Jag ångrar ingenting

By Bengt Martin

Bengt Martin växer upp i krigstider på Roslagsgatan 31 i Stockholm. Huset är i dåligt skick och redan som liten skäms han över att bo där. Skammen ska komma att sitta kvar långt in i vuxen ålder. I huset anses familjen vara överklass, fastän de har mindre pengar än alla andra. Ändå väljer Bengt som vuxen att slå sig in på samma fattiga yrkesbana som sin far. Han väljer att bli författare. "Jag ångrar ingenting" är Bengts historia om livet, som det var och som det blev. Om att vara en homosexuell man under 1900-talet och söka efter en livspartner. Om strävan att hitta rätt i alla tillvarons aspekter. Med en stor portion självdistans berättar Bengt frispråkigt om familj, vänner och älskare, och på typiskt Martin-manér är glimten i ögat aldrig särskilt långt borta. Inte ens i de stunder då allvaret knackar på dörren. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 26, 2021
• ISBN: 9788726940152

Book preview

1

– Du måste komma ihåg att alla karlar bär på några slags livsfarliga bakterier så skölj munnen noga med Vademecum, sa min sexualskräckslagna farmor till fars syster Solvig.

Jag har ett foto av farmor på väggen i hallen här på Rådmansgatan 69 i Stockholm. Hon ser ut som en utpumpad mild Selma Lagerlöf. Hon ligger på lit de parade, farfar hade tydligen ännu pengar: tjocka vita silkesfransar kantar kistan, originalgobelänger i bakgrunden, man ser alla dyrbara kransblommor i detalj − det måtte varit en följsam fotograf.

Och farmors drastiska förmaning till sin dotter?

Det var omkring 20-talets början och Solvig hade dansat en improviserad indisk slöjdans i Liljevalchs konsthall. Arrangörerna kallade sig LILLA DEMOKRATISKA DRAMATISKA MINDRE INTIMA NATIONERNAS FÖRBUNDS ENSEMBLE, syftet med det hela lär ha varit att efter första världskriget skramla ihop pengar till behövande konstnärer.

Min faster, knappt tjuguårig elev vid Carl Wilhelmsons målarskola i Stockholm, blev ombedd att medverka vid soarén. Liljevalchs var uppdelat i olika sektioner, på ett håll gav Gösta Ekman d ä STJÄRNCABARET, på ett annat fanns en tillfällig krog kallad Byssan lull efter Evert Taubes visa. Där sjöng Tauben själv men när Solvig dansade var han konferencier. Prins Eugen teaterviskade till dåvarande kronprinsen:

– Denna kvinna måste vara en tvättäkta inföding!

Då kysste Taube Solvig artigt på handen och då greps farmor av hela vansinniga victorianska ångesten. Ändå var Evert Taube ingen främmande buse för henne, hon kände honom något personligen och älskade hans visor redan då han var i begynnelsen av sin storhet. Annars så kvällssömniga farfar och farmor satt kvar på Liljevalchs till fyra på morgonen för att få oskulden med sig hem – Solvigs kommentar sextio år senare.

– Ja, sa Sonja Åkesson när jag talade om det här för henne. Din farmor hade rätt, karlar har faktiskt fruktansvärda bakterier i sig, man blir aldrig kvitt dem. Jag tror till och med att man kan bli ordentligt galen.

Sonja och jag hade träffats hemma hos mig för att tillsammans göra en synopsis på två delar i serien Brevväxling åt Sveriges Radio – två skribenter skriver öppna brev till varandra och läser sen upp dem själva. Vad som ska skrivas avgör författarna, det kan vara av mer eller mindre intim karaktär eller man kan skriva om båtar och annat relativt ofarligt som jag vill minnas Petter Bergman och Peter Curman gjorde.

