Marias resa

By Faramarz Moazzami

När Karin bröt sin vänskap med Maria började Maria sin långa resa genom livet.

Det blev en färd med synliga och osynliga kännetecken. Resa till olika världsdelar för att hitta sig själv. En äventyr med kärlek och sorg.

Det är en roman med kärlekens olika former samt vänskapen som huvudtema!

• Language: Svenska
• Publisher: Santra
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9789189171022

Faramarz Moazzami

The Author Faramarz Moazzami was born in Iran but is living in Sweden since 1970. He was working as an engineer, economist and teacher. He is written several books both in Persian and in Swedish, published in Iran and in Sweden. He wrote several collections of poems, theatre plays and novels. His first poems published in Lyrikvännen in year 2000 and he participated at several poetical festivals in Stockholm, last time at Poesimässa (Poesifestival) year 2023. Collected poems, Thoughts and more are some examples of his English poems.

Book preview

Jag önskar att i världen,

så långt ögat når,

finns det liv

och

det livet

skulle människorna skänka

till sina älskade.

Den dagen vaknade Maria tidigt. Det var en dag som alla andra dagar. Hon låg kvar en stund i sängen. Kände lust att krama och kyssa någon. Men hon hade ingen. Kanske var det därför hon vaknade så tidigt. Hon gick upp och tittade ut genom fönstret. Det var vår. Allt var så vackert. Hon kände våren i blodet. Det var som om alla blommornas lukter hade samlats i hennes blod, förvandlade till en stark lust att ge och ta.

Maria var en söt flicka, men hon var fjärran från kärleken utan att veta varför. Hon tänkte på hur det skulle kännas om hon just då hade någon som kramade henne och kysste henne ömt på brösten. Bara själva tanken väckte hennes lust. Det var som om det brann i hela kroppen.

Hon vaknade upp från sitt drömmande. Det var lördag. Hon ville ta en promenad. Hon tänkte på sin vän Karin. De var jämnåriga och hade gått i samma klass i gymnasiet. Vänskapen hade bestått år efter år. Hon tänkte på senast när de var tillsammans på dansen. Karin var en snäll tjej och sade aldrig nej. Hennes snällhet gränsade till självdestruktivitet. När hon dansade med grabbarna, lite berusade, tog de alltid tillfället i akt och kysste henne. Karin gillade att kyssas och bli kysst. Sedan var vägen till att bli upphetsad inte lång. Allt slutade i sängen. En kort romans på livets resa. Maria var Karins motsats. Hon var bestämd och väntade på den stora kärleken. Nu var hon tjugosju år. Hon tänkte på lukten av rosor som försvann när sommaren var borta. Medan Karin gillade frestelsen trodde Maria på kärleken och båda två var halvvägs, någonstans.

De promenerade längs Strandvägen ut till Djurgården. De hörde bilarnas motorljud och såg några cabarioletter. Ägarna skyltade med sina bilar och förarna hade blondiner med vinden genom håret bredvid sig. Deras hår var som havets vågor och återspeglade solen.

Maria och Karin pratade om allt och inget och om killarna som de träffade senast. Maria pratade om kärlek och Karin om sex, från hjärtats till lemmens storlek. Lusten i alla dess former var Karins favorit. Hon tyckte att det var naturligt men kände ändå saknad.

- Vi måste gå ut Maria.

- Jo, det kan vi göra ikväll. Men har du inte fått nog?

- Nog av vad? undrade Karin.

- Sex! konstaterade Maria.

- Du vet att jag aldrig får nog. Jag förstår mig inte på mig själv. Det är som ett bottenlöst hål. Det blir aldrig fyllt vad jag än gör.

- Jo, det blir det ibland, sade Maria och båda skrattade.

- Du gillar inte sex, frågade Karin.

- Jo, det gör jag visst, men på mitt sätt.Ditt sätt är överdrivet.

- Nu låter du som en gammal tant! sade Karin.

- Nej, men vi vet att när det börja med sex så slutar det också så, konstaterade Maria.

- Tänk på all njutning du missar, bara det, sade Karin.

Maria tänkte på morgonen, på lusten och allt som avstannade.

Nu gick två män förbi. En av dem vände sig om och tittade på Karin.

- En till, sade Maria.

De var tysta en stund.

- Skall vi ut ikväll? frågade Maria.

- Inte till samma gamla ställe. Vi känner nästan alla där.

- Jag förstår, det finns alltid några av dina gamla pojkvänner, skrattade Maria.

- Du är svartsjuk, sade Karin.

Båda tyckte att samtalet bara gick runt och tystnade. En liten båt stannade vid kajen. En grupp ungdomar, både flickor och pojkar, steg av. De var i tjugoårs ålder. Maria tänkte på den tid när hon var nitton år. Livet verkade enklare, kanske klarare. Hon såg hela tiden framåt. Hon hade inte så mycket bakom sig. Det var som att börja läsa en ny bok.

Vid den tiden hade Maria pojkvän. Han var en blyg kille. Hon kunde även mer än honom och det gillade hon. Det gav ett övertag. Ibland gick de och dansade. Maria gillade att dansa kind mot kind och kropp mot kropp. Hon kände hans värme och hjärtslag. Hans vänner drev med honom och kallade honom för mes. Efter en tid tröttnade Maria på honom. Hon var trött på att alltid ta initiativet. Det var som att köra en enkelriktad väg. Hon ville komma någonstans medan han bara var... Maria kom tillbaka från tankarnas värld när Karin pekade på en mörkhårig pojke, en av de ungdomarna som kom från båten.

