Staden : en dokumentärroman om livet i och omkring Sigtuna

By Harriet Hjorth

Detta är den andra delen i serien om Sveriges äldsta kristna stad, Sigtuna. Harriet Hjorth har nu tagit sig till 1400- och 1500-talet i sin djupdykning i stadens historia, och det är dramatiska skeenden som skildras. Reformationen når sin slutfas, vilket innebär att dominikanernas traditionsrika kloster jämnas med marken, och makten i Sigtuna ligger numera i Stockholm och de andra stora mälarstäderna. Samtidigt härjar hungern fritt i staden och invånarantalet är lågt.Tecknar ett porträtt av Sigtunas utveckling över flera hundra år.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 18, 2022
• ISBN: 9788728058831

Book preview

Harriet Hjorth

Staden

En dokumentärroman om livet i och omkring Sigtuna

Del 2: Hungerstad : åren 1400-1500

SAGA Egmont

Staden : en dokumentärroman om livet i och omkring Sigtuna

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1968, 2022 Harriet Hjorth och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728058831

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Harriet Hjorths böcker om Sigtuna:

Staden. En serie dokumentärromaner i fem delar om livet i Sigtuna från tidigt 1000-tal till sent 1800-tal. Serien omfattar:

Staden. Del 1 – åren 1000–1400. Första uppl. 1967

Hungerstad. Del 2 – åren 1400–1500. Första uppl. 1968

Staden brinner. Del 3. Sextonhundratalet. Första uppl. 1970

Sigtuna i nöd och lust. Del 4. Sjuttonhundratalet. Första uppl. 1973

Kring ett gammalt hus i Sigtuna. Del 5. Adertonhundratalet. Första uppl. 1978

Sigtunaröster. Äldre Sigtunabor berättar. Intervjuer av Harriet Hjorth. Redigering: Agnete Hjorth. Förlag Agnete Hjorth, Sigtuna 1985.

Gamla Sigtuna igår – idag. Vandringar med Harriet Hjorth och Bibbe Lindström. Ill: Bibbe Lindström. Ny reviderad upplaga 1980. Finns även på engelska i ny reviderad upplaga, Proprius förlag, 1987.

Fjortonhundratalet

I

Slutet av maj krigsåret, svältåret, nödåret fjortonhundranio och fjortonhundratio.

Tranorna har för längesedan sträckt förbi Sigtuna på väg till stora trandansen i norr. Göken har sedan länge galt i trädtopparna, och i Garnsviken bölar rördrommen som en ko i kalvnöd.

Skatterna är lagda framför fogde och präst; en jämn ström av mat och dryck som skall rinna in i kyrkliga och kungliga magasin, skeppas ut, forslas bort, härskna och ätas upp av råttor…

Pingstens tre festdagar går ut i rus och skrän. Borgare, hantverkare, torpare och bönder, kvinnor, barn och drängar har deltagit i den gemensamma pingstmåltiden som gammal sed är. Alla har haft förning med sig – det lilla man kunnat skrapa ihop. Men stadens rådmän har bestått mungottet, som man bryggt i en stor gryta under himlen. Sådan alltför färsk dryck ger kolik trots malörten däri, och de plågorna måste botas med andra drycker…

För Treenigheten, den heliga Jungfrun och kyrkans skyddshelgon har man skrålat färdigt.

Tiden närmar sig det möte som är utlyst av stadsutroparen, ty utskrivningsfogden har lämnat Upsala och är på väg till Sigtuna.

Rusiga av öl och upphetsning dansar ännu stadsbor och bönder runt på den öppna platsen, där de tre ridstigarna fordom möttes mitt inne i staden. Över dem susar lindarna folkvisemilt.

Skattefogden och hans fyllda vagnar har lämnat staden under beriden och beväpnad eskort.

