Stamtavlor

By Dilsa Demirbag-Sten

Nura är 25 år gammal och redan fyrbarnsmamma när hennes make kommer hem med flygbiljetter till ett land långt borta. Familjen ska fly det fattiga liv de lever som förtryckta kurder av stammen Bertyian i Turkiet och söka en bättre tillvaro i Sverige. I den här boken berättar Dilsa, ett av Nuras fyra barn, om denna livsomvälvande resa. Med utgångspunkt i berättelser från uppväxten beskriver hon det kurdiska arvet och sin stams historia; hon berättar om starka kvinnor samtidigt som hon redogör för traditioner, såsom tvångsgiftermål och hedersmord, som hon själv tar avstånd ifrån; och hon berättar hur det är att ha sina rötter i två kulturer utan att vara helt rotad i någon av dem.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 22, 2022
• ISBN: 9788728263662

Book preview

Dilsa Demirbag-Sten

Stamtavlor

SAGA Egmont

Stamtavlor

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2005, 2022 Dilsa Demirbag-Sten och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728263662

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till David och Nomi

Förord

När mitt första barn föddes fick mitt liv nya ramar. Föräldraskapet väckte tankar om min bakgrund. Hur såg mitt kurdiska arv ut? Vad innebar det för mig?

En konsekvens av förtrycket av kurder i Turkiet är att alla spår av vår historia och kultur raderats. Det finns ingen dokumentation om min stam bertiyan. Min bild av stammen, mitt hemland och min kultur är färgad av att jag lämnade Turkiet som barn. Min berättelse är också på många sätt en kvinnas berättelse, eftersom män och kvinnor lever under helt olika villkor i det samhälle och den kultur där jag föddes.

Under några år var resorna till mina hemtrakter i Turkiet många och intensiva. Släktingar har berättat och fogat samman minnen och livsöden. Deras ord, bilder och berättelser blev till en bok, att läsas även av främlingar utanför familjen.

Jag hoppas att mina barn inte ska känna förväntningar att förvalta min kultur och mitt arv. De måste själva få välja, få vara människor först och främst. Något som jag kämpat för att vara.

Utan de många människor som, ibland med risk för sina liv, vågat dela med sig av det svåra och låtit mig berätta hade Stamtavlor aldrig skrivits. Jag kan inte nog tacka mina syskon för förtroendet att skriva om det som även är deras historia och bitar av deras liv. Tack Torbjörn. Och vad skulle jag göra utan de som alltid finns där med råd, kunskap, stöd och tid för samtal? Vad jag är lyckligt lottad som har er Tjia, Christina, Fataneh och Amelia. Ett tack till min förläggare Martin Kaunitz och redaktör Elin Sennerö.

Min mormor som inte kan läsa kommer aldrig att kunna förstå raderna i denna bok. Utan hennes kärlek, oändligt många sagor och berättelser skulle livet vara utan färger.

Dilsa Demirbag-Sten

Stockholm 2005

Nura

Nura packade hans väska. Tårarna rann ner över kläderna och lämnade spår av sorg och längtan. Tidigt på morgonen hade hon tvättat varje plagg med omsorg och hängt upp dem nära elden för att torka. Ångan värmde det nedkylda rummet. Alla andra i hemmet sov. De enda som var uppe så tidigt var kvinnor som ammade och Nura som tvättade. Trots att kläderna inte hade använts kunde hon känna doften av honom. Han levde inom henne, med henne, i allt hon gjorde. Selahattin hade inte många plagg. De skulle bli fler i landet där socialisterna hade makten och människorna var fria. Det hade han sagt till henne. Nu skulle de skiljas åt för en tid och hon visste att väntan på återförening skulle bli svår. Han var hennes första och enda kärlek.

Tre flickor hade de fått inom loppet av fyra år. Alla födda på hösten, efter att stammen hade återvänt från bergen ner till byn. Inga fler barn, hade maken vädjat till henne. Jag kan inte försörja dem vi redan har. Men Nura ville så gärna ha en son. En pojke som skulle bevisa för släkten och svärfadern att hon dög som kvinna. Släktingar försökte trösta Nura och önskade henne bättre tur nästa gång. Nuras mor som väntat på barnbarn i över åtta år älskade dem trots att de var flickor.

– Se på flickorna, vackra som solar, sade barnens mormor och försökte lindra sin dotters besvikelse.

Selahattins moster hade rest med sin make till Sverige. Fabrikerna skrek efter arbetskraft där, sades det. Mostern fick ett brev från Selahattins mor som hoppades att sonen skulle få hjälp att komma till det kalla landet i norr. Modern kunde inte läsa eller skriva. Det kunde inga kvinnor i hennes ålder i stammen. Någon yngre släkting fick skriva brevet åt henne.

