Änglar i sanden

By Berit Gullberg

"Och så var det nästan som vanligt igen. Nej, förresten, det var det inte alls. Det var inte alls som vanligt. Det var något ont som kommit i luften och Asko var sjuk i hjärtat.""Änglar i Sanden" är en samling berättelser om en blandad skara människor. Historierna handlar om allt från att inte kunna be om förlåtelse och vara instängd på en toalett till samisk kärlekssång och Judas skägg. Med ett genomgående tema av färjor och egendomliga relationer tar Berit Gullberg med läsaren på ett flertal äventyr världen över och undersöker hur människor utövar makten som de tror att de har.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 24, 2022
• ISBN: 9788726896527

Book preview

Berit Gullberg

Änglar i sanden

SAGA Egmont

Änglar i sanden

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1989, 2022 Berit Gullberg och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726896527

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Magdalena

Ett plötsligt majregn briserade i löven omkring honom. Tunga droppar blänkte och bländade, prasslade och viskade i skogen. Elof Andersson skyndade sig att ta skydd under det ljusgröna taket av en ung ek.

Vädret hade verkat stabilt då han gick hemifrån på morgonen, en klar vårsol och några små spridda molntussar. Därför hade han inte tagit med sig någon regnrock, till priset att hans kavaj nu hunnit bli blöt över axlarna.

Han stod alldeles stilla under lövvalvet och hörde regndropparna tissla och slå. Då och då föll någon droppe igenom och träffade honom i huvudet. Han stod där länge och blindstirrade, medan regnet susade i träden.

Ibland hakade det upp sig i tänkandet för Elof Andersson. Han kom ingen vart. Det var som om han själv måste vara i rörelse för att hjärnan skulle vara verksam. Men mitt i denna vidunderligt vackra majmorgon stod han ändå och tyckte att tillvaron var fullkomligt meningslös.

Hur mycket av mitt liv har jag styrt själv? tänkte han. Har jag gått och skapat mitt liv alldeles självsvåldigt utan att tänka mej för? Om jag skulle ta och låta ödet överta allting istället. Skulle det bli kaos då?

Han stirrade rakt in i det lövgröna framför sig tills allt flöt ihop och blev simmig klorofyll för hans ögon.

Efter en stund upphörde regnet. Skogen fylldes av jublande fågelröster, en koltrast sjöng i granen bredvid honom. Solen bröt igenom och glittrade i spindelvävarna. Det doftade starkt och friskt och grönskande. Nu hörde han bäcken gurgla borta vid hagen.

Han gick den här rundan varje söndagsmorgon hela året. Vid tiotiden startade han från parkeringsplatsen och han brukade vara hemma vid etttiden. Att promenera ensam kändes bäst.

Men i sanningens namn hade han väl inte heller så många att göra sällskap med.

Till yrket var Elof Andersson taxichaufför. Det långa stillasittandet och den vidriga luften i stan gjorde att dessa promenader blev honom oumbärliga både som motion och avbrott. Under dessa tre timmar gav han sig tid att tänka på ett annat sätt och i ett annat tempo än han kunde i sitt arbete.

En människa tänker bäst, när hon är ensam, brukade han resonera. Man kompromissar för mycket om man ska ta hänsyn till någon annan hela tiden. Man blir icke en hel människa. Man splittrar sig. Därför väntar jag med att söka en kvinna. Jag vill bli färdig först.

Ibland brukade han pröva denna teori på någon meddelsam passagerare, men han fick oftast mycket svävande svar.

På dessa söndagspromenader funderade han mycket över livet och han använde ofta sig själv och sin ensamhet som utgångspunkt. Han var ingen grubblare direkt, men han längtade efter att kunna tränga djupare in i tillvarons hemligheter än vad han hittills hade förmått.

Han önskade att han skulle kunna bryta genom den där omöjliga väggen, som stängde ute ljuset och förklaringen på den andra sidan – om den nu fanns. Men han tyckte att han bara rörde sig på ytan och återupprepade sina gamla tankar utan att komma någon vart.

Man kanske måste gå Gud till mötes och hjälpa till själv mycket mer, tänkte han. Erbjuda sin hjälp liksom.

Han blickade upp i himlen mellan trädstammarna. Han tyckte plötsligt att träden var höga svampar och att han själv var en liten insekt som rörde sig långt därnere.

– Här går jag som en liten myra under de höga träden, sade han. Men vad tycker myran själv är litet? Vem är mindre än myran?

Vem är minst och vem är störst? Finns det något större än Gud? Gud kanske är en myra. Gud behöver inte vara stor.

Det fanns en annan sak som Elof Andersson funderade över. Och det var huruvida han kom från ett annat liv långt bort i tiden och om ett annat liv väntade på honom längre fram. Denna fråga avstod han dock ännu så länge att grubbla djupare över. Han ville låta den vara, han sparade på den tills han var redo. Han ville inte besudla den med för mycket banala spekulationer.

Elof Andersson tolererade alltså sin frivilliga ensamhet. Han tyckte inte att det fanns något märkvärdigt i den. Hans liv var körningarna, måltiderna i förortstvåan och de kontemplativa söndagspromenaderna som höll hans själ vid liv. Ett par kvinnor hade han känt i sin ungdom; det blev inte mer.

Han började nu närma sig de femtio och hans otålighet stegrades över att aldrig få ett tecken eller den minsta hjälp till insikt. Ofta kunde han förnimma en växande skräck över att han aldrig skulle få något svar, utan att hans liv bara var ett skvalp på ytan utan styrning. Någon hade kanske lurat honom – eller kanske hade han lurat sig själv under alla dessa år.