- Han ser ut som Elvis, sade Karin.

- Ja, det har du rätt i, instämde Maria.

Han såg faktiskt ut som Elvis. Långt svart och litet lockigt hår. Han hade kammat håret uppåt. Vinden blåste i håret och gjorde det Majestetiskt.

- Vet du vad som är intressant med killar Maria?

- Det finns många intressanta saker med män, skrattade Maria.

- Nej, jag skämtar inte. De tror att de äger oss!

- Låt dem tro det, sade Maria.

- Men det har sina konsekvenser!

- Det skall du säga som blir kåt efter några kyssar, hånade Maria.

Nu var Karin arg, nästan ledsen. Hon tyckte inte det var hennes fel att hon gillade att älska. Maria märkte att hon råkat trampa på en öm tå.

- Jag menade inget illa Karin. Vi tror alla på våra saker.

- Ditt tjat om kärleken är inte mindre jobbigt. Du tror på en massa saker.

Nu var det Marias tur att bli sur. Ungdomarna tog vägen bort från kajen och blandade sig med mängden. Maria kikade än en gång på den mörka killen och funderade på vad Karin sagt. Var det enbart en tro hon hade eller var det en övertygelse? Under åren hade hon upplevt saker, saker som hon gillade och inte gillade. Allt lagrades någonstans. Nu var de vid Djurgårdsbron. Det satt folk vid restaurangen vid vattnet. Maria såg en flicka och en pojke som satt mitt emot varandra och höll varandras händer. Hon såg djupt i hans ögon. Det var som om han försvann i hennes ögon. Maria kände åter smärtan från morgonen. Det gjorde ont i hennes underliv.

- Vi går hem Karin.

- Vad är det med dig? Vad har hänt nu?Sa jag någonting olämpligt!

Medan Karin skrek vände sig några människor och tittade konstigt på henne, som om det var förbjudet att prata högt. Hon tittade tillbaka på dem och visade sitt långfinger. Maria märkte att hon överförde sin förtvivlan till Karin. Hon skämdes men visade det inte utåt.

- Nej, du gjorde inget. Det är jag som inte är mig själv. Vi fortsätter.

Nu var det stopp i trafiken. Ingen bil kom fram. En buss rusade fram och släppte av massvis med folk. Maria såg åter gruppen med pojkar och flickor. Minnet kom tillbaka. Hon tyckte att historia inte var någonting annat än några minnen, ibland förvrängda. Man suddar bort de värsta delarna. Och hennes historia var inte så märkvärdig men ändå sann för henne.

- Vet du vad jag hörde från en kompis? frågade Karin.

- Hur skulle jag kunna veta det! undrade Maria.

- Hon sa att det finns fina killar på gymmet. Vi kanske skulle ändra våra rutiner.

- Snarare dina! svarade Maria.

- Vi får snygga kroppar på köpet, sade Karin skrattande.

- Det är inget fel på min!

Maria tittade på sin kropp och tänkte på tiden när hon var yngre. Då var hon kroppsfixerad och gick ofta och tränade på gym. Hon tänkte på killar som tittade på flickor som om de vore köttstycken.

- Du har en snygg kropp Karin.

- Men killarna! sade Karin.

- Har du inte tillräckligt många?

- Det blir tråkigt. Man måste ha variation, sade Karin.

- Blir du aldrig kär Karin?

- Jag är kär varje gång jag träffar en kille som jag gillar, konstaterade Karin.

- Du har det lätt.

Karin tänkte på ordet lätt. Hon hade det faktiskt lätt. Men det var ändå inte så lätt. Ibland kändes det rörigt. Hon förstod varför det var så lätt när allt startade och slutade med sex. Det var ett språk som båda parter kunde förstå. Missförstånd förekom sällan. Ibland fanns meningsskiljaktigheter om tekniken medan starten och slutet var förutbestämda. Hon började undra om det var det som gjorde att det oftare och oftare kändes tråkigt.

De promenerade förbi Liljevalchs och Skansen.

Skall vi till Skansen och titta på djuren? frågade plötsligt Maria.

- Ingen dum idé. Det var en tag sedan. Nu har björnen vaknat och kanske fått några gulliga ungar.

De promenerade tillbaka till entrén och köpte biljetter.

- Skall vi ta rulltrappan?

- Nej vi går upp. Det är bra motion för våren. Snart är det sommar, sade Karin.

De gick först uppför den asfalterade vägen och sedan tog de stentrapporna. När de var uppe såg de vyn av Stockholm, vacker och magnifik.

- Det vore underligt om man inte gillade Stockholm. Det är så vackert, sade Maria.

- Jo, det är det. Men jag vill bada.

- Det kan vi göra någon annan dag.

- Inte inne Maria.

- Då får du vänta.

- Bara väntan! sade Karin sorgligt.

- Och du som pratar om min väntan, sade Maria.

- Att vänta på sommar är inte samma sak som att vänta på kärleken.

- Är värme och kärlek inte samma sak? Det räcker med några solglimtar för att pojkar och flickor går hand i hand och att läppar möter läppar, sade Maria.

- Jaså, inte visste jag att du var intresserad av sådan värme!

- Du trodde väl att det var storleken som