Ruinkuppen i Ur

By Josef Stenlund

Öknen är inte tyst om natten. Ofta hörs sjakaler yla mot månen, men i natt är det något annat som låter. 11-årige Tommy vaknar upp med ett ryck av att några kameler bölar. Något måste ha hänt? Men hans äldre bror verkar inte intresserad. Han vill mest sova vidare. Men det går snart upp för alla i lägret runt den uråldriga gravkammaren att något inte står rätt till: någon har varit inne i kungens uråldriga skatter och plundrat ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 8, 2021
• ISBN: 9788726848632

Book preview

1

Fyra långhalsade nattvrål

Arabiska öknen sover inte alldeles ljudlöst om nätterna. Hungriga sjakaler tjuter i blandad kör, och som solist uppträder sömngångaren dapre, den snarkande hyenan.

Fladdermöss och nattugglor däremot rör sig ganska tyst. Det gör också de där fyra vålnaderna, som just ålar in under taggtrådsstängslet vid ruinstaden Ur.

Om det är mångtusenåriga spöken från urtiden eller gengångare från atomåldern är svårt att avgöra så här i becksvarta natten, men klart är, att de har en viss lokalkännedom. De kryper på alla fyra och rundar försiktigt det mäktiga trappstegstornet, där man tillbad månguden Nannar på Abrahams tid.

Framme vid mångudinnan Nin-Gals tempelruin dyker de fyra vålnaderna ner i en djup grop och kikar upp över kanten. Deras intresse är klart inriktat på en källartrappa, nedgången till ett utgrävt tempelkök, där hednapräster lagade offermåltider för fyra tusen år sen.

Det ryker i dörröppningen. Köket har tydligen på nytt kommit till användning. Någon finns där inne.

Ännu en vålnad syns borta vid kungagravarna. Den patrullerar på en stenlagd gågata. Av allt att döma en nattvakt, som bevakar den senaste fyndplatsen.

Tidningarna har berättat, att man gjort ännu ett storkap vid arkeologernas gyllene fyndplats, ruinstaden Ur. Ännu en kungagrav är funnen, och den tros tillhöra den mäktige Ur-kungen Urnammi, han som byggde kolossen trappstegstornet.

Själva gravvalvet ligger på stort djup och är enligt gårdagens fantastiska tidningsuppgifter en enda stor skattkammare, fylld med guld och dyrbarheter till miljardvärden.

Det rör sig om dryckesskålar och bägare av massivt guld, underbara kannor och vaser, mosaikreliefer av pärlemor och lasursten, guldharpor och lyror m m. Och allt är från Abrahams tid eller tidigare.

Klenoderna kommer att föras till Iraks största skattgömma, Bagdad museum, men först skall varje fynd noga studeras och fotograferas i sin rätta miljö.

Nu går ruinvakten mot tempelruinen. Kanske är det dags för midnattslunch! Eller vaktombyte?

Innan han går ner i det urgamla tempelköket, ser han sig om ganska nervöst. Ruinvakterna har säkert fått order om extra sträng bevakning, nu innan man hunnit föra den uråldriga skattkammarens dyrbarheter i säkerhet.

Så fort mannen gått ner, blir det bråttom på ett visst ställe. De fyra vålnaderna fladdrar iväg och försvinner i samma hål som ruinvakten.

Vad som händer där nere i tempelköket sker också ganska ljudlöst. I varje fall avlossas inte ett enda skott. Efter några minuter kommer de fyra upp och har med sig två ruinvakter. Båda är effektivt bundna och försedda med munkavlar. De sparkar och gör så våldsamt motstånd, att kidnapparna måste släpa dem i sanden. Det bär iväg ut från ruinområdet och ner mot en karavanväg, där några kamelförare tar hand om dem för vidare transport.

En stund senare dyker de fyra upp på nytt och är nu utrustade med ok och tomsäckar. De går raka spåret till kung Urnammis gravkammare. Låset på den primitiva trädörren bereder dem inga problem, och snart är den brottsliga trafiken i full gång. Säck efter säck bärs bort. Några är mycket tunga, men tack vare oken lyckas bovarna föra med sig allt de önskar bort till de väntande kamelerna.

