Guvernören

By Vivian Stuart

Den sjätte boken i den spännande och dramatiska berättelsen om Australiens kolonisation - ett land av blod, passion och drömmar.
Tjugotusen kilometer, fyra månaders seglats, skiljer England från kolonin Australien.

Guvernör Bligh har mäktiga fiender och listiga intrigmakare emot sig i sin kamp att bringa ordning i kolonin och skydda dess nybyggare mot övergrepp och maktmissbruk.

Tre viljestarka guvernörer har misslyckats före honom …

Och England tycks ha nog med sitt krig mot Frankrike.

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Oct 7, 2022
• ISBN: 9789979642794

Book preview

Guvernören: Pionjärerna 6

Guvernören

Vivian Stuart

Guvernören – Pionjärerna 6

Originalets titel: The Traitors 2

Copyright © Vivian Stuart, 1981

Copyright © Jentas ehf. 2021

ISBN 978-9979-64-279-4

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Kapitel 1

Justin kryssade med erfaren skicklighet in i Sydney Cove. Medan storseglet sänktes och Andrew stod i fören lät han ankaret gå, när kuttern kommit inom lämpligt avstånd från Robert Campbells kaj.

Ankarplatsen var fridfull med de vanliga handelsfartygen, valfångarna och flodbåtarna lätt gungande i sina förtöjningar den lätta frånlandsvinden. Kolonins fregatt, H.M.S. Porpoise, var emellertid inte där, vilket Andrew kommenterade med lättnad, medan han gick akterut för att hjälpa Justin med seglen.

— Situationen måste ha förbättrats om guvernören har släppt i väg henne, tror du inte?

Justin var helt koncentrerad på arbetet med sin lilla farkost, som han alltid var, och han muttrade någonting likgiltigt, nästan som om han inte hade hört, men en stund senare, när de hade avslutat sina uppgifter, krossade han sin styvfars kortlivade illusion.

— Hon skulle till Kap för att hämta varor just som vi hade seglat. Guvernören hade nog inte mycket att välja på. Han gjorde ett kast mot kajen med sitt vindrufsiga huvud. Men om du vill veta hur det är ställt kan vi rapportera till mr Campbell med detsamma, innan han kommer ut till oss. Jag ser att Parramatta ligger inne.

— Parramatta?

— Ja. Mr Macarthurs skonare, grinade Justin. Med två uniformerade konstaplar patrullerande på däck och skalkade luckor.

Ingenting hade undgått pojkens skarpa ögon, tänkte Andrew, men han frågade förbryllat:

— Vad tror du att det betyder, gosse?

— Bråk, flinade Justin. Hon är tagen i beslag. Jag hörde nånting om att hennes kapten hade smugglat ombord en rymling och tagit honom med till Otaheite. Polischefen hade letat igenom henne två gånger innan hon fick segla härifrån. Då hittade de ingen men jag antar att det är bevisat att han var ombord nu. Han ryckte på axlarna. Jag tar nerjollen.

Robert Campbell bekräftade allvarligt hans gissningar, när de träffade honom på hans kontor vid kajen tjugo minuter senare.

— Hela Sydney går och håller andan och väntar på att stormen ska bryta ut och luften surrar av vilda rykten — det ena vildare än det andra. Det senaste jag hörde var att mr Atkins, auditören, har utfärdat order att arrestera mr Macarthur. Francis Oakes ska delge honom den i Parramatta i dag. Hamnofficeren gjorde en resignerad gest med sina stora händer. Genom min tjänst har jag naturligtvis blivit inblandad i den här olycksaliga historien. Det började med att jag blev tvungen att ta Parramatta i beslag. Civildomstolen beordrade ägarna att betala böterna och båda två vägrade — fast kaptenen hade erkänt sej skyldig. Campbell berättade om besättningens beslut att gå i land, trots hamnreglementets förbud, och sedan tillade han: Nu har auditören sammankallat domstolen till i morgon bitti. Jag är också kallad, troligen för att höra anklagelserna mot Macarthur. Om han behagar följa Oakes order och inställa sej, vill säga.

