Loppismysteriet

By Anna Grue

Förtidspensionerade läkarsekreteraren Anne-Maj Mortensen bor i den danska småstaden Nykøbing Själland. Där tillbringar hon en stor del av sin tid tillsammans med dottern Iben, barnbarnet Didi och taxen Mortensen den tredje. Varje fredag volonterar hon på den lokala loppisen, liksom många andra pensionärer i området. Men när en av volontärerna, en äldre herre vid namn Helmer, plötsligt avlider börjar saker hända i den lilla staden. Kort efter begravningen bestämmer sig Anne-Maj för att bjuda hem Helmers änka Vips på middag, men när den gamla damen inte dyker upp anar Anne-Maj oråd. Hon bestämmer sig för att gå hem till Vips, och finner henne liggandes på soffan i vardagsrummet, död ... Polisen menar att det är av naturliga orsaker, men Anne-Maj är inte så säker på det och börjar själv utreda dödsfallen. Och snart visar det sig att hennes magkänsla hade rätt – det är mord hon utreder."Loppismysteriet" är första delen i den mysiga deckarserien om Anne-Maj Mortensen."Loppismysteriet" är den första boken i Anna Grues kriminalserie om pensionären Anne-Maj Mortensen, som med stort engagemang lägger sig i polisens utredningar i fridfulla Nykøbing på Själland.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 23, 2022
• ISBN: 9788726902327

Book preview

Anna Grue

Loppismysteriet

Översättning: Elin Pirttimaa Rosén

SAGA Egmont

Loppismysteriet

Översatt av Elin Pirttimaa Rosén

Originaltitel: Mysteriet i Genbrugsen

Originalspråk: danska

Copyright © 2020, 2022 Anna Grue och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726902327

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Anne

Familjen Mortensen:

Anne-Maj Mortensen, förtidspensionerad läkarsekreterare

Iben Mortensen, Anne-Majs dotter, säljare i en skobutik

Ditte-Marie (Didi) Mortensen, Anne-Majs barnbarn, skolelev

Mortensen den tredje, Anne-Majs tax

Personalen på loppisen:

Else Simonsen, änka efter en jordbrukare

Stanley Hjort, hjärnskadad förtidspensionär

Valborg von Schilling, pensionerad lärare, f.d. borgmästarinna

Lis Klausen, gift med en arbetslös maskintekniker

Helmer Bergstrøm, död advokat

Vips Bergstrøm, Helmers änka

Ruth Møllegaard, pensionerad revisor

Kylle Poulsen, före detta dagmamma

Familjen Bergstrøm:

Thomas Bergstrøm, advokat

Feline Bergstrøm, ägare av en inredningsbutik

Christian Bergstrøm, kock

Polisen:

Jan Krause, utredningsledare

Signe Olsted, kriminalpolis

Anders Hall, kriminalpolis

+ karta

Staden:

Nykøbing, Själland (cirka 5000 invånare) i Odsherred kommun

(cirka 33 000 bofasta, plus ägarna av 26 000 sommarstugor och under högsäsong 100 000 turister).

Nykøbing centrum

1. Anne-Maj Mortensens hus

2. Loppis-butiken

3. Ibens och Didis lägenhet

4. Grønnehave

5. Nykøbings kyrka

6. Kyrkogården

7. Stationen

8. Mot Kildehusen

9. Apoteket

10. Mot hamnen

1.

Söndag den 17 mars

Varje måltid börjar med en människa som lagar mat. Eller nej, det är faktiskt inte sant. Det börjar med en människa som köper hem råvaror, tillreder dem och sedan serverar den färdiga rätten. Men det är en process som allt färre praktiserar. Fler och fler köper i stället sina måltider färdiglagade, redo att slängas in i mikrovågsugnen och ätas direkt ut förpackningen.

