Evigheten är en mycket lång tid

By Totte Jonsson

Norminas stora skräck är att bli gammal och sjuk. När hon erbjuds en möjlighet att undvika ålderdom och död genom att låta överföra sitt medvetande till en konstgjord kropp, tar hon därför chansen, trots att hennes bästa vän Valeria inte får samma möjlighet. Normina lockas för mycket av det eviga livet för att avstå, även om hon därmed sviker ett heligt löfte de gett varandra: Att alltid stå vid varandras sida – hela livet.

I den hemlighetsfulla Kolonin, som gömmer sig för resten av världen bakom en elektronisk signalbarriär, lever Eva och Adam som längtar efter att få tillstånd att bli föräldrar. Eva är präst i en församling som utövar sin tro på en Skapare och hoppet om ett evigt liv efter döden. Adam är tekniker och arbetar med underhåll av signalbarriären.

Någon i Evas församling sprider en myt om en stad någonstans utanför kolonin där människor sägs leva i evighet. Myndigheterna anar ett hot mot säkerheten och gemenskapen i kolonin och kräver att hon avslöjar vem det är. I gengäld skall de få tillåtelse att skaffa det hett efterlängtade barnet. Men då måste Eva svika sitt förtroende som församlingsledare.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 28, 2022
• ISBN: 9789180570794

Totte Jonsson

Totte Jonsson föddes 1958 i den lilla hälsingebyn Viken utanför Alfta, men är numera bosatt i Gävle. Till vardags arbetar han som lärare vid Högskolan i Gävle där han undervisar i digitala verktyg för visualisering av samhällsbyggnadsprojekt. Författandet kretsar ofta kring samhällsaktuella ämnen såsom AI, DNA-manipulation med mera.

Book preview

DEL 1

FÖRMÄNNISKORNA

Måste också jag dö? Bli lika livlös som Enkidu? Hur skall jag kunna bära denna sorg som gnager i mitt hjärta, denna fruktan för döden som rastlöst driver mig framåt? Kunde jag bara finna denna enda som gudarna gjorde odödliga, då kunde jag fråga hur döden skall övervinnas.

Gilgamesheposet

KAPITEL 1

12 ÅR SEDAN

Normina bredde ut sina vingar och lät sig sakta sjunka ner mot brofästet där hon tänkte ta plats på en stålbalk för att vila en stund. Hon hade varit i luften ganska länge nu och musklerna som höll vingarna utbredda började kännas ansträngda. Hon log inom sig själv. Att flyga i en duvas kropp var en mycket annorlunda upplevelse. Det här var första gången och hon tänkte att det nog säkert skulle bli flera gånger efter det här. En duva; det var nästan irriterande att hon inte gjort det förut; låtit sig överföras till en duvas kropp. Det var ju redan länge sedan avatarcentret lanserat möjligheten, men det hade liksom aldrig blivit av och Normina hade väl också varit lite skeptisk till tanken. Kanske berodde det på att det var så stor skillnad på en duvas kropp och en människas kropp. Det krävdes en hel del »omskolning« av hjärnan för att hon på ett helt igenom äkta sätt skulle kunna uppleva duvans kropp som sin egen. Det motoriska systemet måste manipuleras till att acceptera att det som vanligtvis var hennes armar, nu i stället skulle fungera som vingar. Benen var en betydligt enklare del; där behövdes inte så mycket nya kopplingar även om det tog ett tag att vänja sig vid de annorlunda signaler som duvans ben skickade till det perceptiva systemet i hennes hjärna.

Men när allt detta en gång var avklarat, det tog ungefär en halvtimme, så kände hon sig verkligen som en duva – eller åtminstone som hon kunde föreställa sig att en duva kände sig.

Att det sedan fanns en kostnad i form av en ganska jobbig avprogrammering av hjärnan för att kunna komma tillbaka till den egna kroppen igen, en historia på dryga halvtimmen det också, det var inget Normina ville grumla upplevelsen med just nu. Vem vill sitta och grubbla över notan när man avnjuter en god måltid på en restaurang? Nu när hon äntligen lyckats hitta något som faktiskt kändes nytt och ganska spännande. Det var verkligen på tiden.

