Landsförvisade

By Vivian Stuart

Den första boken i den spännande och dramatiska berättelsen om Australiens kolonisation - ett land av blod, passion och drömmar.

De skeppades ut från 1780-talets England, packade som boskap i stinkande lastrum – falskmyntare och horor, tjuvar och mördare - dömda att bygga upp hans engelska majestäts nye koloni i kapten Cooks Botany Bay.

Det var ett grymt öde även för de mest förhärdade och än värre för femtonårige Jenny Taggart som dömts till livstids landsförvisning för ett brott som hon inte begått.

Kommer det att finnas framtid för henne i det okända landet eller kommer hon duka under för det hårda brutala livet?

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Apr 22, 2022
• ISBN: 9789979642749

Book preview

Landsförvisade: Pionjärerna 1

Landsförvisade

Vivian Stuart

Landsförvisade – Pionjärerna 1

Originalets titel: The Exiles 1

Copyright © Vivian Stuart, 1979

Copyright © Jentas ehf. 2021

ISBN 978-9979-64-274-9

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

KAPITEL 1

Morgonen den 29 september 1781 grydde, mulen och grå, med slingor av fuktig dimma virvlande över den flacka landsbygden kring den lilla marknadsstaden Milton Overblow i Yorkshire. Men medan blek sol steg och färgade dimman med matt guld började alla de vägar som ledde till staden snart att fyllas med folk till fots, till häst och i kärror. Det var dagen för Mickelsmässmarknaden, den dag då man av tradition sålde hästar och får, och många i den slingrande processionen på vägen från Overdale drev fårflockar framför sig eller hade årsföl bundna bakom kärrorna.

Det gick långsamt, eftersom något annat hade varit omöjligt, men få gjorde sig några bekymmer över det. För dalens småbrukare var Mickelsmäss en händelse, som man såg fram emot från år till år. Klädda i sina bästa kläder och med barnen nyskrubbade och prydligt kammade bevarade de sitt tålamod, medvetna om att stånden och bodarna och krogarna skulle hålla öppet tills den sista besökaren hade spenderat sina pengar från försäljningen och motvilligt måste ge sig av.

Den grupp ryttare som kom ut på vägen från den långa, trädkantade infarten till Overdale Manor var emellertid inte på humör att finna sig i den långsamma takten. Med godsets ägare, lord Braxton i täten på en vacker fullblodsfux, galopperade den genom en skock får och skingrade både dem och två gående familjer ut i häckarna längs vägen med samma förakt. Endast Overdales kyrkoherde, en korpulent, äldre herre på en kortbent, grovt byggd häst, flämtade fram en andtruten ursäkt till herden, medan han sporrade hästen efter sin godsherre, beslutsamt döv för mannens förbannelser, som han visste snarare var riktade mot lord Braxton än mot honom själv.

Hans nåd var allt annat än populär bland sina arrendatorer och traktens småbrukare. För det första hade han inga familjeband med bygden. Och för det andra var både hans förmögenhet och hans titel av jämförelsevis färskt ursprung — en belöning för tjänst vid sjökrigsflottan i Västindien, där han, om man skulle kunna tro ryktet, hade visat större intresse för att skaffa sig prispengar än för att kämpa i sitt lands krig mot franska och amerikanska kolonisatörer. Han hade i varje fall gjort sig tillräckligt bemärkt under amiral Rodney och hans närmaste man, viceamiral sir Samuel Hood, för att bli adlad av ett tacksamt majestät. Och nu ... kyrkoherde Simeon Akeroyd suckade medan han höll in sitt svettiga djur till en takt, som lämpade sig bättre för dess ålder och temperament. Nu, när den nye baronen Braxton dragit sig tillbaka från flottan, hade han köpt Overdale Manor och lyckats få sig själv utnämnd till ordförande i traktens domstol.