Sonja och jag valde att vända ut och in på själskrävorna, att inte väja om det så skulle titta fram nattstånden kärlek, uppblåst livsleda eller hemmagjorda skramlande tivolin. Övermodigt beslöt vi att dela med oss även av de pinsammaste detaljer, fast övertygade att även om det yttre verkar annorlunda för oss människor så är våra rädslor nog i grunden ganska lika. Sånt är verkligen marigt för också om vi just då, denna klibbiga dallrande sommardag i juni 1973, båda hoppade omkring i ångest utan att kunna ta vara på oss själva än mindre varann – så var det framförallt för tidigt att uttrycka den i ord. Ord vi dessutom skulle sitta och läsa upp. Högt. För producent och tekniker i studion, för tusentals lyssnare i sena sommarkvällar. Blyga och skraja som vi båda var av födsel och gammal dålig vana.

Innan vi kunde börja hittade vi många användbara förträngningsknep. Jag vet inte om det är min telefonväninna Barbro Alving, detta högt älskade formuleringsgeni, som först präntat uttrycket uppskjutardjävulen. Det täcker.

Uppskjutardjävulen rinner in i en genom hemliga hål, sitter och spärrar stirrar river eller skrattar sjukt. Kan övertala till överilade handlingar: Sonja äter sömntabletten Mandrax på dagtid som på beting och jag kolkar i mig billigt vitt vin trots att jag är medveten om att jag aldrig kan skriva en rad med alkohol i kroppen.

Nästa steg är samtal, om allt utom jobbet. Vi kan det här, vi har varit med förr vi är lika som nervtabletter du och jag, säger Sonja. Och någonstans inne i oss sitter hela texten färdig, det anar vi. Redo för dagens ljus om den en enda sekund får en rimlig chans.

Det är det vi inte orkar med. Inte ännu. Det är därför vi sitter och svettas och skakar och pratar om avslutade världskrig och spelar guppiga stenkakor på min lilla taskiga grammofon med gredelin sammetstallrik.

Vi avbryter oss häftigt: jag bleker håret på Sonja. Hon klär av sig först, vandrar osaligt rökande i behå och ett par trasiga bruna trosor. Jag går efter henne i kalsonger för att inte också bleka ner mina kläder senare. Vi har lärt oss att uppträda fullkomligt ohämmade inför varann, det är bra. Lärt oss förresten – vi är!

Min mage ser gravid ut, mår gott i sin sällsynta frihet. Sen jag lagt ut är jag dödligt rädd att visa mig naken, klär aldrig av mig för någon annan än min knullis.

Det borde inte vara så svårt att slita fram texten, pressa den ur hjärnan. Jag sätter in ett A4-ark i maskinen och skriver långsamt som om jag aldrig skrivit en rad förr:

BREVVÄXLING mellan Sonja Åkesson och Bengt Martin.

Där får uppfordrande A4 stilla sig för nu ropar Sonja från badrummet att hon fått vätesuperoxid i ögonen. Hon ligger väntande på knä vid karet, hennes hår är insmort med gråvit gegga från Jane Helen. Hårbottnen är mörk, håret tunt. Hon tittar med små sårade ögonspringor åt mig till, säger:

− Vilken förnedrande ställning. Egentligen.

Jag baddar henne kring ögonen och ber henne att ligga kvar en stund till så vi inte misslyckas med blekningen, som sist.

− Jag vill bli alldeles vit. Silvervit, väser Sonja som inte ens i blöta badrummet kan låta bli cigaretten i mungipan.

Jag är ändå lite rädd för eldfaran, tror att ammoniak ingår i blandningen, att det kan bli något slags explosion.

− Det kan börja brinna i håret på dig, säger jag ängsligt.

− Det är väl möblerna du är rädd om, säger Sonja.

Ja, vi kan varann (vi säger att vi älskar varann och menar kan = kunskap).

Jag har blivit halvfull och Sonja är påverkad av de tabletter ingen kan hindra henne från att spisa. Hon äter många om dan, ibland är de hennes enda måltid. Hon vet att Mandrax med all säkerhet ger både hjärnoch leverskador om man överdoserar men drar sig inte för såna bagateller. Eller rättare: kan inte längre dra sig ur.

− Snart ser du ut i håret som om du legat på en sommaräng i solen, säger jag och tänker på att vi kanske kunde skriva om det. Om sommarängen som är mitt badrum på Rådmansgatan mitt i Stockholm.

Om solen som är jag.

