Det förflutnas ständiga närvaro

By Knut Ståhlberg

Frankrikes 1900-talshistoria är rik på omvälvande händelser som förändrat landet både kulturellt och politiskt; stora skeenden som fått tiderna att snabbt ta nya riktningar. I den här boken utgår journalisten och Frankrikekännaren Knut Ståhlberg från berättelser ur inflytelserika individers liv, såsom Picasso, Apollonaire och De Gaulle, för att måla en större bild av tidens strömningar. Ståhlberg skildrar denna fascinerande tidsperiod och plats genom människoöden och anekdoter snarare än årtal. Vi får lära känna Ståhlbergs Paris, men även Saties, Aragons och Saint-Exupérys. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726992199

Book preview

Bouboule och Lille prinsen

V i var på väg ut från Père-Lachaise, den stora begravningsplatsen i Paris, när någon, förmodligen Claire, började tala om Bouboule. Bouboule och Lille prinsen.

– Han var som Lille prinsen, sade Claire. Den lille prinsen som kom från en annan planet.

Det var så det började. Jag förstod inte vad hon menade, men det skulle så småningom klarna. Det är så mycket som aldrig blir sagt. Det är så mycket som är förborgat och som man aldrig får veta, som inte går att veta men som är det väsentliga, det som påverkar, det som är förklaringen men som förblir outtalat. Tvånget att se tillbaka.

Père-Lachaise är som en stor park och en plats där det förflutna ligger öppet som i en bok. Man kan vallfärda dit för att träffa dem man gärna velat men naturligtvis inte kunnat känna: Alfred de Musset, Chopin, Apollinaire, Abélard och hans Héloïse, kärleksparet från en avlägsen tid.

Namnen på gravstenarna är som namnen på kapitel. Paris historia. Dagar som betytt något. Människor som är döda men ändå närvarande. Det är något förtröstansfullt, en förvissning om att allt inte försvinner, att något blir kvar och att beröringen med det som varit ännu är möjlig.

Högt uppe på en kulle, från vilken man kan se ut över det levande Paris, ligger en monumental byggnad som första länken i det som är dödens industri, vägen in i evigheten. De kala, ekbeklädda förrummen är anhalter i väntan på fullbordan, och på urnan, som ännu är varm när den kommer upp och presenteras för de väntande. Detta är det svåraste för dem som blir kvar och som skall vara närvarande i det kalla väntrummet, detta att få något i handen när alla ceremonier är över och de skall bege sig därifrån: aska.

På Père-Lachaise har de älskande förenats, och på gravstenarna kan man läsa om den äkta kärleken: Amedeo Modigliani förenad med Jeanne Hébuterne och Guillaume Apollinaire med Jacqueline. Där vilar också Alfred de Musset, som fick sin sista önskan uppfylld: en tårpil på graven, låt vara att den är tynande och ofta måste bytas ut. Han misslyckades med kärleken men det finns alltid blommor på hans grav. Som på Edith Piafs vars kärlek inte heller var lycklig.

Kärleken och motsatsen. Statsmän och profeter. Kommunen, Pariskommunen, med striderna kring gravstenar och kullkastade monument, muren med de avrättade. Kärleken, hatet, splittringen. Det var rätt plats för Claire att tala om Bouboule och Lille prinsen. Paris hjärta som slår bland de döda.

Vi hade kommit tidigt men var ändå sena – vi hade förirrat oss bland de många gravarna – och alla var redan uppställda när vi kom. Ett blått kläde var lagt över kistan och några kransar. Vid fotändan låg en sammetskudde med två medaljer. Alla var sommarklädda utom den avlidnes hustru. Det var ingen stor begravning.

De två medaljerna på kistan vittnade om att vår vän, en avlägsen vän, hade betytt något, men kanske inte tillräckligt. Att han inte gjort något stort eller att det han gjort kanske underskattats eller inte förståtts, eller ställts ifråga, inte blivit erkänt. Annars skulle det ha funnits fanor och gamla medkämpar närvarande med sina medaljer på kavajbrösten, vilket var vanligt när någon betydande gått bort.

Claire skulle ha hållit ett tal, men det blev inte av.

Bouboule var den ende som grät när allting var över, och det var inte den döde utan Bouboule och Lille prinsen som Claire tänkte på när vi gick därifrån.

