Storklockan i Paris

By Knut Ståhlberg

1945 tar det stora kriget äntligen slut och kort därefter anländer journalisten och författaren Knut Ståhlberg till Paris. Staden som så småningom skulle komma att bli hans hem och arbetsplats. I den här boken berättar Ståhlberg om sina upplevelser av efterkrigstidens Paris, tiden som korrespondent och sina möten med politiska centralfigurer såsom Charles de Gaulle och François Mitterrand.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 13, 2021
• ISBN: 9788726992229

Book preview

Augusti 1994

Augustivärmen är tryckande i Paris, och jag har haft fönstren stängda och jalusierna fördragna hela dagen. Med nattmörkret har luften blivit lättare. Jag kan höra ljudet från den stora paraden och festligheterna på årsdagen av Paris befrielse. Det är femtio år sedan Paris blev fritt. Om några månader blir det femtio år sedan kriget tog slut.

Paraden skall gå från Porte d’Orléans över boulevard Saint-Michel och fram till Paris stadshus. Tusen cyklar är med i tåget. Jag vet inte om cyklarna spelade så stor roll för Paris befrielse – alla cyklade på den tiden – men jag vet i alla fall att en cykel har spelat en roll. Den tillhörde några som kom att stå mig nära, men den är säkert inte med i tåget.

För mig personligen var det en annan cykel som spelade en roll, fast i ett helt annat sammanhang.

Om en stund kommer portvakten upp med posten. Här på rue Franklin vid Trocadéro får vi post tre gånger om dagen. Det har vi alltid fått och på den punkten har ingenting förändrats. Det var likadant på rue du Docteur Blanche där vi bodde i över tjugo år. Jag har faktiskt bara bott på två ställen i Paris, nu på rue Franklin och då på rue du Docteur Blanche. Två adresser, men bara ett liv. Jag väntar inget speciellt med posten, men jag var ute när den sista postgång anlände och portvakten har lovat att komma upp med den kväll, paraden till trots.

Här är vackert. Mattorna är slitna och allting behöver göras i ordning, men solen lyser in på mornarna och slätar över det som inte skall synas och skapar en ljus och behaglig stämning.

Från rummet där jag sitter har jag utsikt över Eiffeltornet. Jag kan se långt bort till skrapan i Montparnasse. Jag kan se hur flygplanen långt borta, där Paris tar slut, går ned på den gamla flygplatsen Orly. Jag har Paris utanför mitt fönster. Det är här jag har mitt hem.

Under nästan hela sommaren har det legat en ljudkuliss över Champs-Élysées och de andra avenyerna som strålar ut från Triumfbågen på Place de l'Étoile, som i dag också heter Place Charles de Gaulle. Ljudet har varit bruset som tagits upp från vågorna vid kusten i Normandie. Ljudkulissen har lagts ut för att påminna parisarna och alla turisterna om den stora invasionen, armadan som kom med befrielsen till Frankrike och resten av Europa, också för femtio år sedan.

Vissa kvällar har bruset som legat över platsen trängt ända fram hit till Trocadéro, bruset från Atlantkusten, stränderna i Normandie och klipporna vid Dover. Det har påmint om någonting: Fred i vår tid!

Fred i vår tid! Jag kan fortfarande se löpsedlarna, triumferande löpsedlar som förkunnade att det inte skulle bli något krig utan fred i vår tid, att vi kunde ta det lugnt, tackar!

Det måste ha varit på Norra Bantorget i Stockholm som jag såg dem först, utanför cigarraffären intill Röda Rummet, nattkaféet. Men sedan fanns de överallt, i Hamngatsbacken mitt emot NK, där den välkända damen med det vackra namnet Alfhild Bernschöld sålde tidningar från hela världen, och på tidningsståndet under den riktiga svampen på Stureplan, överallt. Det var inte utmed min väg, men den dagen var allting annorlunda.

