Guds moral

By Thomas Anderberg

Varför är lidande så utbrett och varför drabbar det så ojämnt? Hur kommer det sig att lidandet har en sådan fundamental plats i skapelsen? Varför är vissa människor onda? Kan vem som helst bli det? Några av de potentiella svaren för oss till den religiösa sfären. Kanske har lidandet en mening som det står i vår makt att uppdaga, vilket ju i så fall ställer oss inför en rad nya frågor. Är upphovsmakaren bakom lidandet den som skapat vår jord, eller är det istället någon annan som börjat förvanska det goda? Varför gavs vi inte ett paradis med en gång? Bär vi själva ansvaret för vår ondska, eller är vi offer för dess makt?Dessa frågor ramar in det så kallade teodicéproblemet: dilemmat hur förekomsten av lidandet och ondskan kan förenas med tron på en fullkomligt god och stark skapare. Frågan sysselsätter många troende och utgör även det vanligaste argumentet från dem som kritiserar religionen. I den här boken utgår författaren Thomas Anderberg från sina egna erfarenheter och söker sig gradvis fram till det centrum där inga svar är enkla. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788728058541

Book preview

Inledning:

Den bleknade guden

Epikuros gamla frågor är fortfarande obesvarade.

Vill Gud förhindra ondskan, men kan inte? Då är han maktlös. Kan han men vill inte? Då är han illvillig. Om han både vill och kan, varifrån kommer då ondskan?

Hume: Dialoger om naturlig religion

Länge var jag troende . När jag hamnade i överläge på skolgården och drämde till en gång extra mot den jag redan besegrat bad jag i hemlighet Gud om förlåtelse. Hamnade jag i underläge vände jag mig till honom för att söka tröst, eller för att be honom hämnas på den som gett mig en smäll för mycket.

I konfirmationspresent fick jag en bibel och började läsa, ett kapitel varje kväll. Läsningen skrämde mig. Inte visste jag att Gud var sådan, en som småsint hämnades på dem som förolämpat hans profeter. Och sympatin för Job vek inte ens när Herren själv tog till orda och befallde Job att sluta med sitt gnäll.

Långsamt sökte jag mig bort från tron. Hela tiden bad jag Gud om förlåtelse; det var ju inte honom jag sökte mig bort ifrån, utan från den gåtfulla gestalt som under hans namn trängt sig in i Bibeln. Men osäkerheten fanns där; kanske var de tu trots allt en, kanske var Gud verkligen sådan han skildrades i Konungaböckerna. Jag prövade att säga det jag tänkte och förklarade mig vara en tvivlare. Det fungerade i skolan, men inte hela vägen hem. När jag övermodigt sagt något blasfemiskt straffade jag mig själv för försyndelsen, mest för att föregripa Guds bestraffning. Och ute i naturen, som jag sökte mig till inte bara för att komma bort från knuffandet och skrikandet utan också för fridens och skönhetens skull, fanns Gud bakom varje stam. Den nästan extatiska samklangen i skogen och i havets närhet höll mig länge kvar i ett slags halvtro. När också den höll på att vittra fick jag i sjuttonårsåldern en mystik upplevelse som drev mig tillbaka till den halvkonfessionella tron. Men sakta, sakta bleknade Gud bort ur mitt liv.

Nu återvänder jag dit, fast utifrån ett kikarperspektiv. Inte minst söker jag mig dit för att få kontakt med en känsla för naturen och sammanhangen som nu torkat bort och blivit ett nyktert konstaterande av vad som är vackert och vad som är fult, vad som är friskt och vad som är sjukt, vad som är konstant och vad som är föränderligt. När Gud försvann bleknade också naturen. (Fast kanske var det delvis tvärtom: när naturen började bli ful, när skogen sjuknade och hyggena blev fler, då fanns det ingen plats för Gud.)

Det är en känsla jag söker. Och också dess motsats: den vrede jag med tiden utvecklade inför Gud Hämnaren, Förstöraren. Och det sker utifrån ett tilltagande intresse för grundvalarna för kultur och moral. Det blir en forskningsresa ner till en förlorad känsla, en borttappad livssyn. Men färden kommer att genomföras med dagens fordon.