— Tror ni inte att han gör det, sir? frågade Andrew med ett tonfall som lät tvivlande i hans egna öron. Det kan han väl ändå inte vägra?

— Bara Gud själv vet vad han kommer att göra, kapten Hawley, svarade Robert Campbell. Han är mer förslagen och oberäknelig än någon annan. Och vem vet mer än John Macarthur om hur han ska vrida och vända lagen till sin egen fördel? Det har han hållit på med åratal — tänk bara hur han har plågat hederliga karlar som Will Gore och löjtnant Marshall och den stackars Andrew Thompson med sina befängda, uppdiktade anklagelser och stämningar! Den här kolonin har skadats nog av honom och nu måste guvernören ta strid med honom och kåren, som givetvis stöder honom vad han än hittar på att göra. Om vi kunde befria New South Wales från det där anhanget skulle det bli vår räddning, enligt min uppfattning. Min enda farhåga — och den ger mej ingen ro — är vad konsekvenserna skulle kunna bli om vi försöker och misslyckas.

Han talade med djup känsla och Andrew, som alltid hade haft stor respekt för hans omutlighet och driftighet, nickade allvarligt instämmande.

— Mitt stöd kan ni räkna med, vad det nu kan vara värt, mr Campbell, försäkrade han.

— Skönt — det var det jag hoppades. Men det är synd att ni inte kan sitta med i domstolen. Ni blev aldrig utnämnd till bisittare, eller hur?

— Nej, guvernören ...

— Skälen spelar knappast någon roll nu, insköt Campbell. Men jag förmodar att ni skulle vara valbar i en militär domstol?

— Det antar jag, såvida inte hans excellens har invändningar att göra.

Robert Campbell log ett snävt leende.

— På grund av ert äktenskap med den här unge mannens mor, menar ni? Hans leende vidgades och blev varmt när han såg på Justin. Han är en utomordentligt fin ung man, om jag får säga det, och jag har ett förslag till dej, Justin, när vi har avslutat den här diskussionen. Han vände sig mot Andrew igen. Tog ni med er er fru tillbaka från Van Diemen’s Land, kapten Hawley?

Andrews ansikte blev plötsligt försiktigt uttryckslöst.

— Nej. Jag fick inget officiellt tillstånd att ta henne med därifrån.

— Men ni är här för att återgå i guvernörens tjänst?

— Ja. På hans excellens order.

Robert Campbell studerade honom ett ögonblick utan att säga något, sedan räckte han fram handen, som om han hade fattat ett beslut.

— För min del hälsar jag er i alla fall mer än välkommen. Jag skulle gärna vilja att ni kom och åt middag med mej och min familj, när ni har anmält er hos guvernören. Händelserna kan ha tagit en ny vändning i kväll och det kan behöva diskuteras.

Andrew tackade honom och reste sig för att gå, men den andre gjorde en gest till honom att dröja.

— Det var det där förslaget jag hade till Justin, sa han och log mot pojken igen. Säg mej, har du något charteruppdrag just nu för Flinders eller är hon ledig för uthyrning?

— Jag har ingenting just nu, sa pojken. Inte annat än att jag har lovat min mor att besöka Long Wrekin, hennes farm.

— Den ligger vid Hawkesbury, inte sant — ovanför Dawsons? Justin nickade och Campbell fortsatte: Då kommer det att passa utmärkt. Jag hade åtagit mej ett uppdrag för en ganska så formidabel person, pastor Caleb Boskenna. Han, två unga damer som är hans myndlingar, och hans arbetsfångar skulle föras uppför floden till hans nya ställe ... jag har en karta här någonstans ... ja, här är den. Han vecklade ut kartan på skrivbordet och pekade.