Fred i vår tid, den 30 september 1938. Englands premiärminister Neville Chamberlain och Frankrikes Édouard Daladier, den Daladier som jag skulle träffa i nationalförsamlingen i Paris många instängda år efteråt, hade sammanträffat med herr Adolf Hitler i München och kommit tillbaka med ett papper där det inte stod, men påstods vara garanterat, att inget krig skulle bryta ut. Fred i vår tid med ruiner, död och förintelse och bomber över Hiroshima och Nagasaki. Vilka statsmän de var, de två. Jag blev lurad den gången, och det har suttit kvar djupt. Vilket bittert skämt, fred i vår tid.

Bruset från vågorna över gatorna i Paris har känts lugnande, som en bekräftelse på att allting till slut ställs till rätta. Det slagna Frankrike kom att sitta med bland segermakterna när kriget äntligen var över. Men till vilket pris måste inte även det ske.

Jag har just avslutat det sista kapitlet i den här boken. Charles de Gaulle tyckte inte om sitt franska folk lika mycket som han tyckte om Frankrike, men han hade fel den store mannen. Det är inte bara de trehundratjugofem olika ostsorterna som hans landsmän har i huvudet.

Händelser byggs upp av människor, och människorna är viktigare än händelserna. Människor i Paris. Jag har älskat dem. Jag har tyckt illa om dem, ibland, då och då, inte så sällan. Men jag har älskat dem och kan inte undvara dem. Jag har älskat Paris. När kriget kom drömde jag om städer jag aldrig sett och som jag trodde att jag aldrig skulle få se. Människor jag aldrig skulle få möta. Jag skulle aldrig få se Notre Dame och Sacré Cœur. Jag skulle heller aldrig få uppleva de glada parisarna som satt på kaféerna eller gick på teatern och lyssnade på Mistinguett och Maurice Chevalier.

Jag fick träffa både Mistinguett och Maurice Chevalier. Men de skulle inte vara desamma som de varit och inte riktigt som jag tänkt mig. Även andra människor skulle vara annorlunda och se annorlunda på världen. Människor som skulle lösa sig ur tvångströjan som de burit under kriget och som skulle försöka bygga en ny värld, ett nytt Frankrike som skulle behöva lång tid på sig för att bli vad det är i dag.

Gamla Frankrike, dignande under historiens tyngd, sönderbråkat av krig och revolutioner, ständigt pendlande mellan storhet och elände men ständigt, från sekel till sekel, återupprättat av förnyelsens anda, skrev Charles de Gaulle i sina memoarer.

Det var ungefär så det var. Gamla Frankrike var nedslitet i botten med trötta människor som ville leva. Frankrike är i dag fortfarande gamla Frankrike men med allt det som förändrats och förnyats. Frankrike kallades under många år för Europas sjuke man. Men Frankrike är en kvinna, och det var de Gaulle som där hade rätt.

Det är alltså femtio år sedan Paris befriades. Jag har varit ute och tittat på paraden men gått tillbaka och satt på teven, de stora folksamlingarna gör det svårt att följa med vad som händer. Skall man sitta på platserna dit pressen är förvisad ser man som vanligt ingenting eller bara en liten del. Televisionen är det bästa sättet att få grepp om vad som sker. Jag har lärt mig det.

Jag var ung och grön och nyfödd när jag kom hit. Jag vet inte vad jag skulle ha varit om jag och min cykel inte kommit fram. Att bryta upp? Det kan inte bli något mer uppbrott. Jag har brutit upp en gång och det var för att komma hit. Det var ett stort steg och det finns ingen anledning att bryta upp igen. Det här är mitt hem och jag kommer att stanna.

Turistbussarna här nere på gatan har fortsatt att rulla, obesvärade av vad som försiggår på annat håll i staden. De har inte förstått det här med Paris befrielse och intresserar sig inte för det. Turistbussarna har sina bestämda rutter och låter sig inte störas. Eiffeltornet är viktigare. Det förvånar mig inte alls.

