Tarotmeditationer: En resa in i den Kristna Hermetismen

By Johannes Labora et Ora

Tarotmeditationer skrevs anonymt under 1960-talet men publicerades inte förrän 1980, då på franska och postumt på författarens begäran. Boken har kallats ett av de absolut viktigaste verken inom den esoteriska kristenheten. Författaren använder de 22 stora Arkanerna i Tarot för att belysa några av mänsklighetens svåraste andliga frågor och han gör det på ett oöverträffat sätt. Den svenska översättning har genomförts med den engelska översättningen, Meditations on the Tarot, som förlaga. Förordet till den engelska utgåvan är skrivet av ingen mindre än Hans Uhrs von Balthasar, som av många anses vara nittonhundratalets främste katolske teolog. Den svenske översättaren önskar, i samma anda som originalförfattaren, att förbli anonym. Han skriver därför under en pseudonym, som mer betecknar vad och vem han skulle vilja vara än vad och vem han faktiskt är.

Det är tveklöst det mest extraordinära verk jag någonsin läst. Det har ett oerhört andligt djup och insikt, Trappistabbot Basil Penningston, OSCO

Denna bok är, enligt mig, det till dags datum största bidraget i strävandena efter att återupptäcka och förnya den kristna kontemplativa traditionen från kyrkofäderna och högmedeltiden, Trappistabbot Tomas Keating, OCSO

Nittonhundratalets vackraste och mest instruktiva bok om västerländsk esoterism., Antoine Faivre, professor i, Det moderna Europas esoteriska och mystika strömmars historia, Sorbonnes Universitet

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Feb 24, 2022
• ISBN: 9789180579179

Johannes Labora et Ora

Den svenske översättaren önskar, i samma anda som originalförfattaren, att förbli anonym. Han skriver därför under en pseudonym, som mer betecknar vad och vem han skulle vilja vara än vad och vem han faktiskt är.

Book preview

Till Vår Fru av Chartres

INNEHÅLL

Förord av den anonyme författaren

Efterord av Kardinal Hans Urs von Balthasar

Brev I: Magikern

Brev II: Den Höga Prästinnan

Brev III: Kejsarinnan

Brev IV: Kejsaren

Brev V: Påven

Brev VI: Älskaren

Brev VII: Vagnen

Brev VIII: Rättvisan

Brev IX: Eremiten

Brev X: Ödeshjulet

Brev XI: Kraften

Brev XII: Den Hängda Mannen

Brev XIII: Döden

Brev XIV: Måttligheten

Brev XV: Djävulen

Brev XVI: Förintelsens Torn

Brev XVII: Stjärnan

Brev XVIII: Månen

Brev XIX: Solen

Brev XX: Domen

Brev XXI: Dåren

Brev XXII: Världen

Förord

Dessa meditationer över de Stora Arkanerna i Tarot är Brev adresserade till en Okänd vän. De som adresseras är därmed alla de som kommer läsa dessa Brev, och genom meditativ läsning skaffa sig en exakt kunskap om den kristna Hermetismen. Läsaren kommer under läsningen också inse att författaren till dessa Brev sagt mer om sig själv i dem, än vad han kunnat göra på något annat sätt. Oavsett vilka andra kunskapskällor läsaren kan tänkas ha kommer han känna författaren bäst igenom dessa Brev.

Dessa Brev skrevs på franska, eftersom det i Frankrike finns – allt sedan sjuttonhundratalet och ända fram i våra dagar – en litteratur som behandlar Tarot; något liknande litterärt fenomen finns ingen annanstans. Samtidigt fanns det också i Frankrike – och finns alltjämt – en sammanhängande Hermetisk tradition, i vilken en ande av fritt kunskapssökande förenas med respekt för traditionen. Syftet med dessa Brev är därför att inkarnera in i denna tradition, dvs. att bli en organisk del av den och därmed också bidra till den.

Dessa Brev syftar endast till att tjäna, upprätthålla och stödja den Hermetiska traditionen – vars ursprung kan härledas ända till Hermes Trismegistos antika, dunkla och legendariska epok – och är en manifestation av denna tusenåriga ström av tankar, ansträngningar och uppenbarelser. Brevens syfte är inte bara att återuppliva traditionen utan också, och framförallt, att doppa ner läsaren (dvs. den Okände Vännen) i denna ström – må det vara tillfälligt eller för hela livet. Därför är den mångfald av citat, av både antika och moderna författare, som du kommer finna i dessa Brev inte grundade i några litterära överväganden, och inte heller i ett behov av att visa upp den egna bildningen. Istället är dessa citat ett frambesvärjande av denna traditions mästare, med syfte att de ska vara närvarande, med sina impulser, sina strävanden och sina tankars ljus –i den ström av meditativt tänkande som dessa Brev representerar. För detta är i grund och botten tjugotvå andliga övningar, genom vilka du, käre Okände Vän, kommer sänkas ner i den levande traditionens ström, och därigenom bli en del av den andarnas gemenskap som har tjänat och tjänar denna tradition.

De citat vi här talar om tjänar bara som en ram för denna gemenskap. Eftersom länkarna i denna traditionskedja inte utgörs av bara tankar och strävanden, utan framförallt av de levande varelser som tänkt dessa tankar och gjort dessa strävanden. Traditionens essens är inte en doktrin, utan en gemenskap av andar, som verkat över århundradena.

Det återstår ingenting att säga i introduktionen till dessa brevmeditationer över Tarots Stora Arkaner, eftesom alla övriga frågor kommer finna ett bättre svar i själva Breven.

Din vän hälsar dig, käre Okände vän,

från bortom graven.

Efterord

Kardinal Hans Urs von Balthasar

En tänkande, bedjande Kristen, av omisskännlig renhet, har avslöjat den Kristna Hermetismens symboler för oss, i dess olika nivåer av mystik, gnosis och magi, samtidigt som han inkorporerat Kabbalan och vissa element av astrologin och alkemin. Dessa symboler sammanfattas i de tjugotvå så kallade Stora Arkanerna, bland Tarotkorten. Genom de Stora Arkanerna söker författaren leda oss, meditativt och allt djupare, in i det Katolska Mysteriets allomfattande visdom.

Först bör vi komma ihåg att ett sådant försök aldrig någonsin tidigare genomförts, vare sig i inom ramen för det filosofiska, teologiska eller Katolska historiska tänkandet. Kyrkofäderna förstod de myter som fötts ur hedendomens tänkande och filosofi tämligen generellt, som en försmak av det Logos som uppenbarades fullständigt i Jesus Kristus (vilket även Schelling försökte visa i sina senare filosofiska verk). Framförallt Origenes fullkomnade denna tankegång, genom att som kristen inte bara försöka förklara den hedniska filosofiska visdomen, i ljuset av den Bibliska uppenbarelsen, utan också den vishet som hör till denna världens förgängliga makter (1 Kor 2:6). Med vilket han avsåg den så kallade hemliga egyptiska visheten (framförallt de Hermetiska skrifter som antogs vara skrivna av Hermes Trismegistos, den Egyptiska guden Thoth). Men också kaldéernas och indianernas astrologi…som utger sig för att kunna ge kunskap om översinnliga ting och dessutom inget mindre än Grekernas mångfaldiga lärdom om det gudomliga. Han trodde att det var möjligt att de kosmiska makterna (denna världens härskare) inte delger människorna sin visdom för att skada dem utan för att de anser att dessa ting är sanna.¹ Liknande idéer finner vi också hos Eusebius (jmf. Praeparation evangelica).

Det är känt att den Kristna filosofin under medeltiden var djupt influerad (av arabiska och andra källor) av föreställningar om kosmiska makter eller intelligenser (delvis föreställda som Guds tankar, och delvis som Änglar). Framförallt under renässansen var de bästa tänkarna, under påverkan av dessa föreställningar, upptagna av att försöka inkorporera den judiska, magiskt-mytiska, Kabbalan i den Kristna tron. Och nu har det uppdagats² att många av Kyrkofäderna, bland alla hedniska profeter och siare, gav en hedersplats till den mystiske Hermes Trismegistos. Hermetiska böcker hade cirkulerats redan i den tidiga högmedeltiden.³ Senare under renässansen firades Hermes Trismegistos som den store samtida med Moses, och som den grekiska visdomens fader (man kan till exempel nämna den hedersplats som givits honom i katedralen i Sienas golv). Poeter, målare och teologer drog – från Hermes undervisning och även från andra hedniska källor – entusiastiskt och vördnadsfullt splittrade strålar av gudomlig visdom, och fann sedan deras sanna fokuspunkt i den Kristna tron. Även om den andra källan till inspiration, Kabbalan, nog var än viktigare (även den hemliga, muntliga Kabbalistiska traditionen går ändå tillbaka till Moses.)