Böckerna får bli en första anhalt. Jag plockar ut en Schopenhauervolym ur hyllan och bläddrar på måfå. En liten dialog om religion drar till sig mitt intresse. I den låter Schopenhauer Demofeles uttrycka ståndpunkten att man inte bör framföra kritik mot andras religiösa hållningar. Det som är heligt för andra bör också vara det för en själv.

Det är en utbredd uppfattning, egentligen en förlängning av den respekt de flesta hyser för religionsfriheten. I minnet har vi de minoriteter som fått lida för att gudarna de hyllat inte fallit majoriteten i smaken. Alltför många har dött för sin tro. Jag påminns om de nästan erotiskt laddade bilderna av martyrer som offrats på maktens altare, exempelvis den helige Sebastian, perforerad av pilar men med en hänryckt blick upp mot himlen. Historiebokens text upplyser om att syftena bakom förföljelserna varit blandade. Gränsen mellan angrepp på människor för deras tros skull och så kallade etniska förföljelser har varit tunn, inte minst för att det etniska till så stor del bestått av det religiösa. Den religiösa toleransen har därför varit socialt och politiskt nödvändig. I utvecklingen mot demokrati har religionsfriheten varit betydelsefull.

Men tolerans är en sak, frånvaro av kritik en annan. Ifall religionen inte hade några verkningar i livet utom i de troendes själar och i slutna sällskap för frivilligt anslutna, och om det nu varit så att var och en verkligen blev salig på sin fason, då hade det funnits få skäl att polemisera. (Också det kan i och för sig ifrågasättas. Filalets, Demofeles trätobroder, invänder att spridningen av sanningen i sig har ett värde och att det därför finns skäl att invända mot religionen om den är osann, en uppfattning han som professionell sanningsletare ansluter sig till.) Men religionen tillhör inte det privata livet. Det vore snarast motsägelsefullt om denna lära om de yttersta tingen skulle retirera från himlens och torgens offentlighet och smyga ner i sovrummens privatsfär. På vägen ner måste i så fall alla missions- och maktanspråk skalas av. Risken är att det som återstår inte blir av större betydelse än dagdrömmar och hämndfantasier, lika lite värda att kallas religion som en privat samling myter. Religionen behöver belysas. Det betyder inte att man måste tränga in med strålkastare i Tabernaklets allra heligaste. Det räcker gott att hålla sig i närheten och betrakta vad som sker.

Demofeles framför två skäl för att låta trosanhängarna vara i fred. Religionen erbjuder dels en bred väg till metafysikens marker, dels en solid grund för moralen. Två viktiga mänskliga behov kan därför tillfredsställas inom religions sfär.

För det första förmedlar alltså religionen, enligt Demofeles, kontakter med den högre – icke-animaliska – delen av tillvaron. Dit önskar sig människor så starkt att det kan liknas vid ett behov. Religionen är ett slags folkmetafysik. Den tillfredsställer människans önskan om kontakt med det andliga, på mer lättillgängliga stigar än de som anvisas av filosoferna. Och otillfredsställda behov kan vara både besvärliga och farliga.

Det bestrider inte skeptikern Filaletes. Han betonar emellertid att faran med religionen är just att den anvisar vägar; den som söker fritt hotas av bann och bränns i värsta fall på bål. Eftersom prästerna fungerar som guider är det inte heller fråga om ett fritt sökande. Man tillåts inte bli salig på sin fason utan tvingas in i teologernas tunnlar. För att garantera att sökandet inte ska bli fritt, ens i avsaknad av bål och kors, sker inskolningen i folkmetafysiken vid så tidig ålder att personligheten (som är mest mottaglig då) förblir präglad därav. Religionen visar en väg, men omgärdar den med kryptiska vägskyltar, och ser samtidigt till att de alternativa vägarna förses med stoppmärken och bommar.

Filaletes pekar här på en risk som i dag ofta bagatelliseras. Religionen utgör i allt högre grad en skyddad sfär där många idéer, somliga av dem av icke-religiös härkomst, kan inrymmas och undandras den kritiska granskning som övriga tankar utsätts för. Respekten för människors religiösa känslor har inte bara haft det goda med sig att vissa känslosfärer hållits i helgd. Den har också inneburit en kraftig tillväxt av tankar och idéer som i andra sammanhang hade utsatts för en kritisk granskning, eller åtminstone en härdande diskussion, men som här hyssjats ned. Samtidigt har denna snedvridna respekt medfört att många moraliskt och politiskt tvivelaktiga ideologer blåst upp sig under vackert vävda mantlar. Det är inte bara en fara för demokratin, det utgör också ett hinder i kampen mot mycket som är skadligt. Och det kan också vara till nackdel för religionen: beredskapen inför skrupelfria intrigörer riskerar att försvagas.

