När orden inte räcker till: boken om Lars

By Staffan Nordstrand and Mattias Knave

Lars är spänd inför sin första dag i skolan. Men ingenting blir som han tänkt sig. Att läsa, skriva och räkna är svårt, och inte blir det lättare av att klasskamraterna retas. Lars entusiasm övergår snabbt i både uppgivenhet och frustration. Han får anmärkningar för sen ankomst, om han ens går dit över huvud taget. Han hamnar ständigt i bråk. Skolledningen vet inte vad de ska ta sig till. Hur gör man med ett sådant hopplöst barn?

Snart fylls Lars dagar med cykelstölder, tjuvåkning på tåg, snatterier och annat som drar till sig både polisens och socialtjänstens uppmärksamhet. Han placeras först i fosterhem och sedan på ett hem för missanpassade pojkar där övergreppen haglar. Men när allt är som allra mörkast får han kontakt med en lärare som ser möjligheter där andra bara sett svagheter, och när han sedan träffar sin första stora kärlek vänder allt.

"När orden inte räcker till – boken om Lars" är en stark och sann berättelse om en mobbad och missförstådd pojke som trots alla motgångar lyckas hitta sin egen väg och nå framgångar som ingen hade kunnat tro.

Staffan Nordstrand är en svensk entreprenör och författare. Han har gett ut ett tiotal romaner, som alla har verklighetsanknytning, och ”När orden inte räcker till" bygger på hans egna erfarenheter från uppväxten. Under våren 2022 har Staffan uppmärksammats för sin långa resa genom Sverige med en åkgräsklippare i syfte att "ge dyslexin en högre röst och ett bredare ansikte".

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 14, 2022
• ISBN: 9789180005524

Book preview

1

HÖSTMORGONEN HÅLLER PÅ ATT ta över och skuffar undan sommarsolen en bit mot söder så att morgonsolens strimma kommer in i Lars rum i en vinkel som får den att nå hans ögon och väcker honom ur hans djupa sömn.

Lars hade svårt att somna kvällen innan. Sent in på natten satt han på mattan vid sidan av sängen tillsammans med Sickan, familjens schäferhund, som med sina tio människoår och sin stora käft kan äta upp en full skål med bitsocker på bara någon minut. Lars är sju år, ska fylla åtta i oktober. Kompisarna kallar honom ibland för Spetsnäsan för han har en hög, smal och spetsig näsa. Hemma kallas han för Lintott eftersom han är alldeles vit på skallen. Han är lite solbränd efter sommaren, förutom i armvecken, knävecken, i nacken och vid ryggslutet. De ställena får inte solen komma åt, säger hans mamma. Orsaken är eksem som ständigt kliar och blöder så fort Lars försöker göra något åt klådan med naglarna. Han tycker att det är lite skämmigt med eksemen, och försöker på olika sätt dölja dem för sina kompisar.

Sickan tar alla chanser att vara nära Lars, framför allt om Lars har någonting ätbart på sig. Under den tidiga morgonen när bara Lars var uppe passade han på att gå ned i köket, öppna ett av köksskåpen och stoppa ned händerna i kakburken med mandelkakor och dela dem med Sickan samtidigt som han berättade för henne att hon från och med nästa dag måste vara ensam mestadels framöver, då han börjar i skolan. Sickan tittade som vanligt på Lars med sina stora, bruna ögon och såg ut som om hon förstod att han menade allvar. När Lars fortsatte berätta för henne hur kul det skulle bli att få nya kompisar och slippa Bengan, Lalle och Erik med halva benet, och sa till henne att hon också skulle få nya kompisar, viftade hon gillande på svansen.

Nu är Lars uppe ur sängen, och på Ringvägen 26 i Enebyberg börjar även de andra i huset att vakna. Lars skyndar sig till trappan som från övervåningen med tre sovrum och ett badrum leder ned till hallen och köket. Där nere sätter han sig på första steget när mamma Gärda kommer efter och förbi honom från övervåningen för att gå in i köket och ordna med en grötfrukost till honom och hans bror Erik, som fortfarande sover.

Erik, som är tuffare och två år äldre än Lars, har redan gått två år i Enebybergs skola. Han har cykel, precis som alla sina kompisar. Det har inte Lars. Erik är aldrig sen att följa med kompisarna på en snabb cykeltur så att Lars inte ska kunna hänga på. De vill inte ha småglin med sig. Lars vill ändå alltid vara med sin bror och de större killarna.