När paraden är framme vid Hôtel de Ville, stadshuset på högra stranden mitt emot Notre Dame, skall festligheterna fortsätta. Paraden och festligheterna kommer säkert att upprepas om tjugofem, femtio år. Parader är ibland viktigare än händelserna de skall fira.

Det är naturligt att man låtit bruset från den normandiska kusten, samma brus som vid Dovers vita klippor, komma från Triumfbågen. Det är också naturligt att platsen med Triumfbågen blivit uppkallad efter de Gaulle. Utan alla som var med honom skulle Paris och parisarna och hela franska folket inte ha befriats på det sätt som skedde, och utan allt det som skedde skulle allting ha varit annorlunda. Inte ens paraden skulle ha varit densamma.

Paris har förändrats och Frankrike har förändrats. Det är inte rätt att påstå att detta skulle vara paradiset, för det har det aldrig varit, men man kanske kan se ett litet hörn av det.

Jag var inte med då Storklockan ringde och Paris blev fritt den där kvällen för femtio år sedan, och jag vet inte hur många av de andra i kväll som kan ha varit med.

Men det var då allting började.

Storklockan

Storklockan i Notre Dame, Humlan, le gros Bourdon, hade börjat ringa vid niotiden på kvällen. En röst i radion hade uppmanat präster och behöriga att gå till sina kyrkor och sätta fart på klockorna, och i kyrka efter kyrka ringde klockorna i Paris: klockorna i Sacré Cœur, i Belleville, i Auteuil, i Montparnasse.

Samtidigt med klockklangen började fönstren slås upp runt om i Paris. I kvällsmörkret låg röken kvar från den stora branden i Grand Palais intill Champs-Élysées. På spridda håll fortsatte skottlossningen på gatorna, men som genom ett under hade det elektriska ljuset släppts på och medan folk började strömma ut ur husen fortsatte radion att sprida budskapet:

– Parisare! Paris är på väg att befrias. Nej, fel, fel! PARIS ÄR BEFRIAT!

På platsen framför Hôtel de Ville, stadshuset, hade de första enheterna ur general Leclercs andra pansardivision kört fram. Det var förtruppen, den första kontakten mellan de reguljära franska trupperna och ett Paris som svultit, hoppats och kämpat för sin befrielse.

– Dom är här! Dom har kommit! ropade rösterna i radion. Leve Frankrike! Leve de Gaulle!

Det var på kvällen den 24 augusti 1944.

Den fria franska radion hade börjat sända bara några dagar innan. Man sände från en hemlig station som undanhållits den tyska ockupationsmakten.

– Ni får förlåta att vi är lite oorganiserade och lite stökiga, sade rösterna. Men vi har inte sovit på flera dygn och det här är den största dagen i våra liv. Vi vill dela med oss åt alla. Sätt ut radioapparaterna i fönstren. Alla kvarter har inte fått tillbaka strömmen. Men alla måste vara med!

Framför Hôtel de Ville bara ökade uppståndelsen. Hundratals som blev tusentals människor strömmade till. På boulevard Saint Germain dansade folk, och från upplysta fönster och från krönen på gatornas barrikader vajade trikoloren.

Med klangen från klockorna och med ljusen och de upplysta fönstren hade Paris förändrats. I augustinatten hade det stora vackra Paris fått tillbaka sitt gamla vänliga ansikte.

Fyra år av ockupation var utplånade, sammanlagt 1 494 dagar plus de nio dagar som Paris väpnade uppror varat med barrikader och strider på gatorna. Det var den stora natten. Paris var befriat.

– Paris är fritt, ropade radion.

Striderna skulle fortsätta ännu en dag. Men det var ändå den stora natten. Ringarna i Notre Dame fick lov att lämna sina poster och låta Storklockan tystna när skottsalvorna började slå i väggarna högt uppe i tornet där klockan hänger.

