Mannen från Marocko

By Edgar Wallace

James Morlake bor i en lyxig lägenhet på Bond Street i London. Han tillhör samhällets toppskikt och är mycket rik. Det går rykten om att hans förmögenhet är så stor att han kan leva på räntan ... Inget bankvalv eller kassaskåp är säkert i hans närvaro. Det är många som vet om denna svartklädda gentlemans dubbelliv, men ingen vågar säga något ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 18, 2017
• ISBN: 9788711761915

Edgar Wallace

Richard Horatio Edgar Wallace; * 1. April 1875 in Greenwich bei London; † 10. Februar 1932 in Hollywood, Kalifornien) war ein englischer Schriftsteller, Drehbuchautor, Regisseur, Journalist und Dramatiker. Er gehört zu den erfolgreichsten englischsprachigen Kriminalschriftstellern. (Wikipedia)

Book preview

Mannen från Marocko

är översatt från engelska

The Man From Morocco

Copyright © 1941, 2018 Edgar Wallace og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788726040890

1. L&R udgåve

Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.

lindhardtogringhof.dk

Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont

Kap. I.

James Lexington Morlake, godsägare på Manor of Wold låste upp en låda i sitt snidade empireskrivbord och tittade frånvarande ned på dess innehåll. Lådan var stålkantad och försedd med fyra olika lås. Sakta stack han ner handen och tog först fram ett sammanvikt stycke svart siden, därefter en automatrevolver och sedan ett sammanrullat läderetui. Han lossade ett band, som var virat om etuiets mitt och vecklade ut det på skrivbordet. Det var av finådrigt sälskinn, och i dess otaliga fickor och hylsor sågs en mängd verktyg, alla små och nätta och av det finaste stål.

Mannen, som satt vid skrivbordet såg ut att vara mellan fyrtio och femtio år. I själva verket var han inte mer än trettiosex. Hans ansikte liknade ansiktet på en lärd, livligt, vaksamt, rörligt. James Lexington Morlake var en synnerligt tilltalande person med gott anseende i New York City — fast det fanns de, som betvivlade detta. Nu ägde han huset New Bond Street 803 i London samt Wold House i Sussex.

Han såg upp från bordet med dess konstiga utställning och klappade ett slag i händerna. Genom sidendraperierna i bortre ändan av rummet kom en liten mor, klädd i skinande vit mantel och röd fez.

— Jag skall gå ut i kväll, Mahmet, sade han på moriska, som är den renaste av de tre arabiska dialekterna. När jag med Guds hjälp kommer tillbaka blir det arbete för dig.

Mahmet höjde sin hand till hälsning, varefter han lutade sig fram och kysste James Morlakes båda frackuppslag, innan han kysste sin egen tumme, ty Morlake var på sätt och vis helig för den lille slaven, som han en gång köpt på torget i Rahbut.

— Jag är din tjänare, sade han. Vill du kanske tala med sekreteraren?

Morlake nickade, och Mahmet försvann med en ny hälsning. Morlake hade aldrig upphört att känna sig road över den titulatur den lille moren gav Binger. Han kunde nämligen inte förmå sig kalla någon vit man för betjänt, varför han begagnade »sekreterare» i stället.

Mr Binger kom in.

Han såg på sin husbonde och därefter på verktygen på bordet samt drog en suck.

— Tänker ni gå ut, sir? frågade han klagande.

— Ja, jag skall gå ut. Kanske stannar jag borta några dagar. Du vet, var du kan finna mig.

— Jag hoppas det, sir, svarade den dystre Binger. Jag hoppas, att jag inte kommer att träffa er i någon förskräcklig fängelsecell.

James Morlake skrattade stillsamt.

— Ödet har inte avsett dig att bli betjänt hos en inbrottstjuv, Binger, sade han, och mr Binger ryste.

— Begagna inte ett så förskräckligt ord, sir. Jag darrar riktigt av förskräckelse. Det tillkommer inte mig att diskutera, vilket jag ju förresten aldrig gör, men om ni inte varit tjuv, skulle jag ha varit ett lik vid det här laget. Ni tog den gången en stor risk för min skull, vilket jag inte kommer att glömma så lätt.

Det var också sant. En natt hade James Lexington Morlake brutit sig in i ett magasin, där Binger var vakt. Morlake tog hand om magasinet på väg till ett större jobb — det fanns en bank vid slutet av magasinskvarteret — och han hade träffat på en nästan livlös Binger som fallit ner genom en lucka och brutit benet. Morlake hade stannat och tagit hand om honom, fraktat honom till ett sjukhus, fast Binger misstänkt honom för vad han var: »Den Svarte», varje bankdirektörs skräck i hela kungariket. På detta sätt hade de båda männen blivit bekanta.