Den första diskussionen för eller emot Kabbalans hemliga lära går tillbaka till de icke-konverterade spanska judarna under det tolfte århundradet. Bland dem som senare försökte förstå denna undervisning kan nämnas Reuchlin i Tyskland, samt Ficino och framförallt Pico della Mirandola i Italien.⁴ Samtidigt som den extraordinäre kardinalen Egidio av Viterbo (1469–1552) ville förklara den Heliga Skriften med hjälp av Kabbalan genom en metod som inte är främmande för den, utan inneboende (i den) (non peregrina sed domestica methodo).⁵ Stöttad av påve Clemens VII, skrev denne nitiske, reformhungrige, kardinal, sin vitala avhandling om Shekinah, och dedicerade den till Kejsar Karl den V.⁶ Bredvid dessa historiska namn kan en uppsjö av mindre kända nämnas.

Här är emellertid den viktiga poängen att även om man, i humanismens anda, djupdök i de hedniska och judiska hemliga lärorna, i syfte att ge nytt liv åt en stelnad Kristen teologi genom att samla in dessa utspridda upplysande uppenbarelser, så tvivlade ingen för ett ögonblick på att dessa utspridda ljusglimtar skulle kunna inkorporeras i den sanna Kristna tron. Att i synnerhet Pico inte strävade efter synkretism, gjorde han själv mycket klart: Jag bär Jesu Kristi namn på min panna och skulle gladeligen dö för min tro på honom. Jag är vare sig en magiker eller en jude, och inte heller en muslim eller hedning. Det är Jesus jag dyrkar, och hans kors jag bär på min kropp.⁷ Författaren till dessa Meditationer kunde lika gärna ha uttalat denna trohetsed.

Det finns också andra analoga exempel till insamlandet och inlemmandet av den Hermetiska och Kabbalistiska visdomen i det bibliska och kristna tänkandet: framförallt Martin Bubers inlemmande av Chassidismen (Chassidism är djupt influerat av Kabbalan) i det moderna tänkandet. Och lika stark är den kreativt transformerande kraften i Franz von Baders inkorporerande av Jakob Böhmes Kristosofi, i den Katolska världsbilden. Ett tredje, inte lika tydlig, införlivande ska nämnas kort: nämligen C. G. Jungs inkorporerande av den antika magin/alkemin i djuppsykologin. Författaren till Tarotmeditationer befinner sig i Pico della Mirandolas och Franz von Baaders storartade tradition, men är självständig i förhållande till dem. De mystika, magiska och ockulta biflöden som flyter in i hans meditativa strömmar är mycket mer omfattande; men ändå blir dessa biflöden, fulla av olika rörelser, i honom till en Kristen kontemplativ enhet.

II.

Det är anmärkningsvärt att Meditationerna tar Tarotkortens antika symboliska bilder som sin utgångspunkt. Naturligtvis känner författaren till dessa korts magisktdivinatoriska tillämpning. Han är emellertid, trots att han inte tvekar inför att använda det mångtydiga ordet magi i Meditationerna, inte alls intresserad av att lägga korten (kartomanti). För honom är det bara symbolerna, eller deras essentiella betydelse, som är viktigt – oavsett om de betraktas i sig själva eller i sin ömsesidiga relation till varandra. Eftersom han så ofta refererar till C. G. Jung kan vi preliminärt beteckna dessa symboler som arketyper. Vi måste dock akta oss för att bara tolka dem som kollektivt omedvetna inre psykologiska faktum – vilket inte heller Jung gör kategoriskt. De kan lika gärna förstås som det objektiva kosmos principer; och därmed rör vi vid den sfär som Bibeln betecknar som härskarnas och makternas.

Tarots ursprung är höjt i dunkel, liksom dessa symbolers historiska bakgrund – bilderna har dessutom varierats märkbart under århundradena. Försöket att spåra dem tillbaka till Egypten eller den Kaldéiska visdomen förblir orimligt, däremot är det sannolikt att användningen av dem spreds genom vandrande zigenare. De äldsta kort man hittat kommer från trettonhundratalet.⁸ Korrespondenser mellan Tarotsymbolerna och Kabbalan, astrologin och det hebreiska alfabetet etablerades relativt sent, i slutet av sjuttonhundratalet – troligen först av den franska arkeologen Court de Gébelin (1728–1784).⁹

Upprepade försök har gjorts för att anpassa Kabbalan och Tarot till den Katolska läran. Det mest omfattande försök som genomförts i den andan är Eliphas Lévis (pseudonym för Abbé Alphonse-Louis Constant), vars första verk (Dogme et rituel de la haute magie) dök upp 1854. Författaren till Meditationerna känner väl till Eliphas Lévi och fördjupar dennes, ofta naiva, utläggningar. Det har också funnits andra andliga strömningar – som Hermetic Order of the Golden Dawn – vilka delvis verkat för att förhindra realiseringen av Tarotsymbolernas Kristna aspekt (Arthur Edward Waite, som 1910 publicerade The Pictorial Key of the Tarot, var medlem i Hermetic Order of the Golden Dawn). Bland alla de försök som gjorts att tolka Tarotkorten kan också den ryske författaren P. D. Ouspensky nämnas. Liksom vår anonyme författare, som refererar kritiskt till Ouspensky i Meditationerna, var han en rysk emigrant, och även en inflytelserik lärare.¹⁰ I sitt verk A New Model of the Universe utlägger han Tarotspelet i linje med sin övergripande världsbild, som delvis består av ett ramverk av Österländsk religion och delvis av en djuppsykologi genomsyrad av erotiska element.

Det finns ingen anledning att här nämna alla de författare – ockultister, teosofer och antroposofer – med vilka författaren till Meditationerna går i dialog. Det finns de han avfärdar för att de saknar kompetens, och andra som han däremot lånar en tanke av, för att inkorporera i sina meditationer – det kan vara en Kabbalistisk tolkning av Sefirotträdet, en tanke av Jakob Böhme eller Rudolf Steiner, av Jung eller Péladan, av Papus eller Maître Philippe, eller av vem det vara må. Ofta refererar han också till de stora filosoferna och teologerna, såsom Thomas av Aquino, Bonaventura, Leibniz, Kant, Kierkegaard, Nietzsche, Bergson, Solovjov, Teilhard de Chardin; eller till dramatiker och poeter, som Shakespeare, Goethe, De Coster, Cervantes, Baudelaire, och många fler.

Den grundläggande andliga inriktningen hos en författare kan spåras genom de – i den andliga traditionen – som står honom närmast. Vilka refererar han frekvent och kärleksfullt till? Igen och igen dyker St. Antonius den Store, St. Albertus Magnus och St. Franciskus av Assisi namn upp; och han citerar flitigt från St. Johannes av Korset och St. Teresa av Avila.

Han fördjupar sig kärleksfullt och djupt ärligt i Tarots Stora Arkaners symbolik. De inspirerar honom, och han tillåter sig att färdas högt med sin fantasis vingar, för att omfamna både världens och själens djup. Därigenom kan ett minne av något han vetat eller läst i det förgångna spontant dyka upp, och ibland korsas hans olika tankelinjer och bildar mönster. Den utomordentliga kraften i hans andliga vision ligger mindre i detaljerna än i den ofrånkomliga övertygelsen om att allt, i djupet av sin existens, är relaterat till allting annat, genom analogin. Detta ger en förenande och översiktlig kraft, som håller de avlägset insamlade insikterna magnetiskt på plats, och möjliggör att de vederbörligen kan ordnas. För honom har denna magiska kapacitet inget att göra med människans despotiska natur – den vanliga, magiska viljan-till-makt, som genom att nyttja världens krafter söker få kontroll över både kunskapen och ödets domäner. Det är istället fråga om något helt annat. Något man bara kan kalla nådens magi, den magi som strömmar ut ur hjärtat av den Katolska trons mysterier. Eftersom denna tro vare sig är, eller strävar efter att vara magisk, består magin av trons innehåll: att alla kosmiska härskare och makter är underkastade Kristus. Nya Testamentet beskriver hur Kristus underkuvar de kosmiska makterna som en process som – även om den i princip redan fullföljts – kommer fortsätta ända till världens undergång.¹¹ Därmed uppkommer en farlig möjlighet: frestelsen att – pga. nyfikenhet eller strävan efter makt – ge sig i lag med de kosmiska makterna innan man är mogen för det, istället för att närma sig dem genom Kristus storslagna seger. Det rätta sättet att nalkas dessa makter är bara möjligt genom tron, och slutligen genom verkligt Kristen visdom.

