Och himlen var oskyldigt blå

By Charlotta André

"Jag åkte till Thailand för att sola, bada, sova och dricka kokosnötsdrinkar. Jag ville komma hem utvilad och brunbränd med en snygg skräddarsydd kostym. Inget blev som planerat. Jag kom hem med så mycket mer än jag någonsin kunnat föreställa mig. Livet och döden är mig närmre och känns mer påtagliga än någonsin tidigare. Jag vet inte vad som händer imorgon men jag tror på liv."Katastrofen var snabbt ett faktum när tsunamin svepte över kusterna runt Indiska oceanen år 2004. Charlotta André var själv på plats när tragedin inträffade och i den här boken återger hon sina erfarenheter. Hon berättar om hur hon lyckades ta sig överlevande därifrån för att sedan vara med och hjälpa skadade individer och barn som förlorat sina föräldrar i flodvågen. Det är en gripande skildring om såväl rädsla och kaos som livsvilja, mod och medmänsklighet. Utöver Charlottas beskrivning får vi även ta del av hennes mammas upplevelse av händelsen från Sverige samt två efterord av Hans Rosling respektive Robert Eriksson. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2022
• ISBN: 9788728412428

Book preview

Charlotta André

Och himlen var oskyldigt blå

SAGA Egmont

Och himlen var oskyldigt blå

Copyright © 2005, 2022 Charlotta André och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728412428

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Den här boken är tillägnad dem som förlorade sina liv i tsunamikatastrofen och deras nära och kära

NÄRA ÖGAT

Det kan ha hänt.

Det måste ha hänt.

Det har hänt förr. Senare.

Närmre. Längre bort.

Det har hänt, men hände inte dig.

Du blev räddad, för du var först.

Du blev räddad för du var sist.

För du var ensam. För det fanns folk.

För du gick åt vänster. Åt höger.

För det blev regn. För det blev skugga.

För det var soligt väder.

Som tur var fanns där skog.

Som tur var fanns där inga träd.

Som tur var – en skena, en krok, en bjälke, en broms, en dörrsmyg, en sväng, millimeter, sekund.

Som tur var flöt ett halmstrå på vattnet.

Följden var, och därför, och ändå, trots allt.

Hur skulle det ha gått om en hand, en fot,

en tuppfjät, en hårsmån

från ett sammanträffande.

Så du är här? Raka vägen från ett andrum?

En maska hade nätet och den slank du igenom?

Jag kan inte nog förvånas, är förstummad.

Hör bara

Hur ditt hjärta bultar i mig.

wislawa szymborska , Dikter 1945-2002. Stockholm: FIB:s lyrikklubb, 2003 Översättning: Anders Bodegård

Förord

alla som befann sig i de tsunamidrabbade områdena i Thailand och andra delar av Asien, eller hade anhöriga där, under juldagarna 2004 har sin historia att berätta. Det här är min.

Många historier blir aldrig berättade – om dem som inte kom hem igen och om dem vars hela släkt, hem och by utplånades av jättevågorna.

Av respekt för alla drabbade, som råkade vara på samma platser som jag och som jag skriver om, är personnamn, ålder och bostadsorter fingerade för att skydda deras identiteter. De personer som nämns med sina riktiga namn tillhör min familj eller är myndighetspersoner.

Här finns också min mor Annikas berättelse om skeendet, som hon minns det. Hon följde som miljoner andra nyhetsrapporteringen i Sverige och fick rapporter från mig, via lånade mobiltelefoner och mottagaren-betalar-samtal. Här finns också min mors berättelse om hennes och min resa tillbaka till Khao Lak fyra månader efter katastrofen (»Återresan«).

Jag är hemma nu. »Same same, but different.« Samma vänner, samma hus, samma kropp. Men inte riktigt samma själ. Jag åkte till Thailand för att sola, bada, sova och dricka kokosnötsdrinkar. Jag ville komma hem utvilad och brunbränd med en snygg skräddarsydd kostym. Inget blev som planerat. Jag kom hem med så mycket mer än jag någonsin kunnat föreställa mig.