Hade det varit allt skulle folket i dalen antagligen ha accepterat honom, tänkte kyrkoherden, precis som de med resignerat tålamod accepterade de flesta av livets andra förtretligheter, som de hårda vintrarna och de dåliga betena i kombination med den ständigt växande skattebördan, nödvändig på grund av de krig, som ständigt avlöste varandra, och som allt samverkade till att göra många av dem i stort sett till tiggare. De våldsamma straff Braxton utdömde även för obetydliga brott, de böter han utkrävde även för smärre förseelser — och även hans högdragenhet i samröret med personer som han betraktade som socialt underlägsna — skulle knappast ha orsakat mer än deras outtalade ogillande.

Men mannen var girig och på senaste tiden hade han med hjälp av sin advokat, Thomas Slater, som var stöpt i samma form, lyckats skaffa sig vräkningsorder mot flera av sina arrendatorer genom att åberopa lagen om inhägnande av allmänning, i avsikt att utöka sina egna ansenliga arealer med deras mark. Med stöd av den lagen — en kvarleva från Tudors tid, som det aldrig hade blivit av att upphäva — krävde lord Braxton vissa privilegier, som hans företrädare, en älskvärd aristokrat, aldrig hade brytt sig om att göra anspråk på, samt en begränsning av rätten att använda allmänningar till betesmark.

Och det här var något som dalens invånare inte kunde uthärda under tystnad, hur tåliga och vana vid orättvisor de än var. Småbrukaren var helt beroende av att fritt få använda allmänningar, som hans far hade gjort före honom. Får kunde hitta föda på kullar och hedar, men inte hästar och kor. De bittra känslorna mot den nye godsherren höll på att nå en oroväckande nivå. Bland de yngre hetsporrarna hade det talats en del om att man skulle betala tyrannen med hans eget mynt, genom att riva ner de stängsel han hade rest och några av dem hade till och med föreslagit våld mot hans person. Som deras andliga rådgivare hade den gamle kyrkoherden gjort allt som stod i hans makt, för att hålla dem tillbaka. Han hade varnat dem för de följder sådana handlingar oundvikligen skulle få, men de flesta av männen hade varit för uppretade för att bry sig om honom. Så sent som för en vecka sedan hade två stängsel på Braxtons ägor rivits ner och virket hade stulits, allt i skydd av mörkret och det hade gjorts ett misslyckat försök — som tillskrivits stråtrövare — att överfalla hans nåds ekipage, när det återvände sent från staden.

Lyckligtvis för förövarna hade vagnen varit tom och kusken hade inte skadats, men ... Kyrkoherde Simeon Akeroyd suckade bekymrad. Det fanns anledning att frukta, att Braxtons närvaro vid marknaden skulle kunna provocera fram ännu ett ganglöst hämndförsök och det var det, som hade fatt Akeroyd att rida över till godset i gryningen för att sälla sig till gruppen därifrån.

Lord Braxton hade inte välkomnat honom. Han hade advokat Slater hos sig och hans uppvaktning i övrigt bestod av hans lymmel till förvaltare, Ned Waite, plus en före detta sjöman, känd som »Gunner» O’Keefe, som han hade anställd som stalldräng och utan vars eskort han sällan rörde sig utanför sin egen muromgärdade trädgård. Att han var ute i syfte att ställa till bekymmer för en eller annan olycklig person syntes på hans uppträdande och hans sätt att tala lågmält med Thomas Slater, när den lilla skaran gjorde sig beredd att rida ut längs godsets gruslagda infartsväg. Men frånsett några nedsättande ord, som uttryckte hans tvivel på att kyrkoherdens eländiga hästkrake skulle kunna hålla jämna steg med hans fullblod, Thoroughbreds, hade han inte protesterat mot sällskapet. Å andra sidan hade han inte heller gjort något som helst för att anpassa sin fart till det arma djurets ... Simeon Akeroyd borrade sporrarna i djurets sidor igen. Med lättnad såg han att lord Braxtons sällskap äntligen hade stannat upp. Han manade på sin häst med rösten och med hälarna, fick den i ojämn galopp och red ikapp de andra. Han höll in den tungt flåsande hästen vid vägkanten.