Lars är spänd inför sin första skoldag. Han tror att den kommer bli händelserik. Hans mamma ska följa honom de nästan tre kilometerna till skolan belägen i ett litet vitt hus på Enebybergs idrottsplats. Dagen till ära har Lars fått ärva Eriks byxor, som redan långt tidigare var ett par byxor som morfar eller någon annan vuxen hade och som syddes om av pojkarnas mormor på grund av det fina tyget. De slitna delarna klipptes bort och byxorna krympte i storlek. Lars skjorta syddes också av hans mormor. Lars kan se henne framför sig än, där hon sitter i ett av burspråken i huset där symaskinen alltid stod uppställd på ett sybord tillsammans med tygtrasor som skulle bli till framtida kläder. Skjortan som Lars nu bär var tidigare en turkos skjorta i vuxenstorlek och mormor fick tyget att räcka till två stycken mindre, en till Lars och en till Erik. Skorna som Lars har på sig har hans mamma Gärda köpt begagnade i en butik som kyrkan driver i en källarlokal i Stockholm, nära kvarteret där hon jobbar. De är lite stora men får fungera som finskor den här dagen. Det är bra för fötterna att de är stora, brukar mamma bestämt hävda. När det blir kallt kan man ha en extra socka i dem.

Lars pappa är inte en del av familjen längre. Föräldrarna skilde sig när Lars var drygt ett år gammal och sedan dess har han bara träffat sin pappa en eller två gånger. När Lars var yngre brukade hans mamma säga att han var dum och ofta slog Lars och Erik. Han slog er så mycket att jag blev rädd, så jag var tvungen att skilja mig från honom. Att pappan hade polio och tappade humöret på grund av att han inte kunde hantera värken kom fram först långt senare.

Med kakor och gröt i magen och färdigklädd lämnar Lars köket tillsammans med Sickan, som hela tiden väntat under bordet. Tillsammans går de ut på gården för att vänta på mamma med löfte om att inte leka och smutsa ned sig.

Ute på gården växer en stor syrenbuske till vänster om flaggstången, säkert flera meter hög och lika stor i omkrets. Inuti busken har Lars gamla trehjuling växt fast. Lars tittar på sin gamla kompis, som saknar de två bakhjulen sedan mamma Gärda tog bort dem när hon tröttnade på Lars alla äventyr ute på traktens vägar där hon fick leta i timmar efter honom.

Lars stannar inte på gårdsplanen som han lovat. Han tar Sickan med sig och går nedför den gräslösa stigen i slänten på baksidan av huset. Att slänten är gräslös beror på att Lars, när hans mamma plockat bort bakhjulen på trehjulingen, envisades med att ändå försöka cykla nedför den. Det slutade med att Lars ställde cykeln i busken och där fick den stå tills den nu vuxit fast eftersom nya grenar snott sig kring styret.

Lars och Sickan hinner runt huset innan mamma och Erik kommer ut på gården. Lars hinner också med ett litet bus på vägen runt då han ser Eriks cykel stå mot husväggen vid källardörren. Han skruvar loss luftventilen på bakhjulet så att däcket blir tomt på luft och skyndar sig mot ingången till huset där han möter sin mamma. Erik är där och säger hej då, med sitt mörka hår noga vattenkammat som en strut över pannan, en frisyr hans morbror Hans, som är raggare och vill se ut som rocksångaren Tommy Steele, lärt honom att göra. Hans är sexton år gammal, men hans kompisar är arton och har körkort. Alla ser ut som Steele eller Elvis, den här tidens stora idoler.

Mamma tar Sickan i halsbandet och binder fast henne i linan till flaggstången, samma korta lina som hon bundit fast Lars i många gånger för att förhindra att han ska sticka från tomten. Lars tycker synd om Sickan. Han vet precis hur hon känner.

När mamma är färdig med hunden tittar hon på Lars och drar till den ljusa lintottsluggen över pannan på honom för att håret inte ska stå rätt upp. När håret ändå vill upp spottar hon i handflatan och lägger sedan handen sakta mot håret, så att luggen därefter ligger limmad mot pannan hela vägen fram till skolan och nästan hela Lars första skoldag i årskurs ett.