Det var ju bara så synd att avatarcentret inte tillät längre vistelser i den främmande kroppen än en timme. Samtidigt kunde hon förstå det; det fanns nog en uppenbar risk att återgången till den egna kroppen skulle bli mycket svårare om man stannade längre. Hon kunde redan känna hur hennes förnimmelser och tankar började vänja sig vid att ha en duvas kropp att hantera istället för den vanliga människokroppen, och det till en grad att hon nästan börjat glömma bort hur hennes vanliga kropp kändes. Det var kusligt mitt i allt det spännande.

Hon satt kvar på brobalken i fem minuter innan hon tog sats för att flyga vidare. Det var dags att återvända till centret. Hon bredde ut sina vingar och startade upp i luften igen. Efter nära en timme med duvans kropp tyckte hon att hon började få ganska bra koll på starterna. Det hade i alla fall blivit gradvis mycket bättre under tiden.

Normina kände luften bära under vingarna igen och kunde rent av känna något som påminde om tillfredsställelse. Så här på slutet av turen skulle hon försöka njuta av det så mycket hon kunde. Hon höll ut vingarna; försökte sträcka ut dem lite mer än det egentligen gick som för att få extra bärkraft. Att glidflyga utan att behöva flaxa för att hålla höjd var helt enkelt underbart och Normina fick plötsligt en idé: nästa gång skulle hon testa att vara en trana. Då skulle hon kunna leta rätt på en termikblåsa, en osynlig »ballong« av varm uppåtstigande luft som hon kunde ligga och cirkla i för att helt utan ansträngning komma allt högre, så som hon sett Tranor göra ibland.

Hon hade kanske hundra meter kvar till landningsplatsen vid centret när en skugga plötsligt kom svepande bakifrån. Innan hon hann reagera fick hon ett kraftigt slag över ryggen så att hon tumlade runt i luften. Det kändes som att hon skulle störta rakt ner i marken, men med ett frenetiskt flaxande med vingarna lyckades hon räta upp sig igen. Hon såg uppåt mot himlen och fick syn på duvhöken som attackerat henne. Den svepte vidare i en vid båge uppåt och verkade göra sig redo för att anfalla henne på nytt. Normina vände blicken mot landningsplatsen men konstaterade snabbt att hon inte skulle hinna dit innan duvhöken var redo att slå henne på nytt. Hon tog sats och flög för allt hon var värd ner mot landningsplatsen och tryggheten, men hon förstod att hon skulle bli tvungen att göra upprepade plötsliga undanmanövrer för att komma undan duvhökens attacker.

Skuggan kom svepande igen men den här gången var Normina beredd. I precis rätt ögonblick kastade hon sig hastigt åt vänster. Duvhöken missade med en hårsmån men ena klon rispade tag i Norminas högra vinge och kastade henne brutalt framåt i en roterande rörelse som fick henne att för en stund tappa orienteringen. Hon andades häftigt och för ett ögonblick kändes paniken nära; som om hon verkligen var en duva på riktigt.

Förtvivlat sökte hon runt för att lokalisera landningsplatsen. När hon hittat den kom duvhöken tillbaka; den tänkte inte ge sig. Normina kastade sig hit och dit, vek ihop vingarna för att störtdyka och flaxade på nytt för att vinna höjd. Hon lyckades hålla undan men började bli trött.

Arvan – ge dig, tänkte hon frustrerat. Om det är du så räcker det nu – för det är väl du? En våg av skräckblandad irritation drog hastigt igenom Normina.

Duvhöken slog till igen men Normina kunde även denna gång vika undan i rätt ögonblick.

Det tog Normina dryga tio minuter av häftiga undanmanövrer och flera närkontakter med duvhökens klor, innan hon kom fram till landningsplatsen. Hon tog mark och kastade sig in under det skyddande taket och vidare in i avatarcentret. Väl inne stod hon en lång stund och flämtade och försökte återfå kontrollen över sig själv och andhämtningen. Efter en lång stund var hon redo att kliva in överföringskammaren för att återgå till sin normala kropp. Precis innan hon klev in i kammaren såg hon i ögonvrån duvhöken landa på en landningsplats intill.

Arvan? tänkte hon innan hon steg in och kammardörren stängdes bakom henne. Det här ska du få för.