Hans lättnad blev kortlivad.

— Där är karl’n, me lord, hörde han Waite, förvaltaren, säga. Den där skotten där borta. Taggart kallar han sej. De ä han som bor på västra sidan av Kirby Stray.

Hans pekande finger valde ut en kärra femtio meter längre fram. Den drogs av två clydesdalare, som passade bra ihop. Mässingen på deras huvudlag och selar glimmade i den bleka morgonsolen och deras manar och svansar var prydda med färgglada band, som förberedelse inför marknaden. En man och en kvinna satt på kuskbocken med ett barn emellan sig och tre unga arbetshästar — uppenbarligen avsedda för försäljning på dagens auktion — följde efter.

Lord Braxton höjde en hand för att skugga ögonen, medan han stirrade åt det håll förvaltaren hade pekat. Han frågade över axeln, utan att rikta sina ord till någon särskild.

— Föder han upp hästar, den där Taggart?

Advokaten svarade honom.

— Ja, my lord, det verkar så — och han lär vara bra på det. Han får i alla fall utmärkta priser när han säljer.

— Han föder upp dom på allmänningen, insköt Ned Waite med en antydan till illvilja i sin grova röst.

Slater tystade honom med en varnande blick mot kyrkoherden.

Kirby Stray följde godsets västra gräns och utgjordes av förstklassig betesmark. Den användes av hela byn Kirby i gemenskap, men genom en allmän överenskommelse begränsades bruket av marken under vår- och sommarmånaderna, så att de enda som då betade där var ston med föl och några få mjölkkor. Kirby Stray var en av de aktuella källorna till misshälligheter mellan Braxton och hans arrendatorer. De stängsel han nyligen hade låtit sätta upp där hade försvunnit i natten med stolpar och allt.

— My lord, började kyrkoherden, som tyckte att det var hans plikt att ingripa till förmån för en respekterad församlingsbo. Ni kan inte tro att Angus Taggart skulle ha haft någonting med den där olycksaliga episoden i förra veckan att göra.

— Pastorn kallar det för olycksalig episod? utbrast lord Braxton rasande. Han flyttade sin hätska blick till kyrkoherdens ansikte och såg hånfullt på honom. Ren stöld, det var vad det var — ett Överlagt brott! Jag är i min fulla rätt att hålla de där förbannade småbrukarnas boskap från min betesmark såvida de inte betalar mej för bruket av den, som Slater kan bekräfta. — Det är sant, eller hur, Thomas? Jag har rätten till betet där?

— Absolut, försäkrade Thomas Slater med servil iver. Handlingarna är godkända av myndigheterna. Han tog upp en stor, fläckfri linnenäsduk ur fickan och snöt sin långa näsa häftigt innan han gav sig in på en förklaring av de juridiska finesserna. Lord Braxton tystade honom med en otålig gest.

— Varför är ni så säker på att den där mannen — vad var det han hette? Den där Taggart hade inte med förstörelsen av mina stängsel att göra? Han hade sina intressen att bevaka, eller hur? Han behöver beten åt sina hästar, inte sant? Och han behöver det banne mej bättre än de flesta, när man ser vilken klass han har på dem.

Det var sant, tänkte Simeon Akeroyd sorgset. Men de behövde alla Kirby Stray. Stackars Taggart var inte den ende. Han visste praktiskt taget säkert vem som hade varit ansvarig för förstörelsen av stängslen och den vetskapen var en tung börda för honom att bära. En oskyldig man fick inte bli utsatt för lidande för andras missgärningar, och ändå ... han sänkte blicken inför sin godsherres hetsigt stirrande ögon. En del av hans inkomst utgjordes av tionde från godset, påminde han olyckligt sig själv. Det var nödvändigt att han valde sina ord med omsorg, för himlen skulle veta att hans inkomster var små nog ändå.