Claire var flickan som cyklat i kulregnet när Paris befriades, som spelat en så stor roll när så mycket stod på spel och så många människors öde avgjordes, som varit med och kämpat för det fria Frankrike och som i Paris skulle få en gata, en plats, uppkallad efter sig och sin man, långt efter det att hon själv gått bort.

Claire var den som bäst hade känt den döde och som bett oss vara med på begravningen. Hon borde ha vetat hur det låg till med Bouboule och Lille prinsen; det fanns alltid något oåtkomligt. Jag visste det. Jag var inte ny i Paris. Jag visste att det förflutna alltid var närvarande, att det är vad människor varit med om och vad de bär på, det outtalade och förborgade, som bestämmer det som sker. Det som aldrig blir sagt, det förflutna, det som är det viktiga. Det förflutnas journalistik, jag vet inte om den finns, men det kommer en dag när jag får lov att lära mig den.

Jag vet inte om det var det som Claire velat peka på när hon började tala om Bouboule och Lille prinsen i stället för att tala om den döde. Eller var det en föraning? Framtiden och det förflutna, det förflutnas ständiga närvaro i allting som skedde och som var orsaken till allting som annars inte var förklarligt.

Claire, Bouboule, Lille prinsen. Ingenting var enkelt när vi lämnade Père-Lachaise den vackra sommardagen. Det är länge sedan men ingenting skulle bli lättare med tiden. Det förflutna skulle alltid vara närvarande, det förflutna som var så svårt att förstå och som berörde oss alla.

Det var inte första gången jag hade att säga farväl till någon på Père-Lachaise. Det hade redan hänt och det skulle hända igen, ingen besparas. Men då skulle Claire inte vara med, och det förflutna skulle ha fått ett skimmer som bara kärleken kan ge.

Bouboule och Lille prinsen. Det var det förflutna. Och det var så det började.

Bouboule. Första gången jag träffade honom var på en tillställning hos några vänner i Neuilly, den fashionabla förorten strax utanför Paris. Det var någon gång före nyår vintern 1946.

Juliette hade velat presentera mig för sina vänner. Det var bara några månader sedan vi träffats och börjat känna varandra men hon tyckte att det var på tiden. Tiden skulle aldrig bli mer inne; hon var inte längre ensam, om någon hade trott det.

Huset i Neuilly där vännerna bodde var stort, i en stor trädgård. Marschaller var utsatta i gången som ledde upp från grinden fram till huset och det lyste av levande ljus i alla fönster. Det var ingen snö men kallt, och boulevarden och gatorna i trakten omkring var mörklagda. Det var fortfarande elransonering – när det inte var strömavbrott – trots att kriget var slut sedan ett och ett halvt år. Det var ransoneringstider även om det i Paris alltid fanns något att äta och dricka.

Det var där, den kvällen, som jag för första gången träffade Jean, Louis, Félix, Robert, Marcel, Pierre, Claude, Léonard och Bouboule. Charles, som var Juliettes kusin, kände jag redan liksom Marie, som var hennes närmaste vän på samma sätt som värdfolket, Charlotte och Alexandre, och de flesta av kvinnorna: Lucie, Charlotte, Claudine, Ninette, Pelotte, Marie Paul och de andra.

Det var en märklig tillställning kanske just därför att Bouboule var med. Bouboule skulle alltid vara med. Det var Bouboule som höll stämningen uppe och som alltid vid alla tillfällen som skulle följa var glad, fast det inte alltid fanns anledning till det. Att han kallades Bouboule berodde på att han blivit lite fetlagd. Han var gift med Ninette som var något äldre än han. Vi tyckte om honom, alla tyckte om honom. Bar han på något tungt och bekymmersamt visade han det inte.

Den här första kvällen var en sådan fest där allt tycktes tillåtet, kanske var det för att det värsta var över och för att man fortfarande levde och kunde tro på tillvaron. Tiden var sådan. Men man hade behövt tid på sig efter freden för att vänja sig.

Den festen har fastnat i mitt minne och jag kan fortfarande komma ihåg alla som var med. Det var en lekfull, euforisk stämning som jag aldrig upplevt tidigare. I efterhand förefaller det hela märkligt och kan bara förklaras av den speciella atmosfär som rådde under den här tiden strax efter kriget.