Duvan slocknade. Återföringsprocessen startade. Under den följande halvtimmen upplevde Normina hur hennes människokropp gradvis på nytt tog plats i medvetandet. Vingarna förvandlades till armar; duvans ben blev hennes egna igen; i ansiktet försvann långsamt känslan av att ha en näbb och ersattes av den tvådelade förnimmelsen av en näsa och en mun. Kroppen blev tyngre. Det var en sällsam upplevelse och den var extra påtaglig den här gången eftersom skillnaderna mellan hennes vanliga kvinnokropp och duvan var så stora.

När det var klart vaknade hon upp till avatarfåtöljens stilla hummande när den sakta öppnade sig och släppte sitt grepp runt henne. Hon såg sig om och kände sig märkligt nog lite överraskad av att finna sig själv sitta hemma i lägenheten igen. Efter en stund reste hon sig mödosamt upp och konstaterade lite förbryllat att hon kände sig yrvaken och väldigt trött. Hon skakade på sina armar och ben och undrade om den fysiska ansträngningen från duvans äventyr med rovfågeln verkligen kunde föras vidare till hennes egen kropp på det här sättet. Hon skakade på huvudet – nej – det var fysiskt omöjligt.

Ändå var hon trött; nästan utpumpad.

Sakta gick hon fram till fönstret i salongen och såg ut över staden 173 våningar längre ner. Det verkade vara varmt ute. Luften var disig som den blir när det är varmt och fuktigt. Hon hade inte tänkt på att känna efter hur luften kändes när hon flög omkring som en duva. Hon hade varit alldeles för upptagen av känslan av själva flygningen. Ett kort ögonblick fick hon lust att ta hissen ner till marknivå och gå ut själv för att känna den fuktiga varma luften omkring sig, men hon slog undan tanken snabbt. Det var inte så ofta numera som Normina fann någon anledning att lämna byggnaden som hennes lägenhet fanns i. Det mesta fanns ju inom huset.

Hon vände sig precis in mot lägenheten för att gå till köket och laga till en kopp te när lägenheten meddelade att Arvan var på väg upp i hissen.

»Skall han släppas in?« frågade lägenheten på sitt stela formella sätt. Frågan irriterade alltid Normina. »Det borde du veta vid det här laget«, nästan fräste hon tillbaka, »han är alltid välkommen in.«Fast om hon skulle vara ärlig så var hon rätt irriterad på honom den här gången och en liten tanke om att faktiskt temporärt porta honom flög snabbt förbi i hennes medvetande.

Ett par minuter senare kom Arvan klivande in genom hennes entré.

»Arvan din galning – vad flög det i dig?« muttrade hon med en suck. »Du höll ju nästan på att ha ihjäl mig.«

Arvan stannade upp i hallen och såg förvånat på Normina utan att låta sig nedslås alltför mycket av Norminas buttra välkomnande. »Hej – jag ville bara att det skulle vara realistiskt«, sa han oförstående.

»Realistiskt?« frustade Normina och skakade ännu en gång på sina armar som om de inte ville vakna riktigt. »Och du gav dig inte heller – var du hungrig eller?«

Arvan skakade intensivt på huvudet och såg förebrående på henne. »Men Normina då – att äta sin bästa vän. Vad tror du om mig?«

»Du var en duvhök och du glömde visst bort dig … »

»Äsch«, vinkade Arvan. »Du överdriver.«

Sedan gick han med snabba steg bort till köksbordet, drog ut en stol och satte sig. Han lade armarna framför sig på bordet och såg sedan upp mot Normina.

»Jag ville bara att det skulle bli lite spännande. Nånting nytt.«

Normina betraktade Arvan länge under tystnad – så länge att Arvan till slut började skruva på sig och drog tillbaka armarna och lade dem i kors samtidigt som han lutade sig bakåt på stolen. »Det är väl inget fel med det? Va?« Arvan hade en liten ovana att lägga till ett extra, distinkt »Va?« när han ställt en fråga för att på det sättet på ett uppfordrande sätt kräva ett svar, helst i enlighet med det han väntade sig.

Normina fortsatte att titta på Arvan utan att säga något, men Arvan var van vid denna psykmetod, som Normina i sin tur hade för vana att använda när hon ville avkräva motparten en slags reträtt och tittade bara tillbaka på Normina en stund. »Vill inte du det då?« sa han sedan och fortsatte stirra tillbaka.