2

VECKOR OCH MÅNADER GÅR. Lars går själv till skolan efter första skoldagen. Promenaden tar längre och längre tid. Det finns alltid någonting mer intressant som drar till sig Lars intresse, och han får ofta anmärkning om sen ankomst. De nya kompisarna i klassen, som Lars uppskattade i början, tycker han inte längre är snälla.

Under en lektion får Lars i uppgift att läsa högt ur sin läsebok, en liten bit text under en bild på ett par som sitter i en båt på första sidan i boken. Fröken anser att det är dags.

Lars läser först sakta och tyst för sig själv. När läraren, en auktoritär fröken, ber honom ta om det högt blir Lars stressad.

– M-M-M-M-o-o-o-o-r-r-r, läser han osäkert, s-i-i-t-t-e-r-r-r i-i-i-i b-b-b-b-å-å-å-å-å-å-t-t-t-t-t-t-e-e-e-e-e-n-n-n-n-n. Det går långsamt att få fram orden, och klassen börjar bua, småskratta och räcka upp händerna för att fröken i stället ska ge någon av dem uppgiften.

Men Lars fortsätter.

– F-f-f-f-f-f-f-f-f-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a-a-r-r-r-r-r-r-r-r-r-r, far, r-r-r-r-r-r-r-r-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-r-r-r-r-r, ror.

Efter den kraftansträngningen är Lars utmattad, och läraren gör inget åt att klassen buat ut honom.

Under rasten blir Lars ensam på skolgården. Alla vänder honom ryggen, och under promenaden hem efter skolan går han sakta och själv medan han besviket sparkar på det som ligger löst utefter vägen.

Väl hemma väntar hans bästa kompis Sickan vid flaggstången, ivrigt svansviftande och glatt gnällande när hon äntligen ser Lars komma. Lars skyndar sig att kasta ryggan med skolböckerna in i hallen, hämta Sickan och hennes koppel och gå, långt bort från allt.

Vid Rösjöbadet finns inga badare den här tidiga vårdagen. På vägen hem därifrån tänker Lars på vad fröken sagt om morgondagen. Det ska bli skrivprov. Lars funderar inte på hur han ska klara det eller förbereda sig för provet, vilket han och klasskamraterna fått i hemläxa att tänka på. I stället grubblar han på hur han ska göra för att slippa helt. Han kan ju inte skriva och stava. Under tiden går Sickan utan koppel bland hästarna i hagarna som de två genar igenom, helt orädda för de stora djuren. Hästarna tittar bara på pojken och hunden, frustar lite och vänder baken till när deras ägare kommer gående mot hagen för att kasta in kvällsmålet, ett fång hö till varje häst. När ägaren ser Lars skriker han:

– Koppla vargen och försvinn från hagen!

– Det är inte din hage, gubbjävel! skriker Lars tillbaka.

– Försvinn! ropar mannen till svar.

Lars och Sickan fortsätter bara gå genom hagen. Lars vet vem som arrenderar Enebybergs gård med alla hagar ända ned till höladan vid Rösjön strax innan badet. Hans morfar hade för länge sedan en del av arrendet för några små ponnyhästar från Polen. Tarpaner, kommer Lars ihåg att rasen hette.

När Lars närmar sig slutet av hagen, där de stora gula garagebyggnaderna för bussar ligger, kommer en flicka ridande längs med utsidan av hagen. Lars känner igen henne, hon heter Maud och går i brorsan Eriks klass i Enebybergs skola bara ett stenkast från hagen och några till för att hamna i stallet. Lars skyndar sig de sista metrarna fram till trästaketet och hukar sig under det för att genskjuta henne.

Mauds häst är gammal och slö. När Lars ställer sig i vägen stannar den. Sickan är mer avvaktande och står kvar under staketliggaren som är i höjd med hennes rygg.

– Hej Maud! ropar Lars högt innan han sticker fram handen mot mulen på hästen.

– Hej, svarar Maud, lite förnärmad i tonen.

Maud känner till hur Erik och Lars har det hemma. Hon vet att de inte har någon pappa och att de bor tre familjer i huset på Ringvägen – Erik och Lars moster som är ensamstående med en son i ett rum, pojkarnas mormor med en av sina söner i ett annat och Erik med Lars och sin mamma i ett tredje. En lägenhet i källaren.

Erik har flera gånger försökt få chans på Maud, en gång när Maud bjöd klassen på hippa – en sorts fest med saft, kakor, korv och musik. Till musiken fick man dansa men inte kinda, alltså sätta kinden till flickans kind. Det var syndigt. Det gjorde Erik ändå, vilket fick Mauds mamma – kärringen som Erik kallade henne – att kasta ut honom från hippan. Det var sista gången Erik blev bjuden på hippa av någon i klassen. Ryktet om synden spred sig bland mammorna.