Justin studerade den angivna platsen med, upptäckte Andrew, ögon som lyste av plötsligt intresse.

— Den båt jag hade hyrt till mr Boskenna — Phoebe — gick på grund för tre dagar sedan och fick botten intryckt utanför Manly, förklarade Robert Campbell. Jag misstänker att den förbannade skepparen var berusad, även om han förnekar det. Nu har jag ingenting annat av lämplig storlek att ersätta henne med och Boskenna lämnar mej ingen ro. Det skulle vara en lättnad för mej, Justin, om du kunde låta mej hyra Flinders och föra den här prästmannen till hans destination. Du kan stanna vid din mors farm på vägen tillbaka. Boskenna har bråttom och jag är beredd att betala dej bra.

Justins beredvillighet gjorde Andrew lätt förvånad, men han fällde inga kommentarer och pojken sa ivrigt:

— Jag kan ha Flinders segelklar tidigt i morgon, mr Campbell. Hon behöver skrubbas innan damerna kommer ombord och jag behöver ta ombord vatten och proviant ... och några filtar. Så behöver jag en bra besättningsman, om ni har någon att avvara.

— Du kan få Cookie Barnes.

— Han passar fint. Om jag ger er en lista på den proviant jag behöver, kan jag få den ombord innan det blir mörkt då?

— Du kan få det du vill ha inom en timme — och Barnes med, om du vill. Jag ska skicka ett bud till Boskenna och tala om att hans väntan är över. Och så ska vi komma överens om hyran ...

Andrew ursäktade sig och lämnade dem. En av Robert Campbells roddbåtar förde honom över viken till guvernörshusets kaj. Han stannade till hos William Gore för att byta uniform — och fick höra samma nyheter som Campbell redan hade berättat — sedan lämnade han sin ränsel i den vackra, unga mrs Gores vård och gick inte utan en viss bävan för att rapportera sin återkomst till guvernören.

Bligh gav honom ett oväntat varmt mottagande. Sedan han hade uppmanat Andrew att sätta sig, sa han:

— Ni måste ha hört vad som håller på att hända här, eller hur? För jag antar att ni har varit hos Robert Campbell?

— Ja, sir, och jag har...

Guvernören höjde en hand för att tysta honom.

— Nu tänker jag ta itu med John Macarthur en gång för alla, Hawley. Men innan jag går vidare vill jag att ni ska veta att jag har skickat en skrivelse angående er fru till Hobart. Hon kommer att benådas och omedelbart hjälpas med transport tillbaka hit.

— Tack, sir, lyckades Andrew få fram. Tack.

Francis Oakes arbetade i sitt bageri, när auditörens kurir satt av sin löddriga häst och stack den arresteringsorder han skickats för att lämna i hans mjöliga hand.

Den korpulente, svettige Oakes läste den med ohöljd bestörtning och under sammenbitna svordomar.

— Gud i himmelen! utropade han och vände sig mot soldaten med ordern på armlängds avstånd, som om han varit rädd för att bränna sig på den.

— Jag kan inte lämna den här — jag kan inte arrestera kapten Macarthur! Här! Ta tillbaka den. Överlämna det här fördömda papperet själv, för tusan djävlar! Jag vägrar ha nånting med det att göra. Det kan kosta mej livet att reta den där herrn och det vet mr Atkins.

Soldaten, som hade ridit hårt i hettan och sett framför sig den generösa kvantitet öl han skulle ha rätt att kräva vid återkomsten, backade förskräckt undan.

— Det är adresserat till er, mr Oakes, som överkon stapel i det här satans Parramatta. Jag har gjort det jag fick order att göra — jag skulle lämna den till er och ingenting mer, fattar ni? Han klev upp i sadeln, högg sporrarna i den andfådda hästens sidor och red i trav i riktning mot krogen Freemason’s Arms.