Dessa insikter är av avgörande betydelse för att rätt kunna bedöma och närma sig Meditationerna (ett verk många läsare definitivt kommer uppfatta som förvirrande). Författaren kan ge sig in den ockulta vetenskapens alla aspekter med sådan säkerhet, eftersom detta för honom är sekundära realiteter, som bara kan bli verkligt förstådda när de relateras till den gudomliga kärlekens absoluta mysterium, sådant det manifesterats i Kristus. Han betraktar på intet sett den Kristna uppenbarelsen som något slags prägling – potentiell eller verklig – av arketyper (varken subjektiva eller objektiva). Snarare är dessa arketyper endast det kosmiska material i vilket den unika Kristna uppenbarelsen till slut inkarneras; och eftersom den gudomliga kärlekens inkarnation, där denna kärlek blir mänsklig, är den kosmiska evolutionens slutgiltiga mål, består dessa arketyper av allegorier och schematiska mönster som kungör denna händelse, genom speglar och gåtor.

För att få en förståelse för detta kan ett parallellt verk nämnas – The Greater Trumps (dvs. Tarots Stora Arkaner) – även om det härrör ur en något annorlunda spiritualitet. Den Kristna författaren, Charles Williams (1886–1945) – mystisk och lärd vän till T. S. Eliot, C. S. Lewis, Tolkien och Dorothy Sayers – var en djupsinnig tänkare, som också han dök djupt ner i Tarots magi och dess djupare betydelse för det religiösa livet. I en tidigare novell – The Place of the Lion (1933)¹² – låter han platonska idéer plötsligt stiga in i fenomenvärlden, som ett slags krafter. Sedan beror allting på hur karaktärerna reagerar på dem: den ena blir oerhört rädd, den andre dyrkar dem extatiskt, en tredje längtar efter att kontrollera dem (för att kunna styra världen genom idéerna), medan den siste finner den enda passande attityden: när han ställs inför de kosmiska makternas överlägsna kraft, överlämnar han sig själv, i frihet, till den nåd som finns inneboende i dessa makter. The Greater Trumps (1950)¹³ beskriver Tarots kosmiska principer som något som när de väl släppts lösa, har en skrämmande, destruktiv kraft om de placeras i den egenmäktiga magins händer; men som – när de ställs inför den fullkomligt osjälviska kärleken – överger det negativa, och underkastar sig sin överlägsna Herre.

På samma sätt som hos författaren av Meditationerna möter vi i Charles Williams en ny form av den antika Kristna visdom som, under Kristendomens första århundraden, kämpade och slogs mot all form av fatalism –i synnerhet astrologin – i namn av att Gud är suverän och fri i förhållande till alla kosmiska makter. Existensen av dessa sekundära kosmiska principer förnekades inte, och inte heller att försynen kunde använda sig av dem, för att guida ödets gång.¹⁴ Även här kan vi dra oss till minnes St. Paulus undervisning (Kol 2:15): makter och väldigheter (ofta dyrkade som Änglar), väldena och makterna och denna världens herrar, erkänns som reella varelser med verklig makt. Men eftersom Kristus avväpnat dem och triumferat över dem – går de framför hans triumfvagn.

För de Kristna som vill undersöka den aspekt av verkligheten där dessa sekundära makter verkar,¹⁵ visar Williams, med all önskvärd tydlighet, att det inte är lätt att utarbeta en sådan vetenskap inom teologins strikta ramar. Uppgiften är mycket svårare än en rent konceptuell översättning från den icke-Kristna filosofins domäner till teologin. Astrologins historia i såväl det Bysantiska imperiet, som i den västerländska kulturen, visar detta med all önskvärd tydlighet. Många är de som spelat trollkarlens lärjunge, och genom sin amatörmässiga konst, fastnat i ett existentiellt nät, som berövat dem sin Kristna frihet (dvs. friheten inför Gud) – vilket var det som oroade Kyrkofäderna mest.

Den blomstrande handeln med tolkning av horoskop, fullständigt frikopplade från individen, som försiggår i dagspressen och en del andrahandslitteratur, ersätter istället den sanna tron med vidskepelse. Mycket mer än professionell träning och verkligt moraliskt ansvarstagande är påkallat här. Utöver detta krävs ett slags sjätte sinne, och en känsla för gränserna för vad som kan kommuniceras, förenat med en respektfull och reserverad hållning till det mysterium som var och ens individuella religiösa resa faktiskt är.

Tarotmeditationerna är i en kategori mycket långt över den vanligt förekommande ockulta litteraturen. Den innehåller endast meditationer. Den undviker också att ge några konkreta indikationer för hur den ockulta vetenskapen skulle kunna praktiseras under den Kristna visdomens övergripande ledning. Förmodligen var det, för författaren, aldrig aktuellt med någon typ av exoteriska anvisningar. För honom var det endast fråga om att åstadkomma något liknande det Bonaventura åstadkom – med avseende på alla nivåer av teoretisk och praktisk kunskap –i sin avhandling De reductione artium ad theologiam (Bonaventura visade att de alla konvergerar mot det gudomliga Logos inkarnation, mot den gudomliga Arketypen, från vilken de förblir upphängda som på en kedja, i vilken de krokar i varandra). En annan möjlig jämförelse kan göras med St. Hildegard av Bingens (1098–1179) grandiosa vision av världen. I den är, som kanske ingen annanstans, de kosmiska makterna (som de betraktades på den tiden) inkorporerade i det stora Kristocentriska dramat, som pågår mellan skapelsen och återlösningen, mellan himlen och jorden. I Hildegards vision av världen finns det sannerligen fler saker än du, med all din utbildning, kan drömma om, Horatio.

Att i detalj analysera hur långt en Kristen syntes av dessa mellanlager kan förverkligas, eller kommuniceras, går bortom utrymmet och kompetensen i detta Efterord.

Författaren söker, helt visst med största samvetsgrannhet, att hålla sig i den Kristna visdomens mittfåra. Det överflöd – som nästan är för stort – av genuina, fruktsamma insikter som han förmedlar, berättigar absolut till att dessa Meditationer presenteras för en större läsekrets.

Författaren ville förbli anonym, så att verket skulle kunna tala för sig självt, och för att undvika att några personliga element smög sig in mellan verket och läsaren. Vi respekterar detta.

Översatt till svenska av Johannes labora et ora

---

¹ Origenes, Peri Archon III, 3, 1–3. I denna text talas det också om så kallade magis eller magiker, samt om daimons, från vilka människor som renats genom mycket askes kan få inspiration.

² S. Gasparra, L’ermetismo nelle testimonanze dei Padri, Studia Patristica vol. II (Berlin, 1972), s. 58–64.

³ L. Thorndike, A History of Magic and Experimental Science, vol. 2 (New York, 1947), s. 214–228.

⁴ F. Secret, Les Kabbalistes chrétiens de la Renaissance (Paris, 1964)

⁵ J. W. O’Malley, Giles of Vitebro on Church and Reform, Studies in Medieval and Reformation Thought, vol. 5 (Leiden, 1968); G. Signorelli, Il Cardinale Egidio da Vitebro, Agostiniano, umanista e riformatore (Florence, 1929); J. Blau, The Christian Interpretation of the Cabala in the Renaissance (New York, 1944).

⁶ Publicerad 1559; kritisk utgåva av F. Secret, Edizione nazionale dei Classici del Pensiero Italiano, Serie II (Rom, 1959), s. 10ff.

⁷ H. de Lubac, Pic de la Mirandole (Paris, 1974), s. 90–113. Citat (s. 100) från Apologia (Opp. 1572, s. 116). Det finns förstås också en annan ström – som utgår starkt från Joakim av Fiore och som varit aktiv genom medeltiden och renässansen, ändå in i moderniteten – som strävar mot att lyfta Kyrkans dogmatiska tro i riktning mot ett Andens tredje rike. Henri de Lubac följer denna ström, steg för steg, i sitt verk La postérité sprirituelle de Joachim de Flore (Paris, 1979). Men eftersom detta är irrelevant för vår författares verk, behöver vi inte diskutera det mer här.