Livet och döden är mig närmre och känns mer påtagliga än någonsin tidigare. Jag vet inte vad som händer i morgon men jag tror på liv.

Stockholm, torsdag 23 december 2004

hej då kall-land , haaalllååå Smile-land!!! Richard och jag satt i bilen på väg till Arlanda. Allt var perfekt. Så perfekt! Jag hade hunnit med allt jag skulle göra både hemma och på jobbet. Digitalkameran var tömd på bilder och hungrade nu efter att få fyllas med nya exotiska motiv. Jag hade inte julstressat för att hinna köpa julklappar till min gigantiska familj, dem skulle jag shoppa billigt i Thailand. Vi checkade in vårt bagage exakt två timmar innan planet till Phuket skulle avgå, precis som de rekommenderat oss på resebyrån. Vi hade kommit ihåg att lämna dokumentet med information om var vi skulle bo samt hotellets telefonnummer till Richards föräldrar. Så de kunde få tag på oss om någonting skulle hända. Inte för att det någonsin gör det, men om man inte lämnar telefonnumret kan man ge sig sjutton på att något händer. Jag måste veta att allt är perfekt, annars kan jag inte koppla av. Och det var det verkligen nu. Vi hade tagit sprutan mot gulsot och den gjorde inte alls ont, tyckte jag. Och jag som hade bävat i flera dagar! Sjukvårdskorten från Försäkringskassan (de där nya som ser ut som kreditkort) var nerpackade. Jag hade till och med hunnit till apoteket för att rådslå med dem om vad som var lämpligt att ha i sitt reseapotek. På Gran Canaria förra julen fick jag urinvägsinfektion och jag var inte beredd att ta några som helst risker denna jul. Vätskeersättning och medicin mot turistdiarré. Och ett litet kit med plåster, bandage och annat smått och gott. Solskydd, såklart. Vi skulle sola försiktigt och inte bränna oss. Det kan ju förstöra en hel semester. Hellre komma hem lite brun och fräsch än flaga bort hela näsan. Det skulle bli fantastiskt lyxigt att bara få vila, äta gott och slippa frysa.

Resan var svindyr. Antagligen för att julen är högsäsongernas högsäsong och för att vi bara kunde vara borta en vecka. Hemma väntade vårt företag, som vi kallar vårt lilla barn, och det klarar sig inte så länge utan sin mamma och pappa (ville vi som föräldrar gärna tro). Telemarketingbolaget vi driver hade sedan starten kontinuerligt fått fler och fler konton och vi behövde expandera kraftigt för att kunna fortsätta leverera det våra kunder önskade. Hösten hade varit stentuff. En period jobbade jag 60 timmar i veckan och Richard jobbade ännu mer. Därför kändes en dyr vecka i Thailand okej. Vi skulle få sju hela dagar på plats och trots den långa resan ner tyckte jag att det var värt det, för klimatets skull. Richard hade velat att vi skulle fira jul i New York. Jag motarbetade hans förslag av tre anledningar:

Det är inte varmt i New York på julen.

Det är inte varmt i New York på julen.

Är det någonstans terroristerna slår till så är det i New York på julen.

För att riktigt övertyga honom gick jag helt enkelt och köpte en resa till Thailand med boende på ett spa-hotell vid stranden. Utan att berätta om köpet visade jag honom läckra resekatalogbilder från stranden och dess omgivningar och frågade vad han tyckte. »Det ser ut som paradiset«, sa Richard. »Va bra«, sa jag, »för jag har redan bokat en resa till oss till just den här stranden.« När jag berättade att vattnet utanför skulle vara ett av Thailands bästa dykvatten var New York glömt. Vår allra första resa till Asien skulle bli av. Smile-land, here we come!