Må skogsstrykare ta honom och hans kärror! börjar någon skrika. Skriket bottnar i skräck och missnöje, men även i glädje över att man lurat fogden. Borgarnas och böndernas boskap – det som finns kvar efter vinterns boskapsdöd på grund av svält även för djuren – har i god tid drivits upp i skogen och träskmarkerna på andra sidan staden. Får och grisar har i roddbåtar tagits över till Broholmen. Kar och säckar med salt kött och torkad baggefisk, smör, ost och brödsäd har dolts i grottor uppe i bergen. Onda rykten går.

Skatterna ska öka! Tyskkungen behöver mera pengar till kriget mot holstenarna!

Inte ens Vargens dotter kan få honom att hålla sig lugn!

Det är hon som satt pomraren på tronen, så hon kan gärna ha’t!

Till gälla säckpiplåtar och tonerna från en fela med en enda sträng, böljar och skumpar dansen vidare. Musiken är lika sprucken som grisars oväsen när de sticks ihjäl.

Några av männen håller varandra i händerna, osäkra som de är på benen. Någon tar ett språng åt sidan och efter honom faller de andra över varandra under skrik och skrål. En karl står lite avsides och för en fylld bägare till munnen och ölet rinner ut ur mungiporna på honom. En annan ställer sig bredbent och låter sitt vatten ner i leran. En daskar på sin tomma börs som hänger och slänger vid bältet, en toppig luva åker ner över ögonen, en dansare rullar runt i den upptrampade grässörjan, en annan tar några bocksprång över den fallne, storskrattande.

Stora näsor, kullriga pannor, tjocka läppar, hopknipna eller vidöppna käftar, skalliga skallar, hår som stripigt faller ner över ögonen. Spadar och yxor och mössor ligger kastade var som helst. Hatten av för fogden, hatten på för fogden, fanen ta fogden!

Ingen möjlighet för kvinnorna att få hem männen till aftonvarden. Barnen står på avstånd och betraktar dansen. Sedan börjar de också dansa, härmande gubbarna, skumpande, skakande av skratt, åbäkande sig, rullande runt. Kvinnorna förmår inget annat än fräsa, varna, hota och hötta åt ungarna.

I morgon är himmelfärdsdagen! ropade plötsligt en av kvinnorna. Då kommer skatter av guld och silver i dagen. De stiger mot jordytan, de glittrar i solen. Det är bara att stoppa i säck och påse!

Någon slog till sagoberätterskan, så hon for pladask på magen i sörjan med ansiktet mot en smutsig sko, som kvickt sörjde för att hon fort kom på rätt sida med ögonen mot skyn. Hon reste sig värdigt upp och borstade av kjolen med händerna.

Jag har med egna ögon sett eld ur marken i Vreten! fortsatte hon. Det var i fjor våras vid den här tiden.

Men någon guldskatt fann du inte efter vad vi vet, mor lilla! Eller tog fogden den ifrån dig?

Jag hade inget järn med mig att kasta i elden, och när jag sprang hem för att hämta skäran, slocknade elden.

Så du kan skära eld som man skär halm du!

Hon lät sig inte bekomma.

Man måste kasta järn på lågorna så slocknar de och sedan är det bara att gräva fram skatten! Min farmor lärde mig det som barn. Hon fann en myntskatt under tandvärksalen uppe i Brändebol!

Under askan va! gastade männen och gapskrattade.

Det blir ingen aska av sådan eld, sa kvinnan. Det är i natt som underjordiska skatter kommer i dagen, sanna mina ord! Ni gjorde bättre i att söka dem än att skutta omkring som vettvillingar!

Allt det där du talar om vet du väl lika gott som att sjöfrun stiger upp på madängarna och vallar sina sju kor i mörka nätter! hånade de henne.

Och Judas hängde de i ett fikonträd! skrek en.

Och jag är drottningen av Saba! vrålade en kvinna som druckit sig rusig redan på morgonen.