⁸ Innan år 1377 finns inga autentiska referenser till spelkort från några europeiska källor, och den tidigaste specifika referensen till Tarotkort är från år 1442, i Registro dei Mandati, på domstolen i Ferrara, norra Italien (jmf. M. Dummet, The Game of Tarot, London, 1980, s. 10 och s. 67).

⁹ Jmf. S. R. Kaplan, The Encyclopedia of the Tarot (New York, 1978), s. 12: "1781 skrev Court de Gébelin i Monde Primitiv, och drev tesen att de Stora Arkanerna var egyptiska hieroglyfer i Thoths Bok, som räddats från ruinerna efter nedbrunna egyptiska tempel, för tusentals år sen.

¹⁰ Ouspensky föddes 5 mars, 1878, i Moskva och dog 2 oktober, 1947, i Lyne, Mendham, New Jersey. J. D. Beresford, Algernon Blackwood, Christopher Isherwood och Aldous Huxley är bland dem som studerat under honom.

¹¹ Man kan också referera till Uppenbarelseboken. Där det är uppenbart att vissa kosmiska makter spelar en – alltid underordnad – roll i dramat mellan Gud och mänskligheten. Vinden, elden och vattnets Änglar…Även om en så pass extremt mytologisk tolkning som Boll gör (Aus der Offenbarung Johannis. Hellenistische Studien zum Weltbild der Apokalypse, Leipzig, 1914) måste betraktas med viss försiktighet, kan man likväl medge en sådan bakgrunds realitet (jmf. Burch, Antropology and the Apocalypse. An Interpretation of the Book of Revelation in Relation to the Archeology, Folklore and Religious Literature and Ritual of the Near East, 1939)

¹² Ny utgåva av The Place of the Lion utgiven av W. B. Eerdmans (Grand Rapids, Michigan, 1978).

¹³ Ny utgåva av The Greater Trumps med ett förord av W. L. Gresham (Avon, New York, 1969).

¹⁴ För den klassiska teologiska läran om ödet (fatum), jmf. Thomas av Aquino, S. theol. I, q 116; C. gent. III. 93; Comp. Theol. 138; Opusc. 28 de fato.

¹⁵ Jmf. H. Schlier, Mächte und Gewalten im Neuen Testamente, Quaest. Disp., vol. 3 (Freiburg, 1958).

Brev I – Magikern

Spiritus ubi vult spirat: et vocem

ejus audis, sed nescis unde veniat,

aut quo vadat: sic est omnis,

qui natus est ex spiritu.

(Joh 3:8)

Vinden blåser vart den vill, och

du hör den blåsa, men du vet inte

varifrån den kommer eller vart den far.

Så är det med var och en som har

fötts av anden.

(Joh 3:8)

In i denna lyckliga natt,

I hemlighet, sedd av ingen.

Såg inte heller jag,

Utan annat ljus eller ledning,

Än det som brann i mitt hjärta.

(St. Johannes av Korset)¹⁶

Käre Okände Vän,

Mästarens ord, som citeras ovan, har gett mig nyckeln till förståelsen av det första Stora Arkanat i Tarot – Magikern. Som i sin tur utgör nyckeln till alla de andra Stora Arkanerna. Det är därför jag gjort just dessa ord till motto för detta första Brev. Sedan har jag citerat en vers ur Sångernas Sång, av St. Johannes av Korset, för att den har styrkan att väcka själens djupare lager. Som man måste få att vakna när man ägnar sig åt det första Arkanat i Tarot, och i konsekvens därmed också när man ägnar sig åt alla andra Arkaner. Tarots Stora Arkaner är autentiska symboler; de utgör magiska, mediala, psykiska och moraliska operationer, som väcker nya föreställningar, idéer, känslor och strävanden till liv. Vilket innebär att de kräver en typ av aktivitet som är mer djupgående än vanliga studier och intellektuella förklaringar. Man ska därför alltid närma sig dem i ett tillstånd av djupare och djupare kontemplation. Och förstå att det är de djupa och intima lagren av själen som aktiveras och bär frukt när man mediterar över Tarots Arkaner. Därför är den natt, som St. Johannes av Korset talar om, nödvändig. Man behöver dra sig tillbaka i hemlighet och dyka ner i denna natt var gång man mediterar över Tarots Arkaner. Det är ett arbete som behöver utföras i ensamhet, ett arbete som lämpar sig bäst för eremiter.

De Stora Arkanerna i Tarot är varken allegorier eller hemligheter. Faktum är att allegorier bara är figurativa representationer av abstrakta föreställningar, och hemligheter bara är fakta, procedurer, praktiker och andra doktriner man, av ett eller annat skäl, väljer att hålla för sig själv. Eftersom de annars kan förstås och praktiseras av andra, inför vilka man inte vill avslöja dem. De Stora Arkanerna är istället autentiska symboler. Beroende på djupet av meditationen hos den mediterande, döljer och avslöjar de sin betydelse samtidigt. Det de avslöjar är inte hemligheter, det vill säga sådana ting som den mänskliga viljan gömt, utan arkaner. Vilket är något helt annat. Ett arkanum är det som är nödvändigt att veta för att kunna bära frukt i en viss given domän av det andliga livet. Det är det som måste vara aktivt närvarande i vårt medvetande – eller till och med i vårt omedvetna – för att vi ska vara kapabla att göra upptäckter, komma på nya idéer, och tänka ut nya konstnärliga subjekt. Med andra ord gör det oss fertila i våra kreativa strävanden, i det andliga livets olika domäner. Ett arkanum är ett jäsningsämne eller ett enzym vars närvaro stimulerar människans andliga och psykiska liv.

Det är symboler som bär dessa jäsningsämnen och enzymer och som kommunicerar dem –i den mån mottagaren är mentalt och moraliskt redo för att ta emot dem, det vill säga om han är fattig i anden och inte lider av det andliga livets svåraste sjukdom: självgodhet och högmod.

Precis som att arkanat är överlägset hemligheten, så är mysteriet överlägset arkanat. Mysteriet är mer än ett stimulerande jäsningsämne. Det utgör en andlig händelse jämförlig med den fysiska födelsen eller döden. Det utgör en förändring av hela den andliga och psykiska motivationen, eller ett fullkomligt byte av medvetandeplan. Kyrkans sju sakrament är de prismatiska färgerna hos det vita ljuset i det enda Mysteriet eller Sakramentet. Vilket är känt som den Pånyttfödelse som Mästaren pekade ut för Nikodemus, under det nattliga initieringssamtal Han hade med honom. Det är detta mysterium den Kristna Hermetismen kallar den Stora Initiationen.

Det behöver inte påpekas att ingen initierar någon annan, om vi med initiation förstår Pånyttfödelsens Mysterium eller det Stora Sakramentet. Den Stora Initiation styrs från ovan och har värde och bestånd i evigheten. Initiatorn är därovan, här nere möter vi bara andra lärjungar; som känner igen varandra genom att de älskar varandra (jmf. Joh 8:34–35). Det finns inte längre några mästare; det finns bara en Mästare, Initiatorn därovan. Självklart finns det alltid mästare som lär ut sina doktriner och initierade som kommunicerar en del av de hemligheter de besitter till andra, som sedan i sin tur blir initierade – med det har inte att göra med den Stora Initiationens Mysterium.

Därför initierar Kristna Hermetiker aldrig några andra. Bland Kristna Hermetiker antar ingen titeln eller funktionen som initiator eller mästare. Alla är lärjungar och alla är på sätt och vis mästare – precis som att alla i viss mån är alla andras student. Vi kan inte göra bättre än att följa St. Antonius den Store exempel. Han som

i all ödmjukhet underkastade sig de fromma män han besökte och strävade efter att, för sin egen skull, lära sig hur var och en av dem var överlägsen honom i sin iver och asketiska praktik. Han observerade vänligheten hos en, den seriösa bönen hos en annan; studerade det jämna temperamentet hos en och godheten hos en annan; fokuserade på de nattvakor en broder höll och de seriösa studier en annan företog; beundrade en för hans tålamod, en annan för hans fastor och för att han sov på golvet; betraktade noggrant en mans saktmod och fördragsamheten hos en annan; och hos dem alla la han särskilt märke till kärleken till Kristus och till varandra. När han så hade lärt av dem alla gav han sig tillbaka till sin egen asketiska plats. För att där assimilera allt

det han fått del av och lägga all sin energi på att realisera allas dygder i sig själv. (St. Athanasius, The Life of Saint Anthony, kap. 4, övers. R. T. Meyer, Westminister, 1950, s. 21)

Samma förhållningsätt måste appliceras av den Kristna Hermetikern, vad gäller allt som rör kunskap och vetenskap – naturlig, historisk, filologisk, filosofisk, teologisk, symbolisk och traditionell. Det är fråga om att lära sig konsten att lära.