När vi närmade oss Arlanda började tävlingen om vem som snabbast hittade den rätta vägen till långtidsparkeringen, till vår terminal, till toaletterna och så vidare. Denna lek pågår ganska ofta hos oss: när vi kör bil i nya områden, ska hitta en speciell vara i ett varuhus eller letar efter en plats eller en viss adress på stan. Att sedan hävda att den andres lokalsinne i det närmsta är obefintligt verkar vara en outtömlig glädjekälla för både mig och Richard men även för flera andra av våra familjemedlemmar. Om någon i familjen är sen till en middag, till exempel, dras det skämt i stil med: »Han har väl kört fel (på väg till Stockholm) och hamnat i Gävle.« Ibland när Richard gett mig en bra vägbeskrivning till en riktigt klurig adress blir jag snäll och kallar honom »GPS:en«. Men oftast, som sagt, går det hela ut på att framhäva sin egen fantastiska förmåga att hitta rätt väg och på ett skämtsamt och överdrivet sätt raljera med andras oförmåga att göra det.

»Här är det. Vi ska upp för rulltrappan!« sa jag, lycklig över att ha hunnit säga det först. Richard fnös skämtsamt och sa: »Men herregud, Charlotta, jag visste hela tiden att det var den här vägen! Jag hittar överallt, jag var jägare i lumpen, du vet. Du kan släppa ner mig mitt i djungeln, var som helst, och jag hittar tillbaka hem. Ta sikte på min svarta jacka och följ nu bara mig.« Denna harang kan jag utantill och jag skrattar alltid åt hans »jag är jägare, släpp ner mig i djungeln«-ramsa. Richard hade fått ett litet försprång där vi gick utanför terminalen och la nu i en ännu högre växel och satte full fart framåt. Han bar på båda våra resväskor och hade även sin ryggsäck på ryggen. Trots att jag bara hade min egen ryggsäck att bära var det svårt att hinna med. Jag ropade efter honom: »Du behöver inte bära resväskorna, de har faktiskt hjul och draghandtag.« Richard svarade utan att vända sig om, fortfarande med full fart framåt: »Äh, det är bara gratis träning. Tänk inte på det nu, följ bara den svarta jackan!«

Vi strosade planlöst runt utanför gaten och jag bedövades av parfymdofterna från taxfreeshopen. Richard kollade in dyra solglasögon. »Köp kopior i Smile-land istället«, sa jag och hade noll förståelse för Richards utläggning om de olika märkenas kvalité och att design aldrig är densamma när den kopieras. Istället fantiserade jag om hur många plagierade Gucciväskor jag skulle köpa när vi kom fram.

När vi skulle gå igenom gaten frågade killen vid disken vart vi skulle resa. »Till Bangkok«, sa Richard och rättade sig sedan: »Till Phuket.« Vi skrattade lite när vi gick in eftersom vi båda direkt hade associerat till filmen Bangkok Hilton. Det måste vara bland det värsta man kan vara med om, tänkte jag, att bli fast med planterat knark i resväskan och hamna i thailändskt fängelse. Sedan lutade jag mig tillbaka i väntrummets soffa och myste åt att jag köpt oss varsin resväska med hänglås. Jag hade då tänkt på allt.

Trosa, torsdag 23 december 2004

annika :

Så mycket som ska hinnas med den här dagen. I vanliga fall klär vi också granen dan före dan, men det är redan klart, eftersom Charlotta tidigare i veckan kom hem för att vara med om julbaket. Hon ville suga i sig lite julstämning innan de åkte, sa hon, och jag tror att hon hade blandade känslor inför att missa våra traditioner.

Skinkan ska griljeras, de sista klapparna slås in, rimmen skrivas ner på lösa lappar för att senare renskrivas och klistras på paketen. Julkläderna ska ses över och morgonbordet förberedas.

Det är verkligen förväntan i luften och alla pysslar med sitt, för att bli färdiga till i morgon – julafton!

Phuket International Airport, Khao Lak,

fredag 24 december 2004

resan ner var angenäm . Vi drack bubbelvin till fördrink, rödtjut till maten och avec till kaffet. Sedan sov vi som barn. Det kändes skönt att flygtiden var lång så vi hann sova mycket. Det behövdes efter höstens jobbravader. När januari kom skulle vi ha 40 personer anställda i företaget och vägen dit kändes i kroppen nu när vi började slappna av. Mellanlandningen i Abu Dhabi var en upplevelse. Vilken enormt vacker flygplats! Ett stort runt rum i centrum med en jättesvamp à la Stureplan i mitten som höll upp dess tak. Och allt klätt i kornblå mosaik. Och vilka spännande människor… Mina ögon var stora som tefat och jag greppade hårt om ryggsäckens axelband. Jag ser nog grymt lättrånad ut, tänkte jag och höll mig nära Richard.