Allt går som smort efter uppgjord plan. Bara en enda liten detalj var inte planerad och skulle kunna bli farlig. Vissa gamla lastkameler har lagt sig till med ovanan att böla i det ögonblick de skall resa sig. Helst om de har tung börda på ryggen.

Just vad som nu händer. Och när EN kamel bölar, följer de andra exemplet av idel solidaritet. Resultatet blir i detta fall fyra långhalsade nattvrål i olika tonarter.

Det är inte så långt upp till det barackläger, där arkeologerna och deras arbetare sover, men ingen tycks reagera för de nattliga oljuden.

Jo vänta! DET RÖR SIG UPPE I DET STORA FIKONTRÄDET BAKOM GAMLA VAKTSTUGAN. Där huserar ett par pojkar om nätterna. Deras föräldrar sover inne i huset, men pojkarna föredrar att ligga ute. Därför har de surrat fast sina tältsängar på några stadiga grenar högt uppe i fikonträdet.

– Hörde du? viskar elvaåringen Tommy och knuffar i sin två år äldre bror. Var det inte ett nödrop?

– Äää, vad bråkar du för? svarar Frank yrvaken. Galna åsnor förstås!

Men vid andra vrålet kommer han på andra tankar och efter ytterligare två är han säker.

Minst fyra lastkameler! konstaterar han. Vad gör de här ute mitt i natten?

– Kamelmilisen! gissar Tommy. Far sa att de skall bevaka Ur, ända tills Urnammis gravkammare är tömd.

– Ruinvakterna litar inte på kamelmilisen, gäspar Frank. De roffar åt sig var de kommer åt och – –

– Titta, en helikopter! avbryter Tommy. Du titta, nu landar den långt ute i öknen! Säkert gränspolisens nya. Det är en Bell 206.

Frank ids inte ens öppna ögonlocken. I Tommys hjärna landar allting, som kryper ner bakom horisonten. Och så fort man vill sova kommer han jämt med sitt evinnerliga titta.

Nästa morgon vaknar hela baracklägret samtidigt. Dagvakterna vid Urnammis gravkammare kommer springande och skriker för full hals:

– Tjuvar, tjuvar! URNAMMIS GRAV-KAMMARE ÄR TOM! Nattvakterna är försvunna!

Pojkarna klättrar ner från trädet och rusar in. Far är redan vid telefonen, men får inget svar. Han tittar ut genom fönstret och ser orsaken. Telefontrådarna hänger slaka. Hit till ruinstaden Ur finns bara en ledning och den har tjuvarna kapat.

Chefsarkeologen och professorn Dick Woodmans solbrända flintskalle sticker just fram i närmaste barackfönster.

– Bill, ta min jeep och kör till polisen i Nasiriya! skriker han. Larma också militärkommandot i Basrah. Och flygfältet förstås, så att tjuvarna inte hinner föra bytet ut ur landet.

Doktor Bill Terry gör sitt livs snabbaste utryckning. Barfota och i bara pyjamasen.

– Frank, spring ut med fars byxor! ropar mor.

Men det är redan för sent. När professor Woodmans vassa jeep råkar i händerna på doktor Bill Terry, då spottar den blod! Så brukar beduinerna säga.

– Barn, vad skall vi göra? utbrister mor med gråten i halsen. Gode Gud! Tänk om far får en sladd på den lösa ökenvägen! Gamarna brukar hinna före ambulansen vid olyckor i öknen.

– Ingen risk, mom! tröstar Frank. Far kör alltid på fyrhjulsdrevet och stagar sladden genom att ge full gas.

– Du mom, kärran är ju öppen! säger Tommy. Far hinner säkert hoppa av innan den slår runt.

– Usch pojkar! är allt mor kan säga. Det vill till starka nerver för en stackars kvinna att ha sådana pojkar. Och vara gift med en så kallblodig karl.

Hur kunde hon ana något sådant första gången hon såg honom? Det var under ett studiebesök i London.