Tigerns öga

By Wilbur Smith

Harry Fletcher lever ett rofyllt liv på St Mary's Island utanför den afrikanska östkusten. Han försörjer sig på sin egen fiskebåt, som han hyr ut till rika turister på Moçambiquekanalen, och njuter av vita sandstränder och vackert kvinnfolk. Men livet har inte alltid varit så enkelt. Bakom sig har Harry nämligen ett mörkt förflutet. Och när han en dag får en bokning med mystiska instruktioner verkar det som att allt det han trott sig ha lämnat, plötsligt har hunnit ifatt honom. Med ens har han dragits in i en kaotisk spiral av girighet, våldsamma män och opålitliga kvinnor. När en ovärderlig diamant står på spel är det livsfarligt att ge sig in i leken. Frågan är bara om Harry har råd att avstå...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 15, 2022
• ISBN: 9788728129791

Wilbur Smith

Described by Stephen King as “the best historical novelist,” WILBUR SMITH made his debut in 1964 with When the Lion Feeds and has since sold more than 125 million copies of his books worldwide and been translated into twenty-six different languages. Born in Central Africa in 1933, he now lives in London.

Book preview

Wilbur Smith

Tigerns öga

Översatt av Gösta Zetterlund

SAGA Egmont

Tigerns öga

Översatt av Gösta Zetterlund

Originaltitel: The Eye of the Tiger

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1987, 2022 Wilbur Smith och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728129791

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till min hustru Danielle

med kärlek

TIGER! TIGER! burning bright

In the forests of the night …

In what distant deeps or skies

Burnt the fire of thine eyes?

William Blake

Det var en av de där säsongerna när fisken kom sent. Jag gick på hårt med både min båt och besättning och arbetade mig långt nordvart varje dag för att komma tillbaka in i hamn sent varje kväll. Men det var inte förrän den sjätte november som vi fångade de första stora fiskarna där de kom ridande ner med Mocambiqueströmmens vinröda vågsvall.

Vid det laget var jag utom mig i min jakt på fisk. Den som chartrat mig var en annonsbyråpamp från New York som hette Chuck McGeorge, en av mina regelbundna kunder som varje år flög tiotusen kilometer till S:t Marys Island för att fånga svärdfisk. Han var en kortvuxen, senig man, kal som en biljardboll på hjässan, med litet grått vid tinningarna och med ett rynkigt brunt apansikte, men med den där sortens kraftiga ben som behövdes för att ta de stora fiskarna.

När vi till slut fick syn på fisken låg den högt i vattnet och visade hela ryggfenan, längre än en mansarm och med kroksabelkurvan som skiljer den från en haj eller delfin. Angelo fick syn på den i samma ögonblick som jag och började hojta upphetsat, med zigenarlockarna gungande vid de mörka kinderna och med tänderna gnistrande i det strålande tropiska solskenet.

Jag vred på huvudet och kastade en blick ner i sittrummet. Chubby var redan i färd med att spänna fast Chuck i fiskestolen men sneglade upp mot mig.

När Chubby mötte min blick rynkade han ögonbrynen kraftigt och skickade iväg en spottloska ut över vattnet, i fullständig kontrast till den upphetsning som grep oss andra. Chubby är en saftig bit, lika lång som jag, men mycket kraftigare över axlarna och runt midjan. Han är också en av de mest envetna pessimister som branschen någonsin skådat.

— Firren verkar blyg av sig, grymtade Chubby och skickade iväg en ny loska ner i vattnet.

Jag log mot honom.

— Bry dig inte om honom, Chuck, ropade jag. Gamle Harry ska se till så att du får den där fisken.

— Jag sätter tusen dollar på att du inte klarar det, ropade Chuck tillbaka, kisande mot solreflexerna från vattnet, men med ögonen glittrande av upphetsning.

— Jag sätter emot, svarade jag och antog ett vad som jag inte hade råd med innan jag flyttade över uppmärksamheten på fisken.

Chubby hade rätt, så klart. Näst mig är han den skickligaste som finns i havsfiskebranschen. Fisken var stor och skygg och lättskrämd.