Det är en sorglig utveckling, tycker Anne-Maj Mortensen, som är minst lika lycklig när hon lagar mat som när hon äter den – vilket inte betyder så lite. Den passionerade matglädjen syns tydligt på hennes omfångsrika figur. När Anne-Maj flyttar omkring sin stora kropp med gungande bröst, massiva lår och mjukt svällande mage i köket, är det som att betrakta en omsorgsfullt koreograferad dans och varje rörelse tjänar ett syfte: när hon skär paprika, lök och selleri i små, precisa fyrkanter, när hon under djup koncentration vänder ner de hårdvispade äggvitorna i den kylda redningen till en gratäng, eller när hon med ett nästan förälskat uttryck häller steksky över en hjortstek som står och sjuder i ugnen.

Man ska inte försöka kommunicera med Anne-Maj när hon lagar mat. Om man gör det tappar hon både tråden och översikten och fräser till. Det vet såklart hennes familj, men då och då händer det att någon ovetande gäst kommer och ställer sig i köket för att småsnacka eller erbjuda sin hjälp, och då är Anne-Maj tvungen att markera: Varsågod, ta ett glas vitt vin och sätt dig i vardagsrummet, vännen. Jag kommer med maten när den är färdig.

Trots den krigiska inställningen är köksarbetet först och främst förbundet med varma känslor. För Anne-Maj är det inte bara en älskad hobby, det är också så hon föredrar att visa känslor. I varenda rätt är kärlek en viktig ingrediens. Det är så hon visar sin dotter, sitt barnbarn och sina vänner hur mycket de betyder för henne. Det vet hon och det vet de. Om inte annat så i deras undermedvetna. Hemlagad mat som är kryddad med omsorg, smakar per definition alltid bättre än den som lagats av en fabriksarbetare, som bara behöver tjäna pengar till hyran genom att slänga ihop några ingredienser efter något standardrecept.

Anne-Maj frågade en gång en ung man, en av dotterns första riktiga pojkvänner, vilken hans favoriträtt var. Han svarade utan att tveka: Något hemlagat! Hon bad honom precisera och han förklarade att hans föräldrar aldrig hade gillat att laga mat och därför hade låtit kvällsmaten bestå av fryspizza, rågbrödsmackor, havregrynsgröt och färdigköpta köttbullar i currysås. För honom var det en ren lyx om en måltid var lagad från grunden hemma i köket. Från den dagen behandlade Anne-Maj honom som en foie gras-gås: hon tvångsmatade honom varje gång han visade sig i deras boning. När den unge mannen och Iben efter ett års tid gjorde slut, var Anne-Majs största bekymmer att han kanske inte skulle få något ordentligt att äta framöver.

Nej, tänker hon nu och sköljer av köttsaften från händerna: Vuxna människor som inte orkar laga sin mat själva, borde faktiskt fråntas rätten att kalla sig vuxna. Eller i alla fall rätten att få barn. Om man inte ser till att ens familj får sund och välsmakande mat tre gånger om dagen är man helt enkelt … Hon söker efter det rätta ordet medan hon torkar av händerna på en ren kökshandduk … Då är man helt enkelt omodern. Hon nickar för sig själv, nöjd med slutsatsen. Det enda som inte slår henne, är att den fördomen också omfattar hennes egen dotter, som är en notorisk clown i köket.

Anne-Maj blickar kärleksfullt ner på Mortensen, en ung strävhårig tax, som är den enda av hankön i Anne-Majs liv och som därmed har gjort sig förtjänt av att bära hennes efternamn. Ska man vara helt korrekt är hans namn Mortensen den tredje, eftersom han haft två föregångare – samma ras, samma namn. Just nu sitter han helt stilla i sin korg intill hennes terrassdörr och håller ett vakande öga på när Anne-Maj äntligen ska sträcka sig efter skärbrädan med restbitar från fläskfilén och sätta ner den på golvet, så han kan hjälpa henne med disken.

Du får vänta lite, lilla gubben, säger Anne-Maj. Du ska få din smakbit när vi andra sätter oss till bords.

Mortensen ser sorgset på henne, men det finns fortfarande hopp i hans bruna ögon. Hunden är den enda som är välkommen i Anne-Majs kök. Han står aldrig i vägen, ställer inga störande frågor om bordet ska dukas med flata eller djupa tallrikar, har inte en tanke på att distrahera kocken med kommentarer om vädret eller valet eller något någon skrivit på Facebook. Mortensen är den perfekta köksmedhjälparen.

