César Birotteau

By Honoré de Balzac

Parfymhandlaren César Birotteau kommer från enkla förhållanden. Han har arbetat hårt för allt han har: parfymbutiken, rollen som vice borgmästare och den ärofyllda Hederslegionen. Nu har han planer på att utöka sina affärer ihop med assistenten Anselme Popinot, som dessutom är förälskad i Césars dotter. Men vad ingen av dem vet är att de redan från start är dömda att misslyckas. I det fördolda blir César konstant motarbetad, till och med saboterad, av en person han trott sig kunnat lita på. En person, som i sin tur styrs av en man med en enda agenda: att försätta César i personlig konkurs. Kommer den ondskefulla planen att lyckas? César Birotteau är en del i Honoré de Balzacs stora realistiska epos Den mänskliga komedin.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788728119365

Honoré de Balzac

Honoré de Balzac nació en 1799 en Tours, donde su padre era jefe de suministros de la división militar. La familia se trasladó a París en 1814. Allí el joven Balzac estudió Derecho, fue pasante de abogado, trabajó en una notaría y empezó a escribir. Fue editor, impresor y propietario de una fundición tipográfica, pero todos estos negocios fracasaron, acarreándole deudas de las que no se vería libre en toda la vida. En 1830 publica seis relatos bajo el título común de Escenas de la vida privada, y en 1831 aparecen otros trece bajo el de Novelas y cuentos filosóficos: en estos volúmenes se encuentra el germen de La comedia humana, ese vasto «conjunto orgánico» de ochenta y cinco novelas sobre la Francia de la primera mitad del siglo XIX, cuyo nacimiento oficial no se produciría hasta 1841, a raíz de un contrato con un grupo de editores. De este célebre ciclo son magníficos ejemplos El pobre Goriot (1835; ALBA CLÁSICA núm. CXXII), La muchacha de los ojos de oro (1835; ALBA BREVIS núm. 8), Grandeza y decadencia de César Birotteu, perfumista (1837), La Casa Nuncingen (1837) (ambas publicadas en un solo volumen en el núm. XXIX de ALBA CLÁSICA MAIOR) y La prima Bette (1846; ALBA CLÁSICA núm. XXI; ALBA MINUS núm. 13). Balzac, autor de una de las obras más influyentes de la literatura universal, murió en París en 1850.

Book preview

Honoré de Balzac

César Birotteau

Översättning Från Franskan av

Karl Hedberg

SAGA Egmont

César Birotteau

Översatt av Karl Hedberg

Originaltitel: César Birotteau

Originalspråk: franska

Copyright © 1899, 2021 Honoré de Balzac och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728119365

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Första delen

Césars storhet

I.

Under vinternätterna upphör bullret på rue Saint-Honoré. endast för ett kort ögonblick; grönsakshandlarna, som begiva sig till Hallarna, avlösa de vagnar, som komma tillbaka från teatrarna eller balerna. Under den orgelpunkt, som framemot etttiden på morgonen förekommer i det parisiska oväsendets stora symfoni, spratt fru Birotteau, hustru till parfymhandlaren César Birotteau strax bredvid place Vendôme, häftigt upp ur sömnen, väckt av en förfärlig dröm. Hon hade sett sig själv i dubbel skepnad, hade sett sig klädd i trasor, i färd med att öppna dörren till sin egen butik, där hon på samma gång befann sig på dörrtröskeln och i länstolen innanför disken; hon bad sig själv om en allmosa och hörde sig tala omväxlande vid dörren och vid disken. Hon sträckte ut handen för att väcka sin man, men den vidrörde endast den kalla bädden. Hennes förskräckelse blev då så oerhörd, att hon icke förmådde göra en rörelse, hennes strupe snördes ihop och kom rösten att svika henne; med vidöppna stirrande ögon, håret i oordning, öronen fyllda av besynnerliga ljud, hjärtat hopkrympt och bultande och kallsvetten i pannan satt hon som fastkedjad i sängen mitt i alkoven, vars dubbeldörrar stodo öppna.