Normina suckade och släppte Arvan med blicken. »Jovisst – kanske det. Eller i varje fall intressant. Det vill vi väl alla. Men måste det bli farligt för det? Och förresten …« Normina gjorde en paus och gick och satte sig vid köksbordet mitt emot Arvan innan hon fortsatte. »Om du så gärna vill ha det lite farligt för att bli stimulerad kan du väl ta egna risker – inte riskera andras liv och hälsa.«

Arvan tog fram händerna igen och la dem på bordsskivan medan han gestikulerade återhållet. »Jag tycker i alla fall att du överdriver. Hur skulle det kunna bli någon risk för dig? Du satt ju här i din avatarfåtölj – hemma i din lägenhet, det var din avatar jag attackerade. För att göra det lite trovärdigt – vårt lilla äventyr – var det inte så vi sa? Va?«

Normina reste sig ur stolen men stod kvar vid bordet. »Jo, jag vet. Men jag blev faktiskt riktigt rädd. Nästan på riktigt rädd. Som om jag verkligen var den där duvan.«

Sedan vände hon sig om och gick mot serviceenheten i köket och började plocka med bestick och porslin. »Vill du ha en kopp te?«

»Visst«, ropade Arvan glatt tillbaka, lättad över att duvhöksdiskussionen verkade vara över.

»Men det är skapligt ändå«, fortsatte Normina medan hon ordnade med teet. »De blir bättre och bättre avatarerna. Det är som om man verkligen var där –i kroppen.«

»Vi kanske skall testa det nästa gång?« Arvans röst lät plötsligt nästan entusiastisk, vilket fick Normina att haja till. Det var länge sedan hon hade hört honom uppspelt över någonting. »Du vet«, fortsatte Arvan, »att överföra sig helt och hållet till avatarens kropp. Verkligen vara där. Föra över ditt eget medvetande. Det kunde kanske vara nåt. En nivå till liksom.«

Normina satte igång tekokaren. »Det skulle nog kunna bli onödigt spännande«, svarade hon sedan. »Och handen på hjärtat – hur stor skillnad skulle det egentligen göra – jag menar – vi har ju precis upplevt det själva hur realistiskt det var via avatarerna också?«

»Jo, men man vet aldrig Normina. Man vet aldrig – vi har ju inte riktigt prövat på det på riktigt. Vi vet ju inte hur det är att vara i en annan kropp – alltså vara där –i den. Inte bara uppleva det som om man var där, genom avatarernas sensorer, utan verkligen vara den kroppen på riktigt. Skulle inte det vara det optimala? Va?«

Normina kom tillbaka med en bricka med två rykande heta koppar te som hon ställde ner på bordet och satte sig. Hon såg på Arvan med en lätt bekymrad min. »Men det är ju att utsätta sig för onödiga risker – eller hur?«

Arvan såg inte riktigt ut att förstå.

»Jag menar … », fortsatte Normina. » … då kan ju faktiskt nånting riktigt allvarligt inträffa – med det som då verkligen är din egen kropp. Man kanske dör rent av, oåterkalleligt. Onödigt farligt om du frågar mig.«

»Sant«, nickade Arvan. »Tryggast med avatarer. Så är det ju. Men … tja …«

Normina såg bekymrat på Arvan men vågade inte fråga vad det sista »tja’et« egentligen betydde.

De sippade båda sakta och eftertänksamt på sitt te under en stunds tystnad.

»Ska vi åka ner till The Nut på plan 100 och ta ett glas.«, sa Normina plötsligt. »Vi kan behöva pigga upp oss lite.«

»Glas? – Ja varför inte?« svarade Arvan men utan att visa någon direkt entusiasm.

De svepte sina tekoppar och reste sig för att ta hissen ner till plan 100 och puben The Nut. Normina gned sig bekymrat på högerarmen som ömmade på ett märkligt sätt.

∞

KAPITEL 2

17 ÅR SEDAN

Adam stannade till med snöskotern och tog upp kikaren. Framför honom bredde den kritvita snövidden ut sig. Idag var det äntligen lite klart och soligt igen och det kändes fantastiskt befriande efter de senaste veckornas eviga gråväder med snöbyar, omväxlande lätta eller mer intensiva, men ständigt återkommande. Det frekventa snöandet hade lagt landskapet mjukt inbäddat i ett lager av fluffig nysnö ovanpå den kompakta och isiga gammelsnön.

