls komma upp och ömka sig över fastern.

Patrik Eriksson: Bor tillsammans med tre andra i ett ruckel uppe i skogen, inte långt ifrån Eiras hus. De tre har uttalade konstnärsambitioner medan Patrik har helt andra skäl till att han bör hålla sig från stan så mycket som möjligt.

1

Carina och Agneta sitter tysta. Inte för att de inte har något att säga, det har de alltid, utan för att det är tisdag och flygflottiljen övar. Dånet från Jas-planen som lyfter från Ronneby och klyver luftrummet över Karlskrona bjuder oftast på en kort paus i konversationen.

Jo, jag frågade om du tycker att jag har gått upp i vikt. Carina försöker få grepp om något hon börjat identifiera som valkar runt midjan.

Agneta skakar på huvudet. Börja inte nu igen. Du ser ut precis som vanligt.

Nä, men kom igen. Visst har jag lagt ut?

Du har inte lagt ut. Varför köper du inte en badrumsvåg? Jag har sagt det till dig förut. Men du litar ju ändå inte på vad jag säger.

Carina ger upp försöken att hitta ett grabbräcke på sin kropp. Aldrig i livet! Det finns saker man inte vill ha svart på vitt. Och det angår ingen vad jag väger.

Möjligen angår det dig själv. Annars är vikten jätteprivat. Det är därför det heter badrumsvåg och inte till exempel hallvåg. I så fall skulle man kunna väga in folk som kom på besök och se hur mycket sås man behövde göra.

Agneta knackar fram en cigarrett ur paketet. Du kan få låna min digitala om du vill. Den är jättebra. Siffran har inte rört sig ur fläcken på flera år.

Kanske för att du inte gått upp i vikt.

Nej, snarare för att batterierna tog slut. Agneta ser sig omkring. Har du askfatet kvar på balkongen?

Carina nickar. Agneta drar med sig en pläd, det har börjat bli lite kyligt. Hon sätter sig i den stol som Carina alltid lämnar kvar ute, även när balkongsäsongen är över, för att Agneta ska känna sig välkommen när hon tar en rökpaus.

Cigg smakar inte lika gott när det är kallt ute, så Agneta drar några snabba bloss och ska precis gå in igen när Carina petar upp balkongdörren med foten, med en pläd över axeln och ett glas vin i varje hand.

Jag tänkte att du skulle få nåt värmande. Har maten i ugnen och det tar en stund innan den är klar.

Ah, hade jag vetat att jag skulle få sällskap hade jag inte fimpat. Det tackar man ju inte nej till. Agneta pressar grymtande ner handen i byxfickan. Men fasen så trångt det börjar bli, muttrar hon medan hon lirkar upp tändaren.

Carina är på väg att kommentera något om viktökning igen men avstår. Hon sveper i stället filten om sig medan Agneta får fart på cigarretten igen.

Så du har inget på gång nu? frågar Carina. Sällskap alltså? Jag tyckte du sa nåt om en Krister för ett tag sen.

Det var den förrförre, svarar Agneta. Nej, det funkade inte med Krister. Han är skitsnygg och det tycker han också. Han blir starstruck varje gång han ser sig i spegeln.

Jaså, en sån. Var hittade du honom? På Tinder?

Nej, jag behövde handpåläggning på mitt bredband och då skickade de honom. Angenämt till en början. Han ville aldrig gå hem.

Carina lösgör en arm ur pläden och dricker lite av vinet. Gick han inte hem? Det kan inte vara så att du bundit fast honom vid elementet eller mutat honom med öl?

Skulle jag?! Nej, han gick hem men kom tillbaka.

Men nu kommer han inte tillbaka?

Agneta drar ett bloss, skakar på huvudet och fimpar igen. Han la ner projektet när jag vägrade låta honom ockupera mitt badrumsskåp med hudvårdsprodukter. Det räcker väl för fasen med tandborste och rakhyvel!

Carina nickar instämmande. Inget skägg den här gången alltså?

Nej, det var där mitt omdöme svek mig i rena saligheten över att bredbandshelvetet gick i gång igen.

Carina reser sig och viker ihop pläden. Jag måste gå in och kolla ugnen, maten är klar snart. Det blev alldeles för mycket. Jag som skulle hålla igen lite …

Agneta känner på sig att det är dags att byta ämne. Det här med vikten är alltid något som kommer upp när Carina har tråkigt. Hon är inte den som jagar det stora äventyret, men livet får inte vara för händelsefattigt för någon av dem. Nu har hon varken fått parkeringsböter, vunnit på Triss eller gått in i ett misslyckat förhållande på flera veckor. Det är inte bra. Agneta känner igen tecknen. Ett glas rött är ju alltid nyttigt för blodet, men att väninnan lagar kalasmat mitt i veckan betyder bara en sak. Det är oftast enbart ett nytt recept som kan få henne på bättre humör.