Morlake tog upp en cigarrett från sitt guldfodral och tände den.

— En vacker dag blir jag kanske en respektabel medlem av samhället, Binger, sade han skrattande.

— Det hoppas jag, sir, svarade Binger allvarligt. Jag ber uppriktiga böner för den sakens skull. Ert yrke är inte vidare trevligt. Ni är ute hela nätterna. Det kan inte vara hälsosamt. Jag talar som en gammal soldat, sir, och säger er, att ärlighet varar längst.

— Hör nu på, Binger, fortsatte Morlake. Jag vill ha bilen till hörnet av Aldemarle Street klockan 2. Du får inte vara närmare bilen än ett par tiotal meter, när jag kommer. Ett Oxfordnummer skall ligga bakom Sussexnumret under sätet. En termosflaska. med varmt kaffe och att paket smörgåsar är allt vad jag behöver.

— Lycka till, sir, sade Binger sakta.

— Jag vet, att du menar det, svarade James Morlake, i det han reste sig och tog den långa svarta rocken från divanen samt stoppade revolver och verktyg i fickan.

Nattvakten vid banklokalen i Burlington Street hade en liten stol, på vilken han brukade sitta under de långa enformiga timmarna. Det var en stol, försedd med ett ben i mitten och fördelen var, att vederbörande ramlade av, om han skulle dåsa till. Människonaturen är emellertid påhittig, och under årens lopp hade nattvakten lärt sig luta armbågarna mot en framskjutande hylla och kroppen mot väggen, varigenom det blev honom möjligt att falla i en angenäm dvala, som liknade sömn.

— Förlåt mig, sade en mild röst.

Vakten ryckte till, vaknade och for upp, sträckte sig efter revolvern, som borde ha legat på den lilla trähyllan.

— Revolvern ligger i min ficka, och alarmklockan är avskuren, sade den svartklädde mannen, och blickarna som sköto fram genom sidenmasken över hans ansikte glimmade humoristiskt. Marsch!

Nattvakten lydde, medan han började söka efter någon ursäkt, som kunde befria honom från anklagelsen att ha somnat in under sitt arbete.

Kassavalven i banken vid Burlington Street ligga under jorden, och för nattvaktens bruk finns ett litet cementerat rum, försett med en elektrisk spis och ett fällbord. Ett litet kassaskåp är inbyggt i väggen.

— Gå in här, sade den svartklädde. Håll ansiktet mot väggen och befria min själ från mordets rysliga brott.

Med ansiktet mot cementen hörde nattvakten, hur ett lås knäppte igen samt skramlet av nycklar. Det valv, som innehöll dubbelnycklarna, kunde normalt öppnas endast av bankens ordförande eller sekreterare. Främlingen tycktes emellertid inte ha någon svårighet att reda sig utan dessa tjänstemäns hjälp.

Det hördes en duns, när dörren stängdes, varpå nyckeln vreds om. Inom tio minuter var främlingen tillbaka igen, och nattvakten såg hur han hängde upp de nycklar han tagit, samt stängde och låste kassavalvet.

— Jag har tagit mycket litet, sade han, bara så mycket, att jag kan taga semester och köpa mig en ny bil. Man måste ju leva.

— Jag kommer att bli avskedad för det här, stönade vakten.

— Det beror alldeles på, vilken lögn ni kommer med, förklarade den maskerade mannan, när han stod i dörröppningen och på ett oroande sätt svängde med revolvern Om ni säger, att ni fått sömnmedel, såsom vakten vid Home Counties Bank påstod, så kommer en del människor att ställa sig skeptiska.

— Hur står det till med karlen i hallen? frågade vakten hoppfullt.

— Han sitter och sover i sin skrubb, sövd på ett mycket finurligt sätt, som jag själv uppfunnit, svarade inkräktaren.

Han slog igen dörren och vred om nyckeln. Det hördes emellertid som om han vridit den två gånger, och så visade sig också vara fallet, ty när vakten kände på dörren, öppnade denna sig beredvilligt. Den Svarte hade emellertid försvunnit.

Tre män från polisens högkvarter voro på ort och ställe fem minuter sedan alarmsignalen givits. De funno mannen i hallen på väg att sakta återvinna medvetandet samt nattvakten munvig och fantasifull.

— Kom inte med den där gamla historien om sömnpulver, sade kommissarie Wall otåligt. Ni satt och sov och så snart han vände revolvern mot er, började ni spela hare. Det är hela historien och jag vill inte höra någon annan.

Mannen i hallen kunde inte komma med någon, förklaring. Han hade suttit i sitt lilla rum och druckit kaffe, som han kokat sig. Något mer mindes han inte.