Det tryckande molnlocket som legat över dem så länge fick alltid Adam på dåligt humör, men nu när solen öste sitt intensiva ljus över det vita täcket och fick det att gnistra, kunde Adam inte annat än att njuta. Det här var den bästa sortens väder; klarblå himmel; kallt, runt tio till femton minusgrader och mjuk härlig snö som målade hela världen vit.

Adam vände ansiktet mot solen och drog ett djupt andetag innan han satte kikaren mot ögonen för att spana bort mot horisonten. Det tog honom inte lång stund att hitta det han letade efter. Ute på en udde på andra sidan en isbelagd vik stack den upp, för tillfället inbäddad i nysnö, vilket Adam konstaterade var ett tydligt tecken på att den var ur funktion. Normalt skulle barriärantennens energi vara tillräckligt för att smälta bort snö, även om det var betydligt kallare än det var idag.

Han sänkte kikaren och stoppade ner den i sitt fodral och startade skotern igen. Innan han drog upp farten gjorde han ett kort anrop i radion. »Jag ser antennen – den verkar vara helt död – kall. Jag åker dit.«

Sedan gav han varv på skotern och susade iväg med nysnön sprutande efter sig.

Fem minuter senare saktade han ner och parkerade skotern intill antennen och hoppade av. Han pulsade i snön runt antennen ett par varv medan han försiktigt borstade av snön lite här och där. Sedan gick han fram till skotern och plockade fram en spade, som han sedan använde för att skotta bort snö vid antennens fot. Efter några avslutande borstningar med handskarna hittade han luckan som han behövde nå. Ett bekymrat uttryck svepte över Adams ansikte när han såg den halvt demolerade luckan. Någon hade brutit sig in i antennens kontrolldel genom att bryta upp luckan, vilket krävde ett avsevärt våld. Luckan var kraftig och det behövdes en mycket stor kraft för att lyckas bryta upp den.

Adam visste nästan inte om han skulle våga titta in bakom luckan. Han befarade det värsta. Om kontrollenheten var helt förstörd skulle han kanske inte kunna reparera den med de verktyg och reservdelar han hade med sig. Då skulle antennen vara inaktiv ännu en lång tid och det betydde att den här delen av barriären skulle förbli öppen säkert ända fram till kvällen – flera timmar till. Det skulle inte se bra ut i servicerapporten.

Men när han tittade in blev han lugnad. Det enda som verkade ha hänt var att ett par kablar slitits bort. Det skulle inte vara några problem att reparera.

Med ett par stillsamma hummanden reste han sig och gick tillbaka till skotern och hämtade verktyg. Några få minuter senare hördes ett svagt elektriskt brummande när anläggningen startade. Adam reste sig upp och borstade av snö från byxorna och ställde sig sedan och tittade upp mot antennen. Nöjt konstaterade han att den nysnö som täckt den, sakta redan börjat tina och droppa ner från stag och spröt.

Han gick tillbaka till skotern och tog på nytt upp radion för ett kort besked.

»Antennen är i drift igen. Barriären stängd.«

Sedan hoppade han upp på skotern och började återresan tillbaka hem.

Men medan skotern snabbt och stabilt arbetade sig fram över det snötäckta landskapet började hans tankar arbeta och förnöjsamheten över den lyckade reparationen klingade av.

Antennen var ju bevisligen saboterad. Vem hade gjort detta och varför? Vem hade intresse av att barriären läckte?