Fem gånger lockade jag in honom mot betet med all den skicklighet jag kunde samla. Men varje gång vek han undan när jag tog upp Wave Dancer på en skärande kurs mot honom.

Sedan provade jag med färskt agn och vid nästa svep blixtrade det plötsligt till ute bland vågorna.

— Den högg! tjöt Angelo. Den högg!

Jag fick fisken på kroken åt Chuck strax efter tio på morgonen och arbetade mig in så nära jag kunde för att inte ha onödigt mycket rev ute. Mitt jobb krävde faktiskt både stor skicklighet och ett oändligt tålamod för att hela tiden parera fiskens alla kast och ryck, men i samarbete med Chuck tog vi hem mer och mer av reven och några minuter efter tolv var slaget vunnet. Fisken låt utmattad uppe vid ytan och Chuck kunde göra sig redo att ta ombord den.

— Harry! ropade Angelo plötsligt. Vi har fått en besökare!

— Vad då för besökare?

— En saftig bit som är på väg upp mot strömmen, svarade han och pekade. Fisken blöder och han har vädrat det.

Jag spanade i den riktning han pekade och såg hajen närma sig. Den trekantiga ryggfenan skar genom vattnet och ritade upp en vit rand i ytan. Det var en stor hammarhaj som lockats till platsen av striden och blodet.

— Bryggan, Angelo, sa jag och lämnade över ratten.

— Harry, om du låter den där fan tugga i sig min fisk så kan du säga adjö till din tusenlapp, grymtade Chuck från fiskestolen samtidigt som jag dök in i salongen.

Jag ställde mig på knä och öppnade luckan till motorrummet.

Liggande på mage plockade jag sedan loss FN-karbinen från dess gömställe under däcksbrädorna.

När jag kom ut på däck kollade jag att magasinet var fullt och ställde sedan om spärren till automateld.

— Angelo, ta upp mig långsides med den där besten.

Jag hängde över relingen längst förut och spanade ner mot hajen när Angelo tog in båten rakt över den. Det var en verklig bjässe, minst fyra meter i längd och kopparskimrande i det klara vattnet.

Jag tog ordentligt sikte på det monstruösa huvudet och fyrade av en kort salva.

Automatkarbinen knattrade till, patronhylsorna kastades ut i en glänsande båge åt sidan och vattnet exploderade i vita kaskader.

Hajen ryckte som i kramp när kulorna slog in i huvudet, slet upp djupa sår och mosade sönder den lilla hjärnan. Han rullade över på rygg och började sjunka.

— Tack, Harry, flämtade Chuck från stolen, svettglänsande och röd i ansiktet.

— Det ingår i servicen, log jag och gick tillbaka för att ta över ratten från Angelo.

Tio minuter i ett kunde Chuck ta ombord sitt byte som en stolt segerherre och vi satte kurs tillbaka in mot hamn. Väl inne hängde jag upp fisken från kajkranens bom och Benjamin, hamnkaptenen, utfärdade ett intyg som sa att den vägde hela trehundrasjuttio kilo. Trots att de skimrande färgerna hade mattats och tonat över i grått utgjorde den en imponerande syn där den hängde till allmänt beskådande, och ryktet vandrade snabbt genom den lilla stan att Mister Harry hade gjort ännu en fin fångst.

Ryktet vandrade ända upp till den gamla guvernörs-bostaden på udden och presidentens Land Rover kom fräsande ner längs den slingrande vägen med den färgglada miniatyrflaggan fladdrande på motorhuven. Den knuffade sig fram genom trängseln av barfotaungar och andra nyfikna för att lämna av den store mannen på kajen. Före självständigheten hade Godfrey Biddle varit S:t Marys ende advokat, född på ön och utbildad i London.

— Mister Harry, vilket magnifikt exemplar, utropade han förtjust.

En fisk som den här skulle ge stimulans åt öns spirande turistnäring och han kom fram för att trycka min hand. Bland presidenterna i den här delen av världen hörde han till det absoluta toppskiktet.

