Vad då då? När då då?: Fantasifulla legender

By Julia Ellen

Boken består av tre delar, de tre olika kvinnornas liv utspelar sig i skilda århundraden.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jun 30, 2022
• ISBN: 9789180571012

Julia Ellen

Julia Ellen är en välutbildad kvinna som har lång livserfarenhet, stor igenkänningsförmåga som ser realistiskt men fantasifullt på kvinnors levnadsöden.

Book preview

Till

Katarina, Eva och Josefin

Kajsa, Malin och Carolin

Mona, Maggan och Annlie

Ulrika, Maria och Inger

Annika, Miriam och Ranja

Anna, Helen och Jessica

Cecilia, Monica och Pernilla

Ebba, Linda och Bisan

Carola, Tanja och Ingrid

Cinda, Natasja och Bettina

Åsa, Karin och Gunhild

Johanna, Emma och Anita

Barbro, Gudrun och Gunvor

Alejandra, Susanne och Sandra

Lisa, Silvia och Manuela

Maja, Angela och Terese

Lotta, Kerstin och Pia

Iris, Adina och Alice

Anita, Birgitta och Ulla-Britt

Innehållsförteckning

DEL 1 MINIDA

Kapitel ETT

Kapitel TVÅ

Kapitel TRE

Kapitel FYRA

Kapitel FEM

Kapitel SEX

Kapitel SJU

Kapitel ÅTTA

Kapitel NIO

DEL 2 EVA

Kapitel ETT

Kapitel TVÅ

Kapitel TRE

Kapitel FYRA

Kapitel FEM

Kapitel SEX

Kapitel SJU

Kapitel ÅTTA

Kapitel NIO

DEL 3 PRINSSESSAN SARAI

Kapitel ETT

Kapitel TVÅ

Kapitel TRE

Kapitel FYRA

Kapitel FEM

Kapitel SEX

Kapitel SJU

Kapitel ÅTTA

Kapitel NIO

Kapitel TIO

Kapitel ELVA

Kapitel TOLV

SLUTORD

DEL 1

MINIDA

ETT

När Minina föddes hade hennes mamma krupit upp ur vattnet till en grotta nära stranden. Solen lyste stark på det glittrande vattnet i viken och värmen var nästan outhärdlig på land. Men av rädsla för den stora slemmiga vattenålen, som lätt kunde kväva en annan varelse, och för krabbornas hårda klor som anföll när som helst hade hon tagit sig upp på land. Hon visste sedan tidigare hur svag och maktlös hon kände sig i vattnet när hon skulle föda. Så långt sanden var våt kröp hon, sedan gick hon på sina något krumma ben till närmaste grotta, där hon lade sig ner för attt föda sitt barn.

Två äldre mammor var hos henne där hon låg i skuggan. I grottan var det inte fullt så hett, men de äldre kvinnorna bar vatten till henne från havet i tomma krabbskal för att lindra hennes smärta. Men trots att hon tre gånger tidigare fött barn, ville havsvattnet hela tiden komma ut genom ögonen när det gjorde som mest ont.

Hon hade i förväg gjort iordning en bädd åt sig av torkat sjögräs, av den sorten som man inte kunde äta. Och när den lilla dottern var född och navelsträngen avbiten av en är de äldre kvinnorna, lades hon genast till moderns bröst att dia.

Männen i gruppen hade under tiden plockat ostron och krabbor. Nu kom de med den färska maten inlindad i gröna ätliga blad. Det var deras hyllning till den nyblivna modern. Hon var efter födseln av dottern den främsta kvinnan i gruppen. Det förblev hon tills någon annan gjorde anspråk på hedern genom att föda ett nytt barn till stammen.

Medlemmarnas antal hade under de senaste åren snabbt minskat. Efter ofattbart lång tid med sol, sol och åter sol och en allt förstörande torka, hade det periodvis under några år allt oftare blåst upp till förfärliga stormar. Det hände då och då att havet steg upp i stora vågor som störtade sig in över stranden. Dessa stormbyar kunde komma ganska plötsligt och skölja med sig ut i havet alla som låg och sov i grottorna närmast stranden. De var visserligen vana vid vattnet och tillbringade hela dagarna i havet, men de kunde inte andas under vattnet utan var tvungna att gå upp till ytan ganska ofta för att hämta luft. I de vilda vågorna med skyfall från himlen drogs de snart långt ut till havs för att aldrig återkomma.