Arkanat stimulerar oss och leder oss samtidigt framåt i konsten att lära. I den bemärkelsen är Tarots Stora Arkaner en komplett och helt ovärderlig utbildning i meditation, studieteknik och andlig strävan – en mästerlig utbildning i konsten att lära.

Käre Okände Vän, den Kristna Hermetismen har därför ingen som helst önskan att konkurrera med vare sig religionen eller den officiella vetenskapen. Den som här söker efter den sanna religionen, den sanna filosofin eller den sanna vetenskapen letar på fel plats. Kristna Hermetiker är inte mästare, utan tjänare. Det gör inte anspråk (vilket dessutom är mer än lovligt barnsligt) på att höja sig själva över de trognas heliga tro, eller över frukterna hos vetenskapens beundransvärda tjänare, eller över det konstnärliga geniets skapelser. Hermetiker vaktar inte över några hemligheter, som vetenskapen i sinom tid ska upptäcka. De vet till exempel, lika lite som någon annan just nu, hur cancer kan botas. De vore monster om de satt och vaktade denna bots hemlighet utan att kommunicera den med resten av mänskligheten. Nej de känner inte till den och de kommer vara de första att hylla den framtida mänskliga hjälte som kommer hitta denna bot.

På samma sätt erkänner de reservationslöst överlägsenheten hos en Franciskus av Assisi – och även hos många andra män av den så kallade exoteriska tron. De vet också att varje uppriktigt troende är en potentiell Franciskus. Trons, vetenskapens och konstens män och kvinnor är dem överlägsna på många sätt. Hermetiker vet detta, och de påstår sig inte vara bättre, tro mer, veta mer eller vara mer kompetenta. De vaktar ingen hemlig religion, som skulle kunna ersätta de existerande religionerna, ingen vetenskap som kan ersätta existerande vetenskap, och ingen konstform som kan ersätta dagens eller morgondagens fria konster. Det de äger inbegriper ingen påtaglig fördel eller objektiv styrka i förhållande till religion, vetenskap och konst; det de äger är bara religionen, vetenskapens och konstens gemensamma själ. Dess mission är att bevara religionen, vetenskapens och konstens gemensamma själ. Men vad innebär det? Jag ska försöka svara genom att ge ett konkret exempel:

Du känner säker till, käre Okände Vän, att många – varav inte ett fåtal författare – i Frankrike, Tyskland, England och annorstädes, förkunnar doktrinen om de så kallade två kyrkorna: Peters kyrka och Johannes kyrka, eller med andra ord om de två epokerna – Peters epok och Johannes epok. Du känner säkert också till att denna doktrin lär ut att Peters kyrka går mot sitt slut – och det i närtid. Framförallt går påvedömet, som dess konkreta symbol, mot graven, och St. Johannes ande, anden hos den lärjungen som Mästaren älskade, som lutade huvudet mot hans bröst och hörde hans hjärtslag – skall ersätta Petri tron. Peters exoteriska kyrka ska således ersättas av Johannes esoteriska kyrka, och därmed ska den perfekta friheten blomstra.

Men Johannes, som frivilligt underkastade sig Peter som ledare och prins över apostlarna, blev inte hans efterträdare när han dog, även om han levde många långa år efter Peters död. Den älskade lärjungen som lyssnade på Mästarens bultande hjärta, var, är och kommer alltid vara detta hjärtas representant och beskyddare – och därför har han aldrig varit, är inte, och kommer aldrig bli Kyrkans ledare. Lika lite som hjärtat är kallat att ersätta huvudet är Johannes kallad att ersätta Peter. Hjärtat vaktar kroppen och själens liv, men det är huvudet som fattar beslut, styr och väljer medel för att uppnå hela organismens mål – det vill säga både huvud, hjärta och lemmar. St. Johannes mission är att hålla Kyrkans liv och själ levande till dess Herren kommer åter. Det är därför Johannes aldrig gjort anspråk på och aldrig kommer göra anspråk på att styra Kristi kropp. Han levandegör denna kropp, men han styr inte dess handlingar. Hermetismen, den levande Hermetiska traditionen, vaktar den gemensamma själen i all sann kultur. Hermetikerna lyssnar till – och hör ibland – mänsklighetens andliga livs hjärtslag. Därför kan de inte göra annat än att leva som väktare av religionens, vetenskapens och konstens gemensamma själ. Men de har inga privilegier i dessa domäner; helgon, sanna vetenskapsmän och geniala konstnärer är dem överlägsna. De lever för mysteriet: för det gemensamma hjärta som slår i alla religioner, alla filosofier, alla konster och alla vetenskaper – som varit, är och ska vara. Inspirerade av Johannes, den älskade lärjungens, exempel försöker de inte, och kommer aldrig försöka, spela en styrande roll i religionen, vetenskapen, konsten eller i det sociala och politiska livet. Men de är ständigt uppmärksamma, så att de inte missar ett tillfälle att tjäna religionen, filosofin, vetenskapen, konsten eller det sociala och politiska livet. Genom att i dem inandas livet i deras gemensamma själ –i analogi med utdelandet av den Heliga Kommunionen. Hermetismen är – och är bara – ett stimulantia, ett jäsningsämne eller ett enzym i den organism som är mänsklighetens andliga liv. I den bemärkelse är den själv ett arkanum – det vill säga ett steg på vägen mot Pånyttfödelsens Mysterium, den Stora Initiationen.

Detta är Hermetismens ande. Och det är i den anden vi nu återvänder till det första Stora Arkanat i Tarot. Vad betecknar detta Kort?

En ung man, som bär en stor hatt i form av en lemniskata, och står bakom ett litet bord på vilket följande är placerat: en gulmålad vas; tre små gula runda brickor; fyra små röda brickor, i två högar, vilka båda två är delade längs en mittlinje; en röd bägare med två tärningar; en kniv utdragen ur sin slida; och till sist en gul väska att bära alla dessa saker i. Den unge mannen – som är Magikern – håller en stav i höger hand (sett från betraktarens perspektiv) och en boll eller ett annat gult föremål i sin vänstra hand. Han håller dessa föremål med en perfekt lätthet, utan att krama dem hårt eller visa något annat tecken på spänning, brådska eller ansträngning. Hans händer verkar röra sig helt spontant – det är fråga om en enkel lek och inte om arbete. Han fokuserar inte ens på sina händers rörelser, hans uppmärksamhet är någon annanstans.

Sådant är detta Kort…denna serie av symboler, som avslöjar Arkanerna (vilket är Tarots uppgift), öppnas alltså av en bild som representerar en trickmakare – en magiker (eller en jonglör) som leker. Det är verkligen anmärkningsvärt! Hur kan det förklaras?

Det första Arkanat – den princip som ligger till grund för alla de övriga tjugoen Stora Arkanerna i Tarot – behandlar förhållandet mellan personlig ansträngning och andlig verklighet. Detta Kort är först i Tarotserien, för om man inte förstår det (det vill säga omfamnar det i en både intellektuell och faktisk praktik), kommer man inte heller förstå vad man ska göra av de övriga Korten. Det är Magikern som är kallad att avslöja den praktiska metoden för att kunna närma sig alla Arkanerna. Han är Arkanernas Arkana, i bemärkelsen att han avslöjar det som är nödvändigt att både veta och vilja, om man ska kunna börja i den skola av andliga övningar som Tarotspelet utgör. Faktum är att esoterismens (det vill säga den väg på vilken man erfar andens verklighet) första och fundamentala princip kan uttryckas i formeln:

Lär dig först koncentration utan ansträngning; förvandla arbetet till en lek; gör varje ok du accepterar skonsamt och varje börda du bär lätt.

Detta råd, eller befallning, eller till och med varning, hur du nu vill tolka det, är extremt viktigt; det är vidimerat av sin ursprungskälla, Mästarens ord: mitt ok är skonsamt och min börda är lätt (Matt 11:30).