Oakes stirrade efter honom och svor hjälplöst. Klockan var halv tre på eftermiddagen — den tidpunkt då den sista omgången bröd skulle ut ur ugnarna — och han hade för vana att lägga sig för en stunds välbehövlig vila, innan han gjorde sin kvällsinspektion i Fabriken och höll genomgång med konstaplarna.

Det här var inte första gången han kom på sig själv med att önska, att han hade sluppit några av de tunga pliktbördor, som vilade på honom. Visserligen fick han betalt för sina båda officiella befattningar, den som överkon stapel och den som överuppsyningsman vid Fabriken och bådadera bidrog till att ge honom hans starka ställning i samhället, men bageriet blev mer och mer inkomstbringande, eftersom han använde flickor från Fabriken som arbetskraft och efterfrågan på bröd steg nästan dagligen. Han skulle ha råd att avgå som överkonstapel och troligen skulle han till och med bli tvungen att göra det, om han understod sig att stiga inom Elizabeth Farms väggar med det dokument han just hade fått. Den saken skulle Macarthur utan tvekan ordna genom någon av sina många vänner ... Han läste om skrivelsen medan svetten bröt ut över hela hans kropp och rann i små rännilar över hans orakade kinder.

Det var en sak att delge Macarthur ordern, men att arrestera honom och ta honom med sig till Sydney för att han skulle inför civildomstolen ... käre Gud, Macarthur skulle förmodligen skjuta ner honom innan de hade hunnit en halv kilometer! Francis Oakes drog ett häftigt andetag och såg sig hastigt omkring och fann att hans flickor redan hade börjat släcka ner eldarna.

Vanligtvis var han mycket noga med att inspektera och räkna de limpor de hade producerat — eftersom de var fångar var de långfingrade och hade en benägenhet att stjäla så fort han tillät sin uppmärksamhet att slappna av. I dag nöjde han sig emellertid med att kisa mot de fullastade hyllorna utan att bry sig om att räkna deras innehåll, sedan tumlade han i väg mot sitt hus och överlät till förmannen att låsa och skicka i väg personalen. Brödet skulle distribueras först nästa morgon.

Oakes hus — en rejäl byggnad i tegel, som anstod hans ställning — var tom och han erinrade sig att hans fru och döttrar hade begett sig till Sydney för att handla. Det var lika bra, tänkte han dystert sedan han hade lagt sig raklång ovenpå sängen, efter att ha druckit ett stort stop öl. Pladdrande kvinnotungor skulle inte kunna vara till hjälp för honom, medan han sökte efter en lösning på det oväntade problemet.

Han låg på rygg med huvudet vilande på sina knäppta händer och försökte ägna problemet sin odelade uppmärksamhet, men han var trött. Han hade börjat arbeta i bageriet före gryningen och efter bara ett par minuter föll han i tung, drömlös sömn och de enda ljud som hördes i det tomma huset var hans ljudliga snarkningar.

Det var mörkt när han vaknade och han vacklade omtöcknat upp på benen. Minnet återvände och med det hans rädsla och betänkligheter. Helvete, tänkte han olyckligt medan han fumlande tände en av valoljelamporna. Det måste ha gått mer än fem timmar sedan soldaten kom från Sydney och stack den fördömda ordern i hans motvilliga hand och red sin väg igen, oberörd av det bekymmer han hade orsakat.

Stämningen måste överlämnas. Det var hans plikt och det var ingenting han kunde pracka på någon av sina konstaplar — han måste själv överlämna den, Gud hjälpe honom. Som kuriren hade påpekat var skrivelsen addresserad till honom och den var förseglad med auditörens sigill. Han kunde inte ignorera den utan att råka illa ut och kanske, om han förklarade detta för John Macarthur och bad om ursäkt för att han tvingades att bli den ovilliga överlämnaren av ett så ovälkommet dokument ...