— Tag vara på kaffekoppen, så att vi får den analyserad. Mannen måste ha varit inne i lokalen och sen var det ju lätt att bringa hallvakten till sömns.

Över kassavalvet låg kontorslokaler. En bred korridor ledde från gatan till valvets dörr. En kraftig järngrind spärrade vägen och innanför grinden satt en vakt, som förvarade nyckeln.

— Saken är enkel, sade Wall, sedan han slutat sin undersökning. Peters lämnade sitt rum för att gå och träffa nattvakten. På något sätt har Den Svarte sluppit igenom. Han kan ju öppna vilket lås som helst. Och sedan har han endast behövt vänta.

Tidigt på morgonen kom sekreteraren och följde polisen, när den företog en grundlig undersökning av kassavalvet. Endast ett litet fack var olåst. Det tillhörde James Morlake och var alldeles tomt.

Kap. II.

Stephens, hovmästare på Creith House, läste om stölden i morgontidningarna, och eftersom han var en meddelsam natur, bar han nyheten till sin husbonde samtidigt med morgonkaffet. Han torde ha åstadkommit en större sensation, om han vänt sig till husets gäst, men han avskydde mr Ralph Hamon av många anledningar, och dessutom kände han sig smått ängslig till mods. En tjänare känner sig tillfreds med sina fördomar endast så länge, som de äro riktade mot människor utan inflytande. En sådan hade Ralph Hamon varit vid sitt första besök hos earlen till Creith. Hans undfallenhet inför husets herre, hans ödmjukhet i närvaro av den unga damen, hans iver att behaga underströk hans underlägsenhet. Men hans önskan att stå väl med innevånarna på Creith House utsträckte sig inte till tjänstefolket. Han gav eländiga drickspengar eller inga alls, men därpå var Stephens och den övriga personalen förberedd, ty mr Hamons chaufför hade på förhand varnat för hans snålhet.

Det var finansmannens förändrade hållning gent emot familjen som oroade Stephens och kom hans feta, släta ansikte att rynka sig under oangenäma tankar.

Tidigare hade han tilltalat earlen med »ers nåd» liksom även lady Joan. Nu var det »min käre Creith» och »min kära unga fröken».

Stephens stod vid det långa fönstret i bankettsalen och stirrade ut över den välklippta gräsplanen, som sträckte sig fram mot floden, där gränsen gick åt norr för Creiths ägor.

— God morgon, Stephens.

Stephens vände sig skuldmedvetet, när han hörde rösten av den man, på vilken han just stått och tänkt med så liten respekt.

Ralph Hamon hade ljudlöst kommit in i rummet. Han var en ljus man av medellängd, kraftigt byggd och med anlag för korpulens. Stephens uppskattade hans ålder till fyrtiofem år. Mr Hamons stora ansikte var blekt och ovanligt uttryckslöst. Hans höga kala panna, hans mörka djupt liggande ögon och den hårda linjen kring hans mun tydde på lärdom. Stephens kom att tänka på en avskydd skollärare, som han känt i sin ungdom. Skalligheten underströks ytterligare av en dunlik hårlock, som växte på toppen av hans hjässa och blev särskilt märkbar, när han böjde sig ner för att ta upp en nål från det bonade golvet.

— Detta betyder lycka, sade han och stack in nålen i uppslaget på sin illasittande morgonrock. Det finns inget bättre sätt att börja en dag än att förvärva något för intet, Stephens.

— Nej, sir, sade Stephens. Har ni sett att Den Svarte varit framme igen?

Hamon ryckte tidningen ur hans hand och rynkade pannan.

— Den Svarte! Var?

Han läste artikeln och rynkorna blevo djupare.

— Jaså, i Burlington den här gången, sade han till sig själv. Jag kan just undra — — — Han tittade på Stephens. — — — Jag kan just undra, sade mr Hamon återigen, varefter han tvärt tillade: Är lord Creith nedkommen?

— Nej, sir.

— Och lady Joan?

— Hennes nåd är i parken. Hon red ut för en timme sedan.

— Lady Joan har ju låtit någon flytta in i en av stugorna på egendomen. Vem är det?

— Jag vet inte, sir, svarade Stephens troskyldigt, jag tror, att det är en fru och hennes dotter, som hennes nåd träffat i London och låtit få begagna stugan under dess ledighet.

Joan Carston satte hästen i galopp och red in genom de fallfärdiga grindar, som ledde till faderns gods. Där landsvägen gränsade till Creiths park stod en vitkalkad, ladliknande stuga, till vilken hon red fram. En kvinna stod i trädgården och vinkade med handen, när flickan kom närmare. Det var en medelålders dam, smärt och vacker, och hon förde sig med en värdighet, som nästan dolde det fattiga i hennes utseende.