Låt oss nu undersöka denna formulerings tre delar i ordning, för att kunna tränga djupare in i den aktiva vilans eller ansträngningens utan ansträngnings Arkanum. För det första – lär dig först koncentration utan ansträngning – vad innebär detta, i praktisk och teoretisk bemärkelse?

Koncentration, som förmågan att fixera maximal uppmärksamhet på ett minimalt utrymme (Goethe sa att var och en som vill uppnå något av verkligt värde ska, der sammle still und unerschlafft, im kleinsten Punkt die grösste Kraft, det vill säga att han stilla och oavbrutet ska rikta största möjliga kraft på minsta möjliga punkt), är den praktiska nyckeln till succé inom varje tänkbar domän. Modern pedagogik och psykoterapi, bönens och de andliga övningarnas skolor – Franciskaner, Karmeliter, Dominikaner och Jesuiter – ockulta skolar av alla de slag, och den Hinduistiska yogan, är helt ense om detta. Patanjali formulerar, i den första meningen i sitt klassiska verk om yoga, den praktiska och teoretiska essensen i yogan – yogans första arkanum, dess nyckel – som följer:

Yoga citta vritti nirodha (Yoga är undertryckandet av de mentala substansernas svängningar, Yoga Sutras 1.2)

Eller med andra ord: konsten att koncentrera sig. Eftersom de mentala substansernas svängningar (vritti) äger rum automatiskt. Och denna automatism, i tankarnas och fantasins rörelser, är motsatsen till koncentration. Koncentration är bara möjligt när tankens och fantasins automatism ersätts av ett tillstånd av lugn och tystnad.

Att vara tyst föregår därför både att veta, att vilja och att våga. Det är därför Pythagoréerna föreskrev en fem år lång tystnad för nybörjarna, de s.k. lyssnarna. Hos dem vågade man tala först när man visste och kunde, alltså efter att man bemästrat konsten att vara tyst – det vill säga koncentrationens konst. Förmånen att tala tillhörde dem som inte längre talade automatiskt, som inte styrdes av intellektets och fantasins spel, utan som kunde tysta detta spel, pga. sina långtgående övningar i inre och yttre tystnad. Och som därför visste vad de sa – också det tack vare samma övningar. Det silentium som trappisterna tillämpar, och som tillämpas på varje retreat, är också det en applicering av samma lag: Yoga är undertryckandet av den mentala substansens svängningar eller koncentration innebär ett viljestyrt tystande av intellektets och fantasins automatism.

Icke desto mindre finns två typer av koncentration, som behöver särskiljas då de i sin essens är helt olika. Den ena typen är den osjälviska koncentrationen, och den andra är den själviska koncentrationen. Den första grundas i en vilja fri från förslavande passioner, tvångstankar och bindningar, medan den andra är ett resultat av dominerande passioner, tvångstankar och bindningar. Både en munk i djup bön, och en ilsken tjur, är koncentrerade. Men den ena befinner sig i kontemplativ ro medan den andra rasar i ilska. Starka passioner realiserar sig i en hög koncentrationsnivå. Varför, frossare, girigbukar, arroganta människor och galningar inte sällan uppnår en anmärkningsvärd koncentrationsförmåga. Men sanning att säga är att det, när det kommer till denna typ av människor, inte är fråga om koncentration utan om besatthet.

Sann koncentration innebär ett ljust, fridfullt och fritt handlande. Det förutsätter en osjälvisk och avskild vilja. Eftersom det är viljans tillstånd som är den avgörande faktorn i koncentrationen. Det är därför som till exempel yogan kräver och praktiserar yama och niyama (yama – är de fem reglerna för moraliskt uppförande; niyama – är de fem reglerna för att dö) innan kroppen förbereds (genom andning och olika positioner) för koncentration och innan övningarna på de tre koncentrationsnivåerna (dharana, dyana, samadhi – koncentration, meditation och kontemplation) inleds.

Varken St. Johannes av Korset eller St. Teresa av Avila tröttnar på att repetera att den koncentration som krävs för den andliga bönen är en frukt av viljans moraliska rening. Det är meningslöst att försöka koncentrera sig på en sak om viljan är förblindad av någonting annat. De mentala substansernas svängningar kommer aldrig tystna om inte viljan själv ingjuter denna tystnad i dem. Det är den tystade viljan som åstadkommer den tankens och fantasins tystnad som är nödvändig för koncentration. Det är därför de stora asketerna också är koncentrationens stora mästare. Allt detta är uppenbart för förnuftet, men det som uppehåller oss här är inte bara koncentration i allmänhet utan specifikt koncentration utan ansträngning. Vad är det för något?

Se på en lindansare. Han är uppenbarligen helt och fullt koncentrerad, annars skulle han falla till marken. Hans liv står på spel. Det är bara perfekt koncentration som kan rädda honom. Men tror du för den sakens skull att hans tankar och hans fantasi är upptagna med vad han gör? Tror du att han tänker och fantiserar, att han kalkylerar och lägger upp planer med avseende på nästa steg han ska ta?

Om han gjorde det skulle han falla omedelbart. Han måste istället utplåna alla intellektets och fantasins aktiviteter för att undvika att falla. Han måste ha utplånat de mentala substansernas svängningar för att kunna utföra sina konster. Det är intelligensen hos hans rytmiska inre system – andningens och blodcirkulationens system – som ersätter hans hjärnas aktiviteter när han utför sina akrobatiska konster. I slutändan är det – ur intellektets och fantasins perspektiv – fråga om ett mirakel, analogt med vad som hände St. Dionysios, gallernas apostel och förste biskop i Paris, som traditionen identifierar som St. Dionysios Aeropagiten, St. Paulus lärjunge. Han

halshöggs framför en staty av Merkurius, när han bekände sin tro på den Heliga Treenigheten. Och genast stod Dionysios kropp upprätt och tog sitt huvud i sina händer. Med en Ängel och ett stort ljus framför sig gick kroppen sedan flera kilometer, från Montmarte till den plast där den, genom Guds försyn och av fri vilja, nu vilar.(Jacobus de Voragine, Legenda aurea; övers. G. Ryan och H. Ripperger, The Golden Legend, New York, 1948, s. 620–621).

Också lindansarens huvud – det vill säga hans intellekt och fantasi – är avhugget under den tid han utför sina konster. Även han går från en punkt till en annan, och bär sitt huvud i sina händer, ledd av en annan intelligens än sitt huvud. Nämligen en intelligens som agerar direkt genom kroppens rytmiska system. Lindansarens, jonglörens och magikerns konster och förmågor är analoga med St. Dionysios mirakel. Liksom för St. Dionysios är det fråga om att överföra det styrande medvetandets centrum från huvudet till bröstet – från det intellektuella systemet till det rytmiska systemet.

Koncentration utan ansträngning innebär att man flyttar det styrande centrat i hjärnan till det rytmiska systemet – från tankens och fantasins domäner till moralens och viljans domäner. Den stora hatten, i form av en lemniskata, som Magikern bär, liksom hans avslappnade attityd, är en indikator på detta ombyte. För lemniskatan (den horisontella åttan ) är inte bara en symbol för odödligheten, utan också en symbol för rytm, för andning och cirkulation – det är den eviga rytmens eller rytmens evighets symbol. Magikern representerar ett tillstånd av koncentration utan ansträngning, det vill säga ett medvetandetillstånd där det styrande viljecentrat stigit ner (i verkligheten har det stigit uppåt) från hjärnan till det rytmiska systemet. Där den mentala substansens svängningar tystats och befinner sig i vila, så att de inte längre hindrar koncentrationen.

Koncentration utan ansträngning – innebär att det inte finns något som behöver undertryckas längre, istället har kontemplationen blivit lika naturlig som andningen och hjärtats slag. Detta medvetandetillstånd (det vill säga detta tillstånd hos tankar, fantasi, känslor och vilja) innebär en fullkomlig frid, inklusive nervernas och muskulaturens avslappning. Det innebär en djup tystnad hos begäret, i fantasin, i minnet och i det diskursiva tänkandet. Man kan säga att hela ens vara blir som en lugn spegelblank yta, som reflekterar stjärnhimlens ofantliga närvaro och oförstörbara harmoni. Och vattnen är djupa, så djupa! Och tystnad växer, bortom alla gränser…vilken tystnad! Den växer genom regelbundna vågor som, en efter en, sköljer genom ens vara: en våg av tystnad som följs av en våg av än djupare tystnad, och sedan igen, ännu en våg, tystare än de två föregående…Har du någonsin druckit tystnaden? Om svaret är jag, vet du vad koncentration utan ansträngning är.