Anne-Maj förbereder de övriga ingredienserna. Hon ställer fram skalade potatisar, tunt skivad svamp, olja, kött, fond, grädde, färska hackade örter och så vidare, i ordningsföljd på bordet så att allt står kronologiskt – alltså i den ordning de ska ner i grytan. På det sättet kan hon nästan i blindo sträcka sig efter nästa ingrediens och i stället lägga tankeverksamheten på avsmakning, temperatur, kok- och stektider. Det är sådant, tänker hon belåtet, som får folk att misslyckas med matlagningen och sedan påstå att det är svårt. Det är inte svårt att laga mat. Det handlar bara om att förbereda sig och göra allt i rätt ordning, så man inte står och stressar med potatisskalningen som en annan amatör, medan såsen blir bränd. En gång var det en av läkarna på hennes jobb som antydde att Anne-Majs rigida rutiner under arbetsprocessen kunde vara ett symptom på någon sorts tvångsneuros, men det var naturligtvis helt befängt. Bara för att man gillar lite ordning och logik i livet. Det är fullständigt normalt, hade hon svarat sin beskäftiga chef. Hon mindes inte om hon fick något svar.

När allt är klart sätter hon sig i vardagsrummet. Mortensen kommer tassande med ett besviket uttryck. Anne-Maj väntar med att sätta på ugnen och spisen tills gästerna har dykt upp och fått sätta sig i soffhörnet med varsitt glas. Vin till Iben och en cola till Didi, som hennes barnbarn insisterar på att kallas. Didi. Det låter som en biroll i en tysk tv-serie eller ett våp med svanktatuering i Paradise Hotel. Men det är kanske meningen, erkänner Anne-Maj, i alla fall det sista. Personligen tycker hon att tioåringens dopnamn Ditte-Marie är mycket vackrare. Men mormödrar har ju knappast vetorätt i den sortens frågor, ärligt talat.

Hon fiskar fram söndagstidningens första del från högen på soffbordet, bläddrar fram till sidan med korsord och sätter genast i gång med det i nedersta högra hörnet: Det lilla, men svåra, som tidningen har döpt det till. Först när det är löst tillåter sig Anne-Maj att försöka med de andra. Sådan är regeln, vecka efter vecka. Hon biter på kulspetspennan och funderar på kryssets första ord. Ofödd unge, på tio bokstäver … Hjärnan sätter i gång och hon glömmer allt om matlagning, gäster och tiggande hund, medan hon i tankarna går igenom olika möjliga ord som kan vara synonymer till foster. Hon skulle aldrig drömma om att fylla i de vita fälten innan hon är säker på sin sak.

Strax därpå ringer det på dörren. Bara en kort ringning och sedan öppnas den. Mortensen skäller inte som han brukar när någon kommer; ett säkert tecken på att de besökande hör till husets regelbundna gäster. Han rusar så snabbt till ytterdörren som hans korta ben tillåter. Hej, ropar Iben där ute. Hej mormor, hörs Didis röst strax därpå. Anne-Maj kastar en sista blick på korsordet, som förblivit ganska orört, och viker ihop tidningen innan hon reser sig och går ut i hallen.

Precis i tid, säger hon.

Vi vågar inte annat. Iben står med Mortensen i famnen som en hårig bebis med viftande svans och vänder ansiktet mot honom. "Vem är en duktig pojke?" Iben får inte själv ha husdjur i sin lägenhet, men kompenserar ordentligt genom att umgås med mammas lilla kortbenta kamrat.

De slår sig ner i vardagsrummet med varsitt glas.

Du har inte svårt att få tiden att gå, fru Mortensen? frågar Iben. Samma fråga varje gång, som om förtidspensionen genom ett trollslag hade dränerat Anne-Majs tillvaro på innehåll.

Nä.

Jag frågar av rent intresse. Du behöver inte snäsa.

Jag snäser inte.

Vi säger väl så.

Men jag har ju massor att göra, säger Anne-Maj och sippar på vinet. "Jag går långa promenader med Mortensen, läser högvis med böcker, sköter trädgården, har min fasta dag på loppisen, åker in till Holbæck och shoppar … Jag har massor att göra, upprepar hon. Jag njuter av att slippa gå till den där dötrista jävla vårdcentralen varje dag."