— Tack, mr president.

Också med den svarta homburgerhatten på huvudet nådde han mig nätt och jämnt till axeln. Han var en symfoni i svart. Svart yllekostym, svarta lackskor, en hy som polerad antracit och med bara en smal krans av häpnadsväckande vitt, krulligt hår vid öronen.

— Ni är verkligen att gratulera, sa president Biddle förtjust, och jag visste att jag skulle inbjudas till presidentens officiella middagar den här säsongen också.

Det hade tagit ett par år innan jag kommit så långt — men till slut hade presidenten godtagit mig som om jag varit en infödd öbo. Jag var ett av hans barn, med alla de särskilda privilegier som en sådan ställning medförde.

Fred Coker anlände med sin likbil beväpnad med sin fotografiska utrustning, och medan han ordnade med sitt stativ och försvann in under det svarta skynket för att ställa in den urgamla kameran, poserade vi för honom intill den väldiga fisken. Chuck i mitten med sitt spö och resten av oss grupperade runt honom, med armarna om varandras axlar, precis som ett fotbollslag. Angelo och jag grinade brett och Chubby stirrade med rynkade ögonbrynen rakt in i objektivet. Bilden skulle göra sig bra i min nya reklamfolder — den oförskräckte skepparen med sin lojala besättning … något som skulle locka många kunder nästa säsong.

Jag ordnade det så att fisken placerades i det kylhus där man förvarade ananas i väntan på export. Jag skulle skicka den till London för konservering och montering med nästa kylfartyg. Sedan lämnade jag Angelo och Chubby att ta hand om båten, skrubba däck, tanka henne vid Shell på andra sidan hamnen och föra ut henne till förtöjningsbojen.

När Chuck och jag tog plats i min gamla medfarna Ford pickup kom Chubby bort till mig medan han kastade en sneglande blick över axeln.

— Harry, sa han ur ena mungipan, precis som om han gett mig ett stalltips inför nästa lopp, när det gäller min bonus för den här fångsten …

Jag visste precis vad han skulle fråga, för vi gick igenom det varje gång vi hade kommit iland.

— Så behöver inte mrs Chubby få reda på något om den, eller hur? fyllde jag i åt honom.

— Just det, nickade han ivrigt och sköt tillbaka sin smutsiga seglarmössa i nacken.

Jag satte Chuck på planet klockan nio följande morgon och sjöng för full hals hela vägen ner från höjdplatån, omväxlande med att jag tutade åt de töser från ön som arbetade på ananasodlingarna. De rätade på sig och fyrade av blixtrande leenden under brättena till de vida stråhattarna samtidigt som de vinkade glatt.

Vid Cokers resebyrå växlade jag in de resechecker jag hade fått av Chuck och dividerade med Fred Coker om växelkursen. Han var klädd i full stass, frack och svart fluga. Han hade en begravning klockan tolv. Kameran och stativet hade lagts åt sidan för tillfället, fotografen hade blivit begravningsentreprenör.

Cokers begravningsbyrå låg på baksidan av Cokers resebyrå, in mot en gränd, och Fred använde likbilen till att hämta turister vid flygplatsen efter att först diskret ha bytt ut reklamskylten på fordonet och placerat säten över skenorna för kistan.

Han skötte alla bokningar till min båt, och han snodde tio procent på det jag fick in. Han drev också en försäkringsagentur och han drog omsorgsfullt av försäkringspremierna för Wave Dancer innan han räknade upp återstoden. Han väntade tålmodigt medan jag kontrollräknade pengarna, och när jag stoppade ner sedelbunten i fickan strålade han mot mig genom sin guldpincenez, likt en kärleksfull far.

— Glöm inte att det kommer en grupp i morgon som ska hyra båten, mister Harry, sa han.

— Det är okay, mr Coker, svarade jag. Min besättning ska vara redo och på alerten.

— Mannarna har redan parkerat sig på Lord Nelson, upplyste han mig om … Fred höll ett vakande öga på allt som hände på ön.