Kaptenen som lett den lilla förtrupp som i ilmarsch tagit sig fram till Paris hette Dronne. Han hade tagits emot av jublande motståndsmän och frihetskämpar i Hôtel de Ville, där man inte längre hade någon ammunition. Men jublet och klockklangen hade blandats med skottsalvor och dånet från kanoner som börjat skjuta från positioner utanför Paris. En salva slog in i de stora upplysta salongerna. Ljusen släcktes. Folk kastade sig ner på golvet och sökte skydd där de kunde.

Undan för undan tystnade kyrkklockorna. De trötta, upphetsade rösterna i radion från de första skälvande minuterna då Paris höll på att befrias kom tillbaka med nya besked:

– Vi har kanske förhastat oss en smula. Gå hem till er och stäng fönstren. Stanna inte kvar på gatorna och låt er inte massakreras i onödan.

Man hade varit ute en dag eller natt för tidigt. Men det var ändå den stora natten då Paris nästan var befriat.

Den natten sov inte Claire och Yvon Morandat i sina sängar i Hôtel Matignon, premiärministrarnas palats på rue de Varenne. I stadshuset, Hôtel de Ville, fortsatte Roger Stéphane, som var kommendant och överste ceremonimästare, att fira den franska trupp som anlänt, men det skedde nere i källaren. På rue du Docteur Blanche, i en annan del av Paris, vakade en kvinna som kom att betyda något i en annan människas liv, i mitt liv. Ute i Rambouillet, några mil bort, väntade general de Gaulle – och Hemingway – på att det sista motståndet skulle brytas ned och att intåget i Paris kunde börja.

I Stockholm hade Paris befrielse firats redan dagen innan. Det var ett misstag, en beklaglig feltolkning av en kryptiskt skriven kommuniké. BBC i London hade i sina middagssändningar den 23 augusti, långt innan det ens var en avlägsen möjlighet att låta Storklockan ringa i Paris, i tre ord gått ut med budskapet som skulle gå som en elektrisk stöt genom miljoner människor och räknas som krigets mest positiva och gladaste nyhet:

– Paris is free!

Också i London och på andra ställen i Storbritannien började kyrkklockor ringa. Tretton ringare inkallades till dagen därpå för en extra ringning i St. Paul's Cathedral i City, Londons sönderbombade City. Det skulle bli en hälsning till Paris och parisarna. Men ringningen inställdes.

I Stockholm kom kvällstidningarna ut med nyheten i extraupplagar sent på eftermiddagen. Sveriges Radio, som då hette Radiotjänst och fanns kvar på Kungsgatan, kastade om programmet för kvällen; en rad prominenta personer fick berätta om sina upplevelser och sin kärlek till Paris. Hela natten firade jublande franska flyktningar och fransmän i Sverige befrielsen. På UD gjorde man de första anstalterna för att säga upp de diplomatiska förbindelserna med marskalken Philippe Pétain och den tysktrogna Vichyregimen i Frankrike, vilket man inte vågat göra tidigare.

Dagen därpå, när dementierna hunnit komma, kom Aftonbladet ut med två stora rubriker: Blodet flyter på Paris gator och Bildsköne Bengtsson har flytt från fängelset.

Paris befrielse blev ett epos. En historia nästan lika märklig som den stora franska revolutionen, ett epos med myter och legender, hjältar och förrädare.

Striderna i Paris hade börjat på allvar den 19 augusti, en lördag. Men redan fyra dagar tidigare hade Parispolisen gått i strejk. Järnvägarna var i strejk sedan den 10 augusti. I Paris fanns inga bussar, de hade försvunnit från gatorna för länge sedan, inga bilar. Metron, tunnelbanan, fungerade bara sporadiskt eller inte alls. Posten delades inte ut. Paris var avstängt. Maten började tryta. Bagarna hade inget mjöl. Även om det funnits mjöl, hade de ingenting att elda ugnarna med. Gas och elektricitet släpptes på bara under korta stunder.

Teatrar och biografer var stängda. Utegångsförbudet hade flyttats fram från klockan elva till klockan nio på kvällen.