Förskräckelsen är en högst skadlig känsla, som så häftigt påverkar den mänskliga organismen, att själsförmögenheterna plötsligen bringas antingen till den högsta utvecklingen av sin kraft eller också till ett fullkomligt upplösningstillstånd. Fysiologien har redan länge varit överraskad av detta fenomen, som vänder upp och ner på dess teorier, men som helt enkelt är ett i det inre åstadkommet åskslag, fast liksom alla elektriska urladdningar, besynnerligt och nyckfullt till sina vanor. Denna förklaring kommer att bliva allmänt erkänd den dag, då vetenskapsmännen kommit till insikt om, vilken ofantlig roll som elektriciteten spelar i det mänskliga tänkandet.

Fru Birotteau erfor således det på något sätt blixtsnabbt klargörande lidande, som framkallas av dessa viljans förfärliga urladdningar, då den utvidgas eller hopdrages genom en okänd mekanism. Under en tidrymd som var mycket kort, om man skulle mätt den med klockan i handen, men omätlig räknad efter dess många hastiga intryck, fick denna stackars kvinna den ohyggliga förmågan att forma flera tankar och väcka till liv flera minnen, än hon i sitt vanliga sinnestillstånd skulle kunnat under en hel dag. Hennes gripande monolog kan sammanfattas i några varandra motsägande och på allt sunt förstånd blottade ord, de ord hon själv använde.

— Det finns inte det ringaste skäl, som kunnat förmå Birotteau att lämna sängen. Han åt så mycket kalvstek, att han kanhända kände sig illamående? Men om han var sjuk, så skulle han ha väckt mig. Under de nitton år, som vi legat tillsammans i denna säng, i detta samma hus, har det aldrig hänt, att han stigit upp utan att säga till mig, stackars gubbe! Han har aldrig legat borta annat än de nätter han tillbragt i högvakten. Gick han och lade sig tillsammans med mig i går afton? Ja visst, herregud så dum jag är!

Hon kastade en blick på bädden och såg sin mans nattmössa, som bevarat hans huvuds nästan koniska form.

— Han är således död! Skulle han ha tagit livet av sig? Varför? återtog hon. Sedan han för två år sedan blev utnämnd till vicemär, har han varit så besynnerlig. Att ge honom allmänna uppdrag, är det inte så att man kan gråta åt det. Hans affärer går bra, han har gett mig en schal. Skulle de kanske gå illa? Å, då skulle jag naturligtvis veta det. Men vet man någonsin, hur mycket en karl har i sin portmonnä, än mindre en kvinna? Men har vi inte de sista dagarna sålt för femtusen francs! För resten kan en vicemär inte gå och ta livet av sig, därtill känner han alltför väl till lagarna. Men var är han då?

Hon kunde varken vrida på huvudet eller sträcka ut handen för att draga i en klocksträng, som skulle satt en köksa, tre biträden och en springpojke i rörelse. Ett rov för den mara, som fortsatte i hennes vakna tillstånd, glömde hon sin dotter, som lugnt sov i ett rum, vilket låg invid hennes, och vars dörr vette emot hennes sänggavel. Slutligen ropade hon: »Birotteau!» men utan att få något svar. Hon trodde sig ha ropat namnet, men hade endast uttalat det i tankarna.

— Skulle han ha en älskarinna? Det är han för enfaldig till, återtog hon, och för resten älskar han mig för mycket. Har han inte sagt till fru Roguin, att han aldrig gjort sig skyldig till någon otrohet, inte ens i sina tankar. Den mannen är den personifierade hedern. Om någon gjort sig förtjänt av den eviga saligheten, så är det han! Vad kan han anklaga sig för inför sin biktfar? För att vara rojalist, vilket han visserligen är utan att veta varför, gör han inte just mycket väsen av sin religion. Stackars krake, han går i hemlighet i mässan klockan åtta, som om han begav sig till ett otuktshus. Han fruktar Gud, för Guds egen skull; helvetet bekymrar honom inte ett spår. Hur skulle han kunna ha en älskarinna? han hänger ju i kjolarna på mig så ofta, att han tråkar ut mig. Han älskar mig mera än sina ögon, han skulle låta sticka ut dem för min skull. I nitton år har han aldrig sagt ett enda ont ord, när han talat till mig. Hans dotter intar endast andra platsen i hans hjärta. Men Césarine är ju där… Césarine! Césarine! Birotteau har aldrig haft en tanke, som han inte anförtrott mig. Det var alldeles rätt, som han sade, när han kom till Petit Matelot, att jag endast skulle lära känna honom genom att umgås med honom! Och nu är han borta!… så besynnerligt!