− Floskler, säger Sonja. Vi väntar tills det växt färdigt i oss det lilla barnet.

Jag duschar hennes hår och minns att Karl Vennberg en gång utnämnt henne till Välfärdens Nationalskald.

Vi ramlar in i vardagsrummet igen, spelar mera skivor: Alice Babs gamla 40-talssuccéer. Vi kan dem utantill, vi flaxar och hoppar i våra benkläder och sjunger med våra kraxiga röster. Sonja är sex år äldre än jag, Babs bitar kom till under andra världskriget.

− Tänk vad jag var lycklig när det äntligen blev fred, säger jag obetänksamt och sjunger Swing it magistern, swing it.

− Jag för min del hade aldrig varit så förtvivlad förr i mitt liv, säger Sonja torrt. Jag bodde ju på Gotland och alla snygga grabbar som legat inkallade på ön for hem till sitt fastland igen. Jag stod på kajen och grina och tyckte livet var piss. Jag var arton – tänk, bara elva när jag låg med en kille första gången (senare påstod hon att modern givit henne starka skuldkänslor när det gällde det sexuella).

− Jag var tolv, säger jag avundsjuk på hennes sju år mer på jorden.

Allt mer inspirerat började vi byta barndomsminnen – några skulle vi kunna använda i den här brevväxlingen, säger vi.

Vi gjorde inte det men kanske blev de ändå till ett slags stomme. För övrigt kändes det fel, ja falskt att jobba på det här viset med en korrespondens. Sonja for tillbaka till Halmstad där hon skaffat sig en liten HSB-lägenhet för att vara i närhet av lasarettet där hon fick sömnkurer, samtalsterapi och en del av sin medicin. Därifrån avgick mycket ordentligt två brev som besvarades – samvetet hade fått sitt.

Apropå barndomsminnen sa Tora Dahl i ett TV-program 1979:

– Man kan inte bara skära av sin barndom. Det är viktigt att veta vem man är.

Det finns en adress i Stockholm – Roslagsgatan 31 – som jag alltid återvänder till. I mina böcker, på natten innan Morfeus äntligen våldtar mig men också då och då i sinnevärlden. Jag går med andra ord dit för att betrakta förfallet. Huset var söndertrasat redan på 30-talet och ingenting har gjorts åt det sen dess.

När Dagens Nyheter för något år sen gjorde en intervju med mig och skulle fotografera vid huset, skämdes jag på samma sätt som när jag var barn. För fotografen och för Britt Ågren som skulle skriva artikeln. Precis som när jag var barn hade jag velat ljuga mig en annan och finare adress – att skammen ändå var så stor och hållbar.

Man måste veta vem man är/var, ja.

Telefonnumret 316708, mitt allra första kommer jag kanske att rabbla på dödsbädden. Alla andra nummer är flyktade, till och med det nuvarande är jag ofta osäker på.

När jag föddes den 24 maj 1933 kostade potatisen tio öre. Oxsteken var uppe i en och femtio, mjölet trettiofem, osten en och fyrtiofem, saltsillen femtio öre och torsken sjuttiofem, allt per kilo. Ett par snygga silkesstrumpor kunde min mor få för två och femtio, de fattiga gånger jag hörde henne svära var då en djävla liten maska gick.

En arbetares medelinkomst låg på omkring tretusen om året, en femtondel av lönen gick åt till hyra.

Hitler hade i januari kommit till makten i Tyskland, Gustav V spelade tennis i Nizza och atlantflygaren Charles Lindbergh kom på Sverigebesök.

Min far – Harald Martin – gav det året på Bonniers ut sin första bok 25 år i luften. Han skrev om flyg och ansågs av expertis vara en av de främsta skribenterna inom aviatikens område. Honoraret för boken löd på omkring tvåtusen och var resultat av ett års slit. Mindre än en jobbarlön alltså, ungefär som flertalet svenska författare har det idag.

Han titulerades redaktör, vilket jag som barn uppfattade som något tragiskt.