De första affischerna som manade till storstrejk och väpnat uppror mot den tyska ockupationsmakten hade dykt upp på väggarna torsdagen den 17 augusti.

Parisare! Till vapen! stod det. Och under det: Leve de Gaulle! Leve republiken! Leve Frankrike!

Det var den kommunistiska sektionen inom motståndsorganisationen som gått ut med affischerna. I London ansåg man att tiden ännu inte var mogen och att Paris befrielse skulle få lov att vänta. Men med affischerna ute var det hela motståndsrörelsen som kastade sig in i kampen. På lördagen var striderna i full gång. Motståndsmän sköt från takåsar och portgångar. Patruller ur de fria franska styrkorna, FFI eller FTP, beroende på vilken politisk grupp de tillhörde, körde runt i svarta Citroënbilar som stulits från tyska depåer eller erövrats från tyska patruller. Det lothringska korset, motståndsrörelsens och de Gaulles symbol, var målat i vitt på taken, på sidorna och fram och bak på bilarna.

Stridsledningen satt hundraarton trappsteg ned i underjorden i katakomberna rakt under statyn med lejonet från Belfort på Place Denfert-Rochereau. Befälhavare var en överste från spanska inbördeskriget, Rol-Tanguy. Han ledde striderna på gatorna, i den mån det var möjligt. När kampen började hade han sjuhundra man till sitt förfogande. Tillsammans hade de sexhundra gevär, fyrahundra kpistar och något tusental handgranater.

I slutskedet, strax innan Storklockan klämtade, var tjugotusen män och kvinnor i aktion på gatorna. Av dessa var inte alla beväpnade, men arsenalen hade dag för dag ökats med vapen som erövrats från tyskarna och handvapen som man tagit från sårade eller döda tyska soldater. Det man saknade var ammunition.

Ledningen nere i katakomberna hade ett eget telefonnät, okänt för tyskarna. Det fungerade vid sidan av det officiella nätet. Katakomberna var en hemlig kommandopunkt som hela tiden kunde hålla sig underrättad om vad som försiggick. Därifrån utgick order, men fristående och odisciplinerade grupper opererade samtidigt för sig själva på gatorna. Motståndsmän samlades i ett gathörn för att försvinna i nästa och dyka upp på ett tak och öppna eld mot tyska pansarbilar, tyska soldater och tyska transporter. Det var stadsgerilla.

I Quartier Latin hade nobelpristagaren Joliot-Curies laboratorium förvandlats till en tillverkningscentral för brandbomber, molotovcocktails.

Söndagen den 20 uppmanades parisarna att bygga barrikader. Parisarna har barrikader i blodet, och barrikader dök upp på gatorna runt om i Paris. Somliga såg egendomliga ut. Sängar och gamla madrasser släpades ner, parksoffor rycktes loss, gatstenar hackades upp. Gamla kaminer och bråte vräktes ut. Varje barrikad hade sin egen individualitet. Få av dem kunde motstå en regelrätt pansarattack, men de skulle i alla fall hindra tyskarna från att röra sig fritt och få fram förstärkningar.

Från katakomberna hölls fingret på Paris puls. Pulsen blev hastigare och febrigare. Förlusterna ökade. Improviserade sjukvårdare i vita rockar med stora rödakorsmärken var i aktion mitt i kulregnet och mitt bland brinnande bilar. Tyska stridsvagnar stacks i brand, tyska soldater togs till fånga. Den tyska hakkorsflaggan revs ned från offentliga byggnader. Trikoloren hissades.

Polisprefekturen, den stora kolossen till byggnad som ligger på Île de la Cité mitt emot Notre Dame och granne med sjukhuset Hôtel Dieu, hade ockuperats av de fria franska styrkorna redan på lördagsmorgonen. De poliser som fortfarande var i strejk och hade lagt av sina uniformer trängde in i byggnaden och arresterade de poliser som inte deltog i strejken utan var lojala med samarbetsregimen.