Hon vände mödosamt på huvudet och kastade förstulet en blick tvärsöver rummet, som var fullt av dessa pittoreska natteffekter, som utgöra språkets förtvivlan, och vilka uteslutande tyckas vara till för genremålarnas pensel. Med vilka ord skall man kunna återgiva de vidunderliga sicksackskonturer, som framkallas av slagskuggorna och det fantastiska skimret från de av vinden uppblåsta gardinerna, av spelet från det osäkra ljus, som nattlampan kastar på den röda kalikåns veck, av lågorna, som utstråla från en gardinhållare, vars guldglänsande mitt liknar ögat på en tjuv, en klänning som tycks böja knä, med ett ord av alla de besynnerligheter, som förskräcka inbillningen i det ögonblick, då denicke förmår annat än att lägga märke till det, som väcker fasa, och att förstora det? Fru Birotteau tyckte sig se ett starkt ljussken i det rum som låg utanför sängkammaren, och fick plötsligt för sig, att elden var lös; men när hon så fick se en röd silkesnäsduk, som föreföll henne att vara en blodpöl, tänkte hon blott på tjuvar, i synnerhet som hon tyckte sig finna spår av en våldsam strid i det sätt, på vilket möblerna voro placerade. När hon påminde sig den summa, som låg i kassan, jagade ett slags ädel farhåga hennes mara på flykten; hon rusade förfärad upp ur sängen, i blotta linnet, för att bistå sin man, som hon förmodade vara inbegripen i handgemäng med rånarna.

— Birotteau! Birotteau! ropade hon slutligen i ångestfull ton.

Hon fann parfymhandlaren stående helt lugnt i rummet bredvid med en aln i handen och sysselsatt med att mäta i luften, men så dåligt insvept i sin nattrock som var av grön kattun med chokladfärgade prickar, att kölden hade gjort hans ben röda utan att han kände det, så upptagen var han av sina beräkningar. När César vände sig om för att säga åt sin hustru: — Ja, vad vill du, Constance? var hans min, liksom hos alla tankspridda män, så enfaldig, att fru Birotteau brast i skratt.

— Herregud César, vad du är för ett original! sade hon. Varför lämnar du mig ensam utan att säga till mig först? Jag har varit nära att dö av förskräckelse, jag visste inte, vad jag skulle tro. Vad håller du då på med, så kallt som det är där ute? Du förkyler dig. Hör du, vad jag säger, Birotteau?

— Ja, Constance, nu kommer jag, svarade parfymhandlaren, i det han vände tillbaka in i sängkammaren.

— Se så, kom då och värm dig, och säg mig, vad du nu har hittat på för något, återtog fru Birotteau, i det hon skrapade undan askan efter brasan, som hon skyndade sig att tända igen. Jag är alldeles stelfrusen. Vad hade jag uppe i bara linnet att göra! Men jag trodde verkligen, att de höll på att mörda dig.

Birotteau ställde sitt ljus på kaminen, svepte in sig i sin nattrock och gick efter en flanellunderkjol åt sin hustru.

— Se här, tag på dig den här, sade han. Tjugutvå gånger aderton, fortsatte han sin monolog, vi kan få en charmant salong.

— Vad nu, Birotteau, är du på väg att bli tokig? Drömmer du?

— Nej, Constance, jag kalkylerar.

— Du borde åtminstone vänta med dina dumheter tills det blir dager, utbrast hon i det hon tog på sig underkjolen under nattröjan för att gå och öppna dörren till det rum, där hennes dotter låg.

— Césarine sover, sade hon, och kan inte höra oss, se så, Birotteau, tala då! Vad är det du har för dig?

— Vi kan ge en bal här.

— Ge en bal! Vi? På min ära, min vän, jag tror du yrar.

— Jag yrar inte, mitt söta barn. Ser du, man måste alltid göra det, som man är skyldig sin ställning. Regeringen har dragit fram mig, jag är regeringens man; vi är tvungna att studera dess sinnelag och gynna dess avsikter. Hertig Richelieu har nyss lyckats upphäva ockupationen av Frankrike. Enligt vad herr de la Biilardière framhåller, bör alla ämbetsmän, som representerar staden Paris anse det som sin plikt, var och en inom området för sitt inflytande, att fira landets befrielse. Låt oss visa en sann patriotism, som skall komma dessa så kallade liberala, dessa fördömda intrigörer, att rodna! Tror du inte, att jag älskar mitt land? Jag skall visa de där liberala, visa mina fiender, att kärleken till konungen är detsamma som kärleken till Frankrike.