Fars vän intendenten vid Tekniska Museet Torsten Althin, tog för museets räkning hand om hans material och stora arkiv efter hans död 1944. När jag skulle träffa honom tio år senare presenterade jag mig i nervositeten som "Harald Martins mor, dotter,… son".

Far var 45 år och mor Doris 33 när jag föddes. Jag var och förblev deras enfödde son, enda barnet förresten.

Enligt mor hade de knappt till mat för dan men på en av Östermalms finaste privatkliniker hade far bestämt att mor skulle föda. Överläkaren som ägde kliniken var också ägare till fastigheten och till ryktet om att vara den stadsdelens främste illegale abortör. Det var till honom Stockholms fröken Julier vände sig då de haft ihop det med Jean och ville skrapa bort bastarden. Till hutlösa priser antagligen. Vart arbetarflickorna i olyckliga omständigheter gick så inte var det dit – det blev små skitiga gubbar i små skitiga skrubbar det.

Utåt sett var det väl en respektabel födsloplats med tjocka röda sammetsdraperier i sjukrummen samt konstfärdigt utsmyckade öppna spisar! När kvinnorna kände att de skulle till hände det att de uppmanades att mitt i värsta värkarna springa till förlossningssalen ett par trappor ner där det hela skulle gå som en dans.

Det fanns ingen hiss i denna för övrigt så exklusiva inrättning.

Det var till Roslagsgatan 31 fyra ortoceratitbemängda slitna trappor upp som Doris och Harald kånkade sin tångförlöste son, ivrigt grälande om vilket namn han skulle få. Far ville att jag skulle döpas till Charles efter Lindbergh, vilken han för att kunna betala abortläkaren skrivit en artikel om. Han träffade för övrigt Lindbergh själv, i Köpenhamn tror jag. (När jag 1979 går igenom några av fars böcker ser jag att han också i Flykten över Atlanten, som är en samlad historik över alla Atlantflygningar intill slutet av 1936, naturligtvis ägnar en stor del av innehållet åt just Charles Lindbergh.)

− Nej, sa mor bestämt. Jag vill inte att han ska heta som en fransk vissångare på dekis – Charles Martin – det låter så slafsigt och oroligt på något vis. Pojken måste ha ett äktsvenskt förnamn.

Mor enades om Bengt.

Jag vet så lite om hennes drömmar om det liv som väntade henne. Hon kom från ett fattigt hem, mormor dog vid trettiotre års ålder i tbc och morfar var kopparslagare. Sex späda ungdomar fick ge sig ut att tjäna. Mor hamnade efter diverse pigplatser hos min farfar som ett slags husföreståndarinna.

Mor hade en röst som, fast oskolad, mycket påminde om Kirsten Flagstads. En uthållig, varm sopran. En av de meningar hon ältat till vansinne är: tänk om jag fått stå på en operascen!

− Men det råkade inte gå någon mecenat utanför mitt fönster, brukade hon tillägga. Så också vid ett tillfälle då jag hade ett helvete att få ihop slantar till mina elevavgifter vid en privat teaterskola. Jag minns att jag ungelakt tänkte: det är många konstnärer som kommit från bedrövliga miljöer men du hade ingen ambition.

Roslagsgatan smyger sig in i Vasastan. Området kallas Sibirien. Min vän Bo Ancker vid Sveriges Radio hävdar att det fått namnet av att det en gång låg så långt utanför den egentliga stan. Han, en av våra främsta stockholmskännare borde veta. Men personligen tycker jag historien om att det heter Sibirien på grund av att poliserna vid Surbrunns polisstation bar kosackliknande uniformer är roligare.

En sak är säker: det låg ett stänk av slum och förpassning i själva ordet.

Mest bodde det jobbare i huset. Vi betraktades som ÖVERKLASS. Varför far valde att bosätta sig just där (han bodde ensam i lägenheten en kort tid före äktenskapet) är en gåta. Kanske fanns inget val. Förresten hade vi det ekonomiskt svårare än många i huset. Men knackigt på ett annat mer slarvigt och lustbetonat vis, det var väl det överklassiga.