∞

KAPITEL 3

800 ÅR SEDAN

Den lilla flickan kom springande med snabba, korta steg på den solvarma trottoaren. Hennes lätta skor smattrade mot stenbeläggningen som kastanjetter i en snabb spansk dans. Det långa cendréfärgade håret fladdrade i fartvinden. Hon såg ut att ha mycket bråttom; så bråttom att hon glömde att se sig för och vek av ut över gatan vid ett övergångsställe utan att se att det inte var grönt. Tursamt nog var det inte så mycket trafik, eftersom lugnet efter lunchuppehållet ännu inte hunnit förbytas i eftermiddagsrusningen. Trots det, så blev en av bilarna tvungen att tvärbromsa för att inte köra på flickan. Den ensamme passageraren lät sidorutan gå ner och stack ut huvudet. »Normina«, skrek han. »Se dig för flicka lilla. Vi höll ju nästan på att köra på dig.«

Flickan stannade till och ropade tillbaka när hon kommit över vägen: »Äsch, Walter. Det gick ju bra, eller hur? Jag har bråttom.«

Mannen viftade uppgivet med handen. »Det är alldeles tydligt det. Bråttom har du jämt. Vad är det nu som du nästan inte hinner fram till? Du är bara tio år – du har hela livet framför dig.«

»Hinner inte förklara«, skrek Normina, vinkade nonchalant mot mannen och sprang vidare.

Orsaken till Norminas brådska hette Valeria. Kompisen – vännen Valeria. De hängde ihop nästan jämt – på fritiden vill säga. Problemet var att de inte gick i samma skola, så det mesta av dagen tvingades de tillbringa på varsitt håll. Det var bakgrunden till den vådliga språngmarsch som Normina just klarat av; brådskan hem för att som alltid koppla upp sig mot Valeria på hologramväggen. Rutinen var ömsesidig. Valeria företog varje eftermiddag samma springtur. Det fanns möjligen en skillnad: Valeria sprang ännu fortare, angelägen om att komma hem så att Normina inte skulle behöva vänta.

Ett par hundra meter från hemmet saktade Normina plötsligt in. Hon tittade snabbt på klockan som satt på köpcentrets tornspira och konstaterade att det ännu var någon minut kvar innan Valeria kunde väntas vara hemma. Intermezzot med bilen vid övergångsstället hade visserligen redan sinkat Normina lite, men inte tillräckligt mycket. Normina behövde inte skynda sig. Valeria väntar så gärna.

Det gjorde hon förstås. När Normina så småningom öppnade sin hologramvägg satt Valeria redan där. Hon sken upp när Normina äntligen dök upp.

»Vad gjorde ni på geografin idag?« undrade Valeria. Det var en gängse rutin det också, att förhöra varandra om hur skoldagen varit – åtminstone lite grand; inte för mycket.

»Rabblade huvudstäder«, suckade Normina och försökte låta lagom ointresserad.

»Vet du?«, svarade Valeria, »jag tror jag kan alla världens huvudstäder redan.«

»Jaha. Det var väl en världslig sak. Det är ju bara tjugosex stycken.« Som alltid när den här typen av diskussioner uppstod, riktade Normina omedvetet näsan lite uppåt.

»Vi förhör varandra. En stad, ett land var – vi turas om«, sa hon sedan. Valeria suckade oroat inför Norminas ständiga benägenhet att utmana henne, men gick förstås med på det.

»OK, vi gör väl det.«

När förhöret var över kunde de konstatera att det blev tretton lika.

Valeria lutade sig bakåt i sin stol och sänkte axlarna. Normina ryckte på sina. »Jag tyckte jag svarade snabbare än du i alla fall. Eller hur Valeria?«

»Visst«, svarade Valeria.

De blev tysta en stund och såg på varandra.

»Kan du gissa?« sa Normina plötsligt. »Jag höll nästan på att bli påkörd av en bil idag – när jag var på väg hem.«

Valeria spärrade upp ögonen. »Va?«

»Jag hade så bråttom – jag glömde att se efter att det var grönt vid ett övergångsställe. Det var det visst inte …«

»Oj.«

»Men bilen såg mig komma förstås så den stannade. Men vet du vad som var så kul?«

Valeria såg med stigande förväntan på Normina. »Vaddå?«

»Det var Walter, du vet, gubben högst upp, som åkte med den. Han tittade ut genom rutan och skrek åt mig.«

Valeria såg förskräckt ut. »Var han jättearg?«

»Om – ursinnig.« Normina reste sig och gick fram mot hologramväggen, som för att komma närmare Valeria och sa med ödesmättad röst: »Han hötte med näven och skrek att jag skulle vara glad, som kom undan med livet i behåll.«

»Blev du rädd?« Valeria lutade sig fram i stolen och såg med stora ögon på Normina.