— Du tror således, att du har fiender, min stackars Birotteau?

— Ja, Constance, vi har fiender. Och hälften av våra vänner i kvarteret är våra fiender. Alla säger de: »Birotteau har tur, han, Birotteau är av ringa härkomst, men nu är han i alla fall vicemär, allt lyckas honom!» Gott, de ska få ännu mer att ondgöra sig över. Må du vara den första, som får veta, att jag är riddare av Hederslegionen; kungen undertecknade utnämningen i går.

— Å! utbrast fru Birotteau gripen, men då måste vi naturligtvis ge en bal, min käre vän. Men vad har du gjort för att få din orden?

— När herr de la Billardière i går meddelade mig den stora nyheten, återtog Birotteau förlägen, frågade jag mig också, liksom du, vad jag egentligen gjort för något, men på hemvägen kom jag underfund med det och gillar fullkomligt regeringen. Först och främst är jag rojalist, jag blev sårad vid Saint-Roch; betyder det då ingenting att ha burit vapen under denna tid för den goda saken? Vidare har jag, enligt åtskilliga köpmäns utsago, uppfyllt mina konsulära åligganden till allmän belåtenhet. Slutligen är jag vicemär, och kungen har dekorerat fyra av staden Paris’ municipalråd. Efter att ha tagit i övervägande vilka av vicemärerna som kunde bliva dekorerade, har prefekten satt mig främst på listan. Kungen bör dessutom känna mig; tack vare den gamle Ragon förser jag honom med det enda puder som han vill använda; vi ensamt ha recept till det puder, som salig drottningen, det stackars höga offerlammet, pudrade sig med. Mären tillstyrkte min utnämning allt vad han förmådde. Vad skall jag göra. Om kungen ger mig Hederslegionen, utan att jag begär den, så kan jag inte gärna säga nej, utan att brista i nödig hänsyn mot honom. Har jag kanske velat bli vicemär? Därför, Constance, eftersom vi ha vind i klutarna, som din onkel Pillerault säger, när han är vid gott lynne, har jag beslutat att ställa allt hos oss i överensstämmelse med vår höga ställning. Om jag kan bli någonting, så skall jag utsatta mig för att bli det, som den gode Guden vill, att jag skall bli, underprefekt om det är min bestämmelse. Du begår ett stort misstag, Constance, om du tror, att en medborgare har betalt sin skuld till sitt land genom att i tjugu år ha sålt parfymer till dem, som kommer och vill ha dem. Om staten fordrar, att vi ska bistå den med våra insikter, så är vi skyldiga den det, liksom vi är skyldiga den skatt, och så vidare. Har du då lust att hela ditt liv stanna innanför din disk? Gud skall veta, att du residerat där länge nog nu. Den här balen skall bli inledningen till vårt nya liv. Adjö med minuthandeln, det vill säga vad dig beträffar. Jag bränner upp Rosendrottningens skylt, jag stryker ut på dörrskylten César Birotteau, parfymhandlare, Ragonsefterträdare, och sätter helt enkelt Parfymhandel med stora guldbokstäver. I entresolvåningen inrättar jag kontoret, kassan och ett vackert rum åt dig. Av den nuvarande bodkammaren, matsalen och köket gör jag min butik. Jag hyr första våningen i huset bredvid, och tar upp en dörr i väggen, så att man kommer direkt från det ena huset till det andra. Vi får då en stor våning, fint möblerad. Ja, jag köper nya möbler i ditt rum, jag skaffar dig en budoar och ger Césarine ett vackert rum. Kontorsfröken, som du skall taga dig, vårt första biträde och din kammarjungfru (ja, Constance, du skall ha en kammarjungfru) får bo två trappor upp. I tredje våningen har vi köket och rum åt kokerskan och drängpojken. I fjärde våningen får vi ha vårt magasin för flaskor, kristall och porslin. På vinden inrättar vi ett stort rum åt våra arbeterskor! De förbipasserande ska slippa se mera, hur vi klistrar på etiketter, gör påsar, sorterar flaskor och korkar dem. Det kunde gå an på rue Saint-Denis; men här på rue Saint-Honoré, nej, tack så mycket! Vår butik skall vara fin som en salong. Är vi kanske de enda parfymhandlare, som blivit gynnade? Finns det inte ättiks- och senapsfabrikan ter, som kommenderar nationalgardet, och som är gärna sedda på slottet? Låt oss göra som de, låt oss utvidga vår affär och på samma gång komma oss in i de högre kretsarna.