Oakes lyfte upp lampan och gick ut. Han pumpade upp vatten ur brunnen i trädgården, tvättade och rakade sig och bytte till sin uniform. Äta skulle han inte hinna, han fick lov att nöja sig med en bit av sitt eget bröd och ett stycke av den getost, som tycktes vara det enda hans fru hade lämnat åt honom i skafferiet. Han sköljde ner sin spartanska måltid med åtskilliga glas Kap Brandy, sedan gick han till polisstationen för att ta sin häst. Det var en avsevärt mycket lugnare konstapel Oakes, som red utför Parramattas svagt upplysta huvudgata för att göra sitt sedvanliga kvällsbesök på Fabriken.

Kvinnorna grälade sins emellan, den här kvällen som alla andra, en brist inne på väveriet verkade stöld och två av kvinnorna måste dömas till stocken för slagsmål, dessutom hade en förlossning skett. Francis Oakes ägnade så lång tid han rimligtvis kunde åt dessa rutinärenden medan han hela tiden förfriskade sig med rom, för att inte förlora sitt nyvunna mod. Han tog sig till och med tid att själv föra in det nyfödda barnet i registret, något som han vanligtvis överlät till den fånge som arbetade som kontorist.

Till sist måste han inse att han inte kunde dröja längre. Han satt upp på sin häst med en orolig känsla i magen och red den korta sträckan till Macarthurs imponerande residens på Elizabeh Farm.

John Macarthur satt och avnjöt en pipa av sin hemodlade tobak tillsammans med sin äldste son, Edward, innan han skulle dra sig tillbaka för natten. De satt och talade om ullpriserna på den Ständigt expanderande hemmamarknaden och om den ökade avkastningen från de ypperliga merinofåren på deras farm Camden. Säsongens vinst var tillräcklig för att Edward skulle kunna köpa en officersfullmakt vid ett bra brittisk regemente och pojken, som var förtjust över faderns löfte att sätta undan pengarna för det ändamålet, började tacka i översvallande ordalag.

— Far, jag vet inte hur ... Han avbröts av att det knackade enträget på ytterdörren.

— Vem tusan kan det vara som kommer vid den här okristliga tiden på dygnet? utbrast hans far retligt. Han gjorde en gest mot klockan på spiselfrisen. Nästan elva på kvällen! Gå och titta efter vem det är, Ned. Är det ingen viktig person får han komma tillbaka i morgon. Jag vet inte hur det är med dej, men jag är slut ... det har varit en förbålt lång dag.

Edward knackade lydigt ur sin pipa och gick till dörren. Ordbyte uppstod och Macarthur hörde sin sons röst höjas i protest, sedan kom han tillbaka in i det upplysta vardagsrummet, röd i ansiktet och tydligt upprörd och med Francis Oakes i hälarna.

— Det är mr Oakes. Jag var tvungen att släppa in honom. Han ... han säger att han kommer för att delge dej en stämning och att han har order att arrestera dej!

— Vad är det du säger? John Macarthur hade rest sig och hans röst var olycksbådande låg och behärskad. — Kom in, för guds skull, Oakes. Är det sant som min son säger? Har ni order att arrestera mej?

— Jag beklagar att jag måste säga det, sir, men det är sant, medgav Oakes. Men jag har ingenting med det att göra, det har ni mitt ord på, sir. Jag skulle hellre hugga av mej min högra hand än tvingas delge er den här, men jag har inget val, det hoppas jag ni förstår. Som överkonstapel är jag tvingad att följa de order jag får och ...

— Ja, ja, jag förstår, avbröt Macarthur kort. Men vad är jag anklagad för, om jag får fråga?

— Det står här i stämningen, sir, stammade Oakes olyckligt. Den är undertecknad av mr Atkins, i hans egenskap av auditör. Men jag ...

— Får jag läsa den där infernaliska stämningen, människa, krävde Macarthur. — Ned, jag behöver ett ljus bredvid mej på bordet. Jag vill se vad det där försupna svinet Atkins har lyckats koka ihop den här gången.