De senaste åren hade därför gruppens medlemmar sökt sig allt längre upp i bergen till nya grottor. De flesta dagarna sken solen lika skarp och mördande som förut. Alla tog sig därför ner till vattnet så fort solljuset och värmen väckte dem.

En dag gammal bars Minida därför till havet i sin mammas armar. Där plaskade hon och simmade runt som hon förut gjort i sin mammas mage. Hon crawlade nästan som en hund och var lika mycket under vattnet som ovanför. Ögonen höll hon stängda mot ljuset och inte hade hon förstått även om hon kunnat se farorna i havet. Hennes mamma följde henne långa stunder under vattnet men måste oftare upp för att hämta luft. Det gällde att passa på så att Minida inte blev uppäten av någon haj som förirrat sig nära stranden, eller att den slemmiga vattenålen blev för närgången.

När Minida blev hungrig drogs hon som av en osynlig tråd tillbaka till mammans bröst. Mamman satte sig på en liten klippa som stack upp ur havet och Minida åt så länge hon orkade. Sedan fortsatte hon hela dagen att tumla runt i havet.

Minida var slät och len i det bruna skinnet. Det hände ibland att barn föddes med en massa hår på kroppen, särskilt pojkar. Det var inte så bra när man skulle simma och ansågs inte lika fint. Två av Minidas bröder var ludna men den tredje var slät. Hennes hår var också brunt och rakt. Hennes mamma hade också brunt hår. När hon dök upp ur havet för att hämta andan flöt det som långt sjögräs runt hennes huvud. När de simmade under vattnet kunde Minida lätt få tag på mamman genom att gripa tag i hennes hår.

Tiden gick och Minida tillbringade alla dygnets ljusa timmar i havet. Hon lärde sig snabbt att undvika havets faror och kunde dagen lång leka och simma ikapp med de andra ungarna i gruppen. När de blev hungriga fångade de krabbor och musslor. Med en rundslipad sten krossade de skalen och sörplade i sig innehållet. De plockade också alger och sjögräs som de åt. En del torkade de till underlag i sina grottor.

Sedan regnen börjat komma fanns det också en del ätliga blad på land att plocka. I en del träd hängde stora orangefärgade frukter med en främmande söt och saftig smak. Förut hade det varit en lyx med färskvatten, men nu fanns det ofta samlat i fördjupningar efter regnen och man måste inte längre dricka havsvatten eller samla dagg.

Minida lärde sig också att förstå de vuxnas språk. Det bestod av enstaka ord, rörelser och tecken. Hon visste att när mamma rynkade ögonbrynen där hon sam i vattnet, var hon missnöjd och det var bäst att inte simma längre ut. När hon ville fråga om Minida var hungrig höjde hon ögonbrynen och lyfte brösten med händerna. Mamma log hela tiden när Minida eller hennes syskon diade, men hon skrek också när fara hotade. När hon ville varna Minida för vattenålen sa hon ooorrrm, precis som det lät när någon tog för hårt om halsen. Man hade också ord för fisk, fågel, regn, sol, vind och jord.

Mammorna satt oftast tillsammans på kvällen och ammade sina barn och tjattrade och berätttade för varanda och skröt över sina barn. Papporna satt mest tillsammans i någon annan grotta. Innan mörkret föll och ingen lägre kunde se deras gester och tecken, hann de berätta om saker de sett när de gjort upptäcktsfärder inåt land eller när de dödat en stor fisk med en sten.

Männen var aldrig hela dagen i vattnet. De simmade inte så bra som kvinnor och barn eftersom de hade mycket mera hår på kroppen. I stället satt de i någon grottöppning eller under ett litet träd i skuggan mest hela dagen, när de inte uppvaktade kvinnorna eller försökte träffa prick på trädet med runda stenar. Ibland måste de förstås fiska eller träffa någon fågel. Det dög ju inte att komma tomhänt till en kvinna som uppvaktades.

För alldeles förfärligt länge sedan bodde de apor, som sedan skulle utvecklas till människor, inåt land. Långt från havet, långt in i Afrika. De levde i och under träden och åt frukter och växter och satt liksom mitt i skafferiet.

Men så började det regna mer och mer sällan. Det kunde gå flera år mellan regnen och träden och grönskan började vissna. En del apor drog sig då uppåt de höga bergen för att överleva, liksom många andra djur. Andra arter vandrade mot floderna där det ännu var grönt och man kunde finna något att äta.