— Se så, Birotteau, vet du vad jag tänker, när jag hör dig gå på så där? Jo, du gör intryck på mig att vara en människa, som går över ån efter vatten. Kom ihåg vad jag rådde dig till, då det var fråga om att utnämna dig till mär: ditt lugn i främsta rummet! »Du är lika mycket skapad, sade jag till dig, att vara en bemärkt man som min arm att vara en kvarnvinge. Det kommer att bli ditt fördärv.» Du lyssnade inte till mig, och nu har vi fördärvet här. För att spela en politisk roll behövs det pengar; har vi det? Vad för slag, du vill bränna upp din skylt, som har kostat sexhundra francs, och avstå från Rosendrottningen, från din verkliga ära? Överlämna åt andra att vara ärelysten! Den som sätter handen till ett bål, sveder fingrarna på sig, inte sant? Politiken bränns nuförtiden. Vi har hundratusen francs, väl placerade, utom vår affär, vår fabrik och våra varor. Om du vill öka din förmögenhet, så gör nu som du gjorde 1793: kursen på statspapper är sjuttiotvå francs, köp sådana, och du kommer att få tiotusen i årlig inkomst, utan att denna placering skadar våra affärer. Begagna dig av denna omsättning för att gifta bort vår dotter, sälj vår affär och låt oss återvända till din hembygd. I femton år har du ju inte talat om annat än att köpa les Trésorières, denna lilla vackra egendom nära Chinon, där det finns vatten, ängar, skogar, vinberg, arrendegårdar. Den inbringar tretusen francs. Där skulle vi båda tycka om att bo, och vi kan ännu få den för sextiotusen francs, och så vill du nu i stället ge dig in i det offentliga livet. Kom då ihåg att vi bara är parfymhandlare! Om man för sexton år sedan, innan du hade uppfunnit seraljpastan och skönhetsvattnet, hade sagt till dig: »Ni skall få de nödvändiga pengarna för att köpa les Trésorières skulle du då inte ha blivit tokig av glädje? Nåväl, du kan förvärva denna egendom, som du så gärna önskat rå om, att du inte talt om annat, bara du öppnat munnen; och nu orerar du om att kasta bort på dumheter de pengar, som vi förtjänat i vårt anletes svett, ja, jag kan säga vi för har jag inte i alla tider setat innanför den här disken som en stackars hund i sin koja? Vore det inte mera värt att kunna ta in hos din dotter, sedan hon blivit gift med en notarie i Paris och bo åtta månader av året i Chinon, än att börja här att låta dina slantar rinna bort, så att vi snart står på bar backe? Invänta stegringen på statspapperen, sedan kan du ge din dotter åttatusen francs i ränta, tvåtusen behåller vi för egen del och för det, som vi får för affären, kan vi köpa les Trésorières. Där, i din födelseort, min gubbe, kan vi leva som furstar, medan det här fordras minst en million för att kunna spela en roll.

— Jag väntade mig just de där invändningarna, min gumma, sade César Birotteau. Jag är inte så enfaldig ännu (fast du tycks tro det), att jag inte har tänkt på allt. Hör nu noga på. Alexandre Crottat passar oss utmärkt till måg, och han skall överta Roguins advokatbyrå, men tror du, att han nöjer sig med hundratusen francs i hemgift (förutsatt att vi skulle ge bort hela vår kontanta förmögenhet för att få vår dotter gift, och det är åtminstone min åsikt; jag skulle gärna leva på bara torrt bröd under mina återstående dagar, om jag såge henne lycklig som en drottning, med ett ord hustru till en notarie i Paris, som du säger)? Nåväl, hundratusen francs eller till och med åttatusen francs i räntor förslår inte till att köpa Roguins byrå. Den lille Xandrot, som vi kallar honom, tror liksom hela världen, att vi är mycket rikare än vi är. Om hans far, den där tjocka bonden, som är så snål som den lede, inte säljer jord för minst hundratusen francs, så blir Xandrot inte notarie, ty Roguins advokatbyrå är värd fyra eller femhundratusen francs. Om Crottat inte betalar hälften kontant, hur skall han då kunna reda sig? Césarine måste ha tvåhundratusen francs i hemgift; och jag vill, att vi ska dra oss tillbaka som hederliga pariserborgare med femtontusen francs i räntor. Nå, om jag nu visade dig klart som dagen, hur det skall gå till, skulle det inte kunna täppa till munnen på dig?