Att Mauds syster Eva, som är femton, redan syndat med mopedpojkarna i höladan nere vid Rösjön talar man inte om hemma. Alla som håller till i busskiosken vid bussgaragen på kvällarna vet dock om det. Mauds mamma har dessutom setts i armarna på en man, som inte är Mauds pappa, utanför Röda bergets dansställe inne i Stockholm. Mamma Gärda, som ofta besöker samma dansställe flera kvällar i veckan när hon är säker på att gossarna sover med låst sovrumsdörr, vet också detta.

– Kan jag få prova din häst? frågar Lars förhoppningsfullt, som om det är en cykel han vill prova. Han tittar upp på Maud samtidigt som Sickan inser att det här mötet kommer att ta en stund och lägger sig ned i gräset under staketet.

– Nej, han tycker inte om att andra rider på honom och dessutom kan du inte rida, svarar Maud överlägset.

Lars sätter återigen handen mot hästens mule.

– Du måste akta dig. Jag kan inte rida om du står i vägen, säger Maud besvärat.

– Det kan du visst. Går det inte att styra en havremaskin? frågar Lars och skrattar själv åt sitt ordval.

– Det är ingen havremaskin, svarar Maud argt och manar på hästen.

Hästen börjar röra på sig. När den just passerat Lars och det är en halv arm mellan honom och hästen klipper han till den på baken med handen. Hästen hoppar till så att Maud nästan faller av men hon lyckas lugna den.

– Jag ska berätta för mamma vad du gör! fräser hon ilsket.

– Du kan ju inte heller rida! ropar Lars medan han tar Sickan i halsbandet och kopplar henne.

Det har börjat skymma. Innan Lars är hemma så kommer mörkret att ha lagt sig, men det är inget som Lars tänker på. Hans mormor är inte hemma, utan på sitt jobb på Danderyds sjukhus. Mostern fixar med en lägenhet i Vällingby och mamma Gärda är på sitt arbete i sjukvårdsaffären på Sveavägen i hörnet av Odengatan. Den stänger sex och det tar nog en timme för henne att komma hem. Lars känner sig säker även i mörker när Sickan är med.

När de två kommer upp från hagen och ridstigen går de över en parkering för bussar. På andra sidan Stockholmsvägen, som löper längs med parkeringen och går genom Enebyberg och Danderyd, ser Lars Erik och hans kompis stå utanför bensinmacken Shell med hink och fönsterskrapa i händerna. De tvättar framrutorna på bilar som kommer in på macken för att tanka, ett litet extrajobb de lyckats få tack vare Eriks klasskompis Igges pappa som är chef på macken. Ibland får de betalt och ibland bara ett tack, vet Lars.

Lars vinkar och skriker så att hela området hör för att överrösta de bilar som passerar:

– Hej Erik, hej!

– Du får inte vara här. Du måste gå hem, säger Erik när han ser sin lillebror. Sedan vänder han sig om för att tvätta rutan på en inkommande bil.

Men Lars lyssnar inte. Han och Sickan korsar vägen och går fram till Erik där han står och intensivt jobbar på. Han ska just försöka hålla vindrutetorkaren åt sidan med högerhanden och ta bort vattnet från rutan med sin gummiskrapa när Lars kommer fram. Erik blänger på honom.

– Jag sa ju att du inte får vara här.

I samma sekund skär sig Erik i handen på torkarbladsfästet. Han skriker till, släpper torkarbladet, tappar gummiskrapan och vänder sig bort från bilen medan smärtan pulserar och blodet rinner.

Bilägaren tackar inte, utan åker iväg trots att han sett vad som hände.

Erik går in på macken med sin blodiga hand för att visa den för Igges pappa. Lars står kvar utanför och ser genom dörröppningen när Igges pappa tar fram en ren vit trasa, river sönder den lite och sedan lindar den om Eriks hand.

– Såja grabben, säger han, nu får du gå hem, du kan inte använda den där handen i dag. Kom tillbaka i morgon.

Lars ser att Erik nickar, grinar lite illa och stoppar ned andra handen i fickan för att känna på de pengar han fått ihop under eftermiddagen. Sedan kommer Erik ut till Lars.