— God morgon, lady Joan. Vi kom hit i går kväll och fann allting i ordning åt oss. Det var bra vänligt av er att göra er så mycket besvär.

— Tala inte om besvär, svarade Joan och svingade sig av hästen. Besvär betyder ingenting, särskilt inte när det är andra som får dras med dem. Hur står det till med invaliden, mrs Cornford?

Mrs Cornford log.

— Jag vet inte. Han kommer inte förrän i kväll. Ni tycker väl inte illa vara att jag tagit en inackordering?

— Nej, svarade Joan och skakade på huvudet. Jag undrar, om ni kommer att stanna här permanent? Far säger, att ni skall det. Vem är er inackordering?

Mrs Cornford tvekade.

— En ung man, som jag intresserar mig för. Jag borde kanske ha sagt er, att han är eller var alkoholist.

— Nu tänkte jag äta frukost med er, förklarade Joan. Jo, visst väntar man mig på Creith, fortsatte Joan i det hon bredde tjockt med marmelad på en brödskiva. Åtminstone väntar min gäst på mig. Far väntar ingenting annat än ett underverk, som skall skänka honom en million utan någon kraftansträngning från hans sida. Underverket har förresten delvis förverkligats.

Mrs Cornfords ögon uttalade den förvåning hon kände.

— Nej, vi är inte rika, sade Joan som svar på en outtalad fråga. Vi hör till den utfattiga adeln. Om jag vore man, skulle jag fara till Amerika och gifta mig med någon rik arvtagerska och sen leva med henne som hund och katt tills jag kunde bli skild. Men eftersom jag är fruntimmer, måste jag söka rätt på någon inhemsk millionär.

— Det är inte lätt att vara fattig, sade mrs Cornford lugnt, och Joan tittade upp.

— Ni har varit rik, sade hon och nickade snusförnuftigt. Jag vet det. En vacker dag kommer jag att be er berätta mig den trista historien. Visst är det förskräckligt att vara fattig, men det är ännu förskräckligare att vara rik — ibland. Känner ni mr Morlake?

Den äldre kvinnan log.

— Han hör ju till ortens ryktbarheter, sade hon. Jag kan inte säga att jag känner honom, men han har ju satt alla människors fantasi i rörelse. Flickan, som ni var så vänlig att skicka hit för att göra i ordning i stugan, berättade mig en hel del om honom. Hör han till era vänner?

— Han har inga vänner, svarade Joan. Han är i själva verket så ogästvänlig, att han måste vara rik. Ibland brukar jag tänka, att han kommer att bli min sagoprins.

— Ni är allt en riktig galenpanna ni, log mrs Cornford.

Kap. III.

Ferdinand Carston, nionde earlen till Creith, var en mager och kinkig man med ett allt dominerande negativt intresse. Han ville inte bli besvärad. Han hade tillbringat hela sitt liv med att undvika besvär, vilket lett honom in i många besynnerliga situationer. Han hade »papper» hos ett halvt tjog penningutlånare. Hans inteckningar lågo i lika många banker. Han ville inte bli besvärad av rättare och arrendatorer. Det bar honom emot att välja sina agenter och det bar de flesta av dessa herrar emot att lämna honom ordentliga avräkningar. Då och då försökte han bli kvitt sina stora skulder genom djärva spekulationer, men som han inte ville bry sin hjärna med att undersöka chanserna blev resultatet oftast det, att han åter måste trampa de nötta stigar, som ledde till de små procentarkontoren i Sackville och Jermyn Street. Till sist hade en välvillig finansman dykt upp inom hans synkrets, en herre som beredvilligt åtagit sig att göra upp med besävrliga banker och efterhängsna Shylockar. Lord Creith var tacksam, mycket tacksam. Han sålde sin rätt till Creith och blev inte blott kvitt sina skulder, utan fick också en del kontanter.

Nu satt han i sitt bibliotek och studerade med intresse Tattersalls katalog, när hans gäst oanmäld kom in.

— Nej, se på Hamon, utbrast lorden utan större förtjusning. Har ni ätit frukost?

— Joan har ätit ute, svarade Hamon kort.

— Jaså, sade Creith och tittade upp över glasögonen. Hamon drog fram en stol och satte sig mitt emot vid skrivbordet.

— Har ni någonsin tänkt på, vad som kommer att ske när ni dör? frågade han.

Lord Creith blinkade snabbt.

— Nej, det har jag aldrig tänkt på, Hamon, aldrig i livet. Jag har varit en god kyrkans man, fast det där med tionde är ett förbannat påhitt. Antagligen blir jag väl salig, kan jag tro.

— Jag tänker inte på er andliga välfärd, sade mr Hamon. Jag tänker på Creith.

— Titeln går till Joan. Den ärves på det sättet i vår