Han stammade en aning av nervositet, när han sa:

— Angus Taggart är en rättskaffens, laglydig man, my lord. Han hör inte till dem som nedlåter sej till att begå brott i hemlighet. Han skulle aldrig gå bakom hans nåds rygg. Om han tyckte att han hade skäl till missnöje, då är jag säker på att han skulle komma till er och säga det rent ut. Som alla skottar är han en stolt man, lite envis kanske, men ...

— Vi ska se hur stolt han är, svarade Braxton med eftertryck. Vi ska se hur stolt han är när han blir anklagad. — Eller hur, Waite? Han sneglade förväntansfullt på förvaltaren, som rynkade pannan, när han överraskades av frågan, och sedan nickade ihärdigt.

— Visst, me lord. Det var honom jag såg. De kan jag svära på.

— Efter honom då, människa! befallde hans arbetsgivare. Säg till honom att köra av vägen så jag får tala med honom.

— Försiktigt bara, mumlade advokat Slater. Vi bör inte reta upp mannen förrän vi har säkra bevis på att han var inblandad.

— För all del. Braxton nickade. — Waite, du hörde vad mister Slater sa. Inga hotelser, hör du det? Och tänk på hur du uppfor dej. Säg bara till Taggart att jag vill tala med honom.

— Ska bli, ers nåd. Ned Waite samlade tyglarna och travade efter den sävligt rullande vagnen, noga med — nu, när han var ensam — att rida en omväg förbi ännu en flock beniga hedlandsfår, som hade brett ut sig över den smala vägen. Han rörde till och med vid mössan för Taggarts söta unga hustru, när han red upp i jämnhöjd med vagnen, observerade kyrkoherden, och han måste ha framställt sin godsherres begäran på ett någorlunda hövligt sätt, eftersom Angus Taggart reagerade genom att manövrera sina hästar ut på vägkanten och stanna. Han gav tömmarna till sin fru och gick tillbaka för att möta de annalkande ryttarna och stannade bara till för att fösa undan en bräkande tacka ur sin väg.

Han var en lång, kraftigt byggd man i trettiofemårsåldern med mörkt, väderbitet ansikte och vänliga, blå ögon. Han var klädd i brun rock av hemvävt ylletyg och han bar sitt röda hår hopbundet i en prydlig fläta i militär stil, men hans hår var opudrat. Han utgjorde en märkligt värdig figur, där han stannade och inväntade lord Braxtons ankomst. Ned Waite hade försiktigtvis dröjt sig kvar vid vagnen, skenbart för att binda hästarna. Hans arbetsgivare gestikulerade otåligt till honom och han kom motvilligt vandrande tillbaka mellan fåren med sin egen häst vid tygeln bakom sig.

— Ni ville tala med mej, my lord? sa Taggart frågande. Han talade med en lätt sjungande dialekt, som förrådde hans ursprung. Hans röst var lugn och fri från aggression, som rösten hos en man med rent samvete och ingenting att frukta av det som tydligtvis var en helt oväntad kallelse. När han kände igen den gamle kyrkoherden log han och hälsade hövligt. Kyrkoherden besvarade hälsningen.

— Ni heter Taggart, eller hur? frågade lord Braxton bryskt.

— Det är riktigt. Angus Taggart, Long Wrekin, vid Kirby. Jag är en av ers nåds arrendatorer.

— Det är jag väl medveten om ... liksom jag känner till att ni föder upp hästar, som ni har oförskämdheten att låta beta på min mark. Stämmer det inte?

Angus Taggart stirrade på Braxton. I de blå ögonen kom först ett uttryck av förfaran, sedan ett av försiktighet.

— Jag låter mina djur beta på allmänningen, sir. Han började förklara genom att citera en lokal förordning som rörde betesrätt, men lord Braxton lät honom inte tala färdigt.