Phukets flygplats var inte lika imponerande. Liten och fyrkantig men vackert belägen nära havet. Vi flög över stranden när vi landade och det kändes att nu började semestern på riktigt. Efter en enormt seg passkontroll, som vi självklart förfasade oss över, kom bagaget snabbt och vi gick ut mot parkeringen för att leta efter vår transfer. Eftersom vi bokat en charterresa möttes vi redan vid utgången av en representant från Fritidsresor, som slussade oss vidare till en annan representant från samma bolag. Reseledaren hittade oss i sin lista och visade oss till rätt buss. »Det är bara att följa de gula linjerna i marken när man är på charter så kommer man rätt«, skämtade Richard. Vi var båda överens om att det är otroligt bekvämt med charter. Precis vad vi behövde just nu, allt är fixat och vi behöver inte ens tänka!

Jag sov nästan hela bussresan från flygplatsen till hotellet i Khao Lak. Det sista jag såg innan jag somnade var bron mellan ön Phuket och fastlandet.

När jag vaknade var vi redan framme. Vi blev mottagna vid utomhusreceptionen och bjöds på en svalkande dryck. Den var god och lite söt, påminde om saft. Kanske var det saft. Vårt bagage stod samlat vid trappan nedanför receptionen och när vi checkat in gick jag ner och högg tag i min resväska. Från ingenstans dök en thailändsk kille upp och sa: »No no no.« Självklart skulle han bära väskorna till rummet. Det var hans jobb och jag höll just på att ta det ifrån honom. Innan jag somnade på bussen på väg till hotellet hade jag läst i den lilla minihandboken som reseledaren gett oss att man alltid ska ge dricks till alla. Många lever på bara dricksen. Jag kände mig som ett stort pucko och släppte väskorna.

Vårt hotell hette South Sea Pakarang. Anläggningens byggnader låg som ett pärlband utefter stranden. Bäst bodde de som hade bungalows. De låg närmast havet. Bakom dessa låg de större byggnaderna på rad. Det fanns ett antal trevåningshus med cirka tio hotellrum per våning på ena sidan av receptionen, och på andra sidan några tvåvåningshus och även där bungalows. Vi hamnade på tredje våningen i ett av de större husen, en bit bort från receptionen. Rummet var jättefint och jag åt genast upp all färsk frukt som stod framställd i en skål. Minibaren var välfylld och vi forsökte räkna ut om innehållet var dyrt eller billigt. Vi kom fram till att det nog var dyrt i Thailand men ändå billigt for oss. Båda mindes vi med avsmak priserna i minibaren på ett hotell i Oslo, där vi sovit en natt några månader tidigare. Vi högg sedan in på läsk och Singha, det ljusa thailändska ölet. Jag fotograferade badrummet och drömde om att inreda tvättstugan hemma till ett minispa. Tog även några skrytbilder från balkongen för att kunna visa dem där hemma hur fantastiskt nära havet vi bodde. Vi la oss på sängen för att vila lite och somnade som stockar.

När vi vaknade var det mörkt ute, jag ställde om klockan till thaitid och insåg att det var middagsdags. Typiskt, nu har vi missat Fritidsresors informationsmöte, tänkte jag. Nog för att jag tycker sådana möten är ganska töntiga men det kan alltid vara bra att få lite råd och information. Vi hade sett anslag i receptionen om julaftonsfirande på hotellet med buffé, och båda tyckte vi att det var precis lagom att bara gå ner till den egna restaurangen för att äta.

Eftersom vi även missat att boka bord fick vi vänta en stund hos hovmästaren medan hon gick igenom alla reservationer. Efter en stund blev vi visade till ett bord för fyra, där två personer redan satt. Det var ett par i trettioårsåldern. Vi presenterade oss artigt för varandra på engelska. Det här var innan vi visste att de flesta som bodde på hotellet var svenskar. När vi frågade paret varifrån de kom och de svarade: »Sweden«, bytte vi språk och började utfrågningen om platsen vi befann oss på. Sam och Anja, som de hette, berättade massor och öste tips över oss om vad vi skulle satsa på och vilka fällor vi skulle undvika.