– Jag väntar på dig, säger Lars. Han tycker det ska bli kul att ta följe med storebror hem. Men Erik vill inte.

– Nej, du får gå hem själv, muttrar han. Jag ska vänta på Igge, vi ska dela på det vi fått ihop.

– Okej, säger Lars besviket innan han börjar gå hemåt med Sickan i släptåg.

Lars tar vägen förbi Eriks skola, en stor skola där Lars också kommer att gå när det är dags för årskurs två. Han och Sickan genar över skolgården som tycks vara oändligt stor. På några gungor invid gymnastikställningarna för utomhusbruk gungar några barn i samma ålder som Lars. När han ser dem tar han en liten omväg för att slippa prata med dem, trots att han vet att ingen vill gå fram till honom när han har Sickan med sig.

Hemma på Ringvägen stannar Lars till och tittar upp på Bengans hus. Lyset i Bengans rum är tänt. Lars tittar på Sickan, som ser ut att helst vilja gå hem.

Bengan är en snäll kille när Lars är ensam med honom. Då kan det hända att Lars blir inbjuden för att vara med och leka med en stor hobbyjärnväg som Bengan och hans pappa byggt uppe på vinden. Bengans mormor har en kolafabrik i Danmark, så Bengan har alltid en säck med massor av kolor i olika smaker vid tågbanan. Men så fort någon annan, som till exempel Lalle, är med så är Bengan som förbytt. Lalle vill alltid slå någon på käften, precis som Bengan när de är tillsammans.

Nu tänker Lars bara på sig själv och på chansen att få godis. Han släpper Sickans koppel och manar henne att gå hem. Det är bara ungefär tvåhundra meter mellan Lars och Bengans hus, och Sickan hittar. Innan Sickan är vid deras hus har Lars gått upp till Bengan och ringt på. Snart hör Lars hur någon kommer mot dörren, och efter några sekunder rasslar det i låset från insidan.

När Bengans mamma tittar ut ser hon Lars stå framför dörren med bedjande ögon.

– Hej, är Bengan hemma? undrar Lars.

– Ja, men han gör läxor och ska inte göra annat nu, svarar hans mamma. Sedan stänger hon bestämt dörren i ansiktet på Lars.

Lars står kvar en stund. Han vill inte riktigt förstå vad hon menar så han ringer på igen.

Den här gången öppnar Bengans mamma fortare. Nu har hon en trägalge i handen, och hon viftar med den för att jaga bort Lars från dörren.

– Du ska höra vad jag säger, ge dig i väg! skriker hon.

Lars går skamsen därifrån, som om han gjort någonting dumt. Han fattar bara inte riktigt vad. Ska aldrig mer gå hit, tänker han medan han sakta lommar hem till sitt eget tomma hus där bara Sickan ligger på farstukvisten. Lars sätter sig på steget vid henne. Hon ser hungrig ut, som om hon bara vill komma in och äta någonting ur sin skål.

När han sitter där och smeker Sickan över huvudet börjar Lars åter tänka på morgondagen. Hur ska han komma undan provet?

Plötsligt kommer han på lösningen. En skadad hand! Den han skriver med.

Fort reser sig Lars upp och går in i huset med Sickan hack i häl. Han sparkar undan ryggsäcken som ligger på golvet i hallen och går vidare upp och in i badrummet där han vet att mormor förvarar sina sjukvårdssaker.

Han tar en rulle gasbinda och några plåster och springer nedför trappan. Han greppar ryggan och lyssnar så att ingen är på väg in genom dörren innan han stoppar ned allt i ryggan och sedan lägger den på dess vanliga plats under klädhyllan. Han tittar på telefonen som aldrig ringer när han är ensam utan bara när mamma, moster och mormor är hemma.

– Jag är hungrig, säger Lars högt till Sickan, som förstår allt Lars pratar med henne om och följer honom in i köket.

På den gamla gulemaljerade AGA-spisen till höger innanför köksdörren står en korg full med hårt bröd. Lars mormor låter alltid hårt bröd och skorpor stå på en av spiskåporna för att de ska hålla sig torra.

Lars tar en brödkaka, bryter den i två delar och lägger en på golvet till Sickan, som tuggar i sig den tills inte en enda smula finns kvar. Sedan följer hon efter Lars in i skafferiet, som har en egen dörr i köket. Där inne förvaras all mat, färdig eller ofärdig. Konservburkar med saltgurka lätta att öppna med små händer. Färdiga köttbullar, köttfärslimpa, kall tjockpannkaka på en ugnsplåt och lite olika korvar.