När Adam grävde och Eva spann, vem var då en adelsman, tralala, tralala…

Kung Erik behöver krut till sitt krig! Låt oss gå och tända eld på hans salpetersjuderi vid munkarnas hamn i stället! föreslog en av de yngre männen. Han hade länge stått tyst, men kvinnans ord om eld hade fött tanken hos honom.

Där står vakt dag och natt!

Den slår vi ner! Vi skall göra en brasa som syns över hela fjärden!

Då kastas vi i stadens järn och gömma!

Vi kommer på dårkistan!

Eller i stocken!

Eller får dingla på galgberget!

Till ingen annan nytta än att kråkor och glador blir kåta när de skådar så raggiga bylten!

Mats Porsöl har rätt!

Han bullrar för mycket med munnen.

Han har rätt. Låt sjuderiet vara i fred!

Fred? Vi har krig! Och kommer fogden eller någon annan befallningsman hit och bådar oss, säger vi nej!

Vi skär tungan ur munnen på honom!

Då straffas vi för orätt hämnd och döms fredlösa!

Fredlösa är vi redan. Kan inte värre bli!

Dansen hade stannat av. Solen hade börjat sjunka bakom västra landet och fåglarna sökte nattkvist.

Kvinnorna hade försvunnit. När de såg att den vilda festen slöt med prat i vädret, gick de hem för att ställa aftonvard och tog de minsta barnen med sig.

När kyrkklockan ringde till vesper, korsade sig männen och rösterna stämdes ner flera toner. Det var som om kvällen kom med eftersinnande. Vreden lade sig som en piskad hund. Ingen talade längre om att göra en brasa i klosterhamnens salpetersjuderi eller gräva upp skatter ur jorden…

II

Lördagskväll i frälsehemmanet Gelteslösa.

Det var ont om mat i alla hus. Säden till välling och gröt och bröd kryllade av mask i bingarna. I kålgårdarna hade ännu ingenting kommit upp efter en lång och sträng vinter. I visthusboden låg bara ruttna kålhuvuden och frostbitna rovor kvar och stank. Harar och andra smådjur hade härjat på fruktträdens bark och i visthusbodarna.

Måtte djuren äta upp kungens och herrarnas mat även, när vi inte ens får snara kräken som förstör vår föda! utbrast en av de unga männen i stugan.

Och tänka sig att jorden och viltet förr var våra! Nu äger stormännen hela riket och vi är bara till för att hudstrykas och utplundras.

Guds kärlek skall hjälpa oss, sa en gammal kvinna med sin tandlösa mun och utan att se på någon. Hon låg på sin halmbädd i det mörkaste hörnet av den mörka stugan. Så hade hon legat många solvarv i väntan på att få dö.

Guds kärlek! fräste en ung karl, som satt på en pall framför elden och slipade sin skära. Den gör jag så här med! och han knöt handen som om han ville krossa en fjäril mellan fingrarna.

Så tyst det blev! sa hans mor och såg ut genom den lilla gluggens hornhinna. Kan de ha gått till sjuderiet de dårarna?

De vågar inte, de bara skriar, sa den unge. Fjärdingsman har satt ut vakter vid sjuderiet och munkarna hålls där alltid med sina båtar och fiskedon. De vill inte ha bråk.

Ett slagsmål mer eller mindre, vad gör det? De tycker om att slåss och gasta, sedan kommer de hem och är fromma som lamm.

Jag har ingenting att ge dem att äta som mättar, sa kvinnan vid härden, där en trebent kittel hängde på sin krok och sände ut svaga soppångor.

Det kokar i din gryta likafullt, mor.

Vatten med ett härsket fläskben och lite bönor…

Vi svälter, sa den unge dovt. Under tiden utrustar kungen nya skepp och nya härar. I morse hörde jag att vi snart har utskrivningsfogden här i Sigtuna. För att släpa iväg oss söderut och kämpa för något, som vi inte känner till, eller för någon som vi inte ens vet namnet på.

I detsamma kom frälsebonden Ragvald in i stugan, slängde luvan i ett hörn, sparkade av de otympliga stövlarna av kohud och vände upp fotsulorna mot elden i det han sa:

Vi frälsebönder kommer att vägra!