Sällskapet var trevligt, middagen god och underhållningen ett skämt, utan att det var menat så. En galen eldjonglör som stod på den uppbyggda scenen tappade fackla efter fackla ut i publiken och sångarna lät som på en risig karaokebar. Det var fantastiskt charmigt och varvades med förinspelade jullåtar ur en dålig ljudanläggning. De som drev hotellet hade verkligen ansträngt sig för att ge oss nordbor lite julstämning. Buffén som serverades var inget traditionellt svenskt julbord men det fanns faktiskt saffransbröd med mandelmassa i för den som ville ha. Området lystes upp med kulörta lyktor och luftfuktigheten var hög. Vi hade ännu inte acklimatiserat oss och jag undrade lite oroligt hur varmt det skulle bli när solen gick upp i morgon bitti.

Jag fascinerades av mängden personal som rörde sig i restaurangen och på hotellområdet. Ändå var effektiviteten låg och det tog minst en kvart att få en öl. Jag tänkte på vad det skulle ha kostat att ha så mycket personal anställd hemma i Sverige. Efter middagen frågade Sam oss om vi ville ta en kort promenad med dem till ett närliggande hotell för att ta en drink. Det ville vi gärna. Hotellet hette Blue Village och låg också vid havet.

Kort efter att vi kommit dit blev vi delaktiga i vad jag kallade ett gammeldags fyrverkeri. Vi försågs med stora pappersstrutar, minst en meter höga och en halvmeter i diameter. Pappret var mycket tunt och vid strutens öppning satt en ståltråd tvärs över hålet. I mitten av tråden var en ihopknycklad trasa fäst. Alla tände eld på trasorna och sedan höll man i struten en stund så att den fylldes med värmen från den brinnande trasan. När man sedan släppte struten svävade den uppåt, lysande och vacker. Hela den kolsvarta natten fylldes med flygande, lysande eldstrutar som steg mot skyn så högt att ögat inte längre kunde urskilja dem. Jag tror strutarna kallades för rislampor. Richards och min lampa hade ett hål i sidan och en thaikvinna hjälpte oss att snörpa till hålet så att struten kunde lyfta. Och så den lyfte! Vår strut »spurtade« förbi alla andras och steg högst på himlen med rekordfart. Tävlingsmänniskan Richard var i sitt esse och sa: » Även om vår strut är trasig så vinner vi ändå! Vi vinner alltid, älskling! Ingenting kan stoppa oss!«

När vi inte längre kunde se våra rislampor satte vi oss vid ett bord och beställde in varsin kokosnötsdrink. Detta var inte bara en drink som smakade kokosnöt, mina vänner. Den serverades även i en färsk kokosnöt! Jag njöt i fulla drag av både anblicken och smaken. Sam däremot var bekymrad. Bartendern hade lagt is i drinken. Vi hade glömt att säga: »No ice, please.« Eftersom Sam var orolig att vi alla skulle bli magsjuka av isen så var det bara att pilla bort den ur drinken så gott det gick. Jag tyckte hans försiktighet var gullig men lite överdriven. Jag var inte orolig. Turistapoteket i min resväska var välfyllt, och en av mina vänner som just kommit hem efter tre månader på luffen i Thailand, med man och litet barn, hade berättat att de ätit och druckit av allt utan att bli sjuka. Vi småpratade om ditten och datten och tittade på inhemsk dans med några söta flickor tyngda av gulddräkter. Jag ska dricka många sådana här, tänkte jag för mig själv när jag sörplade i mig det sista av drinken.