Prefekturen förvandlades till en fästning, men beväpningen var närmast symbolisk. Man hade några gevär, några kpistar och revolvrar för att försvara sig plus en mängd sandsäckar som lagrats i prefekturens källare.

Prefekturen blev det civila högkvarteret med representanter för de Gaulles provisoriska regering; en motvikt till det militära högkvarteret i katakomberna med kommunisterna och överste Rol-Tanguy.

Hôtel de Ville, stadshuset på andra sidan Seine, var i händerna på en ung man på tjugosex år, Roger Stéphane. Han hade firat sin födelsedag tillsammans med poeten och författaren Jean Cocteau när striderna började.

Han hade inställt sig på prefekturen, varit ute och inspekterat ställningarna på Place Saint-Michel, fått en kula i armen, tagits om hand på Hôtel Dieu, återvänt till prefekturen och fått i uppdrag att inta stadshuset.

Med armen i band, ett vitt sidenband som skulle finnas på alla bilder, och trettio man genomförde han operationen i gryningen. De myndighetspersoner som fanns kvar i stadshuset, inklusive borgmästaren Taittinger, låstes in bakom beväpnade vakter.

Roger Stéphane hade utverkat fyra kpistar, en för varje fasad på den väldiga byggnaden med sina tinnar och torn, dessutom ett antal gevär. Gevärsskyttarna placerade han ut i fönstren enligt en strategisk plan som utarbetats av den ende av ockupanterna som hade någon militär erfarenhet, en demobiliserad reservlöjtnant.

I brist på beväpning ansåg Stéphane att mannarna behövde se lite mer krigiska ut. För att få pli på det hela skickade han ut några emissarier till det närliggande varuhuset Bazar de l’Hötel de Ville på andra sidan rue de Rivoli. Där förhandlade dessa till sig en uppsättning blåställ. Det blev snyggt. Besättningen på Hôtel de Ville var den bäst klädda och de enda stridande i Paris som hade uniform. Utom tyskarna.

Det var i den munderingen och fortfarande med armen i band som Stéphane och hans mannar tog emot Leclercs förtrupp när den anlände till stadshuset den kvällen då Storklockan ringde för tidigt i Notre Dame. Det var också Stéphane som var med och tog emot general de Gaulle när denne anlände och hälsade Paris befolkning från ett fönster i stadshuset.

De hade skjutit på allt som rörde sig men hade inte lidit andra förluster än några sårade.

I en ännu mer strategiskt och politiskt viktig byggnad, premiärministerpalatset Hôtel Matignon, hade två andra ungdomar installerat sig. Det var Yvon Morandat och Claire, som var hans sekreterare. De var de Gaulles och den provisoriska franska regeringens representanter.

Hôtel Matignon var ur flera synvinklar den viktigaste byggnaden och den viktigaste symbolen i Paris. Genom att besätta Hôtel Matignon befäste och bekräftade de Gaulle sin legitimitet och den ännu provisoriska franska regeringens anspråk på att representera det legitima Frankrike, och detta mot vilka grupper som än ville hävda motsatsen.

Många krafter var i rörelse och det var brådskande. Kommunisterna var aktiva under upproret och de bäst beväpnade. Motsättningarna mellan kommunisterna och de Gaulle hade gjort sig gällande redan innan upproret började, och de hade ökat under stridernas gång. Vad som skulle hända efter befrielsen var oklart.

Väl installerade i Hôtel Matignon hade de Gaulle och den provisoriska regeringen ett synligt bevis på att det var de som representerade den franska legitimiteten. Detta både mot kommunisterna, mot omvärlden och inte minst mot de allierade.

Men det fordrades att palatset kunde intas. Den som fick uppdraget var den unge Yvon Morandat.

Han hade som en av de allra första anslutit sig till general de Gaulle i London. Två gånger hade han skickats över från England och släppts ned med fallskärm i det ockuperade Frankrike. Nu var han således de Gaulles representant och närmaste man till Alexandre Parodi, som av de Gaulle utsetts till den högste civilt ansvarige i Frankrike under tiden fram till befrielsen och till dess de Gaulle själv kunde komma och ta över.

