Knöcklor

By Berit Gullberg

Dansuppvisningar i såpvatten, hemsökta hus på Öland och storslagna drömmar om potatis. Berit Gullberg låter sig inte definieras eller begränsas i denna underhållande krönikesamling, full av vardagstankar och glimten i ögat. Många av texterna har tidigare publicerats i lokaltidningen Östermalmsnytt, men dess målgrupp sträcker sig betydligt vidare än så. Det blir dråpligt, hjärtvärmande och samhällsreflekterande, om vartannat, i en blandning som påverkar hela det mänskliga känsloregistret. Men vad är då egentligen en "knöckla" för något? Tja, det får du nog helt enkelt läsa och se... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2021
• ISBN: 9788726896510

Book preview

Knöcklor

Det finns en liten strandloppa som trivs på Californiens kuster (och vem gör inte det?) men den är så liten att den kallas just no se’ems. Dess bett är förfärliga. Det blir stora röda bulnader som kliar och tar veckor att bli av med. Därför är dessa små stranddjävlar tämligen illa tålda av solnjutarna. Vad jag inte begriper, är dock hur en så sanslöst liten käft kan bitas så mycket.

Fast i och för sig sade min mor till mig, redan när jag var liten:

— Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta.

Det är så rätt, så rätt. Man ska lyssna på de gamla ordspråken. De har så mycket sanning och uråldrig visdom i sig att det kan vara rent genant.

För några år sedan träffade jag fadern till en av mina väninnor; hon är en äkta kulla ifrån Gimsbärke i Dalarna. Den gamle var i åttioårsåldern och knipslug som en bäver. Han gick i sina egna tankar och var inte alltid meddelsam.

En vacker påskafton åt vi en frustande solgul lunch i bondköket. Björkriset hade börjat slå ut sina små gröna särkar i kopparkrukan.

Mitt under det livliga samtalet, tittade den gamle på oss och sade:

— Myggor! Inte kan di låta så mycket med bara vingarna? Tror ni inte att di skrik lite också?

Hans dotter och jag jobbade ihop under ett par år på Dra- maten. Under en av de jäktigaste dagarna for hon runt ett skrivbord och slog i foten.

— Aj, min knöckla! skrek hon.

Knöcklan, förklarade hon senare, knöcklan var samma sak som fotknölen.

Sedan fick hon givetvis heta det. Knöcklan. Rart tycker jag.

Och vad vill jag nu ha sagt med detta?

Jo, att allt smått i vardagen, det inte alldeles märkvärdiga, men det personligt kryddade och egna, det är värt att lägga märke till. Det är kanske det viktigaste av allt.

Det är därför jag har kallat mina samlade vardagstankar under ett par år, huvudsakligen i den trevliga lokaltidningen Östermalmsnytt, för Knöcklor. Ni kanske upptäcker varför.

Håll till godo!

Stockholm i maj 1989

Berit Gullberg

Julskyltning

Eftersom jag var onormalt liten till växten som barn och kunde läsa långa dikter utantill, tog man det till en vana att lyfta upp mig på ett bord varifrån jag framförde Du lilla vackra Jesusbarn till jul och Jag känner en liten prinsessa det övriga året.

Varje onsdag tog mamma och jag spårvagnen in till stan och gick fyra trappor upp på Tegnérgatan till Danstanten. Hon var polsk-judisk flykting med ett förflutet inom Den Klassiska Baletten och försörjde sig på att undervisa småjäntor i de sex positionerna samt försöksvis arabesker. Hennes hem, där undervisningen ägde rum, var instängt, mörkrött och luktade malmedel och plommonlikör.

Madame, som hon kallades, var tung över höfterna och hade vass näsa. Mest satt hon i en läderfåtölj och gned händerna. Jag tror inte att hon var särskilt nöjd med mig; hon påstod visserligen att jag hade gracila armar, men det blir man ingen Pavlova av. Trots att mamma lovat mig ett par skära tåspetsskor i julklapp, tappade jag lusten och slutade efter elva lektioner.

En novemberdag besöktes vår Kindergarten av ett mystiskt grönklätt par som anställde barnmönstring; de skulle hitta de absolut minsta barn som fanns. De valde mig och en annan pyssling som hette Anette och gick i min dansklass. De nickade och försvann. Inget fick vi veta om dem.