Leklust, man lekte. Det fanns inga barn med, men man lekte precis som jag föreställer mig att man gjorde långt tillbaka i tiden när man läste till skenet av fotogenlampor och roade sig med charader och med att gissa gåtor.

Charader. Turken med det stora huvudet och annat som ingen längre kan.

Det var en barnslig glädje som strömmade ut den här kvällen. Det kändes som om man försökte vrida tillbaka klockan som tickat igenom alla åren innan tillvaron kunde bli normal igen. Om den nu verkligen skulle bli det, vilket redan var tvivelaktigt.

Det var ett sällskap där man återfunnit varandra efter en lång bortovaro i det stora hål som kriget lämnat efter sig och som gjorde att man hade så mycket att ta igen.

Det var som sagt Bouboule som höll stämningen uppe, men det fanns kring Bouboule något som inte stämde med atmosfären den här kvällen och med honom själv. Ett tvivel som alla visste var obefogat men som förmörkat tillvaron för honom.

Det var, som det mesta under den här tiden, en historia från kriget, det senaste, det som var över och som man försökte glömma. Det var en enkel historia. Bouboule hade varit med i motståndsrörelsen, men inte på samma sätt som Claire eller någon av de andra som spelat en roll och gått till historien, de stora. Bouboule var närmast en duktig boyscout som de andra använt sig av när de behövde honom.

Bouboule hade sin familj i södra Frankrike, och företaget han arbetade för hade också affärer på andra sidan demarkationslinjen, den gräns tyskarna satt och som under den första tiden av ockupationen skilde den ockuperade zonen i norra delen av Frankrike från den så kallade fria zonen i söder.

Det gjorde att han hade lättare att få ett Ausweis, ett officiellt tillstånd att förflytta sig mellan zonerna, och att han för den skull var lämplig som kurir åt dem som arbetade under jorden och inte kunde förflytta sig själva, motståndarna.

Med alla personliga handlingar i ordning och ett av tyskarna regelrätt utfärdat papper hade Bouboule kunnat resa lugnt. Han hade också hittat på ett sätt att klara sig igenom polis-och militärspärren vid gränsen som den tyska ockupationsmakten aldrig kom på.

De hemliga, komprometterande papper som han hade med sig när tåget lämnade Gare de Lyon i Paris gömde han på ett säkert ställe. Så fort tåget börjat rulla gick han in på toaletten, skruvade loss spegeln ovanför det lilla tvättstället, stoppade in papperen där, skruvade tillbaka spegeln och gick tillbaka till sin plats. Där satt han i lugn och ro. Den tyska polisen kunde kontrollera honom hur många gånger som helst.

Det upprepades inte bara en gång, det upprepades många gånger. Och det var här som misstankarna hade uppstått och skapat mysteriet. Det var här historien med Bouboule hade börjat, den som skulle växa med åren.

Frågan man ställde sig var om tyskarna verkligen inte kommit på honom? Tullare och poliser kan de flesta knep. Och hade de sedan, vilket ingick i mönstret, inte begagnat sig av honom? Och hade han sedan inte gått med på att bli utnyttjad? Det var det vanligaste. Det var så tyskarna behandlade folk de kom på, folk de kunde använda sig av. Det var det mest naturliga.

Om Bouboule hade upptäckts hade alternativen inte varit många. Det första var att fortsätta att resa och veta att de hemliga papperen visserligen kom fram men var lästa, och att innehållet var känt med alla de konsekvenser det innebar för mottagaren. Det andra alternativet om han vägrade att gå de andras ärenden – var att han sattes på ett tåg som inte längre gick söderut utan österut, till en destination från vilken få återvände. Eller, kanske ännu enklare, att en annan dörr än den som gick till toaletten öppnades för honom när tåget rusade fram genom natten.

För Bouboule hade de två sista alternativen inte gällt eftersom han levde i högönsklig välmåga. Men hur var det med det första? Bar inte Bouboule något på sitt samvete? Och hur var det egentligen med speglarna? Kan man över huvud taget skruva loss någonting som sitter på en toalett eller i en kupé på ett tåg? Vilket tåg som helst.