— Slater, tala om för den här infernaliska karl’n vad Jag har för rättigheter. Tala om för honom att alla rättigheter är förverkade om inte betesmarken är ordentligt inhägnad med dubbla stängsel — med en hagtornshäck planterad mellan stängslen — på den dag myndigheterna bestämmer.

Advokat Slater, som var en av domännämndens jurister, började förklara, men lord Braxton avbröt igen med otålighet i rösten.

— Äh, låt det vara, Slater, låt det vara. Han begriper ändå. Gör ni inte?

— Nej, my lord, det gör jag inte, bekände Taggart. Han såg mycket olycklig ut, men han stod på sig.

— Det var då tusan också! Ni fattar väl ändå att jag har gjort allt lagen kräver att jag ska göra, eller hur? Jag har satt upp stängsel och fått dem upprivna om natten av fega lymlar som inte vågar visa sina ansikten i dagsljus som hederliga karlar. Det känner ni i alla fall till, det kan jag slå vad om!

— Ja, my lord, jag vet att det har hänt. Men folk är i desperat behov av den där betesmarken — är den förbjuden för dem nästa vår blir de ruinerade.

— Och ni skulle också bli ruinerad, antar jag? sa lord Braxton menande. Seså, Taggart — får vi höra sanningen nu!

— Visst skulle jag bli det, medgav Taggart utan att tveka. Marken jag arrenderar är mest träsk och hed. Det jag har under plogen är precis så pass att det räcker för att föda mina djur över vintern och det är likadant för mina grannar. Ni däremot ... Han kom på bättre tankar och avstod från att säga det han hade tänkt säga. Han gjorde i stället en gest mot de tre unghästarna, som stod bundna bakom hans vagn. Jag kan inte föda de här över vintern och det är de bästa jag har. Det är därför jag tar dem till marknaden för att sälja dem.

Lord Braxton log. Han hade uppnått sitt syfte.

— Han har dömt sej med sina egna ord, eller hur, Slater? Utan att låtsas om advokatens varnande huvudskakning vände han sig mot Angus Taggart igen. — Min man Waine säger att det är ni, Taggart, som är ansvarig för rivningen av mina stängsel. — Eller hur, Waite?

Förvaltaren nickade med sitt kortklippta huvud.

— Just det, me lord. O’Keefe och jag. Han utbytte en menande blick ur ögonvrån med den före detta sjömannen, som blottade sina tandlösa gommar i ett brett, instämmande grin. — Vi såg’en, ers nåd, hur tydligt som allra helst. Han grävde upp stolpar och lastade dom på kärran sin.

Taggart vände sig förfärad mot dem.

— Ni kan inte ha sett mej — jag var inte där! Gunner, du ljuger! Du vet att jag inte hade nånting med det där att göra. Han vände sig desperat mot kyrkoherden och såg vädjande på honom. — Mister Akeroyd, sir, vill ni inte lägga ett ord för mej?

Den gamle kyrkoherden gjorde sitt bästa. Han upprepade vad han tidigare hade sagt om Angus Taggarts karaktär, men det var tydligt att lord Braxton inte hörde på det örat och Akeroyd tystnade vanmäktigt, medan Waite med växande inspiration framkastade en serie anklagelser. Det började till sist gå upp för Taggart, att dessa anklagelser enbart hade den flinande O’Keefes bekräftelser som stöd och han avbröt bestämt förvaltarens svada:

— De har inga bevis, my lord. Det gäller deras ord mot mitt. Och jag svär på att jag inte hade någon som helst aning om den här historien förrän allting var över. Jag talade till och med emot den när idén först började ... Han hejdade sig när han — för sent — insåg att han hade avslöjat mer än han hade tänkt sig.

— Då vet ni vilka brottslingarna är? fastslog Braxton kallt.

— Inte med säkerhet, my lord. Jag ...

— Ni skulle göra klokt i att namnge dem, mr Taggart, insköt Thomas Slater. Det är er enda möjlighet att få hans nåd att tro på att ni inte hade med saken att göra.