Mamma! Iben kastar en talande blick mot Didi, som sitter djupt koncentrerad med sin smartphone.

Utan att ta blicken från skärmen säger Didi torrt: "Du tror väl inte seriöst att det är mormor som lär mig svära?"

Jag tycker bara vi ska prata fint, svarar Iben en aning vasst.

Didi ser på sin mormor med höjda ögonbryn och skelar överdrivet. Sedan fokuserar hon åter på den tydligen ganska uppmärksamhetskrävande kontakten med den delen av universum som inte befinner sig i Anne-Majs lilla ljusblå hus – på Lindeallén, Nykøbing, Odsherred, Själland, Danmark, Europa, Jorden, som i Didis ramsa från barndomen. När slutade hon egentligen att säga så?

Du gillade ju ditt jobb, fortsätter Iben. Annars hade du väl inte stannat där i en hel evighet.

Anne-Maj rycker på axlarna. Om sanningen ska fram saknar hon ibland jobbet som läkarsekreterare för tre allmänpraktiserande läkare på vårdcentralen. Från sitt tydligt definierade kungarike bakom disken höll hon ordning på såväl läkare som sjuksköterskor och patienter. Hon hade turen att få uppfylla sitt behov av att leka ordningspolis. Så självklart saknar hon det. Lite. Men den största delen av tiden njuter hon av att vara fri, inte minst ifrån det ständigt växande antalet alltmer invecklade elektroniska portaler och system, som de nuförtiden jobbar med i vården. Och det är detta faktum hon har bestämt sig för att visa alla, inklusive sin nitiska dotter.

Jag är hungrig, meddelar Didi.

Det är Iben och Anne-Majs tur att växla en häpen blick. Didi som äter som en fågel. En särskilt kräsen fågel, dessutom. Hon måste alltid trugas, och när hon äntligen ger efter för pressen, äter hon bara pastaskruvar – men inte fullkornsvarianten, inte pasta i andra former, inte den veganska sorten utan ägg – samt pommes frites och gurkstavar. En ganska ensidig diet. Det är märkligt, tycker Anne-Maj. Hon betraktar sitt barnbarns tunna armar, som sticker ut ur t-shirtens ärmar som plockade fågelvingar. Som alla nedbantade kvinnor genom tiderna. Iben är inte än lika fyllig som Anne-Maj, men det kommer nog. Hur kan det komma sig att familjens yngsta har så stora problem med att äta? Kan det vara Ibens ointresse för matlagning, som är orsaken? Anne-Majs stora skräck är att Didis kräsenhet ska utvecklas till en riktig ätstörning. Att barnet nu spontant uttrycker lust för mat är en glädjande händelse.

Vilken tur att vi ska äta om en stund, svarar Anne-Maj och reser sig. Mortensen den tredje vrider sig loss från Iben; han har inte glömt restbitarna som ligger ute på köksbordet. Ni kan sitta kvar och ha det mysigt, fortsätter Anne-Maj, så går jag ut och gör klar maten. Det tar en kvart.

Vad ska vi äta? frågar Iben.

Fläskfilé med potatis, stuvad svamp och sparris. Och en sallad, svarar Anne-Maj och flyttar blicken till Didi: Jag har slagit på fritösen, så du kan få en stor portion pommes.

Tack, men … det behöver du inte. Didi tittar upp från mobilen. "Från och med idag äter jag varierat."

Det är inget ord som barnet hade valt själv, vet Anne-Maj, så hon frågar: Är det någon som har sagt till dig att du ska äta varierat? Något ni har lärt er i skolan?

Nä … Hon skruvar lite på sig. Det är … ingen.

Anne-Maj och hennes dotter ser på varandra igen. Iben rycker på axlarna.

Så du äter kokt potatis och kött och sås och grönsaker nu, Didi? frågar Anne-Maj för att vara helt säker. Jag kan alltså stänga av fritösen?

Hm … Didi sitter fortfarande oroligt. Du kan nog ändå laga lite pommes, mormor, om du ändå har förberett det. Det är gott till … allt det där varierande.