Det är inte Lars mamma som lagar maten i huset, utan mormor, och bara på helgerna när hon inte jobbar på sjukhuset. Hon ser till att det alltid finns lite extra för kommande vecka.

Lars tar lite här och lite där. Saltgurka både till honom och till Sickan, som glatt äter oavsett vad man ger henne. Hon får några köttbullar, några korvar, lite köttfärslimpa och en stor bit tjockpannkaka som Lars river loss från plåten. De delar också på mjölk som står i en tillbringare och Lars kan inte låta bli att skratta högt när Sickan lyfter upp huvudet ur tillbringaren och hela nosen är mjölkvit.

När bägge är mätta går de ut ur skafferiet, utan att försöka dölja de tydliga spår de lämnat efter sig. Sickan stannar i hallen, Lars går upp till familjens sovrum, som är uppdelat i flera provisoriska utrymmen med draperier mellan.

Erik och Lars delar på en våningssäng. Erik ligger i den övre slafen eftersom han är äldst. Mamma Gärda ligger i en utdragssoffa som på dagen är en vanlig soffa med ett bord framför. På kvällen lyfter mamma undan bordet och öppnar sitsen på soffan som då blir hennes säng. Ibland drar hon ut en underdel som en låda och då får hon också en extrasäng. Det händer någon gång när någon gäst ligger över, någon som redan efter en natt tror att han är pappa i huset och kommer med tillrättavisningar och krav på att Erik och Lars ska gå ut och leka. Draperiet mellan de olika sovdelarna är ett tjockt, mörkt tygstycke som man inte kan se igenom. Men hör gör man. Ofta ligger Erik och Lars vakna när mamma har någon gäst hos sig.

I anslutning till rummet, som i övrigt är ganska enkelt möblerat, finns en tidstypisk garderob byggd samma år som huset, 1905, med en egen dörr som ser ut som en rumsdörr. Man kan tro att det är en ingång till nästa rum. Garderoben är försedd med ett fönster så pass stort att det inte är några problem för viga, vilda pojkar att ta sig ut om de vill. Nio meters höjd från fönstret ned till marken på baksidan kan dock avskräcka vem som helst.

Lars hör att någonting händer i hallen och går ut till trappräcket för att titta ned, men han hör innan han ser att det är mamma Gärda som kommit hem från jobbet.

– Jag är här, här uppe, ropar Lars utan att ha fått frågan.

Gärda klappar Sickan lätt på huvudet för att därefter ignorera henne helt och göra det hon alltid gör när hon kommer hem från jobb eller annat på kvällen – ge pojkarna choklad. Hon har alltid en kexchoklad med sig hem till pojkarna, för att döva samvetet. Sak samma att det alltid är den minsta och billigaste sorten.

Lars skyndar sig nedför trappan för att ta emot sin, och gå undan för att ensam äta upp den utan att behöva dela med någon. Sickan får inte äta choklad, men det hindrar ju henne inte från att vilja smaka.

När Lars fått sin bit ser han på sin mamma vilken dag i veckan det är. Hon har inte tid att prata någon längre stund med honom utan har bråttom för att någon ska komma och hämta henne med bil.

– Är Erik hemma? frågar hon medan hon går uppför trappan.

Lars svarar inte.

– Mormor kommer snart, säger mamma innan hon försvinner in i sovrummet.

Lars har ätit upp sin choklad och sätter sig på nedersta trappsteget. Sickan lägger sig vid hans fötter.

Nästa dag vaknar Lars och Erik av att mormor kommer in i rummet för att väcka dem inför frukosten. Alltid när mormor väcker Erik och Lars gör hon det minst en timme tidigare än behövligt. Mormor går alltid upp tidigt på morgonen, van vid det sedan tiden med mjölkning i kostallar där hon som ung tjänade som piga. En tid som fick sitt slut när hon träffade en rik son till en general i Malmö. Lars mormor är från Sundsvall medan hans morfar var från Malmö. Av någon anledning sa man att alla i släkten var från Sundsvall. Lars har fått höra två förklaringar till hur det hela gått till.

Den ena var att mormor jobbade i köket på ett bruk utanför Sundsvall. Tidigt en dag kom morfar ridande på sin häst. Han var då förvaltare av bruket. När han såg mormor gå över gården blev han blixtkär och tog kort därefter henne till sin hustru.