TROSA, FIEDAG 24 DECEMBER 2004

annika :

Jag smyger som vanligt upp tidigt på julaftons morgon, för att duka upp den speciella julfrukosten. Den består av både skinksmörgås, för den som önskar, och ett saffransbröd, bakat till just den här morgonen. Familjetraditionen bjuder att det ska vara en saffransbock (som mormor alltid bakar), men den är oftast förenklad till en fin krans. På bordet finns många sorters kakor, som man kan välja att äta till frukost bara för att det är julafton. När familjen vaknar, luktar huset jul och det är tända ljus nästan överallt.

Julmiddag och julklappsutdelning sker tillsammans med moster och kusiner. Dagen består av en härlig blandning av mat, tomte och julklappar. Varje år konstaterar vi att det är för många paket, men bamen, som har blivit tonåringar och vuxna, tycker fortfarande att traditionerna är viktiga. Rummet ser ut som ett slagfält när alla paket äntligen är öppnade. Men ingen vill att det ska vara annorlunda.

Khao Lak,

lördag 25 december 2004

det blev inte speciellt sent på julaftonskvällen, men oj, vad vi sov länge dagen efter! Som tur var serverade hotellet frukost till klockan 12.00 så jag hann precis ner innan de började plocka undan. Richard valde att stanna kvar i bingen så jag tog med mig en bok som sällskap och gick själv ner till restaurangen.

Middagsoch frukostbuffén serverades i ett rum delvis utan väggar med ett tak som mest fungerade som solskydd. Där fanns förutom maten en hel del tomma bord och jag valde att sätta mig där i skuggan. Utanför fanns det också matplatser. Det var vid ett sådant bord, precis intill poolkanten, som vi ätit middag kvällen innan. Vid havssidan av poolen fanns en smal grusväg och sedan vidtog sandstranden med palmer. Och så havet. Vilken utsikt! Vilken frukost! En kock gjorde omeletter med olika fyllning efter beställning, fyra sorters juicer, massor av pålägg, gott bröd och söt färsk frukt. Och så dunderstarkt kaffe på det.

När Richard vaknat gick vi ner till stranden och fortsatte slappa hela dagen. Vattnet var jätteskönt och sanden skållhet. Vi avslutade dagen med en promenad längs stranden. Vi passerade hotellet Blue Village, där vi tagit drinken dagen före, och såg att de förberedde festligheter vid stranden. Det såg ut som de ställde i ordning inför ett bröllop och jag kunde inte tänka mig en vackrare plats för detta ändamål. Vi vadade genom vattnet för att inte störa arrangemanget. Promenaden ledde oss fram till en liten halvö av sand med några små restauranger och skjul där man sålde saker. Vi åt en tidig middag – ldockan var nog bara fyra, halv fem – som vi sköljde ner med varsin iskall Singha. Jag åt räkor i tamarindsås och vi såg solen gå ner i havet. Jag satt med tårna i den varma sanden och njöt så att det nästan gjorde ont. Jag sa till Richard: »Det här skulle mamma gilla.« Sedan kom jag på det perfekta: Tänk om vi någon gång i framtiden kunde fira jul här med både min och Richards familj! Det skulle vara en höjdare. Många jag sett reste med tre generationer, tänk vilken upplevelse det skulle vara.

Mina framtidsdrömmar avbröts när mannen som ägde restaurangen kom fram till oss och presenterade sig. Han var thailändare men kunde en del viktiga svenska ord som jag antar han lärt sig av turister (öl, tack så mycket, jobbigt och så vidare). Mannen visade oss en pärm med olika utflykter som vi kunde boka genom honom. Priset var ungefär hälften av det som erbjöds i resebyråns pärm på hotellet.

Richard och jag var rörande överens om att vi skulle åka på dykoch snorkelutflykt en av dagarna. Vi var också sugna på trekking med elefanter och att paddla kanot i djungelfloderna. Richard ville inte åka på shoppingtur och jag funderade över hur jag skulle kunna lura med honom på det. Restaurangägaren sa att vi kunde tänka lite och komma tillbaka dagen efter om vi ville boka någon utflykt. Vi visste att en thaiboxningsmatch, som mannen sålde biljetter till, skulle äga rum och eftersom vi båda gärna ville se den, bestämde vi oss för att komma tillbaka senare.