Elof Andersson stannade och såg eftertänksamt ner på sina sura promenadskor.

Om jag satte mej här i skogen, tänkte han. Om jag satte mej ganska långt in så att ingen såg mej från stigen och bara somnade in, så undrar jag hur lång tid det skulle ta innan någon hittade mej. Räven skulle väl gå på mej och några kråkor och myror. Efter en tid skulle det stå en notis i tidningen: Inga tecken på yttre våld utesluter misstanken om ett brott. Elof Andersson hade inga anhöriga i livet.

En stor droppe föll plötsligt i hans ena öga och bländade honom några sekunder. När han åter såg upp, satt en vit duva i den mörkgröna mossan framför honom. Den satt stilla och betraktade honom med ögon som blodröda rubiner. Elof Andersson förhöll sig orörlig. Han andades knappast. Han bara stirrade på duvan och duvan stirrade tillbaka. Elof Anderssons hjärta började bulta och svetten sipprade fram i hans handflator. Duvan skrockade lite.

Solljuset strilade in mellan träden och brände i hans nacke. Det lyste och skimrade i den bländvita fågelskruden. Duvan satt alldeles stilla i mossan och betraktade taxichaufför Elof Andersson från Tensta. Det vara bara en meter mellan dem. Duvan lade huvudet på sned och skrockade igen.

– Vad är det den försöker säga? viskade Elof Andersson.

Han tog ett varsamt steg baklänges. Han gick så lätt han kunde för att inte skrämmas. Duvan började vagga efter honom. Elof Andersson stannade villrådigt. Duvan stannade också och blinkade.

– Vad vill du? viskade Elof Andersson. Varifrån kommer du?

Han såg sig runt. Skogen hade förvandlats. Det var som om den genomströmmades av ett starkt vitt sjungande ljus som brände genom hela Elof Anderssons tvehågsenhet och tvivel denna vidunderliga solgröna söndagsmorgon i maj.

Han böjde sig ner och sträckte ut handen mot fågeln. Den vita duvan gick lugnt fram mot honom och klev sedan upp i hans hand med ett gungande litet kluckande. De små klorna grep hårt kring hans fingrar och när han reste sig upp, satt duvan kvar.

Elof Andersson gick den återstående halva milen mycket långsamt med duvan på sin hand. I skogsbrynet vid parkeringsplatsen försökte han placera duvan i en buske. Hon måste få chansen att flyga tillbaka dit hon hörde. Vid tanken kände han ett slags egendomlig smärta. Men duvan höll sig krampaktigt kvar i hans fingrar. När han satte sig i bilen, flaxade duvan upp på hans axel. Efter en stund klev den närmre hans kind och kuttrade i hans öra. Elof Anderssons hjärtklappning satt i under hela hemfärden.

– Vem har sänt dej? sade han högt ett par gånger. Varför kom du just till mej?

Han tog hissen fem trappor och lyckades undgå grannarna, där han kom gående med sin vita duva på axeln. Han gick in i lägenheten och placerade fågeln bland blomkrukorna i fönstret. Sedan gick han ut i köket och satte sig vid köksbordet. Han hade svårt att tänka i alternativ. Jag måste ringa till polisen, tänkte han bara. Men jag väntar till i morgon. Jag undrar om de efterlyser henne i tidningen.

– Tänk om det är en helig fågel, sade Elof Andersson högt. De kanske talar om den på TV-nyheterna.

Han stekte upp lite köttbullar och kokt potatis. Han spolade vatten i en äggkopp och satte den på bordet. När han vände sig om, satt duvan på spisen.

– Vad ska du ha, lilla duva? sade Elof Andersson och tittade i sin tomma brödburk.

Duvan lade huvudet på sned och skrockade. Sedan flög hon bort till köksbordet och började picka i sig av köttbullarna.

Då skrattade Elof Andersson och det var ett lyckligt skratt.

På kvällen slog han på TV-nyheterna under stark nervositet. Då man kommit till väderleken utan att något sagts om den försvunna fågeln, drog Elof Andersson en djup suck av lättnad.

Dagen därpå ringde han till polisen och anmälde sitt fynd. Han avslutade arbetet mycket tidigt denna eftermiddag och körde ut till sin promenadskog, där han gick runt i ett par timmar och satte upp lappar.

Under hela den följande veckan väntade han rastlöst på telefon. Men ingen hörde av sig, så när som på en yrkeskollega och någon från elverket.

Då gick Elof Andersson till zoologiska affären och köpte en ljusblå fågelbur med en gunga, en spegel och ett fågelbad. Han tog hem den och satte den i fönstret. Men duvan, som han hade döpt till Magdalena, vägrade att gå in. Hon höll Elof Andersson sällskap i allt som han företog sig i lägenheten. Till och med när han badade brukade hon sitta på spegelhyllan i badrummet och kuttra.

Elof Andersson började ta allt kortare körpass. Nu när han hade någon hemma som väntade på honom, tyckte han sig inte ha någon anledning att köra kväll också. Han for hem till lunch och åt med duvan och kom hem vid fyratiden på eftermiddagen. Han brukade göra en lång kvällspromenad med fågeln på axeln och väckte givetvis en viss uppmärksamhet i grannskapet.

Ibland brukade barnen i huset ringa på dörren och be att få komma in och titta på Magdalena, som satt orörlig och blinkade, då de försiktigt strök hennes vita skrud.

Hon var som en drottning, tyckte Elof Andersson.

– När jag ser dig, Magdalena, tror jag att underverkens tid icke är förbi, sade han till sin vita duva.

Magdalena kuttrade och klev upp på hans axel. Elof Andersson ställde