Vi hade ett stort rum åt gatan och ett mindre. Så lugn man blev av ljudet från sexans spårvagn mot skenorna! Vidare: ett gårdsrum med utsikt över Vanadislunden. Ett kök med gasugn och två små blågula lågor, kallt rinnande vatten – jag vet inte varför jag skriver rinnande, kanske för att mor alltid särskilt påpekade det. Inte kunde det väl vara lyx att ha vattenkran på 30-talet? Jag minns doften av en kastrull vatten under uppkokning…

Till lägenheten hörde en minimal vattentoalett inrymd i en tidigare garderob. En kylig porslinsbatong i kedja för att spola efter sig. Fortfarande fanns det hyresgäster i huset som måste ner till unkna skitluktande torrdass, där feta råttor inte drog sig för att göra de mest intima närmanden. Hemlighus täckte väggarna utefter den gamla gården.

Fröken Ida Pettersson, som vi ungar retade gallfeber på, var över åttio och granne med Korvgumman – hon som sålde korv utanför Nalen och alltid pustade och stånkade i trapporna efter arbetets slut vid tvåtretiden på natten – Ida måste ner om ock i bister vinterkväll. Alla som suttit över det kalla hålet i tjugu graders kyla vet att det inte är något man skrattar sig fördärvad åt. En liten skyddslös gumma kan frysa fittan av sig, till och med dö – som till sist fröken Pettersson gjorde. Hon hämtades en vintereftermiddag av en täckt likbil när snön föll i flockar över Stockholm.

Nej, jag vet inte riktigt var mor trodde hon skulle hamna när hon äktade grosshandlare Sven Martins son.

Jag har ett par andra foton (än farmors likbild). De är tagna på Västra Lagnö, Ljusterö – jag ska i nästa kapitel återvända dit.

Bilderna ser ut som något ur en Tjechovpjäs. Människorna är ofta klädda i vitt. Rena, dyrbara sitter de i en vit snickarglad trädgårdsmöbel vid ett uppbullat bord eller alldeles vita på en vitskrubbad brygga. Till och med himlen är vit, åtminstone på det ena fotot. Fars tvillingsyster Dagmar låtsas hälla upp kaffe. Annars hade farfar och farmor då kortet togs fem pigor, en betjänt, kokerska och kammarjungfru. Det var innan mor kom in i bilden. Dagmar ser skälmsk och händig ut med sin kaffepanna. Vid bordet sitter också hennes syster Astrid som då är gift med en civilingenjör i Grängesberg. Hon har en knapp i sitt sovrum därhemma med vilken hon kan tända och släcka i hönshuset en bit från sin stora villa – är det därför hon verkar så hemmastadd?

Solvig, yngsta dottern, ser ut att tänka på annat.

Kanske var hon redan då ifärd med att i fantasin bryta sig loss.

Farfar tronar godmodig och fet på bryggfotot. Han ägde vid tillfället omkring sjuttiofem stenhus i Stockholm, till exempel det ännu idag fashionabla Birger Jarlsgatan 26, huset bredvid Sturebiografen. Man sa stenhus för att markera sin ekonomiska status. Stockholm var vid den tiden ännu nerlusat av rötsvullna, ynkliga träbyggnader. Han ägde vidare godset Finsta (där Heliga Birgitta föddes, i Roslagen) för att sommarnöja sig. Och Västra Lagnö havshotell. Seglinge herrgård höll han för att man där så bekvämt kunde jaga rapphöns.

Han hade på många krokiga vägar till sist blivit en nyrik mångmiljonär. Det fanns de som kallade honom affärssnille medan andra sa Skojar-Martin.

Jag har hört berättas att en betjänt rullade ut röda mattan mellan vagn och Axel Boivies fina delikatessaffär på Jakobsgatan då farfar skulle in och köpa ost!

Far hade haft egen informator om somrarna för att klara Beskowska skolan, Dagmar hade gått i privata fina Brummerläroanstalten vid Johannes kyrka. Till lektionerna kördes hon i ekipage med en alldeles levande kusk på kuskbocken.