Till att börja med är det fråga om ögonblick, sedan minuter, sedan kanske en kvart, som den fullständiga tystnaden i koncentrationen utan ansträngning varar. Men med tiden blir denna tystnad, i koncentrationen utan ansträngning, ett fundamentalt element som alltid är närvarande i själens liv. Det är som mässorna i Sacré-Coeur de Montmarte, som ständigt pågår medan parisarna arbetar, handlar, roar sig, sover och dör…På liknande sätt är det med den eviga tystnadens tjänst, som med tiden etableras i själen, och som pågår både när man är aktiv, arbetar eller konverserar. När denna zon av tystnad väl etablerats kan du ha tillgång till den både i vila och arbete. Och inte bara ha tillgång till koncentration utan ansträngning, utan också till aktivitet utan ansträngning. Det är det som kommer till uttryck i den andra delen av formuleringen:

förvandla arbete till en lek

Förvandlingen av arbete (som är en plikt) till lek, åstadkoms som en konsekvens av närvaron av den eviga tystnadens zon. Ur vilken man drar näring i en hemlig och intim andning, vars sötma och friskhet helgar arbetet och transformerar det till lek. Tystnadens zon betecknar inte bara att själen är fundamentalt i vila, utan också, och framförallt, att det finns en aktiv kontakt med den himmelska eller andliga världen, som arbetar tillsammans med själen. Den som i ensamhet finner tystnaden i en koncentration utan ansträngning, är aldrig ensam. Han bär aldrig de bördor han behöver bära ensam. Från och med nu är himlens krafter där och bär med honom.

På detta sätt realiseras den tredje delen av formuleringen:

gör varje ok du accepterat skonsamt och varje börda du bär lätt,

…och görs till personlig erfarenhet. Tystnad är tecknet på verklig kontakt med den andliga världen, och denna kontakt innebär, i sin tur, alltid ett inflöde av krafter. Det är grunden för all mystik, gnosis, magi och för all praktisk esoterism.

All praktisk esoterism är grundad på följande regel: det är nödvändigt att vara ett med sig själv (koncentration utan ansträngning) och ett med den andliga världen (att ha en zon av tystnad i själen) för att en uppenbarelse eller annan verkligt andlig erfarenhet ska äga rum. Men andra ord, om man vill praktisera någon typ av autentisk esoterism – oavsett om det är mystik, gnosis, eller magi – är det nödvändigt att vara Magikern, det vill säga att vara koncentrerad utan ansträngning, röra sig lika lätt som om man lekte, och agera i ett perfekt lugn. Detta är det första Arkanats praktiska lärdom. Det är det första rådet, budet och varningen i all andlig praktik; det är alef i esoterismens praktiska reglers alfabet. Precis som att siffror bara är olika aspekter (multiplar) av enhet, så är alla andra praktiska regler som kommuniceras av de övriga Arkanerna bara olika aspekter och modaliteter av denna basala regel.

Det var Magikerns praktiska lärdom. Vilken är dess teoretiska?

Den teoretiska lärdomen korresponderar i varje tänkbart avseende med Arkanats praktiska undervisning, för dess teoretiska sida är bara praktikens mentala aspekt. Precis som att praktiken utgår från koncentration utan ansträngning, det vill säga praktiserar enheten, så består tillhörande teori i antagandet om en basal enhet i och mellan den naturliga världen, den mänskliga världen och den gudomliga världen. Dogmen om världens grundläggande enhet spelar samma fundamentala roll för all teori som koncentrationen gör för all praktik. Precis som att koncentration är basen för varje praktisk uppgift, är dogmen om världens grundläggande enhet basen för all slags kunskap – utan denna dogm är ingen kunskap tänkbar.

Dogmen om den essentiella enheten i allt som existerar föregår varje kunskapsakt, och varje kunskapsakt förutsätter dogmen om världens fundamentala enhet. Idealet – och det ultimata målet – med all filosofi och all vetenskap är SANNING. Men sanning har ingen annan betydelse än reduktion av fenomenens pluralitet till en essentiell enhet – det vill säga reduktion av fakta till lagar, av lagar till principer, och av principer till varats essens. Allt sökande efter sanning – mystik, gnostisk, filosofisk och vetenskaplig – postulerar existensen av en fundamental enhet bakom fenomenvärldens mångfald. Utan denna enhet skulle ingenting vara vetbart. Hur kan man gå från det kända till det okända – vilket är den givna metoden för alla slags framsteg på kunskapens väg – om det okända inte har någonting gemensamt med det kända? Om det okända inte hade någon relation med det kända utan var en absolut och essentiell främling inför det? När vi säger att världen är vetbar, det vill säga att kunskap som sådan existerar, säger vi samtidigt implicit att världen är en essentiell enhet. Vi deklarerar att världen inte är en mosaik, i vilken en pluralitet av essentiellt olika världar är sammankopplade, utan att det är en organism – vars delar styrs av samma grundläggande princip, avslöjar denna princip och kan reduceras till denna princip. Alla ting och varelsers relationalitet är conditio sine qua non för dess vetbarhet.

Det öppna erkännandet av alla ting och varelsers relationalitet har framkallat en exakt korresponderande kunskapsmetod. Den metod som allmänt går under titeln ANALOGINS METOD, vars roll och vikt i de så kallade ockulta vetenskaperna har belysts beundransvärt väl av Papus i hans Traité élémentaire de science occulte (Paris, 1888, s. 28 ff). Analogi är inte en dogm eller ett postulat – världens essentiella enhet är däremot det – istället är det den första och principiella metoden (alef i metodernas alfabet), vars användning främjar all verklig kunskaps avancemang. Att det är möjligt att dra analoga slutsatser är en nödvändig konsekvens av dogmen om den universella enheten. Eftersom det i roten av fenomenens mångfald finns en enhet, som innebär att fenomenen samtidigt är både olika och desamma, varken identiska eller heterogena, utan analoga –i den mån de manifesterar sitt essentiella släktskap.

Den traditionella formel som presenterar analogins metod är välkänd. Det är andra versen i Hermes Trismegistos Tabula Smaragdina:

Quod superius est sicut quod inferius, et quod inferius est sicut quod est superius, ad perpetranda miracula rei unius.

Det som är ovan är som det som är nedan och det som är nedan är som det som är ovan, till utförande av det Endas mirakel. (Tabula Smaragdina, 2; övers. R. Steele och D. W.Singer, Proceedings of the Royal Society of Medicine xxi, 1928, s. 42; se även appendix till Brev 1 ang. problemet med Tabula Smaragdinas autencitet).

Detta är analogins klassiska formulering avseende allt som existerar i rummet, ovan och nedan; analogins formulering applicerad i tiden skulle kunna låta så här:

Quod fuit est sicut quod erit, et quod erit est sicut quod fuit, ad perpetranda miracula aeternitatis.

Det som var är som det som ska komma, och det som ska komma är som det som var, för att åstadkomma evighetens mirakler.

Analogins formulering applicerad i rummet är basen för all typologiska symbolism, det vill säga för symboler som uttrycker en korrespondens mellan prototyper därovan och deras manifestationer härnedan; analogins formulering applicerad i tiden är basen för mytologisk symbolism, det vill säga för symboler som uttrycker korrespondens mellan arketyper i det förgångna och deras manifestationer i nuet. Magikern är enligt detta schema en typologisk symbol; han visar oss en prototyp av ANDENS MÄNNISKA. Medan de bibliska berättelserna om Adam och Eva, Kain och Abel, och, om du så önskar, också schisme d’lrschou av Saint-Yves d’Aleyedre (jmf. Mission des juifs, vol. ii. Paris, 1956, s. 191ff) är, å andra sidan, myter; de avslöjar arketyper som manifesterar sig om och om igen, såväl i historien som i varje enskild individs egen biografi; de är mytologiska symboler som tillhör tidens domän. Dessa två kategorier av symboler, baserade på analogin, konstituerar genom sina ömsesidiga relationer ett kors:

Det här är vad av Hans Leisegang, författare till en klassisk bok om gnosis, skriver om myter (det vill säga om tidens och historiens symboler och deras definitioner):

Varje myt uttrycker, i en form anpassad för en partikulär situation, en evig idé, som kommer igenkännas intuitivt av den som åter får erfara innehållet i myten. (Hans Leisegang, Die Gnosis, Leipzig, 1924, s. 51)