Då mister vi frälset, sa bondens hustru.

Vi behöver vår enda häst och alla män på gården, fortsatte bonden i samma dova ton. Skörden måste bärgas också denna sommar. Det tänker aldrig de stora herrarna på! De och prästerna slipper hålla häst till de utskrivna soldaterna. Det får soldaterna göra själva!

Vi kvinnor får dra plogen som andra år, sa hans hustru. Bara du inte kommer i trångmål för vägran till tjänst.

Jag är inte ensam om det! Hela Attundaland kommer att vägra den här gången. Vårt tålamod är slut. Vi tänker ge drottning Margareta och hennes pomrare en läxa som de begriper. Det får gå hur det vill med oss, men vi ska inte längre tiga!

För det kan ni mista huvudet! sa kvinnan vid härden ångestfullt.

Guds kärlek är stor, upprepade den gamla från sin halmbädd i det mörka hörnet.

Vad jag inte begriper, sa den unge och såg upp från skäran, det är att ingen av de höga herrarna förstår, att om folket svälter, så försvagas det mot varje fiende. Och vi svälter! Efter digerdöden för sextio år sedan – ja, farmor där i bädden minns det nog – fanns knappast något svenskt folk kvar. Så kom nya människor, såna som jag, och du far. Men vi är annorlunda, vi tänker och handlar på ett annat sätt än förr, före pesten. Det begriper varken herre eller präst. De snackar och beter sig som under träldomens tid, då vi fattiga hölls för mindre än boldjuren. Rättslösa och utan förmåga till smärta skulle man tro, liksom masken i jorden som spaden råkar hugga huvudet av på. Men liksom masken fortsätter vi att leva fast kluvna och i många delar! När jag hör vad det kostar i penningar och arbete med alla dessa fästen och borgar, som varenda liten svensk eller tysk herreman och riddare bygger för att sedan överge inför minsta hot, medan vi som arbetar åt dem och utnyttjas inte har mat för oss och våra familjer, då är jag färdig att dräpa! Vi bönder håller på att slå upp våra ögon som nyfödingar. Efter mycken födslovånda och dask och skrik håller vi på att vakna! Vi vet att vi är i en ny tid, att ingenting kan bli som det var förr. Nya pålagor läggs på oss och lagar som värnat om vår rätt överträds! Varför reser vi oss inte? Jo, därför att vi bönder aldrig har rest oss förr! Men när varginnans och pomrarens danska och tyska djävlar kommer här och gapar och säger, att vi inte längre får ta vårt byggningstimmer och vår vedbrand fritt i skogen och inte hålla våra djur på allmänningar och inte fånga fisk i sjön eller vilt i skogarna, då skall vi inte tiga längre! Vi får inte ens ta foder på ängarna, utan nöja oss med starrgräset, som djuren skyr!

Starrgräset är dugligt som strö i fähuset, invände en av kvinnorna saktmodigt.

Avbryt mig inte med sånt strunt! Jag säger att när urgamla rättigheter nu förvägras oss, därför att herrarna skall ha dem och ingenting annat ger folket i utbyte än ökade skatter och krigstjänst, då skall vi resa oss och slå tillbaka!

Var finns den ledare vi behöver? sa den gamle bonden med samma lugna stämma. Men det fanns vrede i den, samlad under många svåra år.

Han finns någonstans i landet, han som tänker som vi. När rätta ögonblicket är inne står han där under sitt banér. Och då skall vi vara beredda att följa honom om det så bär rätt in i döden för oss allesamman.

Han kanske finns i vår stad. Han kanske sitter här i stugan, var det någon som hånfullt sa. De andra skrattade plågade.

Skratta ni! sa den unge och tog upp skäran, som fallit till golvet. Han fortsatte att slipa den mot brynstenen, som om rörelsen gav honom kraft och lugn.