På vägen hem passerade vi bröllopsfesten igen och jag såg bruden, en ung kvinna iförd en enkel vit klänning. Jag undrar när man själv får stå brud, tänkte jag avundsjukt men sa ingenting till Richard. Vi gick och lade oss klockan åtta den kvällen. Helt slut av att göra ingenting. Vi pratade om thaiboxning, dykning och trekking när vi kröp ner i sängen. Vilka äventyr vi ska få uppleva här, tänkte jag, drog det tunna täcket över mig och somnade.

Trosa, lördag 25 december 2004

annika :

Julafton är överstökad och allt har fungerat som det brukar. Det enda som inte varit sig likt i år, är att Charlotta inte har varit hemma. Det är första gången det inträffar så det känns lite konstigt, men Charlotta och Richard behöver verkligen sin sol-och-vilo-semester efter all tid de ägnat åt jobb, jobb och åter jobb. Jag tyckte att de gjorde helt rätt i att åka och vi hann ju i alla fall med julbaket tillsammans och när de kommer hem ska vi ha »lilla julafton« med julklappsutdelning. Det blir mysigt.

Khao Lak, Takua Pa,

söndag 26 december 2004

förra julen marknadsfördes julölet Mariestad med en bild på en räv, sittandes i en fåtölj vid brasan, tillbakalutad med en pläd över benen. Texten löd: »Vägra raska.« Det var med de orden Richard vände sig i sängen när jag på morgonen tjatade på honom att vi skulle gå ner till frukosten. Jag var superpigg efter säkert tretton timmars sömn och ville snabbt klara av frukosten så vi kunde gå ner till stranden. Jag hade faktiskt fått lite färg dagen innan. De som känner mig skulle tro att jag ljuger men solbrännan hade faktiskt grundats och jag såg chansen till att för en gångs skull kanske bli lite brun. Dessutom var vår säng rätt hård och min kropp hade fått nog av den. Vi tyckte båda att det var lite konstigt att sängen var så hård och enkel på ett så lyxigt hotell, men drog slutsatsen att de var byggda för fjäderlätta thailändare.

Jag smorde in mig med solkräm från topp till tå och satte på mig linne, sarong och keps. Planen var att äta frukost, ta ut kontanter i receptionen och sedan komma tillbaka till rummet för att packa väskan till stranden och byta om till badkläder. Richard tyckte att jag stressade i onödan. »Vi har ju semester«, gnällde han men jag var pirrig i hela kroppen och ville bara ut och njuta. Vid frukosten träffade vi våra nya vänner från julaftonskvällen och jag blev ännu mer njut-sugen när Anja berättade om vilken bra massage de hade på Blue Village. Richard högg in på ägg och bacon medan jag pratade med en annan frukostgäst om vilken juice som var det bästa valet. Ananasjuicen var överlägsen och jag klunkade i mig så mycket jag orkade i förebyggande syfte, för vätskebalansen inför den kommande grillningen på stranden.

När vi hade ätit klart reste vi oss för att gå till receptionen och ta ut pengar. Jag har en minnesbild av att jag frågade vad klockan var och någon sa: » 10.3 5.«

Så hände någonting.

Vår uppmärksamhet riktades mot havet. Jag hörde inga rop eller skrik på hjälp men allas blickar vändes mot stranden. Ute på havet såg jag en båt som liksom slukades av en stor våg. Jag tänkte: åh jäklar, men förstod inte faran, tänkte inte att de som var ombord kunde dö. Vattnet var varmt och de flesta kan ju simma. En våg som såg ut som ett vitt streck kom närmare. Jag hade lämnat mina glasögon på rummet och ser inte så bra på långt håll utan dem, men Richard som såg bättre sa: »Kolla vilken häftig surfvåg! Kom, vi går ner och tittar.« Min intuition sa: Nej! Av någon anledning ville jag inte gå mot stranden. Sedan gick allt mycket snabbt.

Innan vi hann reagera slog vattnet över poolen. Solstolarna som stod på en rad vid sidan om poolkanten sprutade åt alla håll när havets kraft träffade dem. De flög explosionsartat, som om en handgranat detonerat precis bredvid dem. Vattnet välte sedan även stolarna och