— Mr Coker, jag är skeppare för en charterbåt, inte ordförande i någon nykterhetsloge. Men var inte orolig, sa jag och gjorde mig klar att gå, ingen har ännu dött av baksmälla.

Jag korsade Drake Street och gick över till Edwards stora diversehandel där jag fick en hjältes mottagande. Ma Eddy själv kom ut runt disken och slöt mig till sin varma, svällande barm.

— Mister Harry, kuttrade hon. Jag var nere vid hamnen för att se på den där fisken ni kom in med i går. Shirley, ropade hon över axeln till en av flickorna vid disken, hämta en kall och god öl åt mister Harry.

Jag halade upp sedelbunten. De söta brudarna kvittrade som sparvar när de såg den, och Ma Eddy himlade med ögonen och slöt mig i en ny omfamning.

— Hur mycket är jag skyldig? frågade jag henne.

Från juni till november är det en lång dödsäsong när fisken inte går till, och under den tiden litar jag till min kredit hos Ma Eddy.

Jag stöttade upp mig mot disken med en burköl i handen och valde ut vad jag behövde från hyllorna, medan jag tittade på brudarnas ben när de kilade uppför och nedför stegarna för att hämta vad jag skulle ha … och jag mådde fint och kände mig uppåt med den härliga sedelbunten i fickan.

När jag klarat av mitt mellanhavande med Ma Eddy gick jag bort till Shells kontor och betalade bensinräkningen innan jag fortsatte till puben Lord Nelson. Ön är stolt över sin anknytning till brittiska flottan, och alla de amiraler och storslagna fartyg som kommit dit genom århundradena lever i vördat minne hos befolkningen. Själva puben Lord Nelson är en parodi på sin gamla storslagenhet, men jag njuter mer av dess förfallna elegans än av den glittrande moderna miljö man hittar i det hotell som Hiltonkedjan har byggt på udden ovanför hamnen.

Chubby och hans fru satt sida vid sida på bänken mot inre väggen, båda två i sina söndagskläder. Deras mahognybruna ansikten lystes förväntansfullt upp när de fick se mig komma in, och de följde mig med blicken medan jag letade mig fram till dem.

— Hallå där, missus Chubby, hur står det till? hälsade jag.

— Bara bra, tackar som frågar, mister Harry.

— Och vad får jag bjuda på att dricka då?

— En droppe gin med lite apelsinjuice i, kanske, mister Harry.

Medan hon smuttade på sin söta blandning, räknade jag upp Chubbys lön i handen på henne, och hennes läppar rördes när hon räknade med tyst. Chubby följde spänt hela transaktionen, och jag frågade mig ännu en gång hur han under alla dessa år hade lyckats lura henne på sin extrabonus.

Missus Chubby tömde sitt glas och en fuktig rand glänste som en tunn mustasch på överläppen.

— Då ska jag gå min väg, mister Harry.

Hon reste sig majestätiskt och seglade ut från puben. Jag väntade tills hon hade försvunnit utom synhåll innan jag smög åt Chubby några hopvikta sedlar och vi satte kurs mot baravdelningen.

Angelo satt med en brud på vardera sidan om sig och en i knät. Hans svarta sidenskjorta var uppknäppt ända ner till skärpspännet så att alla kunde se hans glänsande muskler på bröstet. Jeansen smet åt och avslöjade alla detaljer, och på fötterna hade han ett par handgjorda och glänsande cowboystövlar. Han hade ordentligt med fett i håret och det var kammat i Elvisfrisyr. Han fyrade av ett blixtrande leende mot mig, och när jag betalade honom stoppade han ner en sedel i urringningen på var och en av de tre brudarna.

Angelo beställde in drinkar åt brudarna och körde sedan bort dem för att i stället ansluta sig till oss vid bardisken. Vi kom igång med litet allvarligt drickande och hade hunnit upp bra i varv, när Fred Coker kom inklivande och styrde stegen åt mitt håll.

— Mister Harry, sa han allvarligt, jag har fått ett rekommenderat brev från London alldeles nyss. Din nästa charter är avbokad.