Agneta ropar ut mot köket. Vi kanske ska hitta på nåt kul? Jag menar, det är ju långt till advent.

Jaha. Carina känner på gratängen med en sticka. Och hur kul är det med advent då?

Tja, inte vet jag. Man får i alla fall en anledning till att byta gardiner.

"Och det är ju hejdlöst roligt."

Agneta rycker på axlarna. Hon ska göra ett nytt försök senare till att muntra upp sin vapendragare. Hon går ut till Carina i köket och river loss en bit hushållspapper, spolar glasögonen under kranen och tar en droppe diskmedel.

Hon kastar en blick ner i ugnsformen. Ser lyxigt ut!

Det är bara för att du inte har glasögonen på.

Nä, men kom igen nu. Jag vet varför du alltid vill bjuda mig på mat. Det är bara för att du inte vill äta min.

Agnetas framfart med kastrullerna slutar ofta med något ätligt, även om det ibland är svårt att urskilja råvarorna. Att sitta med fördrinken hos henne är som att sitta i den ångestfyllda kön till bilbesiktningen. Man vet aldrig hur det ska sluta. Det enda man kan vara säker på är att man efter kaffet och konjaken har körförbud.

Carina bara skrattar och Agneta vänder sig om för att gå ut i vardagsrummet.

Jag slår på tv:n och kollar lokalnyheterna bara.

Carina pekar med stekspaden mot rummet. Fjärrkontrollen kan ligga i soffan. Fyller du på vinglasen?

Maten var mer än god. Carina har gjort en gratäng med mycket smak, lagt på lite örtkrydda på slutet och neutraliserat det hela med basmatiris och kokta grönsaker. Det var så där gott att man gärna lägger in en ny laddning i munnen innan den förra riktigt tagit slut.

Carina torkar upp gratängsås med en broccolibukett. Var det nåt särskilt på nyheterna? Jag hade köksfläkten på och hörde inte ett smack.

Nja, inte direkt. Det var några studenter på högskolan som hade fuskat på tentan, en tant som försvunnit i skogen, jag hörde inte så noga, och så nåt nytt bråk om ett nybygge som kan störa Karlskronas världsarvsstatus.

Nu igen?

Ja, det är väl nån rackare som vill bygga nåt som inte ser ut som 1680.

Det låter som en parfym.

Nej, parfymen är 4711. 1680 grundades Karlskrona. Av Karl XI.

Oj! Impad! Kommer du ihåg sånt från skolan?

Agneta torkar munnen med servetten och lutar sig nöjt tillbaka. "Nej, jag råkade lyssna på Vi i 5:an när jag stod och strök häromkvällen."

Carina skrattar. Nobelt att erkänna! Sitt kvar du så dukar jag av.

På väg tillbaka från köket stannar Carina till. Men, den här kvinnan som försvann i skogen. Är det ingen som letar efter henne?

Inte vet jag. Hon kanske inte alls är försvunnen. Hon kanske har tagit Öresundståget till Köpenhamn och sitter hos en tatuerare nu.

Carina slår sig ner vid bordet igen och snurrar lite med det som är kvar i vinglaset. Vilket motiv väljer hon tror du?

Agneta funderar. "Inte carpe diem i alla fall. Kanske en liljekonvalj? Eller nån gammal älskare? Evert, till exempel?"

Carina nickar. Jag tror också på ett namn. Hon borde väl vara i den åldern där det inte blir aktuellt med borttagning med laser om hon hittar en ny?

Agneta grubblar en stund igen. Man kanske inte ska skoja bort det här. Tänk om hon gått vilse och är rädd för älgar och sånt. Stod det ingenting i tidningen i dag?

Carina går ut i sovrummet och kommer tillbaka med den. Jag hann inte läsa allt i morse. Vi får kolla.

Det är ingen större artikel men det framgår att polisen varit på plats och att de pratat med de närmaste grannarna – en grupp konstnärer som bor i kollektiv där de skapar och bedriver kursverksamhet. Men de kunde tydligen inte tillföra något.

Nu skulle man ha haft en bil. Agneta ser farligt drömmande ut. "Vi kunde ha åkt upp