2.

Söndag den 17 mars

Iben har sedan barnsben varit lite av ett problembarn, tycker Anne-Maj. Hon är ovanligt begåvad, men hon är … om inte direkt lat, så i alla fall dålig på att prioritera sin tid och hon är inte det minsta intresserad av att göra en intellektuell insats, även om hon kunde bli medlem i Mensa så lätt som ingenting. Iben klarade med nöd och näppe studentexamen, och sedan dess har hon faktiskt bara gjort fel val: hon faller för fel män, har fel utbildning och tar fel jobb.

Själv står hon fast vid att hon är ganska nöjd med anställningen som säljare på en skobutik på Algade och hon trivs lika bra med att vara singel som hennes mamma. Hon verkar faktiskt direkt lättad över att hennes exman har flyttat till sin nya flickvän i Köpenhamn och nyligen fick en liten son, som han är så upptagen av att han bara händelsevis kommer att tänka på att han också har en tioårig dotter.

De tre – mamma, dotter och barnbarn – ses å andra sidan ofta, åtminstone varje söndag. De bor bara några få hundra meter från varandra och det passar alla parter bra. Särskilt nu när Anne-Maj har blivit förtidspensionär, och då och då kan få efter-skolan-besök av Ditte-Marie … Didi! Rättar Anne-Maj sig själv. Hon ser ut över spisen, konstaterar att det har lyckats igen. Tillredningen är så vältajmad så att allt kommer vara klart ungefär samtidigt. Jag borde faktiskt få medalj, tänker Anne-Maj. Eller i alla fall någon form av diplom.

Vi äter om fem minuter, ropar hon in i vardagsrummet och får ett par bekräftande muttranden tillbaka. Hon lägger upp fläskfilén och den gröna sparrisen på det vackra, blåblommiga fatet som hon för många år sedan ärvde av sin mormor. Didis mormorsmormor. Det är svindlande att tänka på. Anne-Maj har fortfarande sin mormors doft i näsan, känslan av hennes mjuka, rynkiga hud i sina händer. För henne hör minnet av mormor till den verkliga världen, trots att det är nästan fyrtio år sedan hon dog, men Iben … För henne är gammelmormor bara ett begrepp och hon kan knappast minnas henne. Och frågar man Didi hör hennes mormorsmormor till en så fjärran dåtid att hon lika gärna kunnat vara en brontosaurus. Hon minns väl inte ens sin gammelmormor, tänker Anne-Maj, min mamma – som försvann längre och längre in i demensen och till slut dog, när Didi fortfarande bara var ett dagisbarn. Tiden går så snabbt och kvinnorna i vår familj dör alltför tidigt. Anne-Maj sätter fatet på matbordet och återvänder för potatis och sås. Nu är det alltså jag som är den äldsta generationen. Jag, som någon gång blir gammelmormor och på sin höjd kommer vara ett svagt minne för Didis barn och total forntid för hennes barnbarn. Tanken fyller henne med en blandning av stolthet och rädsla. Släkten följa släktens gång. Man vet ju om det, men … Hon ryser till.

Då får ni gärna sätta er, säger hon. Anne-Maj förmodar alltid – naiv som hon är – att gästerna den här gången genast ska gå till sina platser, trots att hon vet att det aldrig blir så. Det är alltid någon som ska kissa, någon som måste lägga telefonen på laddning, två som ska tvätta händerna. Vanligtvis tar det flera minuter från att hon kallar folk till bordet, tills alla sitter bänkade – oavsett om hon har sagt åt dem i god tid i förväg eller inte – och under de minuterna är Anne-Maj på väg att explodera av otålighet. Förstår de inte att grönsakerna mister sin spänstighet, att såsen tjocknar, att köttets fina rosa ton blir blek och gråaktig, medan de fumlar omkring?

Så går det såklart också idag. Anne-Maj ställer skålen med brännheta, saltade pommes frites vid Didis plats och går tillbaka till köket efter en karaff isvatten. Hon försöker tänka på något annat än maten, där den står och blir kall.