*

Nu närmade det sig jul. De första julklappsannonserna dök upp i Stockholms-Tidningen. Den mest sagolika av dem var Buttericks helsida som hade bilder av tusentals leksaker och som fick mig bergtagen i timmar med lätt hjärtklappning. Det började dra ihop sig till Den Stora Skyltsöndagen, årets höjdpunkt.

Liksom alla andra stockholmsfamiljer gav vi oss in till Drottninggatan där man flanerade i snömodden och gapade framför fönstren. Det var outsägligt härligt, fast man höll på att frysa ihjäl och fick isbark på tumvantarna. Det glittrade och gnistrade av tusentals ljus, snälla tomtar böjde sig över barnen och luktade sprit, papperstrumpeterna ylade, sockervadden smälte. I ett skyltfönster fanns det dockor som rörde på huvudet, i ett annat leksakståg som åkte ut och in i tunnlar; där fanns dockskåp med gardiner och porslin, stora nallebjörnar som brummade, blunddockor med riktigt hår; allt, allt man drömde om fanns där!

Men julen 1944 skulle bli annorlunda. Jag var fyra och ett halvt år. I stället för att få vår dröm uppfylld och gå längs de underbara skyltfönstren bland alla andra normala barn, fraktades lilla Anette och jag i en bil in till stan och lämpades in till Förenade Tvätt. Vi kläddes ut (givetvis var föräldrarna med på eländet) i röda och gröna klänningar med vita prickar; man knöt vita små snibbar kring våra hjässor och satte på oss små förkläden.

Sedan ställdes vi i Förenade Tvätts stora skyltfönster att tvätta dockkläder i små dockbaljor. Det var urfånigt och långtråkigt. I ett par timmar fick vi stå där och slabba i baljorna och utanför i vintermörkret pågick den stora lysande skyltfesten.

Det började bli packat av folk utanför. Man skrattade och applåderade och pekade på oss. Våra fingrar började kännas som tvättsvampar. Då och då höjde vi oss på tå och hängde upp de näpna kläderna på en tvättlina. Då applåderade alla mycket. Jag såg mina föräldrars bleka ansikten i mängden; deras näsor började bli röda. Min syster stod bredvid och ryckte dem otåligt i händerna.

Inne i skyltfönstret var det blött. En stor del av såpvattnet simmade över golvet. Det var stor risk för halka. Då och då tog vi ner dockkläderna igen och tvättade om dem. Vi hade inte fått någon regi och hade inga egna idéer.

Jag är kissnödig, viskade Anette och hennes underläpp darrade.

Jag snorade och blängde mot massan utanför.

Det var stor folkfest. Man trängde på och mängden uppgick till ett par hundra personer. Det hela var en stor framgång och arrangörerna jublade. De hade aldrig anat en sådan succé; när de nu till sin fasa märkte att skyltdockorna tappat pusten, rev de sitt hår för att komma på något nytt i denna vattenshow.

Det var då något ljushuvud kom ihåg att vi kunde dansa. Springande steg hastade runt i lokalen. Man hittade en vevgrammofon. Man hittade en skiva. Man hittade Blommornas vals. Man satte på den. Man hade inte upptäckt repan i skivan.

— Dansa små änglar, annars försvinner publiken, väste någon bakom skynket.

Anette och jag intog första position och började sedan trevande hasa utåt golvet. Utanför hörde de givetvis inte musiken. De såg bara två ovanligt små människor röra sig på ett såphalt golv. De såg oss falla då och då, fort och handlöst. De såg inte hacket i skivan. Men vi hörde det. Och vi följde det slaviskt, monotont och upprepat.

Då kom det stora jublet. Folk skrattade så de grät. Det såg ut som en stumfilmsscen med Chaplin. Det var då Anette kissade på sig. Det syntes inte i den allmänna blötan. När jag halkade omkull en fjärde gång och samtidigt välte ut en av baljorna, insåg arrangörerna att detta spektakel kanske inte var enbart av godo för Förenade Tvätt. Det började få en doft av barnmisshandel.

De snodde in oss i stora badhanddukar och lyfte ut oss från scenen. Publiken försvann som i ett trollslag.

Sedan dess har jag haft svårt för Blommornas vals. Jag klär mig icke i grönt med vita prickar. Jag gick heller aldrig till baletten.

Det oväntade leendet

Vi reste genom norra Uppland en dag mellan vinter och vår. Landskapet var svartvitt som ett gammaldags foto, i dikesrenen låg fjolårsgräset blött och slätkammat. Allt verkade avfolkat.

Men vartefter upptäckte vi de öde torpen, hemmanen, de tomma