— Ja, om du har kommit över någon guldgruva…

— Ja, det är just vad jag har, min gumma. Ja, sade han, i det han tog sin hustru om livet och klappade henne, medan hans ansikte strålade av glädje. Jag har inte velat tala med dig om den här affären, förrän den blev färdig; men i morgon gör jag kanske upp den. Saken är den, att Roguin har föreslagit mig en spekulation, som är så säker, att han slår sig ihop om den med Ragon, din onkel Pillerault och två andra av sina klienter. Vi ämnar i trakten av Madeleine uppköpa tomter, som vi, enligt Roguins beräkningar, får för fjärdedelen av vad de kommer att bli värda tre år härefter, här kontrakten är utlupna, och vi har fria händer att exploatera dem. Vi har alla sex våra överenskomna andelar. Jag skaffar trehundratusen francs så att tre åttondelar av affären är mina. Om någon av oss behöver pengar, så ordnar Roguin den saken genom inteckningar. För att få vara med och hålla i skaftet, har jag velat bli nominell ägare av hälften, som delas mellan Pillerault, den hedersmannen Ragon och mig, Roguin blir i en herr Charles Claparons namn min medägare och ger liksom jag sina medintressenter i hemlighet en skriftlig förbindelse. Köpehandlingarna göras upp villkorligt utan att vi låter dem lagfaras, till dess vi är ägare till alla tomterna. Roguin skall undersöka, vilka kontrakt som bör realiseras, ty han är inte säker på, att vi kan undandraga oss inregistreringen och överföra utskylderna för den på dem, som vi säljer åt styckevis, men det skulle bli alltför långt att förklara för dig. När tomterna väl är betalda en gång, så behöver vi bara lägga armarna i kors, och om tre år är vi ägare till en million. Césarine är då tjugu år, vi säljer affären och kan sedan stiga så högt, som Gud vill.

— Nå, men var tänker du ta dina trehundratusen francs ifrån? sade fru Birotteau.

— Du förstår dig inte det ringaste på affärer, min skatt. Jag har de hundratusen francs, som är placerade hos Roguin. Jag lånar fyrtiotusen francs på våra fabriksbyggnader och trädgårdar i Faubourg du Temple, tjugutusen francs har vi själva; det gör inalles hundrasextiotusen francs. Återstår således hundrafyrtiotusen francs, för vilka jag skriver växlar att betalas till herr Charles Claparon, bankiren; han ger mig summan med avdrag av räntan. Där har vi således våra trehundratusen francs betalda; den som har tid på sig, är inte skyldig någonting. När växlarna förfaller till betalning, löser vi in dem med vår vinst. Om vi inte skulle kunna betala dem, försträcker mig Roguin pengar mot fem procents ränta, intecknade i min andel av tomterna. Men det kommer inte att behövas; jag har uppfunnit ett hårväxtmedel, en hårolja. Livingston har satt upp åt mig där nere en hydraulisk press för att fabricera min olja av hasselnötter, som genom det starka trycket genast avgiver all sin olja. Inom ett år bör jag enligt mina sannolikhetsberäkningar ha förtjänt minst hundratusen francs. Jag funderar på en affisch, som skall börja med Bort med perukerna! och som kommer att göra en kolossal effekt. Du har inte märkt, du, att jag lidit av sömnlöshet den sista tiden. I tre månader har Macassaroljans framgång hindrat mig från att sova. Jag skall stuka Macassar.