Nu så, Mortensen, säger hon och ställer skärbrädan med filéresterna på golvet. Vänta! kommenderar hon och den lilla taxen sätter sig lydigt med de fina, mörkbruna ögonen riktade mot högen av senor och hinnor. Varsågod! säger Anne-Maj sedan och i samma ögonblick kastar sig Mortensen över bytet. När hela härligheten på några sekunder är slukade, slickar hunden skärbrädan noga, medan han viftar så kraftigt på svansen att han håller på att tappa balansen. Anne-Maj ler.

Hon går tillbaka till vardagsrummet och – åh, ett under! – nu sitter både Iben och Didi på sina platser. Didi har redan skopat upp hälften av pommesen på sin tallrik.

Kom ihåg att du ska ha plats för kött och grönsaker också, säger Anne-Maj. Det varierade, du vet.

Didi tar motvilligt emot fatet, lägger upp en sparris och den minsta biten fläskfilé på tallriken. Hon ser så nedslagen ut vid synen av svampstuvningen att Anne-Maj vänligt låtsas som att hon glömmer att räcka den till henne. Om barnbarnet faktiskt äter både en grönsak och en tugga kött, är det nästan ett mirakel.

Hur går det på loppisen? frågar Iben med ett konverserande tonfall, när de har försett sig. Du var där i fredags, eller hur?

Jag är alltid där på fredagarna, säger Anne-Maj. Det vet du ju.

Iben har under tiden fyllt munnen och får nöja sig med att nicka.

Det går mycket bra, fortsätter Anne-Maj, som i ögonvrån ser Didi kämpa med fläskfilén, som hon skär i mikroskopiska bitar. Helmer Bergstrøm dog i tisdags.

Mamma! Iben har tuggat ur munnen. Den trevlige gamle mannen! Du kan väl inte med ett och samma andetag säga att det går bra och att en av volontärerna är död.

Nja, nej, erkänner Anne-Maj, jag menade inte så. Men … Helmer var ju gammal. Över nittio.

Det kan väl ändå vara tråkigt att någon dör. Och särskilt om det sker plötsligt. Jag trodde inte ens han var sjuk.

Han kanske blev mördad! Didi ser helt uppspelt ut.

Didi! säger Iben. Så kan man väl inte tänka.

Det kan man väl. Didi har lagt ifrån sig kniv och gaffel, tydligen redo för en uppiggande liten debatt om sannolikheten att en mordgåta utspelat sig bland Nykøbings äldsta.

Det är inte roligt.

Äh, sluta nu, säger Anne-Maj. Didi har bara en liten detektiv i sig. Det är väl okej att leka med tanken, om man gör det innanför dessa fyra väggar.

Alltså, mamma. Iben suckar. Du skulle aldrig ha gett ungen Baskervilles hund. Didi är för ung för deckare.

Det är jag inte alls, säger Didi.

När jag var i hennes ålder, säger Anne-Maj. läste jag Agatha Christie med stort nöje.

Som om det skulle vara lugnande. Iben skakar på huvudet. Ät nu Didi, säger hon.

Du kan låta köttet vara, säger Anne-Maj, som ser att fläskfilén utgör ett oöverkomligt projekt. Smaka på sparrisen i stället.

Det jag menade var bara att … Iben ignorerar sin mamma. Om Helmers dödsfall var plötsligt, måste det ha varit chockerande för hans anhöriga, oavsett hur gammal han var.

Man kan nog inte säga att det var plötsligt. Han låg ju på sjukhuset ett par dagar först och de sa att det var hjärtat, så … Anne-Maj häller upp mer vin till dem båda. Jag har aldrig hört att Helmer skulle haft hjärtproblem tidigare, men mentalt var han i alla fall på väg utför de senaste månaderna. Det förvånade ingen att hans tid var på väg att rinna ut. Egentligen klarade han inte längre av arbetet i butiken. En av de andra tog över tjänsten som administratör för ett tag sedan, men han insisterade på att få fortsätta med bokhörnan. På många sätt var det väl egentligen bäst att han … Hon söker efter ett passande avslut på meningen. När det visar sig omöjligt byter hon spår: Jag tror jag kan få ansvara för böckerna nu.

Anne-Maj har, sedan hon