Eller menar du den unge rådman Sontag? sa bonden allvarligt.

Han är ju av tysk släkt och håller väl med de andra tyskarna kan jag tänka, sa en av kvinnorna, som nu satte fram grötskålen och bjöd till bords.

Han är lika svensk som du och jag! utbrast den unge. Han har varit svensk sedan tvåhundra år. Den ende av hans släkt som finns kvar. Men det är inte honom jag tänker på. Han är inte av en stridande sort.

Vem tänker du på då?

Ingen med ett namn jag vet. Men någonstans måste det födas en man, som kan föra oss fram för att säga vad vi bönder har på hjärtat! Någon som kan skrämma herrarna att lyssna.

De stora skall bli små och vi skall bli stora? I truten ja! Men utan huvud är vi inte så stora längre. Och huvudlösa män kan inte tala vad jag vet!

Då vet du fel! sa den unge med sin hetsiga röst.

III

En söndagsmorgon i slutet av juni var det stor uppståndelse i staden. Ryktet att utskrivningar skulle ske även här hade visat sig vara riktigt. En dräng på en gård på andra sidan Garnsviken hade kommit löpande in i staden och berättat att utskrivningsfogden var på väg med sin skrivare och sina svenner. Drängen hade befunnit sig ute på ett gärde för att hämta hem en häst, när han fått se de fem männen komma ridande österifrån med en vagn, vari fogden satt. Denne hade hojtat åt honom att komma och öppna ledet i stängslet och frågat om det fanns bro eller färja över sundet. Mannen hade brutit på tyska eller annat tungomål och ideligen vädjat till skrivaren, som tydligen var svensk, en man med stort eldrött hår och pliriga ögon, rädd i rösten och därför vänlig – fast inte i sitt tal till drängen.

Fogden kommer att meddela utskrivningarna från kyrkan efter mässan, det kan du löpa i förväg och säga i staden, sa skrivaren.

Drängen som bara var sexton år såg vettskrämd ut.

Han sa åt mig att visa vägen till borgmästaren, fortsatte drängpojken. Men jag svarade inte och då red han vidare med följet.

De torde bli ensamma i mässan! sa barberaren, som höll på att raka en borgare utanför sitt hus på Marknadsgatan, där en del folk hade samlats.

Borgaren ville hela tiden lägga sig i samtalet, men det var inte lätt med rakkniven glidande upp och ner för kinder och haka, och flera som väntade på sin tur. Innanför dörren höll barberardrängen rakbäckenet redo med varmt vatten och välluktande olja. Kammar, saxar och knivar låg prydligt på ett bord och våta raklappar hängde till tork på trädets grenar vid bodhörnet.

Går vi inte i kyrkan kommer han till oss! sa pungmakaren, som bodde lite längre bort i gatan.

Det blev tyst i hopen, tills den barske tunnbindaren från hamnen sa:

Det klokaste är att gå mangrant i mässan för att höra vad han har att säga och för att kunna svara honom, att vi vägrar skriva ut oss till ett främmande krig!

Så skall det låta, mäster!

Tunnbindaren såg sig omkring. Så fick han se frälsebonden från Gelteslösa komma borta på ridstigen, ledande sin enda häst i betslet.

Kom hit du Ragvald i Gelteslösa, så får vi höra din mening! hojtade han.

När bonden kom fram till barberarboden var det genast någon som sa med ett flin:

Du skall till smeden och sko din häst, ser jag!

Jag skor hästen för att rida med budkavle till bönderna norröver att vi skall vägra låta skriva ut oss till ny krigstjänst. – Om stadens råd går med på det! la han till.

Det gör inte stadens råd! hördes från andra sidan gatan. En man stod i övre fönstret i Sontags hus, som byggts upp igen efter eldsvådan på trettonhundratalet. Han var ännu ung, men med hopknipna läppar och rynkade ögonbryn såg han hotfull ut.

Vi har att lyda order, sa han. Vi drar olycka över oss alla om vi vägrar.