Det var bara en misstanke, men det var misstankar av det här slaget som var i omlopp och som omgav så många under dagarna efter kriget. Tanken att det fanns något ouppklarat. Att något som var ljust och riktigt helt enkelt inte kunde vara så. Att något som var så enkelt som att gömma papper bakom en spegel på ett tåg och lura alla tyskar som ville ha tag i papperen inte kunde vara så enkelt.

Det fanns något hos Bouboule som måste ha irriterat. Han var lycklig över allt han hade fått när kriget var över: hustrun, tillvaron utan bekymmer, den enorma lättnaden som alla måste ha känt, men som han verkade känna mer än andra. Det var som om denna sprudlande känsla av livsglädje väckte misstankar. Att själva glädjen var något misstänkt.

Det var något overkligt att tro att just Bouboule av alla närvarande skulle ha gjort skäl för misstankarna. Att den mest oskuldsfullt blåögda skulle vara en skyldig. Men det hade förgiftat hans liv.

Det blev en lång kväll. Vi hade druckit en del, det är säkert. Rött vin, det grova röda vinet som man köpte litervis, men inte mer än någon tålde och stämningen hade inte kommit av vinet. Det var av lyckan av att ha återfunnit varandra och av att kunna börja på nytt efter det långa uppehållet under kriget – då man vetat så lite om varandra.

Troligen lockade av marschallerna kom plötsligt två amerikanska soldater in och blandade sig med sällskapet. De trodde att det var en offentlig tillställning, en exklusiv nattklubb eller något liknande. De blev hjärtligt omklappade. Men de försvann när det stod klart att det bara fanns rött vin att dricka och inga lösa damer att ta hand om. Kriget var över, de måste ha varit på permission från den amerikanska ockupationszonen i Tyskland. Det var inget märkvärdigt.

Men det var något annat som hände. Sent på kvällen, långt senare då marschallerna var utbrunna och soldaterna gått, kom Bouboule på att alla skulle berätta en historia. Det var en oväntad idé och ett avbrott som genom alla åren hängt sig kvar i minnet. Bouboule skulle börja.

– Ingen spökhistoria, bad någon.

– Nej, sade Bouboule, en kärlekshistoria.

Och Bouboule berättade:

Det var en greve som bodde på boulevard Saint-Germain i Paris, vilket nummer har jag glömt, liksom vad han hette. Han var oändligt rik och högt ansedd och uppskattad i alla kretsar i Paris. Han var elegant, sällskaplig och en eftertraktad gäst, välkommen överallt i alla salonger.

Därför kom det som en överraskning att han på en av sina resor utomlands träffat och förälskat sig i en dam som ingen kände. Man visste inte vem hon var eller varifrån hon kom. Hon var helt okänd bland societeten i Paris. Man visste bara att hon var underbart vacker. Alla undrade.

Greven brydde sig inte om vad folk tänkte och han levde bara för och med henne. De två bodde ensamma i det stora huset på boulevard Saint-Germain, de gick aldrig ut. De levde bara för varandra. Hon var lika vacker och tilldragande som han var rik. De levde i kärlek och det räckte för dem båda.

De skulle ha fortsatt att leva lyckliga om inte hon en dag, eller om det var en natt, hastigt hade avlidit. Det hade gått så fort, bara några korta ryckningar i hennes vackra kropp, en näsduk som hon satte för munnen färgades av några droppar blod, och allt var över.

Förtvivlan.

Ensam följde greven henne till ett gravkapell han låtit bygga på den stora begravningsplatsen i Paris. Där inne lämnade han henne liggande på en bädd av blommor, vita liljor, och han stängde och låste omsorgsfullt den tunga järndörren till kammaren. Nyckeln, en nyckel av silver, kastade han tillbaka in i gravvalvet genom den gallerförsedda öppningen överst på den tunga dörren, en springa man kan se på de flesta gravmonument på kyrkogården.

Han hörde hur nyckeln slog emot marmorgolvet. Den var oåtkomlig. Ingen skulle längre kunna komma in i valvet, ingen skulle mer kunna besöka den döda.

Åter på boulevard Saint-Germain lät han avskeda allt sitt tjänstefolk utom en gammal trotjänare som var den enda som fick röra sig i huset. Han sålde sina åkdon och sina hästar. Han stängde sig inne och levde bara med minnet av sin döda hustru. Han hade lämnat allt i rummen som det varit. Den tunna klänningen hon tagit av sig på natten då hon dog låg kvar på sängen. Allting var orört som om ingenting hade hänt, och hon fanns fortfarande kvar hos honom.