Farmor ser faktiskt också på detta foto död ut, där hon sitter med sänkta ögonlock i en frodig syrenberså. Kanske tänker hon på att farfar om en stund ska iväg till någon av sina många älskarinnor och som kärleksgåva till denna åter sno till sig någon av de magnifika ringar han alltid gett henne efter ett lyckat älskogsmöte på annat håll – denna ringen den ska vandra.

Hon hette något så vackert som Bernhardina.

Far verkar må gott. Ändå vet jag att just vid den här tiden – jag skulle tro att bägge fotografierna togs omkring 1915 – måste han arbeta med farfars ibland ganska vidlyftiga affärer, gå in som bulvan bland annat.

Flyget hade blivit en realitet, man skulle kunna tänka sig att han drömmer om en annan form av liv där han sitter; att skriva. Kanske ler han därför att han är medveten om att det finns en värld utanför Verona.

Farmor dog 1923.

Farfar blev så småningom utfattig. Det var inte Kreugerkraschen, det fanns andra katastrofer före som efteråt överskuggas av den.

I början av 30-talet då mor skulle ersätta farmor, eller vad man ska kalla det, bodde farfar fortfarande ståndsmässigt i fastigheten Rådmansgatan 57, ett kvarter från mitt idag. Ännu kunde min faster Dagmar som nyligen blivit gift säga till mor:

– Min älskade tvillingbror får inte gifta sig med pigan i huset det ska jag sätta P för!

Hon drog min mamma i håret fram till halldörren och visade henne på denna. Mor gjorde våldsamt motstånd och sparkade Dagmar på musen.

Men min far – Dagmar påstår att han då var smått alkoholiserad – gifte sig ändå med kopparslagarens dotter och flyttade med henne till det fallfärdiga huset – det var väl en vacker historia?

I början av 30-talet insjuknade farfar i cancer, hamnade på S:t Eriks sjukhus där han dog. Min far avled på samma ställe fjorton år senare. Jag tror det bor trolldom i siffran 3 och undviker nogsamt att gå förbi sjukhuset vid Fleminggatan.

Man kan ju råka halka på ett bananskal eller en uttjänt kondom framför entrén.

JAG ÄR FEM ÅR:

Mor höll mig ofta tätt intill sin tjocka storblommiga kropp och sjöng Viljavisan ur Glada Änkan. Ända tills jag var i tonåren trodde jag att den var någon sorts begravningspsalm – hon sjöng den så allvarligt med sin dramatiska sopran. Hon vaggar mig till ro, vaggar och vaggar och i ett annat rum sitter far och skriker hjärtskärande. Han kan inte skriva, ropar han. Allt har låst sig, ropar han. Och han dricker hejdlöst av konjaken. Mor släpper mig hastigt, rusar ut i den långa svarta korridoren, sparkar på fars dörr och väser:

– Jag hoppas du super ihjäl dig ditt as!

JAG ÄR FEM ÅR:

Jag vaknar. Nattlampan i rummet åt gården där mor och jag sover är tänd. Jag är bunden vid sängen med läderremmar som skaver in i kroppen (kanske är det bara en oskyldig svångrem), hur som helst: jag kan inte ta mig ur sängen!

Jag ropar på mor. Och far. Alltid först på mor, det minns jag. Men jag vet och känner som bara en unge vet och känner: jag är ensam.

Jag försöker åter ta mig ur läderselen, svettas gråter kissar på mig. Det är helt omöjligt att komma loss.

Det är verkligen mitt eget minne, inte något som berättats i efterhand. Lika säker är jag förresten på att jag kommer ihåg en mörk tvättstuga på Västra Lagnö, hur jag vid två års ålder ropade i ångest och ingen hörde. Mor hade satt in mig där för att hon inte orkade höra mig skrika – jag var inte bekant med den tvättstugan och alldeles desorienterad. Tillbaka till gårdsrummet:

Mor och far kommer hem. Mor sjunger godnattsånger som om inget hänt. Inte det ordinära trams som sjöngs i de flesta hem för de flesta ungar; glöm inte att mor önskade bli opera- eller romanssångerska. Det blir Manuel Ponces Estrellita eller Toscas bön eller kanske Sjöbergs Tonerna.