Sonen hade ingen framtid i Turkiet. Han kunde inte jobba hårt och bråkade ständigt med sin far. Fadern visade ofta sitt missnöje med att sonen inte bidrog till den gemensamma familjekassan. Den unge sonen hade drömmar om moderniteter, bildning, kultur och politik. Men ingen av dessa kunde föda familjen eller boskapen. Fadern tog ut sin vrede på det unga paret. Var och varannan dag kunde de andra släktingarna se hur han kastade ut familjens sängar och deras få ägodelar på gatan. Lera överallt. På sängarna, madrasserna och kläderna. Flickorna stod skrämda nära sin mor, som inte fick protestera eller ta sig ton. Det gör inte goda kvinnor. De lider och finner sig i det öde som männen skapar åt dem. En god kvinna är självuppoffrande och lidande, en martyr utan ära eller makt.

Om han tar sig hit till Sverige och Uppsala så tar jag hand om honom, hade mostern skrivit.

Nura och Selahattin ville sälja det fåtal får de ägde för att kunna köpa flygbiljetter. Ni kommer inte få bra betalt för boskapen, sade de andra. Det är vinter och boskapen är mager, konstaterade Selahattins far krasst. Sök pengar någon annanstans istället. Men varifrån skulle de få pengar? Nuras mor sålde några av sina smycken för att finansiera flygbiljetten.

Vintern kom och Selahattin hade ordnat med alla papper. Nu skulle han åka till Sverige. Nura visste inte hur länge det skulle dröja innan de sågs igen.

Nura och hennes vänner hade skrattat åt att den unge Selahattin skulle gifta sig. Hur skulle han få till det med en fyra år äldre kvinna? Pojken som älskade att leka med sin slangbella. Han var fjorton år gammal, två år äldre än Nura. En liten förälskelse hade blommat upp mellan dem den sommaren. Men nu skulle han giftas bort med någon som han aldrig hade träffat. Det hade hans far och farbror bestämt. Varken Selahattin eller den äldre kvinnan ville gifta sig, men vad kunde de göra? Sådant bestämdes av föräldrarna. När Nura fick höra att han skulle gifta sig lät hon kärlekens låga brinna lågt. Han skulle bli någon annans. I Nuras värld älskar man den som man blir tilldelad. Allt annat vore otänkbart i en kultur vars grund är en sträng kontroll av kvinnors sexualitet. Nura ifrågasatte aldrig normen. Hon följde traditioner och nedärvda sociala roller som om de vore naturlagar. Hon kunde inte tänka sig något annat.

De var ett omaka par. Hon var en vacker och mogen kvinna, han en pojke som inte förstod vad ett äktenskap innebar, sade kvinnorna elakt. Två år efter bröllopsnatten meddelade bruden att hon väntade barn. Hon skulle föda i bergen. Deras förstfödda skulle få andas den friska bergsluften, luften som lovade hälsa. På ett av bergen som bildar bergskedjan Sherefettin vrålade modern ut sin smärta. När deras dotter föddes dog modern. Samtidigt som flickebarnet tog sitt första andetag och skrek ut sin ankomst till livet, tog modern sitt sista. Förblödning, sade de. Ingen vet riktigt säkert. Kvinnan födde sin dotter långt från läkare och vårdpersonal. Maken såg mest ut som ett skrämt barn när nyheten om fruns död nådde honom. Han var sjutton år och redan änkling med ett barn. Män tar inte hand om barn, det gör kvinnorna. Barnet, som fick namnet Dilbirin, gavs till mormodern att sköta. Dottern såg sedan sin far endast när han passerade byn där hon bodde med sin mormor.

Selahattin hade inte glömt kärleken till Nura. Ett halvår efter att hans första fru hade dött i barnsäng kom ett frieri. Selahattin ville gifta sig med henne. Än en gång skakade kvinnorna på huvudet. Ta dig en annan make. Han är inte mogen för uppgiften. Men i Nuras ögon var han fullkomlig. När hon fick höra om frieriet tog hennes kärlek fart igen. Nura sade att hennes far fick bestämma vem hon skulle gifta sig med. Att Nura inte protesterade tolkades som att hon var villig att dela sitt liv med Selahattin. Sådana var reglerna. Kyska flickor ska inte ha egna åsikter om valet av makar. Unga kvinnors handlingsutrymme begränsas till att antingen protestera mot frieriet om de inte vill gifta sig, eller att lägga beslutet i faderns hand och på så sätt ge signalen att de ville gifta sig.

Kort därefter förlovades Nura och Selahattin. Denna gång skedde förlovningen med allas samtycke, även det unga parets.