På den första årsdagen av hennes bortgång satt han som han alltid gjorde vid den öppna spisen med två koppar te framför sig, hans och hennes. Han läste högt ur en bok för henne, som han gjort alla kvällar tidigare, och talade med henne som alltid förr. Det var så han umgåtts med sin älskade kväll efter kväll hela året som gått.

Men det hade tillkommit något den här kvällen. Det var en annan närvaro han kände. När han gick fram till nattduksbordet där hon brukade lägga sina smycken, kände han det som om hennes värme satt kvar i halsbandet, som om hon nyss hade lagt det ifrån sig, och det fanns en värme kvar i klänningen som låg på sängen och som legat där sedan den sista kvällen. Han kände en doft av hennes parfym, och han såg hur blommorna som stått vissnade i sin vas hade fått nytt liv.

Närvaron av den älskade var så stark att han sträckte ut armarna mot henne och kände hennes värme. Klockan, pendylen som han stannat den natt då allt tog slut, hade börjat gå igen. Nattlampan som varit släckt var tänd. Allt det han hoppats på, återuppståndelsen, återseendet och återkomsten hade gått i uppfyllelse. De två som varit ett var ett på nytt. Hennes ögon lyste emot honom och hon log emot honom, så som hon gjort så många lyckliga stunder då allt varit fullbordat och de två varit ett för evigt.

Det var den fullkomliga lyckan, som bara fullständigt lyckliga människor kan föreställa sig den.

Verkligheten var så verklig att han – som lyckliga människor gör när verkligheten överträffar allt de kunnat drömma om – sade till sig själv att alltsammans var så lyckligt och overkligt att det måste vara just en dröm.

Och i ett ögonblick av lycka, liksom för att understryka den överväldigande salighet han kände, sade han till sig själv och till henne: ’Det är en dröm, min kära, det är en dröm.’ Och liksom för att känna glädjen över det fullbordade och överväldigande, det som inte kunnat ske men som skett, lade han till som ett konstaterande i förbigående: ’Men du är ju död.’ Han sade det som om det saknat betydelse, som om det var en ovidkommande detalj eftersom hon fanns där hos honom.

I samma ögonblick som han sagt detta stannade klockan som tickat och slagit sina slag. Blommorna på bordet vissnade och hennes huvudkudde i sängen var kall. Han insåg att det hela bara varit en dröm. Och han insåg att året när han levt som om hon hela tiden funnits bredvid honom bara varit en illusion, att han aldrig skulle få uppleva återföreningen och att allt var oåterkalleligt: kärlekens ofullkomliga makt över det oåterkalleliga.

Döden var starkare än kärleken och det fanns ingen återvändo.

Han reste sig upp för att möta en ny och grå och nykter dag, en dag utan drömmar och förväntningar. Den långa drömmens slut. Men då såg han något falla ned på golvet, något som lösgjort sig ur den tunna klänningen som låg kvar på sängen: en nyckel, nyckeln av silver som han en gång hade kastat in i gravvalvet på kyrkogården i Paris.

Bouboule var färdig med sin historia och det blev tyst och stilla i rummet. Det blev inga fler sagor den kvällen, och vi skildes åt liksom ställda av en egendomlig känsla.

Historien som Bouboule berättat var egentligen en gammal historia av den halvt bortglömde författaren Villiers de l’Isle-Adam. Men Bouboule hade gjort om den och berättat den på sitt eget sätt. Han var övertygad om att den var sann, historien om hur märklig närvaron av en kär bortgången kan vara om den rätta kärleken finns. Den ingav en känsla av någonting som låg alla om hjärtat och som angick alla eller skulle komma att göra det.

Jag har hittat boken som Bouboule hade läst. Men det förändrar ingenting. Det var Bouboule som visade mig på den, och jag har sparat den som ett minne av Bouboule och den första kvällen i Paris.

Bouboules tåg mot södern, tåget som han gjort de många resorna med. Redan järnvägsstationen Gare de Lyon var ett äventyr med den stora restaurangen från sekelskiftet, Le Train Bleu, en trappa upp. Där var allting som det varit ända sedan tiden det begav sig. Att stationen fick namnet Gare de Lyon beror på att järnvägen från början inte gick längre än till Lyon.