Denna utbredning av religiösa tänkesätt har i släptåg haft en allt starkare irrationalism. Utifrån det riktiga påpekandet att världen inte är så trång som somliga positivister velat krympa den till har man dragit den tveksamma slutsatsen att det irrationella är en bra förklaringsmetod. Det har lett till en beredvillighet att mystifiera – och därmed otillgängliggöra – företeelser som det finns goda skäl att ta bokstavligt. Ett av de begrepp som då används hämtas från den religiösa sfären. Det är Ondskan.

Det leder oss fram till Demofeles andra skäl för religionens nytta. Han hävdar att religionen utgör den grundval på vilken moralen och därmed ytterst politiken vilar. Religionen tyglar de onda dispositioner som finns hos massan och vakar därmed över samhällsordningen.

Filaletes invänder att det helt enkelt inte är sant. I antiken, då religionen mest hade en symbolisk betydelse, fungerade staten väl så bra som den gör nu (dvs i detta fall vid 1800-talets mitt). Han påpekar också, att religionen infört ett lönetänkande som är ovärdigt för moralen. Att handla gott i avsikt att föräras en plats i himlen är snarare att vara listig än att vara god. Han antyder också att standarden för godhet skiftar från religion till religion. Enligt den ena trosläran är det gott att hjälpa sin nästa, oavsett vad denne råkar tro, enligt den andra är det gott att söka utplåna den som tror fel.

Filaletes hade också kunnat påpeka att en gud som använder sig av ondskan som medel för att uppnå högre mål är olämplig som förebild. I dag finns det många som ser Guds lagar som de enda giltiga och alla andra som alltför-mänskliga; Gud blir den ende vördnadsvärde budgivaren och hans ord förklaras vara de enda värda att lyssna till. Det är en vansklig position, inte minst därför att den inte tar hänsyn till förmedlarnas roll (vilket i sin tur kan bero på att förmedlarna spritt ut att tvivel på dem är liktydigt med tvivel på den översta uppdragsgivaren). Och faran med att låta budbärarna skrämma sig fria från granskning är uppenbar när liv och död står på spel. Många terrorister – bland dem Yigal Amir, den judiske aktivisten som mördade den israeliske premiärministern Yitzhak Rabin – har uppgett att Gud varit uppdragsgivare och anstiftare.

Filaletes hade också kunnat utsträcka resonemanget till att gälla religionens verkningar. Religionsfriheten ifrågasätts numera bara i religionens namn. Det sker å andra sidan med allt större iver. Toleransen, som länge tog sig uttryck i försök till synkretism, har mött en våldsam reaktion. Fundamentalismens utbredning är ett av de större politiska hoten i våra dagar. Motståndet är förvånansvärt klent. Utanför den religiösa motståndarsidans kretsar bemöts den extrema religiositeten med ett övermått av försonlighet. Skälen kan man spekulera om.

Till viss del beror säkert den dämpade reaktionen på osäkerhet, som i sin tur kommer sig av värdekollisioner i spåren av den vidgade kontakten med andra kulturer. Medvetenheten om religionens betydelse för den kulturella identiteten har medfört att man i allt högre grad avstått från att diskutera inomreligiösa frågor. Ett skäl har varit att redan förekomsten av en diskussion av vissa anhängare uppfattas som ett ifrågasättande av det som är heligt – i sig en allvarlig synd. Dessutom har insikten om sanningens svåråtkomlighet ökat i takt med att kunskapen om de radikalt olika verklighetsförståelserna tilltagit.

Bilderna av världen är till stor del resultaten av en kulturell prägling, och i många fall krävs det en radikal omskolning för att förståelsen ska passera kulturgränserna. Religionens roll för verklighetsförståelsen är stor. Att karva i religionen innebär också en risk för att vissa grunder för meningsskapandet urholkas. Alltså krävs försiktighet vid kritik mot religiösa hållningar.