Den andra förklaringen var lite mindre lik en saga, och tystades därför ned. I den versionen tjänade mormor som piga hos morfars familj i Malmö, och på den tiden var det ingen som sa någonting om att sönerna kramade pigorna lite då och då. Morfar kramade mormor lite väl hårt, hon blev med barn och familjen kastade ut henne. Hon förberedde sig på att hon skulle bli tvungen att flytta tillbaka till Sundsvall med sin skam.

I stället flyttade hon till Stockholm dit morfar snart kom efter, och mamma Gärda föddes. I tre år bodde de i en lägenhet som morfars syster hjälpt till att skaffa. Sedan kramade morfar mormor lika hårt igen. När lillasystern, Lars moster, fötts flyttade familjen till mormors gamla by utanför Sundsvall, där mormor kunde höja på näsan och komma tillbaka som en värdig kvinna då hon hade en man med en påse full med pengar som räckte till en hel bondgård full med kor och en restaurang där mormor lagade all mat till gästerna.

Senare, innan Erik och Lars föddes, flyttade familjen tillbaka till Stockholm och Enebyberg. Sedan blev det bara så att Erik och Lars fick växa upp i tron att hela släkten bodde i Sundsvall. Lars fick uppleva detta väldigt konkret alla gånger han under flera år förpassades till mormors systrar där uppe när han ansågs vara besvärlig, bråkig eller bara var full av eksem och behövde hjälp och mer vuxen närvaro i sitt liv. Hade inte mamma Gärdas bror Carl vid flera tillfällen blivit arg på sin syster och åkt med sin bil till Sundsvall för att hämta hem Lars hade han nog blivit kvar hos någon av släktingarna.

Numera tänker Lars inte så mycket på perioderna där uppe men han har inte glömt den gången han kom fram till mormors syster och gården de bodde på utanför byn Njurunda. Dagen då Lars överlämnades till familjen var alla upptagna med att laga stalltaket som läckte in eftersom det var så gammalt. Ingen hade koll på att Lars redan då var ganska försigkommen och påhittig. När han fått mat efter resan var det ingen som brydde sig om honom längre, så Lars gick ut på gårdsplanen och vidare till ett hönshus som låg lite avsides på gården och som var fullt med höns och tuppar.

Lars gick in till hönsen, som kacklande sprang omkring. Han klättrade upp på en av de stegar hönsen brukade sitta på. Han satte sig på steget högst upp som en tupp en stund innan han kom på att det låg hö till hönsen på en avsats längre upp där det fanns möjlighet att se ut genom ett hål i väggen.

Lars var mätt, och kanske lite trött efter resan, så han tog sig upp på avsatsen och låg där en stund och tittade ut på alla som jobbade på stalltaket med takpapp, spik och tjära. Lars somnade djupt och skönt till hönsens kackel. Gårdsfolket var inte vana vid små barn. De visste att det på gamla gårdar fanns mycket som kunde vara farligt men hade inga rutiner för hur uppmärksam man måste vara som barnvakt.

De hittade ingen Lars till middagen, inte under kvällen och inte under natten heller. Det blev stor uppståndelse. Alla fem som bodde på gården och alla som de lyckades väcka i granngården gick ut för att leta. Ingen tänkte på att leta i hönshuset, men alla letade i skogen omkring och på vägen där bussen stannade. De fick för sig att en femåring kunde ta bussen till Sundsvall och därifrån hoppa på tåget vidare till Stockholm, för senare på natten ringde de till Stockholm för att förvarna. Senare fick Lars veta att mormor ringt polisen i Danderyd och underrättat dem om situationen. Kunde det vara frågan om en kidnappning, trots att ingen ville ha Lars, den fula ungen?

Tidigt på morgonen dagen efter var det fortfarande en viss aktivitet kring försvinnandet, men gårdens starke man, morbror Axel som var gift med mormors syster och som kallades för morbror av mamma Gärda, ville ha taket klart och hade bråttom upp på stegen med papp och tjära. Mormors syster, Amelie, blev också påmind av Axel om att vissa sysslor, som att plocka äggen i hönshuset, behövde göras tidigt på morgonen.

Allt hände sedan i en rasande fart. Axel stod något steg innan taknocken när Amelie just var på väg in i hönshuset. Hon drog upp nätdörren