— Det är således de där snygga planerna, som du gått och ruvat på nu i två månader utan att vilja säga någonting om dem åt mig. Det var, min själ, inte underligt då, att jag nyss såg mig som tiggerska utanför min egen dörr. Snart kommer vi inte att ha kvar mer än ögonen att gråta med. Aldrig kommer det att ske, så länge jag lever, hör du det, César! Det ligger något knep under det där, som du inte märker, du är alldeles för ärlig och uppriktig för att misstänka kanaljeri hos andra. Varför kommer man och erbjuder dig millioner? Du gör dig av med alla dina pengar, du inlåter dig över dina tillgångar, och om inte din olja tar fart, om man inte kan skaffa pengar, om de där tomternas värde inte stiger, vad skall du då betala dina växlar med? Kanske med skalen efter dina hasselnötter? För att komma in i de högre kretsarna vill du inte längre driva affären i ditt eget nämn, du vill ta bort Rosendrottningens skylt, och ändå tänker du göra dig påmint med affischer och prospekt, som kommer att peka ut César Birotteau i alla gathörn och på alla plank, där man håller på och bygger.

— Nej, du misstar dig. Jag skall ha en filial under Popinots namn, i något hus i närheten av rue des Lombards, och sätta lille Anselme som föreståndare. På det sättet betalar jag vår tacksamhetsskuld till herr och fru Ragon, eftersom Anselme är deras nevö och kan göra sig en framtid på den kuppen. De stackars Ragons ser mig ut att ha det mycket svårt sedan någon tid tillbaka.

— Ja, se där, de där människorna vill åt dina pengar!

— Men vilka människor, kära Constance? Menar du din onkel Pillerault, som älskar oss som sin ögonsten och äter middag hos oss alla söndagar? Eller den gamle, hederlige Ragon, vår företrädare, som har fyrtio års hederlig vandel bakom sig, och som vi ta vårt lilla parti boston med? Eller skulle det slutligen vara Roguin, en notarie i Paris, som är femtiosju år och haft sin byrå i tjugufem år? En notarie i Paris, det skulle ju vara det allra finaste, om inte alla hederliga människor vore värda lika mycket. Mina kompanjoner kommer ju att hjälpa mig, om det skulle behövas! Vari skulle då komplotten ligga, min gumma? Nej, jag skall säga dig, hur det är. Du har alltid varit misstänksam som en katta. Så snart som vi fått in två sous, som varit våra egna, i kassan, har du trott, att kunderna voro tjuvar. — Man måste falla på knä för dig och tigga, att du skulle låta göra dig rik! För att vara ett pariserbarn är du märkvärdigt litet ärelysten! Om inte dina ständiga farhågor varit, skulle det inte ha funnits en lyckligare människa på jorden än jag! — Om jag hade lyssnat till dig, skulle jag aldrig ha gjort varken min seraljpasta eller mitt skönhetsvatten. Vi ha levat på vår butik, men dessa två uppfinningar och våra tvålar har gett oss hundrasextiotusen francs, som vi äger ograverade! — Utan mitt geni, för jag har talang som parfymfabrikör, skulle vi vara minuthandlare, vi skulle få göra förtvivlade ansträngningar för att få det att gå ihop, och jag skulle inte kunnat tävla med de mest ansedda köpmän om att bli vald till domare i handelsdomstolen, jag skulle varken ha blivit domare eller vicemär. Vet du, vad jag skulle vara? En liten butiksägare, som pappa Ragon var före mig, vare det sagt utan att vilja förolämpa honom, ty jag hyser stor aktning för småbutiker, det är genom dem vi förtjänat det mesta av våra pluringar. — Efter att ha sålt parfymer i fyrtio år skulle vi som han äga tretusen francs i räntor och så som nu priserna har stigit på allting, nästan till det dubbla, skulle vi som de knappt kunna draga oss fram! (För var dag, som går, gör det mig alltmera ont om dem. Jag måste ha reda på, hur det verkligen förhåller sig, det skall Popinot få upplysa mig om i morgon!) — Om jag hade följt dina råd, du, som alltid är orolig för att inte få behålla i morgon, vad du har i dag, så skulle jag inte ha någon kredit, jag skulle inte ha Hederslegionen och jag skulle inte vara på väg att bli politiker. Ja, det är inte värt, att du ruskar på huvudet, om vår affär blir av, så kan jag bli deputerad för Paris. Å! jag heter inte César för roskull; allt lyckas för mig. — Det är för resten högst märkvärdigt: alla erkänner min förmåga men den enda varelse, som jag vill göra allt för att behaga, som jag anstränger mig för att göra lycklig, är just den, som anser mig för ett dumhuvud.