De unga trolovade var lyckliga och kunde träffas för att planera sin framtid utan att riskera skam eller att vanära Nuras heder. När de träffades vågade hon inte se Selahattin i ögonen. Elden inom henne brände på de unga kinderna. Han såg att hon rodnade. Samtidigt som hennes inre skrek efter deras stunder tillsammans vågade hon inte dela dem med honom. Han ville tala med henne, hålla hennes hand. Knappt ett år efter förlovningen gifte de sig. För Nura var lyckan oändlig. Hennes man var en skapelse som gudarna blickat välvilligt på. Hans röst och händer fick henne att älska honom mer än livet.

Fattigdomen tvingade paret att utstå den ena förnedrande utskällningen efter den andra från Selahattins far. Trots att maken efter två äktenskap och fyra barn var en vuxen man i omgivningens ögon, omyndigförklarade fadern honom med jämna mellanrum. Han hetsade upp sig själv med ramsor om sin odugling till son. Allt som oftast tappade han besinningen och svor högt åt sonen så att alla kunde höra. Ibland när Selahattin protesterade kunde han slå och sparka sin son. Nura plågades av de skrämda blickarna i sina tre döttrars ögon när svärfadern fick sina utbrott. Hon visste att även de andra släktingarna skulle förlora respekten för Selahattin om detta fortsatte. Därför ville även hon att han skulle ta vara på möjligheten att söka lyckan i det främmande landet. Nura visste inte var Sverige låg. Hon visste inte var något land låg på kartan. Efter tre år i skolan tyckte hennes far att det räckte. Flickor ska inte läsa, det är karlgöra, förklarade han för Nuras mor. Hon instämde.

När det tog över fem timmar på hästrygg att ta sig till närmsta stad kändes landet i norr som en annan planet. Ett nytt språk och långt från familjen. Ensamhet. Vad annat än ensamhet skulle vänta dem där, tänkte Nura.

Där stod hon nu med hans packning och önskade sig ett annat öde. Allt skulle bli till det bättre, hade Selahattin försökt trösta henne. Människorna i Sverige är humana och solidariska. Inte som barbarerna här, hade han sagt. Men det enda hon ville var att få vara nära sin familj och sina vänner. Nura hade aldrig förstått sig på sin makes politiska ambitioner eller åsikter. Han ville förändra världen, medan hon ville leva i den som den var.

När Selahattin försvann i minibussen hade byborna samlats för att ta farväl av sonen. När bilen inte längre syntes gick Nura in i huset och grät i sin systers famn. Tårar av förtvivlan och längtan, men också av förtröstan. De skulle återförenas.

Varje brev var som en revolution. Det fanns inga telefoner i byn. Elektriciteten hade inte kommit ännu. Dagarna mellan breven var oändliga. Nuras yngre syster Meryem läste dem åt henne. Nura önskade att hon kunde skriva till honom om sin längtan efter hans doft, hans händer och leende. Det hon hade hunnit lära sig under de tre åren i skolan var som bortblåst.

Svärfadern hade sagt att han skulle ta hand om hennes och Selahattins boskap. Nura visste att det innebar att svärfadern kunde göra vad han ville med de får hon och maken fått i bröllopsgåva. Det fanns inget Nura kunde säga eller göra åt den saken. Nu när maken var borta var det hans far som var hennes förmyndare. Enligt traditionen skulle den goda svärdottern visa respekt och vördnad genom att inte tala direkt till svärfadern. De flesta unga kvinnor tog vara på varje liten möjlighet till förändring som gav dem större värde och fler rättigheter. Men Nura ville vara en del av det traditionella. Inte det nya. Hon svarade inte på svärfaderns frågor om det inte fanns någon annan i rummet som kunde förmedla svaren. I praktiken innebar detta att Nura enbart kunde ta emot uppmaningar och order. Utan någon möjlighet att protestera eller ha egna förslag och ideér. Nura ville än en gång visa att hon dög och var en god kvinna.

I breven Meryem läste för henne skrev Selahattin om sitt nya liv i det kalla landet. Alla var vänliga och det var ordning på allt i Sverige. Myndigheterna hade ordnat med hans papper på ett exemplariskt sätt. Inga mutor eller kontakter behövdes för att få något gjort. Alla medborgare behandlades lika, oavsett ställning. Sådan är socialismen, skrev han. Nura förstod inte mycket av det han berättade om politik. Det enda hon ville var att familjen skulle återförenas. Nura kunde känna livet som växte inom henne. Hon hade anat att hon var gravid när maken reste, men en blödning hade fått dem att tro att så inte var fallet. Kanske skulle hon ha bättre tur denna gång. Nura lade handen på magen och smekte den. Om Allah ville skulle de få en efterlängtad son, tänkte hon förhoppningsfullt.

När sonen kom till världen hade hösten låtit löven falla från mandelträdet bakom huset. Azad blev pojkens namn. Frihet på kurdiska. Pojken skulle växa upp i ett land där kurder inte var förföljda. Sju månader efter att maken lämnat sin familj i östra Turkiet hade Nura äntligen fått den son hon längtat så efter. Hon kände sig hel.