De civila hade inte mycket att säga till om i en stad där bilar brann och sårade och döda måste tas om hand, där varje gata var osäker och ingen visste hur det skulle sluta. Uppdraget var delikat. Konseljpresident Pierre Laval, den onda anden i den franska samarbetsregeringen, hade försvunnit från palatset bara några dagar tidigare, och ingen visste vad han lämnat efter sig.

Yvon Morandat lyckades inte hitta några frivilliga som kunde ställa upp. Den enda han kunde räkna med säkert var hans sekreterare Claire, flickan som senare skulle bli hans hustru. Yvon tog fram sin cykel och med Claire på pakethållaren gav de sig i väg till Hôtel Matignon.

Varken Yvon eller Claire var parisare. Claire var från Reims och studerade i Paris. Yvon var från trakten av Bresse i östra Frankrike. Båda två hade bara en oklar föreställning om vad gatorna hette i Paris. De cyklade till avenue Matignon där Hôtel Matignon rimligen borde ligga.

Men det finns inte, och har aldrig funnits, något Hôtel Matignon på avenue Matignon. Claire och Yvon hittade flera hotell, men alla var fulla av tyskar och inget såg ut att vara i stil med ett palats, som skulle ha stora portar med vakter innanför.

En vänlig parisare, som Claire senare påstod var ute och rastade sin hund mitt i alltihopa, upplyste om misstaget.

För att komma över till den rätta adressen på andra sidan Seine måste återtåget ske rakt över Champs-Élysées. Där fanns haken. Champs-Élysées låg under beskjutning. En grupp tyskar hade fattat posto uppe vid Triumfbågen och sköt rakt ned för avenyn mot Obelisken på Place de la Concorde. För att komma över Champs-Élysées måste Claire och Yvon krypa på magen och släpa cykeln efter sig. Claire ville aldrig erkänna att hon varit rädd. Varje gång hon berättade om den här dagen, förnekade hon att hon varit rädd. Men Yvon erkände det, men motvilligt, för det var inte första gången han fruktat för sitt liv. Om också aldrig förr mitt på Champs-Élysées.

Nästa etapp började vid den stängda porten till Hôtel Matignon, en byggnad som alla parisare känner till. Yvon begärde att få tala med den ansvarige kommendanten, och porten öppnades. Vad som uppenbarade sig var mer än Claire och Yvon väntat sig.

En beväpnad styrka på tvåhundrafemtio man stod uppställd på gården. Det var den försvunne konseljpresidenten Lavals efterlämnade garde. Gardets uppgift var att försvara palatset, som Claire och Yvon kommit för att ta över.

Cykeln hade de lämnat kvar utanför på gatan, men Yvon gick i bara skjortärmarna och Claire var klädd i en ljus sommarklänning. Det var ingen imponerande styrka som anlänt för att besätta palatset. Men Yvon sträckte upp sig.

– I den franska republikens namn har jag i uppdrag att ta över Hôtel Matignon och här installera den nya franska regeringen, förklarade han.

Kommendanten kunde ha arresterat och på stående fot låtit arkebusera de båda inkräktarna. Det borde han ha gjort. Det var hans uppgift. Men förmodligen hade han känt att nya vindar börjat blåsa. Laval, konseljpresidenten, var inte kvar, den gamla regimens framtid var osäker. Och Yvon och hans unga sällskap hade blåvitröda armbindlar, republikens symbol, som Claire tagit fram ur sin handväska innan de ställde ifrån sig cykeln.

Kommendanten gjorde honnör, kommenderade i givakt och skyldra gevär, och i skjortärmar och ljus sommarklänning passerade republikens båda representanter, Claire, tjugo år, och Yvon, tjugofem år, hedersvakten vid kommendantens sida.