Jag skakade på huvudet för att skingra spritdimmorna.

— Men för helvete! pressade jag fram med ett tungt stön.

Två veckor utan charter mitt under högsäsongen och med bara tvåhundra sketna dollar i reservations-avgift som inkomst.

— Mr Coker, jag måste helt enkelt ha en charter, sa jag sammanbitet. Det är absolut nödvändigt.

— Jag ska försöka skaffa en, svarade Fred Coker, men det är lite sent.

— Skicka telegram till de där andra som vi var tvungna att tacka nej till.

— Och vem ska betala för telegrammen? undrade Fred listigt.

— Det gör jag, för helvete.

Han nickade och försvann ut igen. Jag hörde likbilens motor startas utanför.

— Det ordnar sig nog, ska du se, muttrade Chubby och nickade ett par gånger för att ge eftertryck åt sin förhoppning. Det ordnar sig nog.

Han beställde in en ny omgång och började sjunga skrålande medan jag försjönk i grubbel.

Jag hade bara trehundra dollar kvar av det jag fått in från Chuck, och det betydde att jag satt illa till igen. Fan vad jag hatar pengar — eller rättare sagt bristen på pengar. De där båda veckorna skulle ha inneburit en avgörande allållned för mina möjligheter att överleve nästa dödsäsorg. Utan dem visste jag att det så dre bli helt omöjligt, åtminstone om jag ville hålla mig till mina egna goda föresatser. Jag skulle tvingas ut i den skumma nattrafiken igen.

Nåja, om jag nu skulle bli tvungen till det, så var det lika bra att sätta igång med detsamma. Jag skulle sprida ut budskapet om att jag var redo för affärer igen. Så fort jag hade fattat beslutet kände jag den behagligt pirrande spänning i mellangärdet som alltid hängde samman med faran. De två veckornas ofrivillig ledighet skulle kanske inte vara helt bortkastad tid, trots allt.

Jag föll in i Chubbys sång, och det var troligen dessa musikaliska övningar som larmade öns polisstyrka. Den består allt som allt av en inspektör och fyra mannar, vilket på S:t Mary är mer än tillräckligt. Bortsett från en del maskerad bordellverksamhet och litet hustrumisshandel, finns det ingen brottslighet värd namnet på ön.

Polisinspektör Peter Daly var en ung man med en blond mustasch, engelskt rödblommiga kinder och tättsittande blekblå ögon. Han bar den brittiska kolonialpolisens uniform med officerskäpp, mössmärke i silver och blankpolerat koppel. En man som några årtionden tidigare skulle ha varit imperiets prydnad. Men utan imperium var han bara en dammig relik.

— Mr Fletcher, sa han och snärtade med officers-käppen mot handflatan medan han fäste blicken på mig. Jag hoppas att vi inte får några problem i kväll.

Jag mötte hans blick så stadigt jag kunde. Han och jag var inga vänner, precis — jag tycker inte om översittartyper och inte heller personer i förtroendeställning som drygar ut sin lön med mutor av olika slag. Han hade lagt beslag på åtskilligt av mitt surt förvärvade guld under gångna tider, och det var den synd jag hade svårast att förlåta honom.

— Inspektör Daly, sa jag långsamt, har jag rätt i uppfattningen att detta är en plats dit allmänheten äger tillträde — och att varken jag eller mina vänner är att betrakta som inkräktare?

— Det stämmer.

— Har jag också rätt i uppfattningen att avsjungandet av anständiga och melodiska sånger på en sådan plats inte är att betrakta som något brott?

— Ja, det stämmer också, men …

— I så fall kan ni dra åt skogen, inspektör Daly, sa jag vänligt.

Han tvekade och lät blicken vandra mellan oss. Tillsammans kunde vi bjuda på gott motstånd och han såg att vi var mer än pigga på en liten fajt. Men eftersom han inte hade sina mannar med sig, fanns det inte mycket han kunde göra.

— Jag ska hålla ett öga på er, sa han och ansträngde sig för att bevara sin värdighet när han snurrade runt på klacken och lämnade oss.