Några veckor efter sonens födelse fick den yngsta dottern gulsot, en vanlig sjukdom bland byborna. Sjukdomar spred sig mer i byn än i bergen. Den friska luften, den oförorenade miljön och det rena vattnet gav stammen bertiyan ett skydd mot de sjukdomar som oftast drabbade de bofasta. Men det var vanligt att barn dog av sjukdomar som lätt skulle kunnat botas med enkel vård. Samtidigt som dottern blev allt sjukare visade det sig att den nyfödde sonen hade kolik. Timmar av vaggande, tröstande och ammande för att lugna spädbarnet tärde på Nuras tålamod. Den sjuka lilla flickan lämnades ibland till farmodern för vård.

Kluven mellan barnen och sysslorna som hon förväntades utföra kände Nura hur livet blev allt tyngre. Om ändå Selahattin hade varit där att dela livet med henne. Då hade hon sluppit känna sig så ensam, tänkte Nura ofta när natten lade sig över hemmet. Svärfadern tog ingen hänsyn till att Nura hade ett sjukt barn och ett spädbarn med livsångest. Arbetet måste göras, ännu mer nu när en av sönerna rest till Sverige. Den självuppoffrande Nura klagade aldrig.

En dag kom brevet de väntat på. Selahattin hade fått uppehållstillstånd och ville att resten av familjen skulle komma till Sverige. Han hade ordnat en trea i Uppsala där familjen skulle bo. Där fanns det TV, telefon och rinnande varmvatten. Selahattin hade lånat ihop pengar till Nuras och barnens biljetter. De skulle återförenas. Hoppet var stort, nu väntade dem det goda livet. De skulle arbeta några år i Sverige och sedan, när de var förmögna och Turkiet blivit demokratiskt, skulle de återvända hem. Till familj och vänner. Till bergsluften som doftade örter och snö. Barnen skulle gifta sig i hemlandet och barnbarnen skulle stolt kalla sig för bertiyan.

Varken Nura eller barnen hade något pass. Selahattins farbror lovade att ta dem till staden Elazig för att ordna alla dokument inför resan. Den yngsta dottern hade gått ner många kilo och såg undernärd ut. Pojken, som hunnit bli två månader, var otröstlig mest hela tiden. Nura tog ut det på den äldsta dottern som i moderns ögon var stor nog att hjälpa till med hushållssysslorna och småsyskonen. Nura försökte att inte låta irriterad och bestraffande mot den sexåriga dottern, men tålamodet tog ofta slut innan dagen ens hade börjat. På nätterna hölls Nura vaken av sonen som skrek i timmar.

I väntsalen hos passmyndigheten såg Nura hur männen trängdes i klungor framför tjänstemännen utan något system. Så är det i landet utan ordning. Det enda som är väl dokumenterat är medborgarnas åsikter och etnicitet. Selahattins farbror höll sitt löfte och gjorde sitt bästa för att få ärendet avklarat. Släkt och vänner till tjänstemännen fick sina papper klara först. Andra kunde köpa sig förtur. Eftersom farbrodern inte hade några pengar att muta tjänstemännen med hamnade han längst bak i kaoset. När bilderna äntligen var tagna och passen klara hade barnen varit utan mat i över åtta timmar. Familjen hade inte vågat lämna sin plats för att gå och äta. Det var inte helt ovanligt att ärenden som bara tog en timme att handlägga försenades i flera dagar. Att klaga lönade sig inte. Då fick man vänta ännu längre som straff. Det gällde att veta sin plats.

Väntan och åter väntan. Väntan på breven. Väntan på klartecken om återförening. Väntan på passen. Nuras liv var en enda lång väntan, kantad av sjuka barn och hårt arbete.

Selahattin hade skickat pengar från Sverige så att barnen skulle få nya och varma kläder. Det var vinter i östra Turkiet, och så även i Sverige. Kyla och snö fanns det mer av i kalla Norden, hade han skrivit i brevet. Pengarna som Selahattin skickade hade kommit till hans äldre syster som bodde i Elazig, hon var gift med en advokat och förmögen. För att barnen inte skulle frysa under resan hade Selahattin bett systern att köpa varma kläder till de fyra barnen för pengarna. Nura såg själv aldrig till pengarna. Svägerskan fick order av svärfadern att hantera dem sparsamt. Hon köpte ett par byxor och varsin varm tröja till barnen. Inga jackor eller andra varma ytterkläder. Pengarna som blev över efter klädinköpet gick till Nuras svärfar. Systern förklarade för Nura att hon inte behövde pengarna. Det skulle de få gott om i Sverige. Nura kunde inte göra eller säga något. Makens familj, och framförallt hans äldre