Både Oakes och sonen lydde villigt, den ene gav honom skrivelsen och den andre hämtade ett ljus.

När Macarthur hade vecklat upp dokumentet framför sig på bordet läste han det med växande indignation.

Alldenstund enligt till mig inlämnat, edsvuret vittnesmål John Macarthur, Esq., ägaren till skonaren Parramatta, vilken nu befinner sig i denna hamn, mot lagen har stoppat leveranserna av livsmedel och utbetalningen av löner till kaptenen, befäl och besättning, vilket föranlett sagda kapten, befäl och besättning att överträda kolonins hamnreglemente genom att gå i land utan att vara därtill berättigade, och alldenstund jag genom min skrivelse daterad den 14 innevarande december, där sagde John Macarthur kallas att inställa sig inför mig den 15 innevarande december och alldenstund sagde John Macarthur detta till trots underlåtit att infinna sig åläggs ni härmed i Hans Majestäts namn:

Att föra sagde John Macarthur till mig och övriga ledamöter av Hans Majestäts civildomstol onsdagen den 16 innevarande december klockan 10.

Av mig undertecknat och med sigill bekräftat den 15 december 1807.

Namnteckningen var Atkins och dokumentet var adresserat till överkonstapel Francis Oakes, Parramatta.

John Macarthur svor lågt och sköt papperet över bordet till sin son.

— Vet ni, Oakes, sa han utan att höja rösten, om den person som har utfärdat det här skändliga dokumentet hade överlämnat det personligen till mej — i stället för att lägga uppgiften på er, då skulle jag ha sparkat honom ur min åsyn, vid Gud, det skulle jag ha gjort! Som det nu är tänker jag behandla skrivelsen och dess författare med vederbörligt förakt. Med andra ord, Oakes, jag tänker ignorera er fördömda order. Är det fullkomligt klart?

— Jadå, kapten Macarthur, sir, skynde sig Oakes att försäkra. Och kom det bara an på mej skulle jag låta det vara med det. Men, sir, nu kommer det ju inte an på mej.

— Vad i helvete menar ni med det?

— Sir, mumlade överkonstapeln och undvek att möta Macarthurs kalla blick. Jag har order att ta er med till Parramatta för att se till att ni inställer er i rätten i morgon bitti, sir.

— I kedjor då, mr Oakes? undrade John Macarthur. Ni är ju ensam, inte sant? Och obeväpnad?

— Jag tyckte det var bäst att jag kom ensam, sir, för jag hoppades att ... att ni skulle ha förståelse för min situation och följa med mej frivilligt, liksom. Eftersom den där ordern är officiell, sir.

— Och om jag vägrar? Macarthurs ögon gnistrade och Oakes ryggade förskräckt tillbaka.

— De har gett mej order att gripa er, svarade han, desperat medveten om sin hjälplöshet.

— Och slänga in mej i ert vidriga fängelse, förmodar jag? röt Macarthur. — Tänk dej det, Ned, tillsade han, vänd mot sin mycket bleke son. Det räcker inte med att den där djävulen till människa, Atkins, har bestämt sej för att ruinera mej — han och Bounty-Bligft tänker dessutom behandla mej som en brottsling! — Nåja, Oakes, ni kan rida till Sydney och upplysa mister Atkins och hans svinaktiga excellens om att jag inte har begått något brott och att jag vägrar att följa deras order, eftersom mitt samvete är fullkomligt rent.

— Men, sir, vädjade Oakes halvkvävt, de skulle bara skicka hit mej igen. Jag ...

— För helvete, karl! Nu var Macarthur verkligt ursinnig och hans iskalla kontroll brast. Om ni kommer tillbaka, då är det bäst att ni kommer beväpnad, för en sak kan jag försäkra er — jag kommer inte att ge mej förrän det har blivit blodsutgjutelse. Vid Gud, jag har bestulits på ett fartyg värt tiotusen pund av de där samvetslösa rövarna och nu försöker de släpa mej inför rätta på falska anklagelser. Han kastade dokumentet mot Oakes, sedan han hade rivit åt sig det ur unge Edwards nervösa händer. Här! Ta med er det där infernaliska papperet och ge det till dem som har skickat er hit!