— Jag kan inte namnge dem, sir, svarade Taggart stelt.

— Kan inte eller vill inte? frågade lord Braxton hårt.

— Vill inte då, om det är så ni vill ha det, sa skotten trotsigt. Han hade inte lätt för att brusa upp, men nu var hans vrede väckt och han tilläde med hetta: Nu önskar jag att jag hade varit med dem. De hade rätt att göra det de gjorde — åh, inte enligt lagen kanske, men inför Gud. De hade moralisk rätt att göra det. Deras levebröd stod på spel. Tar ni ifrån oss det där betet, lord Braxton, kommer ingen av oss att kunna betala arrendet till er. Än en gång märkte han för sent att han hade låtit sin tunga löpa i väg och han tystnade. Braxton grep ivrigt hans senaste medgivande.

— Ni kan sluta betala mej nu, Taggart. — Slater, ge honom en formell uppsägning. Jag vill ha honom från min mark om sju dagar — är det klart?

— Han har rätt till ett kvartals uppsägningstid, invände advokaten. Skriftligt, my lord.

— Se då för helvete till att han får det! befallde Braxton. Han skulle till att vända sig bort, när Angus Taggart, blek men beslutsam, la en hand på hans hästs tygel.

— Jag har årskontrakt, my lord.

— Jaså, det har ni? Och vad betalar ni mej?

Taggart ansträngde sig för att behärska sig.

— Sex guineas för marken och två för stugan.

— Det var inte mycket. Vad finns det som hindrar att jag fördubblar arrendet, min fine herre? Då skulle ni säkert sjunga i en annan tonart, det kan jag garantera. Advokat Slater fångade hans blick och skakade varnande på huvudet, men lord Braxton lät sig inte hejdas. Så han har alltså årskontrakt, va? Nåja, det spelar ingen roll. Som hans hyresvärd är jag enligt lag skyldig att se till att hans gård är produktiv, eller hur?

— Enligt hans arrendekontrakt, ja, bekräftade advokaten. Men det finns ingenting i jordalagen som ...

— Om det står i hans kontrakt räcker det för mej. — Då så, Taggart. I framtiden sår ni vete på tio tunnland.

— Det går inte att odla vete på min jord, protesterade Taggart med bestörtning målad i sitt ansikte. Det skulle vara bortkastat. Även om jag skulle kunna rensa bort bräken och ljung är det stengrund bara ett par tum under ytan. Och mina hästar ...

— Ja, det var så sant! Hästarna! Nåja, jag ska inte vara för hård mot er, trots den här historien med stängslet. Lord Braxton var nästan godmodig, nu, när han såg sin seger inom räckhåll. Fåren hade passerat och vägen låg för tillfallet tom. Kom så ska vi se vad det är ni har att sälja. Är de nånting att ha ska jag befria er från dem för ett hyggligt pris. Då kan ni köpa det utsäde och de redskap ni behöver.

Taggarts fru, en ljushårig kvinna med tilltalande utseende, iakttog dem nervöst, medan de närmade sig. Hon drog barnet tätt intill sig, som om hon hade fruktat att den lilla flickan skulle vara i fara. Braxton nickade kort mot henne, vilket inte bidrog till att lugna henne, sedan riktade han sin uppmärksamhet mot hästarna.

— Låt dem springa, befallde han. Jag vill övertyga mej om att de är friska och krya.

Taggart stod där stum, utan att göra en rörelse för att lyda honom, så Ned Waite gled ur sadeln och räckte sina tyglar till O’Keefe och lossade grimman på den häst som stod närmast. Unghästarna var av blandras, men utan tvekan av god härstamning. Lord Braxton såg gillande på dem, medan förvaltaren lät dem trava förbi honom en i taget. Braxton hade rykte om sig att vara god hästkännare och hans minspel visade, att alla tre djuren tilltalade honom.