Sekunden efteråt avlöstes han av Fred Coker som plötsligt stod intill mig.

— Mister Harry, jag har ordnat en charter åt er.

— Mister Coker, jag älskar er, svarade jag. När kommer de?

— De är redan här — de väntade på mig vid kontoret när jag kom tillbaka.

— Är det säkert?

— De visste att er förra charter hade backat ur, och de frågade efter just er. De måste ha kommit med samma plan som brevet.

Jag hade ingen riktig ordning på tankeskärpan just då, annars skulle jag ha ägnat en fundering åt det egendomliga i att en charter dragit sig ur och en annan prydligt hade klivit in i stället.

— De bor på Hilton.

— Vill de att jag ska hämta dem?

— Nej, de möter er nere vid piren klockan tio i morgon bitti.

Jag var tacksam för den sena starten. Den morgonen utgjordes besättningen på Dancer av vandrande vålnader. Angelo stönade och bleknade till ljust chokladbrunt varje gång han böjde sig fram för att skjuta upp en tamp eller rigga till ett spö och Chubby svettades rena spriten och såg fullkomligt skrämmande ut. Han hade inte sagt ett ord på hela morgonen.

Jag för min del kände mig inte heller särskilt uppåt. Jag hade tagit på mig mina mörkaste solglasögon och trots att det kliade på hjässan vågade jag inte ta av mig mössan av rädsla för att överdelen av skallen skulle följa med.

Ons enda taxi, en gammal Citroën från början av sextiotalet, stannade vid piren för att släppa av mina passagerare. Det var två man som klev ur, och jag hade räknat med tre. Coker hade absolut sagt tre.

De började gå ut mot båten, sida vid sida, och jag rätade långsamt på mig medan jag följde dem med blicken. Jag kände hur mina fysiska besvär tonade bort till ett intet, för att ersättas av den där spänningen i mellangärdet och av den pirrande känslan längs armarna och i nacken.

Den ene var lång och gick med de lediga rörelserna hos en proffsidrottsman. Han var barhuvad och det rödblonda håret var kammat för att dölja en begynnande flint. Men han var smärt om midjan och över höfterna och det fanns något laddat avvaktande hos honom … en person som ständigt var redo.

Jag kände genast igen hans typ. Det här var en man van att leva med och bland våld. En torped, som det heter i hans kretsar. Det spelade ingen roll för honom vilken sida av lagen han representerade — ett besök av honom var detsamma som mycket dåliga nyheter. Jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva se den sortens barracudor i S:t Marys lugna vatten. Nu kände jag mig lätt illamående inför honom. Jag lät blicken vandra över till den andre mannen. Hos honom syntes det inte lika tydligt, skärpan var en aning avtrubbad av tiden, men det fanns där också — ännu fler dåliga nyheter.

Snyggt, Harry, sa jag till mig själv. De här juvelerna och en präktig baksmälla på köpet.

Nu såg jag tydligt att den äldre mannen var ledaren. Han gick ett halvt steg före sin yngre och längre följeslagare. Han såg ut att vara några år äldre än jag, i slutet av de trettio. Det fanns en antydan till kulmage innanför det dyrbara krokodilskärpet, men de exklusiva märkeskläderna visade att han var en man som kommit upp sig här i världen … i hans speciella värld.

— Fletcher? sa han och stannade nedanför mig på piren.

Ögonen var svarta och blicken var kall, som hos ett rovdjur. På nära håll såg jag att han var äldre än jag hade trott, för håret hade med säkerhet tonats för att dölja de grå stråna. Hyn var onaturligt åtstramad över kindbenen och jag kunde se ett par tunna ärr vid hårfästet. Han hade alltså gjort en ansiktslyftning, vilket tydde på att han var fåfäng. En upplysning som jag lagrade i mitt minne.

Han var en gammal kämpe som arbetat sig upp till befälsställning. Han var hjärnan och mannen som stod snett bakom honom var musklerna. Någon hade skickat ut sin stöttrupp och plötsligt förstod jag varför min tidigare charter hade backat ur.

