Ormjägarna på Sinai

By Josef Stenlund

Professor Muizz är toppreporter på propagandaorganet Svarta stjärnan i Arabunionen. Det är en bildtidning som varje vecka publicerar vackra, för att inte säga spektakulära bilder, över det undersköna landskapet. Men ju längre ner han tränger i de fantastiska vyerna, desto tydligare blir det att han kanske inte berättar hela historien om sitt land för allmänheten. Kanske är det dags för den gammalmodige reportern att äntligen, nu på ålderns höst, förnya sig? Detta blir inledningen på en djuplodande resa in i själens mest religiösa djup. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 8, 2021
• ISBN: 9788726848694

Book preview

I

Med döden i ryggsäcken

Kan man meta på torra landbacken?

Två beduinpojkar hänger ut över en smal bergshylla och stirrar ner i Wadi Homers hisnande djup. Vad gör de här klockan sex på morron? Långa spön har de, som om de försökte meta i luften över kanjonmynningen.

Har de något skumt för sig? Det ser så ut. De ser sig misstänksamt omkring stup i ett och viskar i örat på varann.

Misstänker de, att Sinais ödsliga bergsöken har en bov bakom varje sten? Här finns väl inte en mänsklig varelse på flera kilometers radie.

Jo en. Mannen bak kikaren på krönet där borta. I hela Egypten kallar man honom för »Kairos öga». En lång stund har han legat och observerat pojkarna utan att bli klok på vad de pysslar med.

Nu lämnar han dem för en stund och fortsätter med sitt spännande jobb — att fotografera det fantastiska färgspelet i soluppgången.

Vilka vyer! Professor Muizz känner något av konstnärlig frossa ila upp genom sitt vinda skrov. Detta blir läckert stoff för »Black Star» nästa vecka. Arabunionens främsta propagandaorgan, bildtidningen »Svarta Stjärnan», har många duktiga fotografer. Men det finns bara EN mästerfotograf, den enögde Kairo-optikern och toppreportern, professor Muizz. Vad ingen upptäcker med två ögon, det ser Muizz med ett. Delvis därför har han fått smeknamnet »Kairos öga», men också för att han hjälper regimen att väcka de arabiska folken över deras egna naturtillgångar.

— Soluppgång över Sinai! skall nästa artikel heta, pratar Muizz för sig själv. Koppar och turkoser i fjällen, mangan vid Suezviken och bensin under sanden! Tro mig, Egyptens verkliga guldgruva heter Sinaihalvön!

Titta, sådana färger! Nu sprakar Serbals topp som den brinnande busken! Muizz skjuter upp sin sneda axel, siktar, knäpper och antecknar. Fem kameror, batterilådor och annan utrustning dinglar kring hans spinkiga midja. Han är ute på »långreportage» och är uppladdad för en hel vecka i Sinaiöknen. Sover gör han i bergens hålor och lite frukt hittar han i oaserna. I dag tänker han klättra upp på Djebel Musa, det egentliga Moseberget. Det hör ju med till bilden, men inte för att han tror så värst mycket på Bibelns berättelser om Mose.

Vart tog pojkarna vägen? Han måste ta fram kikaren igen. Jaså, ser man på, nu har de bestämt fått »napp». Den ene halar just in sin rev. Så ivrig han är! Men vad i all sin dar hänger på kroken? Det ser ut som ett bylte.

Kan man meta bylten i en torr ökenkanjon?

Professor Muizz blir så nyfiken, att han beslutar undersöka saken. Han lämnar det mesta av sin tunga utrustning i en skreva och ger sig i väg, beväpnad med bara filmkamera och en vanlig småbildskamera.

För att komma över till pojkarnas sida måste han göra en flera kilometer lång omväg uppåt wadin. I gengäld tror han sig kunna ta pojkarna »på bar gärning» och osedd filma de egendomligaste sportfiskare, han någonsin sett.

Benranglet Muizz har stengetens egenskaper, när det gäller bergsklättring och envishet. Efter en dryg timmes krokvägar finner han sig själv liggande över den livsfarliga bergshylla, där pojkarna håller till. Det är tjockt med farlig flygsand häruppe, men han kryper i den sandränna, som pojkarna lämnat efter sig.

Nu ser han dem. Två stora ryggsäckar sticker upp ur sanden några tiotal meter längre fram. Inte ett knyst hörs från pojkarna, men det är alldeles tydligt att de fått nytt »napp», för ryggsäckarna guppar oroligt.

Han makar sig ut på hyllkanten och tittar ner. Femtio meter rätt under honom ligger kanjonens släta sandbotten. En liten palmdunge skvallrar om att det brukar finnas vatten här under regntiden, men just nu är sanden helt uttorkad.

Förargligt att han lämnade kikaren uppe i skrevan. Muizz ser pojkarnas spön och försöker utforska, var de jättelånga metrevarna träffar wadibottnen, men förgäves. Det verkar precis, som om pojkarna metade i luften.