Men just kopplingen religion–kultur visar på faran med att undandra det religiösa området från det offentliga samtalets prövningar. För religionerna har inte bara tröstat de förtryckta, de har också gynnat förtryckarna. De religiösa dogmerna har inte bara varit något man förföljts för, det har också varit något man förföljt för. Det gäller i dag, och det gällde även tiden före vår tideräkning. Exemplen är sorgligt många, också från biblisk tid. När profeten Elia med Herrens hjälp vunnit kampen om vilken gud som snabbast kan sätta fyr på en tjur lät han förlorarna, Baals 450 profeter, ljuta en ögonblicklig död: Elia lät föra dem ner till bäcken Kison och slakta dem där. En annan profet, Josua, satte utrotningen i system men omtalas trots detta med vördnad. På Irland pågår sedan årtionden ett inbördeskrig med religiösa förtecken. I går fördes ett krig i Jugoslavien, där de etniska skillnaderna tycks vara näst intill obefintliga, i alla fall långt mindre än de religiösa. Av missriktad respekt för människors tro – och kanske också brist på respekt för religionens betydelse – kallas religionsstrider ofta för något annat, och när man söker förklaringar till krigen viftas det irrationella inslaget – de religiösa aspekterna – undan och ersätts med mer hanterligt tal om ekonomi.

Religiösa frågor behöver alltså diskuteras. Inte bara mellan troende av olika schatteringar, utan också mellan de alltmer polariserade grupperna ateister och teister. Om kulturer ska kunna leva samman och inte omgärda sig med taggtrådsstängsel är det viktigt att man kan samtala om religiösa frågor.

Ofta har sådana ord kommit från dem som sedan ägnat ett par hundra sidor åt råskäll och hånfullheter. Apologierna är visserligen ofta torftiga, präglade av ett otillräckligt allvar. Ibland är de rent av ett forum för omedveten cynism. Det rättfärdigar emellertid inte fördomsfull religionskritik. Ett syfte med denna bok är att visa att åtskilligt i ateisternas angrepp är konstruerat. Många är ateister på lika skrangliga grunder som somliga teister är troende. Samtalen blir därefter. Diskussionen är ofta torftig, porträtten ersätts av nidbilder och resonemangen av parodier. Ett mål med denna bok är att söka klargöra resonemangets mångsidighet.

Det betyder inte att det rör sig om en intellektuell excercis. Religion är en mötesplats för tanke och känsla, och det gäller också för ateismen. Få är ateister enbart för att de har en viss intellektuell hållning. Kritiken brukar sällan framföras på kanslispråk. Några har blivit ateister av intellektuell och kanske också emotionell lättja, andra av högmod eller provokationslusta. Men inte sällan träffar man på människor som blivit gudsförnekare helt enkelt för att de hatar Gud och föraktar dennes försvarare. Ibland är raseriet så stort att det påminner om den avsky som politiskt intresserade hyser för diktatorer och deras försvarare. (En strategi är just att peka på överensstämmelserna vad gäller totalitarismen och dess attribut: blind lydnad, underkastelse och härskarsmicker, etc). Och vanligast är att man finner skäl för sin avsky med hänvisning till att Gud är så grym att han inte ens gör skäl för namnet.

Att bara räkna upp argument är att förminska diskussionen, beröva den dess grund och karaktär. Det krävs också en emotionell resonansbotten. Därför har en del avsnitt i framställningen nedan till uppgift att söka frammana känslor. Användandet av dokumentära och litterära exempel har därför inte främst en dekorativ funktion utan syftar till att göra diskussionen rättvisa, göra den påtaglig.

Det ondas förekomst är en stötesten för de troende och ett vapen för ateisterna. I en värld där ingen kan undgå lidandet och där materiella framsteg sällan följs av moraliska finns det skäl att granska den fråga som ställdes redan av de första kristna och som utgör en trogen följeslagare i idéhistorien. Filosofen J L Mackie hävdade i sin postumt utgivna bok The Miracle of Theism att teodicéproblemet väger tyngre än alla gudsbevis och mysterier sammantagna. Och det är möjligen så att ett väl genomfört gudsangrepp med teodicéproblemet som bas är allt vad ateisten behöver. Men