Dessa ord, fastän avdelade genom vältaliga pauser och utslungade som kulor ur en bössa karakteristiskt för dem, som försvara sig medelst motbeskyllningar — andades en så djup och varm tillgivenhet, att fru Birotteau inom sig kände sig rörd; men liksom alla kvinnor begagnade hon sig av den kärlek, som hon ingav, för att vinna sitt spel.

— Nåväl, Birotteau, sade hon, om du älskar mig, så låt mig då vara lycklig efter min egen smak. Varken du eller jag har fått någon uppfostran; vi förstår varken att tala eller skicka oss i stora världen; hur vill du då, att vi ska lyckas på en sådan plats? Jag skulle bli lycklig på les Trésorières, jag! Jag har alltid tyckt om djur och fåglar; jag skulle trivas utmärkt hela mitt liv med att se om kycklingarna och sköta ladugården. Låt oss sälja vår affär och gifta bort Césarine, och lyd din trogna maka. Vi ska tillbringa vintrarna i Paris, hos vår måg, vi ska bli lyckliga, ingenting varken i politiken eller affärerna kan förändra vårt sätt att vara. Varför vill du störta andra människor? Är inte vår nuvarande förmögenhet nog? När du blir millionär, kan du då äta middag två gånger? Har du behov av en annan hustru än mig? Se på onkel Pillerault! han har helt förståndigt nöjt sig med sin lilla förmögenhet och tillbringar sitt liv med att utöva barmhärtighetsverk. Har han behov av några fina möbler? Jag är säker på, att du har beställt möblemanget åt mig; jag såg Braschon här i går, och det var inte för att köpa parfymer.

— Nåväl, ja, min gumma, dina möbler är beställda, våra arbeten ska börjas i morgon och ledas av en arkitekt, som herr de la Billardière har rekommenderat åt mig.

— Min Gud, utbrast hon, förbarma dig över oss!

— Man kan ju inte resonera med dig, min söta vän. Inte kan man vid trettiosju års ålder, vacker och ungdomlig som du är, fara och begrava sig för alltid i Chinon! Jag är gudskelov icke mer än trettionio. Slumpen öppnar en vacker framtid för mig. Varför skulle jag vända den ryggen? Om jag går försiktigt till väga, kan jag upprätta ett aktat handelshus här i Paris, liksom det redan förut låtit sig göra. Jag kan grunda huset Birotteau, liksom det finns huset Keller, Jules Desmarets, Roguin, Cochin, Guillaume, Lebas, Nucingen, Saillard, Popinot och Matifat, vilka alla är eller varit högt ansedda i sina kvarter. Och om inte den där affären var säker som guld…

— Säker!

— Ja, säker. I två månaders tid har jag gjort mina beräkningar. Utan att låtsas om det skaffar jag mig underrättelser om byggnaderna på stadskontoret, hos arkitekterna och entreprenörerna. Herr Grindot, den unge arkitekten, som skall sätta vår våning i stånd, är förtvivlad över att inte ha några pengar att sätta in i vårt företag.

— Han väntar att du skall göra beställningar av honom och narrar dig in i det för att sedan göra kål på dig!

— Kan man dra sådana människor som Pillerault som Charles Claparon och Roguin vid näsan? Vinsten är lika säker som den vi höstat in på seraljpastan, ser du!

— Men, min käre vän, varför behöver då Roguin spekulera, som har sin inkomstbringande syssla och förmögenhet förut? Jag ser honom ibland gå förbi här tankfullare än en statsminister och tittande under lugg på ett sätt, som jag inte tycker om. Han går och grubblar på något. På de sista fem åren har hans ansikte fått ett allt mera härjat utseende. Vem säger dig, att han inte drar sig undan, när han väl har våra pengar? Sådant har man sett förr. Känner vi honom riktigt? Han må vara vår vän aldrig så mycket sedan femton år tillbaka, så skulle jag ändå inte lägga två strån i kors för hans skull. Han lever inte tillsammans med sin hustru utan har antagligen älskarinnor, som han betalar, och som ruinerar honom; jag kan inte se något annat skäl till hans ständiga nedslagenhet. När jag klär mig om morgnarna och tittar ut genom persiennerna,