Sadelmakaren, som också hörde till rådet och nu var bland dem som väntade på sin tur hos barberaren, inföll, väl väljande sina ord:

I unionsfördraget står, att alla tre rikena skola vara förenade i samdräkt och kärlek…

Tig med den där ramsan! blev han bryskt avbruten. Den får vi nog pocker höra i sin helhet efter mässan idag! Frågan är om vi går med eller ej!

Plötsligt tog ordskiftet ny fart. Mannen i barberarstolen slet av sig huvudbindeln och raklappen och slängde dem på marken. Barberaren stod där med kniven viftande i tomma luften.

Vad säger du krämare då? frågade mannen, som hade halva skägget oansat och tvålvatten rinnande ner över halsen. Nu får du sälja minst ett dussin av dina gamla filthattar från Danzig, som du har haft i lager sedan förra tyskkriget! Och han skrattade så han vek sig och daskade till den kortväxte krämaren över ryggen, så denne hickade till.

Kanske du till och med får sälja några av dina radband, om du passar på så inte munkarna får nys om det, för de vill ha den handeln för sig själva, sa barberaren och alla vrålade av skratt.

Och du barberare får amputera månget ben och pracka bort buntar av de där tyska plåstren, som så fromt kallas Guds Nåd, Gracia Dei, tjöt den lille krämaren ilsket tillbaka.

Nå Rikard Sontag! ropade frälsebonden upp mot fönstret, där den unge mannen stod kvar. Skall du inte komma ner så vi får talas vid? Bättre med ett möte före mässan än efter, så vi vet vad vi skall svara tysken. Du som är tysk vet kanske bäst…, tilllade han, men inte i ond avsikt.

Då kom Rikard Sontag ner på gatan.

Ni säger att jag är tysk, sa han lugnt och såg öppet från den ene till den andre av männen. Det kommer mig inte vid vad ni kallar mig – eller skäller mig för. Men svensk är jag lika väl som ni andra. Jag hatar liksom ni det främmande styret över oss. Inte därför att det är främmande, utan därför att det plågar folket utan tanke på annat än krig, som bara avser att föra svenska rikedomar ut ur landet och lägga mera svenskt land under främmande furstar. Här gjorde han ett litet uppehåll, men då alla teg, fortsatte han:

Jag vet att folket väntar på en man – eller flera män – ur sina egna led, som kan föra er talan, om så med vapen i hand och ge landet fred och frihet åt oss alla. Det är på tiden att bondeståndet kommer till tals i landets styre, påstår jag! Men vi har inte sett den mannen ännu. För ett tusen fyra hundra år sedan var det ett annat folk, i Palestina, som väntade på sin befriare under främmande ok. Även där jäste det i sinnena långt innan han kom. För han kom, och ni vet vem jag menar. Därför manar jag er till besinning. Klockan ringer strax samman till gudstjänst och då möts vi alla i kyrkan. Det är sant som tunnbindaren säger; för att kunna svara kungens fogde måste vi möta honom ansikte mot ansikte. Sedan får vi se…

Det kommer att gå muntert till i kyrkan idag! var det en som sa med ett skratt. En gruvlig olåt kommer det att bli.

Då skall jag se till att klockaren överröstar den olåten! sa Rikard Sontag kort.

Ja, inte lär herr Nicolaus göra det! Han som nästan är döv och så gammal att han inte kommer upp på ambonen utan att någon skjuter på honom bakifrån!

När klockan ringde från Sankt Laurentius, stadskyrkan mitt i staden, kom inte bara männen, utan även kvinnorna och barnen gående från gränderna, från Marknadsgatans alla hus, från stränderna och hamnen, från gårdarna på andra sidan bäckfåran och smedjorna i öster och hospitalslöten; men hjonen på hospitalet hade mässa i sitt eget kapell, Sankt Göran, och ville inte blanda sig i politiken. Till dem skulle prästen komma i sin kärra när han