Allteftersom han kommer närmare, känner han en egendomlig, sötaktig doft. Inte olik apelsinblom, eller är det mandelblom? Han trycker sig ner i sandrännan så platt, som bara professor Muizz är platt. Gång på gång måste han ducka för ett par snaggade pojkskallar, som då och då sticker upp för att spana. En helsnagg och en halvsnagg.

Helsnaggen far runt i hastiga svep. Den är utrustad med pigga kulögon och två utfällda radarskärmar till öron. Halvsnaggen däremot rör sig ganska sävligt och verkar ha största bekymret med ryggsäcken.

Nej, vad betyder detta? Pojkarna ligger stilla, men ryggsäckarna rör sig.

Särskilt halvsnaggens. Ibland spänner den ut sig på bredden och blir alldeles platt, men vips skjuter den rygg som en ilsken katt.

Några egendomligt varma kårar ringlar sig sakta uppefter skelettet på Muizz. Jaså, den sortens metare! tänker han och får plötsligt själv en sådan lust att snegla runt, runt. Nu vet han:

Ormjägare!

Han har hört hårresande berättelser om ormjägarna på Sinai, men har aldrig haft turen att stöta på några. Och nu när han gör det, önskar han sig ett stycke ifrån. Åtminstone utanför själva »luktzonen». Den sötaktiga doften kommer naturligtvis från det finurliga lockbete, som varje ormjägare bär på sig — för att vara så »tilldragande» som möjligt.

Muizz har tjänstgjort som »krypande» militärreporter både under sinaifälttåget och bland rebeller i Jemen, men det är bara en sak han fruktar: Ormögon! Dessa små, listiga kulögon, som aldrig behöver blinka. Man kan tro att det ligger ett par pepparkorn i sanden, men det rör sig om rena trampminan. Dessa vansinnigt giftiga ökenormar flyger rätt upp i luften som en spiral och angriper. Hur vågar pojkarna bära med sig något så farligt som lockbete för ormar. Och hur vågar de bära dessa öknens lönnmördare på ryggen. En ormjägare på Sinai går bokstavligt med Döden i ryggsäcken.

Halvsnaggen sätter just upp ett finger. Skall det betyda napp? Muizz ålar närmare kanten och tittar ner. Usch, sådana otäcka svindelkårar. Han gör i ordning fjärrobjektivet på filmkameran och siktar på ett litet dammoln där nere. Mer kan inte »Kairos öga» upptäcka, men i sådana situationer brukar han låta kameraögat blinka. Det ser bättre.

Men de vaksamma pojkarna hör ögonblickligen knattret från filmkameran och stirrar upp helt förskräckta. Fem ögon möts. Muizz visar tänderna. Man kan inte kalla det för ett leende, utan snarare en anskrämlig grimas — alltsedan den gången en granatskärva slet upp hans ena mungipa och tog ögat.

Här gäller det att handla raskt. Han rycker bort fjärrobjektivet och hinner köra i gång precis lagom, innan det mest spännande händer.

Pojkarna gapar på främlingen bara en sekund, för nu har de viktigare saker i görningen. Den ene håller spöet medan den andre halar in reven. Det går kvickt och snart dinglar ett mycket obehagligt bylte mitt för näsan på Muizz. Han ryggar tillbaka men försummar inte chansen att få närbilder av den rasande reptilen. Pojkarna ger sig god tid.

Det är en »hajer». Muizz känner igen honom på noshornen. Han slog ihjäl en sådan i Memfis förra veckan. »Hajern» är en mycket giftig orm, som »hoppar på» och dödar både människa och kamel.

Nu förbereder pojkarna själva »evakueringen». De arbetar lugnt och kallblodigt. Halvsnaggen kränger av sig ryggsäcken och hakar fast nätets tappficka i ryggsäckens slussanordning med hjälp av en lång kroknål. Det är ingen lätt match. Ormarna i säcken tumlar och hajern hoppar och hugger som en galning.

När kopplingen är klar, öppnar pojkarna ryggsäckens »sluss», en skjutlucka av plåt.

Vilket oväsen, när hajern halkar ner till släkten. Ryggsäcken går i våldsamma vågor, men grejorna håller och snart är plåtluckan ordentligt stängd.

Först nu hinner pojkarna titta upp ordentligt. De smilar mot Muizz så där enkelt, som när man lyckats med en bagatell. Filmrullen spelar nu på sista versen, men det blev bestämt en flott avslutning, nämligen två leende ormjägare efter ett lyckat kap.

Muizz förtjusning vet inga gränser. Vilken lyckodag! Man talar om toppreportage! En sak för alla åldrar och vilken rubrik sen:

ORMJÄGARNA PÅ SINAI

Det låter. »Black Star» kommer att göra en bildserie i färg på mittuppslaget. Ja, varför inte ett helt sinainummer? Det skall gå som smör — ut över alla gränser. Kanske i miljonupplagor.