Överste kammarherren eller övervaktmästaren eller vad han kallades var också situationen vuxen. Han titulerade Yvon Monsieur le Ministre och visade herr ministern och hans sekreterare runt i palatsets gyllene salonger. Den nye ministern installerades ståndsmässigt i den försvunne Lavals sovrum, det gröna rummet med det stora badrummet.

Dagen därpå kunde de Gaulles och den provisoriska regeringens representanter samlas till sin första konselj i palatset på rue de Varenne. Paris var inte befriat, men vad som föreställde Frankrikes nya regering var på plats även om ministrarna var interimistiska och bara fyllde tillfälliga uppdrag.

Claire utnämndes till den provisoriska regeringens första talesman, taleskvinnor var ännu inte uppfunna. Hon fick, i samma ljusa sommarklänning, läsa upp den första regeringskommunikén och svara på den tillskyndade pressens frågor. Hon blev den första, om också den minst långvariga, i den långa raden av talesmän som under skiftande regeringar skulle försöka förklara för oss i pressen vad som försiggick i Frankrike.

Den franska republikens ministeriella maskineri hade satts på fötter av två ungdomar. Det var viktigt, det var en vändpunkt. Även om striderna fortsatte hade Frankrike nu en regering i Paris.

– Men dessförinnan hade jag och Yvon i alla fall hunnit äta frukost med riktigt kaffe, rostat bröd, smör och marmelad. Sådant jag inte hade sett sedan jag var barn, underströk Claire alltid när hon berättade det. Hon kunde inte glömma just det rostade brödet.

När Storklockan ringde på kvällen den 24 augusti var situationen i Paris närmast desperat. Maten var på upphällningen. Sjukhusen var överbelastade med sårade befrielsekämpar, somliga i tonårsåldern, med tyska soldater som tagits om hand och med sårade parisare som kommit i vägen för kulorna på gatan. Ett tusental civila parisare som inte deltagit i striderna hade omkommit.

Det stora utställningspalatset Grand Palais hade satts i brand och röken låg som ett tjockt moln över Paris. Det skulle ta flera dagar innan elden var släckt och man fått bort den stackars hästen som kommit dragande nerför Champs-Élysées med en iskärra i augustivärmen och kommit i vägen för kulkärvarna.

På Polisprefekturen var läget från början kritiskt. Redan på kvällen lördagen den 19 hade prefekturen ammunition kvar för bara några timmar, samtidigt som tunga tyska stridsvagnar gått i ställning utanför. Förtvivlade röster i prefekturens telefon hade ropat på undsättning. En kort vapenvila kom till stånd. Tack vare den svenske generalkonsuln Raoul Nordling, som förhandlat med den tyske överbefälhavaren von Choltitz, hade striderna tillfälligt avblåsts. Vapenvilan blev inte långvarig, men den lättade på trycket och räddade situationen för ögonblicket.

Under tiden som striderna pågick fanns hotet att general von Choltitz, som var ansvarig för de tyska styrkorna i Storparis, Gross Paris, skulle verkställa Hitlers order och förstöra staden.

Hitlers order var uttrycklig. Paris skulle stickas i brand, Paris skulle brinna, broarna över Seine skulle sprängas, byggnader och de historiska minnesmärkena förstöras.

General von Choltitz hade medel att verkställa Hitlers order. En tysk styrka var på väg till flygfältet Le Bourget utanför Paris. Bomplan stod beredda att ingripa. Sprängladdningar uppgavs vara utlagda eller på väg att placeras ut under broarna. Flera ton sprängämnen lagda under de fyra pelarna skulle få Eiffeltornet att rasa ihop.

Det har cirkulerat många uppgifter om orsaken till att generalen von Choltitz vägrade att lyda Hitlers order. Många har fått äran av att ha övertygat generalen om det monstruösa i att förstöra Paris och därför kommit att framstå som stadens räddare.

Men långt efteråt, långt efter det att Paris befrielse blivit historia och legend, svarade von Choltitz i ett TV-program på frågan