»Äsch vaddå för? Bilen bromsade ju. Walter är ofarlig – han skriker mest bara.«

Valeria fnissade upphetsat. »Typiskt Walter. Vilken tur att det var han som åkte i bilen. Tänk om det varit nån annan – nån riktig surgubbe?«

Normina skrattade. »Då kanske han hade skällt på bilen istället – för att den inte bara körde vidare, för att lära mig en läxa liksom…«

»Hu«, utbrast Valeria, »sådana bilar vill vi inte ha. Som lyder sånt, menar jag.«

»Vem vet«, sa Normina och putsade nonchalant på tröjärmarna. »Bilarna kanske blir som de gamla hästarna vi läste om på historielektionen förra veckan. De lyder sin herre utan att tveka.«

»Ja«, sa Valeria med en dramatisk ton. »Ända in i döden.«

»Mm«, funderade Normina. »Fast jag undrar om bilar kan dö?«

»Vem vet? I en framtida värld kanske bilarna inte bara kör själva, de kanske tänker också. Funderar och så … på en massa saker.«

»Ja-a«. Nu började fantasivärlden vakna hos dem båda; Normina fortsatte måla upp framtidsbilden. »En dag kanske bilarna börjar prata med varandra. Skickar meddelande till varandra.«

»Utan att vi vet om det«, spekulerade Valeria med återhållen andning. »De kanske smider planer.«

»På att ta över världen. Vem vet vad en tänkande bil vill göra?«

»Och så börjar de kidnappa människorna.«

»Ja, kör iväg med dem nånstans så att de inte kan ta sig hem igen.«

»Till en soptipp. En människosoptipp.«

»Nej, nej«, viftade Normina som visste nåt ännu värre. »Upp till nordpolen. Där det bara är is och snö och kallt. Där fryser människorna ihjäl och då kan de inte komma tillbaka. Sedan kan bilarna ha hela världen för sig själv resten av … livet.«

»Hi, hi«, fnissade Valeria. »Hela bil-livet. Undrar hur långt ett sådant liv är. Då i framtiden.«

»Undrar om bilarna blir rädda för att dö då?«

Samtalet tystnade plötsligt medan de satt och såg allvarligt på varandra.

Valeria drog efter andan och spände blicken i Normina. »Är du rädd för att dö?«

»Inte särskilt«, svarade Normina och ryckte på axlarna och satte händerna i sidorna och lät blicken glida en aning åt sidan.

Valeria funderade en stund. »Jag tror jag är det. Det är otäckt. Att veta att vi skall dö liksom. Att det verkligen kommer att hända.«

Normina stod kvar vid hologramväggen och såg ut att fundera på något, innan hon hastigt vände sig om och gick och satte sig i sin stol. »Det här var tråkigt att prata om tycker jag?«

De blev tysta en stund igen.

»Vet du? Vi borde svära en ed för varandra«, sa Valeria plötsligt och såg så där dramatiskt glad ut som hon gjorde när hon kommit på något riktigt fantasieggande och spännande.

»En helig ed – något som vi aldrig får bryta«, fyllde Normina i och sken upp.

»Vi måste komma på hur vi skall göra bara. Det måste vara på riktigt. Det måste vara speciellt. Få se … ». Valeria strök sig på hakan.

»Vi måste göra nån slags ceremoni«, sa Normina och såg allvarlig ut. Hon funderade en stund innan hon fortsatte. »Vi måste ta varandras händer – på riktigt.«

»Men hur skall vi göra det?«

»Precis problemet«, nickade Normina allvarsamt. »Vi kan ju inte sitta så här, bakom varsin fjärrvägg. Vi måste smita iväg nånstans där vi kan träffas på riktigt.«

»Törs vi det?« Valeria skruvade på sig oroligt i stolen.

»Vi måste«, sa Normina med djup helighet i rösten. »Annars är det ingen helig ed. Annars betyder den inget. Det måste vara farligt.«

De blev tysta en kort stund medan de funderade på ett bra ställe att träffas på. Plötsligt sken Normina upp. »Jag vet ett perfekt ställe«, sa hon med stolthet i rösten.