Hon säger mjukt med tröströsten:

− Du ska inte vara rädd. Far och jag har bara varit ute och ätit en bit på Norra Brunn och vi kunde inte i hast hitta någon som såg efter dig. Du är så stor nu och nattlampan var ju ändå tänd.

Jag kommer ihåg att far såg skamsen ut, drog sig undan. Jag undrar om han var berusad för jag minns att det luktade oroligt när han kom med sin blöta godnattpuss.

Mor har berättat att hon väl minns episoden. Far hade sålt en ny bok och vi hade det så fattigt och trassligt så lite nöjen måste vi unna oss när det äntligen damp ner honorar och förresten: efter den gången fick du alltid följa med på krogen, sa hon hundra år senare. Jag minns. Vid sex års ålder hade jag en häpnadsväckande restaurangvana och beställde utan att darra på manschetten in rökt ål, salt kött och legymsallad till mina tre assietter.

JAG ÄR FEM ÅR:

Mor står i telefon.

Hon talar med någon, säger med låg inträngande stämma:

− Jag har ett vanartigt barn här som ni kan hämta till uppfostringsanstalten, han måste lära sig veta hut.

Jag smög in och gömde mig i en stor svart garderob längst bort i korridoren, kräktes ner mina leksaker: de bodde där. För detta skulle jag också hamna på uppfostringsanstalt – en makalös kvinna!

När jag som vuxen naivt undrade om hon ringde på riktigt skrattade hon sitt behagligt klangfulla skratt och sa:

− Idiot, jag ringde väl fröken Ur. Du var ju ett så hopplöst barn, skulle alltid dramatisera bagateller.

2

– På den där kobben blev du till mitt på dan i strålande sol, sa Hjördis man och pekade från sin motorbåt på en liten obekväm gråsten som stack upp ur havet lik en blanknött stjärthalva.

− Hur fan vet du det? sa jag.

Ett misstänksamt blodstilla ögonblick minns jag att jag associerade far och Hjördis man till Gustav III och Adolf Fredrik Munck: när Gustav tydligen motvilligt skulle avla sin son påstod malisen att det var Munck som skötte stråkföringen.

− Harald berättade det när vi la långrev från grynnan intill. Det var medan din faster Solvig och hennes vän Lasse Lutsångare for för att köpa pilsner i handelsbon som Doris och Harald passade på. Du är ett kärleksbarn, de ville skapa dig, sa Hjördis man högtidligt.

Jag började äntligen ana varför jag älskade Stockholms skärgård med en nära nog sjuklig inlevelse. Till och med den anspråkslösa lilla bleklila strandastern, som växer vid vass och som jag bara sett därute på öarna, omfattade jag med en pipande ömhet som brukade förvåna till och med tärna och mås.

Mina första tio somrar fick jag leva vid havet, en ofattbar tillgång.

Jag kommer inte ens på ett ungefär ihåg vad Hjördis man hette men hur vi träffades 1960 minns jag. Det var en för mig mirakulös historia:

Min dåvarande livspartner Hans Elfving och jag skulle fira en penningbristande ensam midsommar på Ljusterö för att få komma ut lite på landet. Vi cyklade vilset kring färjeläget vid Linanäs, där vi sen på måfå satte upp vårt lånade grå tvåmanstält och stirrade på våra grå fiskbullsburkar. Tältpinnarna stod nedstuckna i drivor av sötluktande gulmåra och älggräs och plötsligt blev jag åter klar över med vilken seg envishet barndomens alla dofter kan hålla sig kvar i en.

− Du, sa jag till Hasse. Västra Lagnö udde, där jag bodde som liten, ligger här på Ljusterö. Ska vi cykla dit?

Vi frågade oss virrigt fram till udden, förbi Havshotellet. Jag pekade på den vita sekelskiftsidyllen som trotsat alla brandfaror, och sa patetiskt:

− Det hotellet ägde farfar långt innan jag föddes, när familjen ännu var ansedd.

Hasse betraktade mej misstroget. Vi trampade håglöst vidare.