Pojkarna plockar ihop sin utrustning för att gå, men Muizz stoppar dem med hjälp av en chokladkaka.

— Förlåt, men kanske jag har skrämt bort ormarna för er? säger han.

— Inte alls! garanterar pojkarna. Vi är färdiga här och skall nu vittja på nästa ställe.

— Vittja! Hur gör ni egentligen?

Den kortsnaggade rullar sina kulögon några gånger mellan kanjonbottnen och kamratens ansikte.

Vilka killar! De tycks prata med ögonen. Som ormarna. Den halvsnaggade drar upp ena kinden och kisar åt Kairo-hållet, innan han låter ögonbrynen samtycka. Själv säger han inte mycket, han bara ger sin yngre kamrat tillstånd att berätta om deras krigshemligheter.

Miniatyrbandspelaren i Muizz kavajficka hinner lagra ganska mycket »ormvetenskap» på en halvtimme. Han refererar pojkarnas berättelse i »Black Stars» sinainummer på följande sätt:

»Sinaiöknens troligen yngsta ormjägare heter Farhan (15) och Ismail (13). De är tawarabeduiner och tillhör klanen »djebelije», Sinais berömda »långskjortor». Båda är faderlösa och underhåller mor och syskon genom att fånga giftiga ormar åt en farmaceutisk fabrik i Kairo. De lägger ut sina finmaskiga nylonnät i trånga kanjoner just efter solnedgången. Näten är runda och försedda med strypanordning i kanten. Medan den ene av pojkarna lägger ut, opererar den andre från någon lämplig bas uppe i de branta bergväggarna och kastar ner en lång rev. Den skall fästas vid nätets strypsnöre och sen gäller det bara att täcka över alltsammans med ett tunt sandlager och lägga det begärliga ormbetet som en smörklick på gröten.

Efter att ha lagt ut ett antal nät, kryper de modiga pojkarna in i någon grotta och sover. Nästa morgon i soluppgången är de redan på plats uppe i de hisnande bergshyllorna. Här kan de följa ormarnas morgonjakt efter mat. Så snart någon reptil befinner sig över nätet, rycker metaren till med resultat att nätet snörper åt kring bytet.

Hur pojkarna sedan bär sig åt att med primitiva anordningar slussa över ormarna från nätet ner i ryggsäcken, hör till yrkets mardrömmar. Världens farligaste jobb klaras inte med enbart goda nerver. Det måste till ung, djärv koncentration."

Innan professor Muizz lämar pojkarna, ställer han en närgången fråga till dem:

— Och ni tror förstås på Muhammed, som alla andra beduiner?

Pojkarna skakar bestämt på huvudet och rodnar.

Jaså, på det sättet! tänker han förvånad. Muslimska pojkar rodnar aldrig, när de bekänner sin tro. Då måste det vara…

— Då är ni väl kristna? säger Muizz vänligt. Var har ni fått en sådan tro? I Katarinaklostret här nere, kan jag tänka?

— I Bibeln! rättar Farhan och stryker tafatt över sin halvsnagg.

— Nå bra, inget fel i det! säger Muizz faderligt. Då skall ni pojkar få ge den här hedningen från Kairo en snabblektion i biblisk historia. Munkarnas legender och traditioner har jag inget intresse av, men för att kunna skriva vederhäftigt om Sinais religiösa attraktioner, måste jag veta litet mer än den här stenålderskartan.

Han tar fram ett slitet kartblad och ber pojkarna sätta igång.

Det blixtrar till i Ismails kulögon. Just hans gebit. Han är som född till guide. Priorn i klostret brukar ibland anlita honom som vägvisare åt besvärliga turister. Sådana som bara vill springa i bergen om dagarna.

— Här stod Mose, när Gud gav sin heliga lag.

Ismail stryker under namnet Djebel Musa på kartan, pekar och gestikulerar.

Halvvägs upp till toppen ligger Sangarios källa och Elias grotta. Där finns också de sjuttio äldstas oas. Åt söder längst upp i Er-Raha ligger ruinerna efter de fyrtio martyrernas kloster och eremiten Onofrios grotta. Asketerna Kosmas och Damianus bodde…

— Nej stopp nu! avbryter Muizz. Jag sa ju att jag inte var intresserad av munksnack och legender.

Ismail rodnar och tappar konceptet. Han rullar med ögonen bortåt kamraten.

— Det är historiska fakta, intygar Farhan. Arkeologerna har bevisat att eremiten Onofrios levde i den grottan på 300-talet. Martyrernas klosterruin är från samma tid. Det var de nubiska barbarerna, som…

— Detta med Mose och lagen intresserar mig mest, säger Muizz. Vad finns det för bevis, om jag får fråga?

— Bibeln, svarar Farhan lugnt.

— Bibeln eller Koranen!!

Muizz rycker på axlarna. Bibeln och koranen är en sak, men historia är en annan, menar han.

— Bibeln är historia! säger Farhan mycket bestämt.