— Far, började Edward. Jag ber dej att tänka efter — tänka på följderna. Nog ...

John Macarthur avbröt honom.

— Det är ingen fara, Ned, du behöver inte oroa dej, sa han med helt annat tonfall. Om vi struntar i dem kommer de snart att falla i sin egen grop.

— Sir, bad Oakes desperat. Om jag ska ta med mej den här ordern tillbaka till mr Atkins, kan ni då inte åtminstone ge mej ett brev, undertecknat av er själv, där ni skriver att jag gör det på er uppmaning? I annat fall, kapten Macarthur ... om jag kommer dit utan er blir jag anklagad för försummelse och ...

— Ja, ja. Macarthur verkade plötsligt mindre irriterad. — Ned — hämta papper och penna, min kära gosse. Jag ska ge den här stackars kraken hans brev.

Edward lydde kvickt och hämtade en penna och ett bläckhorn från sin mors sekretär och letade i lådorna tills han hittade brevpapper. Han placerade dem på bordet och hans far började skriva, så hastigt att pennspetsen raspade över papperet. När Macarthur avslutat det sa han, utan att se upp:

— Jag ska läsa det för er, Oakes. Det är adresserat till er och lyder: »Jag uppmanar er att informera de personer som har skickat er hit med den arresteringsorder ni har visat mig och som jag har låtit kopiera, att jag aldrig kommer att underkasta mig detta hårresande tyranni förrän jag blivit tvingad därtill och att jag betraktar dokumentet med samma förakt och avsky, som jag betraktar de personer som har ombesörjt det.» Så, min gode man ... Han undertecknade det med en pompös gest, sedan reste han sig och viftade till Edward att överta hans plats vid bordet. Arresteringsordern, om jag får be.

— Förlåt, sir? Oakes stirrade oförstående på honom.

— Ja. Ge den till min son. Ned, var snäll och gör kopior av det här famösa dokumentet och av mitt svar. Vi kan komma att behöva kopior att visa upp i rätten.

En bekymrad rynka hade bildats i Edwards släta unga panna, men han gjorde som han blivit ombedd. Under tiden hämtade John Macarthur en vackert slipad karaff från buffén. Han hällde konjak i två glas och gav det ena till Oakes.

— Jag skulle tro att ni behöver det här lika väl som jag, mr Oakes.

Francis Oakes tackade honom ödmjukt och hans lättnad över att den olyckliga affären slutat på det här viset hördes tydligt i hans röst och syntes i hans ögon, när han höjde sitt glas.

— Jag skålar för er hälsa, kapten Macarthur!

John Macarthur smuttade på sin konjak under tystnad. När Edward var färdig med kopieringen tog han ordern och sitt eget brev och gav bådadera till Oakes.

— Gud vare med er under ritten, mr Oakes. Men kom ihåg att ni måste komma beväpnad om ni kommer hit igen för att slita mej ur min familjs sköte för att spärra in mej i ert fängelse, inte sant?

— Jag är säker på att det inte ska behöva gå så långt, försäkrade Oakes febrilt. Han ställde ner sitt tomma glas, bugade tafatt och gick mot dörren.

När ljudet av hovslagen tonade bort i fjärran kom Elizabeth Macarthur ner från sitt sovrum, mycket blek och klädd i morgonrock.

— Jag hörde röster, sa hon och såg ängsligt upp i sin mans ansikte. Käraste John, var det inte mr Oakes som var här? Vad ville han, säg mej det, för guds skull.

Hennes man förklarade i några få, bittra ord, medan han travade rastlöst fram och tillbaka i det skuggiga rummet. Hans röst hårdnade av återuppväckt vrede medan han berättade