Det kan vara fenomenalt svårt att vid tjugusju års ålder finna en plats man inte sett sen man var fem. 1938 års sommar var den sista som far för surt förvärvade råttören lyckades hånka åt sig en stuga av Tant Åkerman. Allra sista sommaren på Västra Lagnö för Hjördis hade nedkommit med sin son, de behövde stugorna själva. Sen blev det andra hyddor för oss, på andra öar. Skärgårdssomrarna med flykten från Stockholm – minst tjogtalet ångbåtar vid Strömkajen, ända fram till Operan förresten, Strömbron fanns ännu inte, och daggmask i skokartong vid avfärden och…, ja, allt det där var heligt och dyrbart för far. Och är det för mig, men jag kommer så sällan dit, det är för dyrbart (den som en gång i skymningen promenerat i fuktigt gräs till en ångbåtsbrygga på en ö vet allt om förväntan).

Nu såg jag mig omkring, jag var på alla vis en dyster men sökande pilgrim.

Betesmarkerna var inte skogsplanterade som på de flesta andra boskapslösa håll i Sverige. De var fullkomligt nersmorda med fritidshus, detta tänjbara begrepp. Och i de ladugårdar som ännu stod kvar och kved förvarades allt mer snillrika bilar.

TV-antenner blänkte som is.

Inte en kossa på hela ön. Jag var just ifärd med att ångra utflykten som skulle blivit så vacker, då en Maktstämma punkterade våra däck:

− Ni befinner er på PRIVAT OMRÅDE!

Jag började genast ursäkta mig, Hasse, cyklarna – ja, hela vår existens. Babblade nervöst som stode jag på ett minfält. Förklarade för mannen med det privata att jag bott där som barn, att jag bara önskade ta mig en titt. Jag höll på att pissa och skita på mig i pur rädsla, antagligen därför att jag hör till den sort som inte kan begripa hur ett stycke jord någonsin kan vara privat egendom.

− Vad heter du? frågade mannen intresserat och med ett så förändrat tonfall att jag en sekund tänkte: en av oss är schizofren.

− Bengt Martin.

− Haralds pojke? sa Hjördis man.

Att jag fann mötet och följderna av det så mirakulöst berodde troligtvis på att jag under denna midsommar blev så överfallen av att jag dels befann mig tillbakalyft in i barndomens allra första år av mystik – tomten och de två stugorna stod intakta som då, 1938 – dels i förvåning över att ha både utmärkta och sämre bilder så starkt inkopierade i mig. JAG ÄR EN KAMERA, förlåt, förlåt, Christopher Isherwood.

Klar sprang källan i mig fram.

− Det var ett kärt besök, sa den nyss så otillgänglige markfursten.

På backen satt femtioåriga Hjördis naken och fjällade gädda. Hon var dotter till min högt älskade tant Åkerman och av henne hade de ärvt den lilla gården. De förberedde nu sin silverbröllopsmiddag till vilken Hasse och jag inviterades. Vi mumlade vagt om tält, fiskbullar och Linanäs.

− Skit i det, sa Hjördis familjärt. Ni stannar här!

Vi drack oss närmre varann på brännvin spetsat med apelsinsaft. Äppelträdens sista blommor snöade melankoliskt över oss och i radio sjöng Edith Piaf Non, je ne regrette rien, kan man tänka sig.

Middag i syrenberså med gädda och pepparrot, brännvin och öl skapar förtroende, och snart föll solen tungt i Gällnans vågor och radiomusiken byttes ut mot uppfordrande dansmusik från Havshotellet. Det är verkligen inget jag sätter hit för att ge effektiv bakgrund till SILVERBRÖLLOP – i så fall tror jag att jag hellre använt mig av djungeltrummor.

− Kommer du ihåg våran son Sune? Döpt efter Sune Waldimir? frågade Hjördis plötsligt. Han skäms för oss men kommer och hämtar oss efter helgen i bilen som jag köpte åt honom för pengar jag tjänat som servitris på byggfutten. Han är fil kand nu… jag tycker faktiskt att ni verkar… mänskligare.

Hon började gråta. Stora röda nervrosor flockades till buketter på hennes hals. Jag tog om henne, vi satt stilla i den lösmynta midsommaraftonen.

−