Och det här är vad Marc Haven säger om typologiska symboler i kapitlet om symbolism i hans postumt utgivna bok Le Tarot:

Våra förnimmelser, som symboliserar de externa rörelserna, liknar dem (det vill säga fenomenen) inte mer än sandhögarna i öknen liknar den vind som får dem att växa till sanddyner. Eller mer än havets ebb och flod liknar solen och månens kombinerade rörelser. De är symboler av den…Kant, Hamilton och Spencer, som reducerar inre rörelser till enkla symboler av en gömd verklig är sannare och mer rationell (än naiv realism – författarens kommentar). Vetenskapen borde nöja sig med att vara en symbolism medveten om sig själv…Med det symboliska har en helt annan signifikans: vetenskapernas vetenskap, som den kallades av antikens vise (jmf. Decourcelle, Traité des symboles, Paris, 1806), det universella och gudomliga språk som proklamerar och bevisar formernas hierarki – från den arketypiska världen till den materiella världen, samt de relationer som förenar dessa världar. Detta symboliska är, med ett ord, det levande och påtagliga beviset för hela existensens släktskap. (Marc Haven Le Tarot, Lyons, 1937, s. 19–20, 24)

Ovan återgavs två definitioner – av symboler för tiden (myter) och för rummet (korrespondens mellan den arketypiska världen ovan och den materiella världen nedan) – den ena formulerad av en tysk lärd person (Hans Leisegang) i Leipzig 1924 och den andra av en fransk Hermetiker (Marc Haven) i Lyon 1906. Dessa definitioner uttrycker explicit de olika idéer som präglar de två symbolismer (mytologisk och typologisk) som vi här framlägger. Tabula Smaragdina anspelar bara på typologisk symbolism (i rummet) – det vill säga på analogin mellan det som är ovan och det som är nedan. Det är därför det är nödvändigt att addera en korresponderande formulering som hänför sig till mytologisk symbolism (i tiden) – som vi till exempel finner i Genesis.

Åtskillnaden mellan dessa två typer av symbolism är inte helt utan praktisk betydelse; en hel del tolkningsfel av antika källor, inklusive Bibeln, grundas i en felaktig sammanblandning av dessa båda symbolismer. Till exempel tolkar vissa författare de bibliska berättelserna om Kain och Abel som typologiska symboler. De vill läsa in symboler som pekar mot centrifugala och centripetala krafter etcetera. Men berättelsen om Kain och Abel är en myt, det vill säga den uttrycker, i en partikulärt narrativ form, en evig idé. Vilket innebär att den refererar till tiden, till historien, och inte till rummet och dess struktur. Den visar oss hur bröder kan bli dödsfiender, bara genom att de dyrkar samma Gud på olika sätt. Källan till religionskrigen avslöjas här; det är inte skillnader i dogmatiken, kulterna eller ritualerna som är problemet här; utan anspråket på jämlikhet, eller om man så vill, förnekandet av hierarkier. I historien om Kain och Abel har vi också världens första revolution – arketypen (Goethes Urphänomen) för alla revolutioner som har ägt rum och som kommer äga rum. Anledningen till alla krig och alla revolutioner – med andra ord, till allt våld – är alltid densamma: förnekandet av hierarkier. Detta finner vi spirande redan på en sådan upphöjd nivå som i den gemensamma akten av tillbedjan hos två bröder – det är den förbluffande uppenbarelsen i historien om Kain och Abel. Så länge mord, krig och revolutioner fortgår, förblir historien om Kain och Abel meningsfull och relevant. Och eftersom historien om dem har varit och är meningsfull och relevant genom århundradena, är det en myt det är fråga om, en första klassens myt dessutom.

Det är samma sak med berättelserna om Adam och Evas Fall, syndafloden och Noas ark, Babelstorn, etcetera. Det är myter, det vill säga först och främst historiska symboler som refererar till tid, och inte symboler som uttrycker världens enhet i det fysiska, metafysiska och moraliska rummet. Adam och Evas Fall uttrycker inte ett korresponderande fall i den andliga världen, i den Heliga Treenighetens sköte. Inte heller uttrycker det den arketypiska världens metafysiska struktur. Istället är det fråga om en partikulär händelse i mänsklighetens jordiska historia vars inverkan inte kommer upphöra förrän den mänskliga historien tar slut. Med andra ord är det en sann myt.

Å andra sidan vore det fel att till exempel tolka Hesekiels vision, Merkaban, som en myt. Visionen av den himmelska vagnen är en symbolisk uppenbarelse av den arketypiska världen. Det är en typologisk symbol, vilket också författaren till Zohar mycket väl förstod, det är därför han betraktade Hesekiels vision som den kosmiska kunskapens centrala vision –i enlighet men analogins fundamentala regel: att det som är ovan är som det som är nedan. Zohar känner väl till denna regel. Den använder den inte bara implicit, utan uttrycker den också explicit. Vi läser följande i Zohar.

För som det är ovan så är det nedan: som alla övernaturliga dagar fylls med välsignelser av den (himmelska) Människan, så fylls dagarna här nedan med välsignelser genom Människans (det vill säga de rättfärdigas) agerande. (Waera, Zohar 25a; övers. Sperling-Simon- Levertoff, London-Bournemouth, 1949, vol. iii, s. 84)

Indien har också sin version av den Hermetiska maximen. I Vishvasara Tantra står följande skrivet:

Det som är här är där. Det som inte är här är ingenstans¹⁷

Användandet av analogin är emellertid inte begränsat vare sig till de anklagade vetenskaperna – magi, astrologi och alkemi – eller till den spekulativa mystiken. Den är istället, sanning att säga, universell. Vare sig filosofin, teologin, eller själva vetenskapen kan klara sig utan den. Eftersom i logiken, som är basen för både filosofin och vetenskaperna, spelar analogin följande centrala roll:

Klassificering av objekt, baserat på deras likhet, är den induktiva vetenskapliga metodens första steg. Metoden förutsätter analogi mellan objekten som ska kvalificeras.

Analogi (argumentation genom analogi) kan konstituera basen i hypoteser. Laplace nebulahypotes grundades till exempel på den analogi han observerade mellan planeternas cirkulära rörelser runt solen, satelliternas rörelser runt planeterna, och planeternas rotation kring sina egna axlar. Ur den analogi han observerade i dessa rörelser drog han sedan slutsatsen att de har ett gemensamt ursprung.

Som J. Maynard Keynes konstaterar i sin A Treatise on Probalitiy:Den vetenskaplig metoden är egentligen framförallt ägnad till att upptäcka olika sätt att höja den kända analogin så högt att vi, så långt det är möjligt, kan undvika den rena induktionens metod. (J. Maynard Keynes, A Treatise on Probability, London, 1921, s. 241)

Den rena induktionen grundar sig på simpelt räknande och är i sin essens endast slutsatser dragna utifrån given statistik. Enligt denna metod kan man till exempel säga: Eftersom John är en man och är död, och Peter är en man och död, och likaså Mikael är en man och död – så är människan dödlig. Kraften i detta argument beror på den kvantitet av fakta som är känd via erfarenheten. Analogins metod, å andra sidan, lägger till detta det kvalitativa momentet, det vill säga det som har verklig betydelse. Här kommer ett exempel på argument baserat på analogi: Andrew är formad av materia, energi och medvetande. Eftersom materia inte försvinner i och med döden utan endast byter form, och eftersom energi inte försvinner utan bara byter nivå, så kan inte heller Andrews medvetande bara försvinna, utan även det måste istället byta form och ändra nivå (eller plan). Därför är Andrew odödlig. Detta argument är grundat på Hermes Trismegistos formel: det som är nedan (materia och energi) är som det som är ovan (medvetande). Om det finns en lag om materians och energins bevarande (även om materia transformeras till energi och vice versa), så måste det också nödvändigtvis existera en lag om medvetandets bevarande (och därmed också om odödlighet).

Det vetenskapliga idealet är, enligt Keynes, att finna medel för att utvidga den kända analogins omfattning så långt att det blir möjligt att klara sig utan den rena induktionens hypoteser, det vill säga att förvandla den vetenskapliga metoden till ren analogi, baserad på ren erfarenhet, befriad från de hypotetiska elementen i den rena induktionen. Det är på grund av analogin vetenskapen gör upptäckter (går från det kända till det okända),