»Var då?«

»Kärleksklippan förstås. Vet du var den ligger?«

Valeria nickade. »Javisst. Där älskande par ritar in sina bomärken i klipporna med laserbrännare och lovar varandra evig trohet.«

»Precis«, bekräftade Normina. »Och så blir märket kvar i stenen i evighet. Jag vet en perfekt grej som vi kan göra. Det kommer nog att göra lite ont. Det måste göra ont. Annars blir det ingen riktig ed. Annars gills den inte. Eller hur?«

»Vad ska vi göra?« undrade Valeria med stigande oro i rösten.

»Jag snor med mig mina föräldrars laserbrännare så ses vi vid kärleksklippan om en timme.«

»Jag vet inte …« Valerias röst svajade.

»Kom igen nu Valeria. Vår vänskap kräver det.«

Valeria bet ihop. Hon ville inte visa Normina hur ont det gjorde. Normina visade inga tecken på smärta, så det skulle inte hon göra heller.

Lasernålen arbetade sig igenom Norminas högra hand och trängde sedan vidare in genom Valerias hand som var placerad rakt under Norminas. Det gjorde fruktansvärt ont under de sekunder som operationen tog innan strålen tagit sig igenom bådas händer och istället börjat bränna ett litet märke på den underliggande klippan. Normina stängde snabbt av lasern men båda höll kvar sina händer på klippan. Det blödde sakta ur de mikroskopiska hål som lasern gjort i deras händer. Blodet från dem båda blandades innan det sakta rann ner på klippan.

»Nu läser vi eden«, sa Normina högtidligt. Valeria nickade till samförstånd, samtidigt som hon så omärkligt som möjligt torkade bort en droppe svett från pannan. Sedan rabblade Normina upp en ed med mässande ton som Valeria fick säga efter: »Vid detta eviga märke på klippan som nu bränts in med vårt gemensamma blod, svär vi, Valeria och Normina, att alltid stå vid varandras sida, att aldrig svika varandra, att alltid vara tillsammans och alltid göra allt viktigt i livet tillsammans. Nu och i evighet, så länge denna klippa står på jorden.«

Sedan tog de bort sina händer och betraktade spänt det lilla märke som lasern bränt i klippan och som nu tillsammans med blodet som runnit ner, formade ett svagt rött och svart märke, som om en liten tatuering gjorts på klippan.

De båda tioåringarna såg på varandra under tystnad. Valerias ögon lyste av stolt glädje.

»Tillsammans mot evigheten«, sa de samtidigt och skrattade. De skulle aldrig dö.

∞

KAPITEL 4

790 ÅR SEDAN

Jag går ut.« Det var allt Normina sa när hon som vanligt gick hemifrån. Sedan slängde hon en kort blick på mamma som satt kvar i soffan med hängande huvud utan att svara. Normina suckade uppgivet och öppnade ytterdörren och försvann ut.

Redan på vägen mellan ytterdörren och hissen genomförde hon en krävande omvandlingsprocess. Målmedvetet tvingade hon bort den tystlåtna nedstämdhet som härskade över henne medan hon var hemma, och lika målmedvetet arbetade hon sedan upp en känsla av livsglädje och frihet.

I hissen kontaktade hon Valeria. »Hej. Var är du?«

Valeria svarade: »Hemma. Är du på väg?«

»Ja. Jag kommer om tjugo minuter ungefär. Möt mig utanför.«

»Utanför? Ska du inte komma in?«

»Nej – jag vill gå ut. Jag vill bli berusad – supa mig full.«

Valeria nickade bekymrat. »Jaha. Är det en sån dag. OK – vi ses utanför då – om tjugo minuter.«

Normina log matt. »Bra.«

Valeria blinkade tillbaka och höll samtidigt upp sin högra hand med ovansidan vänd mot Normina så att det röda märket syntes; en gest som betydde: »Alltid tillsammans.«

Nästan exakt tjugo minuter senare anlände Normina. Valeria fanns givetvis redan på plats. Hon hade förmodligen tagit sig ner genast efter samtalet med Normina, fastän hennes hisstur knappast tog mer än fem minuter inklusive att sätta på sig ytterkläder.

»Vart ska vi gå?« undrade Valeria och såg förväntansfullt på Normina.

»Vart som helst. Närmaste pub.«

De gick. Puben »All Inn« låg tio minuters promenad bort och det var alltid dit de gick så frågan var egentligen