— Är de tränade med selar? frågade han. Taggart nickade i butter tystnad. Bra! Och plog? Svara så att jag hör vad ni säger, karl!

— Valacken, men inte de andra ... Taggart mötte sin frus blick, såg rädslan i den och tillade ett trumpet: my lord. Hans ansikte var mycket vitt och hans händer skakade. Den gamle kyrkoherdens medlidande med honom var djupt och han var medveten om att han hade försvarat honom dåligt. Han satt stelt av sin häst. O’Keefe befriade honom från djuret och han gick runt vagnen till dess andra sida, där han för tillfallet var utom Iord Braxtons syn — och hörhåll.

Rachel Taggart bemötte hans ankomst med rörande tacksamhet och barnet flyttade sig, så att han kunde sätta sig mellan dem på sätet. Ett skyggt leende lyste upp hennes insjunkna, allvarliga lilla ansikte.

— Det var snällt av er att komma, sir, sa Rachel Taggart. Hon tvekade men sedan bad hon flickan lämna vagnen. Gå omkring en stund, Jenny lilla. Du kan passa på och sträcka på benen ett par minuter. Gå inte för långt bara — håll dej så nära att jag kan se dej. Och stör inte far nu — han är upptagen. Den lilla flickan vandrade sedesamt längs vägkanten och när hon var utom hörhåll fortsatte Rachel med tonlös, väl kontrollerad stämma: — Angus är i knipa, eller hur? Det var snarare ett konstaterande än en fråga och Simeon Akeroyd klappade henne tafatt på handen. Han hade inget val utan kunde bara bekräfta hennes farhågor.

— Ja, Rachel, jag är rädd för det. Men ...

— Är det allvarligt, mister Akeroyd? När han rynkade pannan medan han sökte efter de rätta orden, sa hon häftigt: Sir, jag måste få veta! Hur ska jag annars kunna hjälpa honom? Hans nåd har inte hejdat oss bara för att köpa hästar. Det kunde han ha gjort på marknaden.

— Jag är ledsen att behöva säga det, men det gäller de där stängslen han satte upp runt allmänningen, förklarade kyrkoherden. Hans nåd är mycket arg över att de revs ner och han ...

— Men han kan inte inbilla sej att Angus hade nånting med det där att göra! protesterade Rachel.

— Förvaltare Waite anklagade honom för det och den där mannen som kallas för Gunner stödde honom.

— De där råskinnen! Rachels röst var full av förakt. Och det sägs att Gunner O’Keefe inte är riktigt som han ska i huvudet, mister Akeroyd. Hans nåd kan inte tro på deras ord mot min mans!

— Jag fruktar att han gör det, min kära Rachel, medgav kyrkoherden motvilligt. I varje fall har han klart för sej att Angus vet vilka som förstörde de där stängslen och han är fast besluten att tvinga honom att namnge dem.

— Vilket han vägrar göra?

— Hittills har han vägrat, men ... Han berättade resten och såg färgen försvinna från hennes kinder, när den fulla innebörden i hans ord gick upp för henne.

— Tio tunnland vete och — vad var det där andra ni sa, sir?

— Ett villkor i arrendekontraktet. Det betyder att Angus måste uppfylla det där kravet eller förlora arrendet. Och jag är rädd för att det där har stöd i lagen. Men jag tror att ni kommer att få ett års nådatid. Om ni får ett år på er blir det kanske möjligt.

— Nej. De bruna ögonen var våta av tårar och Rachel gjorde inget försök att dölja dem. Nej, mister Akeroyd, det är inte möjligt. Vi skulle inte kunna röja tio tunnland för sådd ens om vi skulle vilja göra det och den där jorden är mager ... det skulle vara bortkastat arbete. Dessutom är det hästar Angus kan och han behöver all sin tid för dem. Och förlorar vi betet på allmänningen måste vi skära ner på dem också. Hon hämtade andan med en suck. Han har arbetat så hårt med dem och vi räknade med