Det var något särskilt vi kände första gången vi tog tåget ned till Côte d’Azur. Juliette som skulle bli min hustru men ännu inte var det och två av hennes väninnor hade kommit på en helt omöjlig idé. De tre tillsammans skulle öppna en tesalong nere vid kusten i Antibes, Saint-Raphaël, Sainte-Maxime eller varför inte i Cannes eller Saint-Tropez. Det var en dröm de haft före och under kriget. De hade haft den före kriget då allting var möjligt, och de hade haft den under ockupationen då ingen visste när eller om kriget skulle ta slut, livet skulle återvända och allting kunde börja på nytt.

– Vi ville leva i solen, sade Juliette. Våra vänner skulle komma ned till Côte d’Azur och dricka te hos oss. Det skulle vara en chic salong.

Tre unga damer skulle hålla salong och servera te. De skulle komma bort från Paris och glömma det som varit. Det var sådant de drömt om men som hade varit avskrivet eller uppskjutet på en mycket osannolik framtid. De hade inte vetat att det skulle ta fem år tills kriget var slut och de kunde börja leva igen. Fem år som skulle bli en lång parentes med ovisst slut. Skulle de ens få vara med om slutet?

Att drömma om en tesalong när det inte fanns något te att få, en tesalong när man inte ens kunde åka ned till kusten, en tesalong när man inte visste var vännerna som skulle komma fanns och inte visste om man skulle få se dem igen.

Ju mörkare det varit, desto viktigare hade tesalongen blivit. Det var bara en dröm. Men det fanns alltid en del av den drömmen kvar i ögonen på Juliette och hennes väninnor. Det positiva, det icke omöjliga.

Tåget mot södern hade en gång varit symbolen för friheten och lyxen, le Train bleu, det blå tåget. Det hade självklart inte gått under kriget och det skulle dröja ännu en tid innan det kom i gång igen. Tåget som jag och Juliette fick åka med var ett helt vanligt tåg; jag föreställde mig att det var samma tåg som Bouboule hade åkt med.

För mig var det den första resan till den ljusa delen av Frankrike, med de första vingårdarna, med det böljande landskapet i Bourgogne, husen med de röda tegeltaken. Valence, där södern börjar på riktigt, de första platanerna, de första cypresserna. Och så den första glimten av havet, Medelhavet, vid Côte d’Azur. Känslan av frihet, sorglöshet. Det första glaset pastis under platanerna, i solen.

För oss var det samma känsla av befrielse varje gång. Nätterna på tåget, kupéerna och den långa korridoren där man kunde stå ensam och röka en cigarett medan det mjuka landskapet passerade förbi utanför. Eller senare på natten då det bara var de som inte kunde sova som var där och väntade på morgonen.

Och när sedan Wagons-Lits kommit i gång: det riktiga blå tåget med sovkupé och restaurangvagn med kypare i svart och med vita förkläden, de vita dukarna och de röda lamporna på borden, mattorna på golvet. Det komfortabla livet. Men det skulle dröja, och det var den första resan som var den viktiga.

Bouboule måste ha känt något annat när han hade satt sig på tåget, även om han påstod att det alltid var med största säkerhet som han gjorde sina resor; gömstället var bombsäkert och allting hade ju gått bra.

Vagnarna vi åkte med den där första gången var möjligen desamma som i Bouboules tåg. Speglarna fanns kvar på toaletterna, och inne i kupéerna satt de inramade, gammalmodiga fotografierna från alla kända och vackra platser som de franska järnvägarnas, SNCF:s, alla tåg gick till. Det var naturligt att vi under den första resan och sedan under alla följande resor skulle tänka på Bouboule och hans speglar.

Att gömma hemliga och komprometterande dokument bakom en spegel kan inte ha varit svårt och ter sig i efterhand som en symbolhandling. De tyska säkerhetspoliserna ser bara sig själva i spegeln när de sticker in huvudet för att kontrollera att ingen gömmer sig på toaletten; de ser sig själva i spegel efter spegel medan hunden, polishunden, sniffar runt wc-stolen. Varför skulle poliserna tro att det fanns något bakom den egna bilden i spegeln? Varför skulle