Ett telefonsamtal följt av ett besök från det här paret skulle ha fått vem som helst att fullständigt tappa intresset för havsfiske under lång tid framöver.

— Mr Materson? Välkommen ombord …

En sak var säker — de hade inte kommit för fisket, och jag bestämde mig för att visa upp en lagom ödmjuk profil tills jag hade fått ett bättre grepp om läget.

— … sir, tillade jag för säkerhets skull.

Muskeltypen hoppade ner på däck. Han landade smidigt som en katt och när jag såg hur den kavaj som han bar över armen gungade till, förstod jag att han hade något tungt föremål i fickan. Han vände sig mot Angelo och Chubby, sköt fram hakan och lät en granskande blick glida över dem.

Angelo gav honom en blek variant av sitt annars så blixtrande leende.

— Välkommen, sir, sa han och snuddade med pekfingret vid mösskärmen.

Och Chubbys rynkade panna slätades ut en aning medan han muttrade fram något hörbart som lika gärna kunde ha varit en svordom, men som förmodligen var en hälsning. Mannen låtsades inte om dem utan vände sig om för att hjälpa Materson ner på däck där han väntade medan livvakten kollade stora salongen. Sedan gick han in och jag följde efter.

Inredningen var lyxig, för hundratjugofemtusen pund borde den vara det. Luftkonditioneringsanläggningen hade tagit bettet ur morgonhettan och Materson suckade lättat och sjönk ner på ett av de stoppade sätena.

— Det här är Mike Guthrie.

Han nickade mot livvakten som gick runt och kollade ventiler och öppnade dörrar och på det hela taget spelade över i sin roll. Och hela tiden uppträdde han mycket tufft och hårt.

— Nöjet är helt på min sida, mr Guthrie, log jag med hela min pojkaktiga charm utan att få ens en blick till svar från honom. Vad sägs om ett litet glas, mina herrar? sa jag sedan och öppnade barskåpet.

De tog en Coke var, men jag behövde något bättre mot chocken och baksmällan. Det räckte med ett par klunkar kallt öl ur burken för att jag skulle få nya krafter.

— Jaha, mina herrar, jag tror nog att jag kan erbjuda er ett fint havsfiske, sa jag. Så sent som i går fick vi en riktig bjässe, och …

Mike Guthrie klev in framför mig och stirrade forskande på mig.

— Känner inte jag dig? frågade han.

— Jag tror inte att jag har haft nöjet tidigare.

— Du är från London, va?

Han hade fångat upp den lätta brytningen.

— Jag lämnade hemlandet för åtskilliga år sedan, kompis, log jag, och bredde på litet extra.

Han log inte tillbaka, utan sjönk ner på platsen mitt emot mig. Han lade upp händerna på bordet mellan oss och fortsatte att stirra på mig. En riktig hårding.

— Det är tyvärr lite sent för att gå ut i dag, babblade jag på glatt. Om vi ska få något av intresse måste vi gå ut senast sex. Men i morgon bitti …

Materson avbröt mitt snattrande.

— Kolla den här listan, Fletcher, och tala om vad som fattas.

Han lämnade över ett hopvikt papper och jag lät blicken vandra ner längs den handskrivna förteckningen. Alltihop handlade om grodmansprylar och bärgningsutrustning.

— Så ni är inte intresserade av havsfiske då? sa jag och satte upp min mest troskyldiga min.

— Vi är här för att göra lite efterforskningar — det är allt.

— Okay, sa jag med en axelryckning. Det är ni som betalar.

— Har ni alla de där sakerna?

— Det mesta i alla fall.

Under lågsäsongen gjorde jag utflykter med dykarfantaster för att få lite hjälp till de fasta kostnaderna. Jag hade en fullständig uppsättning grodmansdräkter och det fanns en luftkompressor inbyggd i motorrummet för att fylla på tuberna.

— Jag har inte de där flytsäckarna och inte heller så mycket tågvirke …

— Kan ni skaffa det?

— Visst.

Ma Eddy hade det mesta i sin affär, och Angelo hade kontakter på olika håll.