Falska löften

By Cecilia Cardot

Anna och Jonas flyttar från byn i Blekinge till miljonstaden Lyon i Frankrike med sina två barn. Anna har stora förväntningar på sitt nya jobb som underrättelseanalytiker på en EU-instans, och längtar efter att få bidra till att göra världen till en bättre plats genom att bekämpa den ökade brottsligheten. Men flytten blir svårare än de trott och mötet med ett nytt land, språk och en ny kultur blir omskakande. I en annan del av Europa förändras livet för den unga Livinia, som länge har drömt om en ljusare framtid än den hennes eget land kan erbjuda. En värld där kvinnor och män har samma villkor till utbildning, jobb och frihet lockar och hon tar chansen när den kommer. Hon packar en ryggsäck och beger sig till mötesplatsen. Men vad händer när erbjudandet visar sig vara för bra för att vara sant? Cecilia Cardots debutroman är en spännande berättelse om illasinnade brottslingar, korrupta gränsvakter, patriarkala EU-chefer, unga naiva flickor och en barnfamilj som lämnar det trygga Sverige. Ett Europa där avståndet inte är långt mellan de kriminella som utnyttjar samhället och de som vill göra världen till en bättre plats att leva på. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 21, 2022
• ISBN: 9788728495186

Book preview

Cecilia Cardot

Falska löften

SAGA Egmont

Falska löften

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2022 Cecilia Cardot och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728495186

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till mina döttrar Elise och Marion,

ge aldrig upp era drömmar.

1

Livinia ligger tyst under det tjocka, svarta plasttäcket. Hon vågar inte röra sig. Snart måste hon sträcka på benen och hon känner att trycket mot blåsan ökar. Stanken av möglig potatis får henne att må illa. Lastbilen har stannat och hon sjunker ned mot det smutsiga golvet. Sinnena är på helspänn, hennes rygg och armar är mörbultade efter allt skumpande på dåliga vägar. Presenningen har fått ett veck vid sidan efter chaufförens vansinnessvängar och hon förstår att det blivit natt. Hon har ingen aning om hur länge hon legat här. Hon måste ha dåsat av. Dova röster hörs på avstånd men hon förstår inte vad de säger. Orden kommer närmare och hon urskiljer något slaviskt språk. Det är djupa röster och plötsligt slår någon nere vid hennes fötter. Instinktivt drar hon upp knäna mot magen. Men ligger sedan helt stilla och håller andan. Chauffören, som sagt till henne att kliva upp på flaket, svarar på samma språk och slagen slutar. Minuterna går och hon är nära att kräkas. Hon känner ett hugg i sidan, inuti henne. Männen fortsätter prata och hon kan bara urskilja några få ord. Dokument, kancelarija och vrata. Vilken dörr menar mannen? Det är en molande värk i magen och tungan är fastklistrad i gommen. När drack hon senast? Hur kunde hon hamna här? Hon hade varit på väg till kvartersbaren, med sin väska, för att träffa Enrico. Drömmen om att studera i Europa var nära hade han lovat. Men först skulle hon jobba på restaurang för att få ihop pengar.

En dörr öppnas och stängs, motorn sätter igång och dieselångorna letar sig in under plastskynket. Hon håller för näsan. Sakta börjar lastbilen rulla, hon tar emot med handen när kroppen plötsligt kränger till höger. Hon grabbar tag i väskan med kläder som hon packat hemma i Chișinău och lutar huvudet mot den. Lastbilen är på väg och farten ökar. Det drar kallt och ryggraden stelnar till. Hon sträcker sig för att få igen hålet i presenningen.

2

Resväskan känns tyngre nu än när hon lyfte den igår kväll, i sovrummet. Nu orkar hon knappt få ut den från bagageluckan på deras gamla 745:a. Tanken som Jonas kallar den. Ändå har den tagit dem dit de vill i snart åtta år. Den måste skrotas, och det får Jonas ta hand om. Den behövs inte längre, dit de ska. Till hennes nya anställning på europeiska polishögkvarteret i Lyon.

Claudia springer runt bilen och når fram till henne, medan hon kämpar med att få ut väskan.

Mamma, få ja ett råsa rum i våt nya hus?

Visst sötnos, det kommer att bli så fint och alla dina gosedjur får plats.

Bra, svarar hon. Jonas kommer till undsättning, lyfter ut bagaget och ställer väskan på trottoarkanten.

Skynda er nu, tåget är på ingång! ropar Jonas och knackar på baksätets sidoruta. Sidney sitter kvar därinne, med blicken i mobilskärmen. Han tittar inte upp, men öppnar långsamt bildörren, sträcker ut benen, ställer sig upp och med en håglös min ser han på föräldrarna. Anna drar med sig Claudia och lägger armen om sin son.

Du har en månad att säga hejdå till dina kompisar. Det blir väl bra?

Mm, grymtar Sidney lågt.

De kan alltid komma och hälsa på vid lov och så. Det är inte världens ände vi ska flytta till, försöker hon igen.

Jo, ja, mamma sluta tjata nu!

Det har varit många duster med sonen de senaste veckorna. Hennes tolvåring hade först varit helt tyst medan han tog in nyheten om flytten. Därefter utbröt han att han inte ville lämna sina kompisar och ishockeyklubben. Vem skulle nu göra mål i laget? Hon förstår att sonen är ledsen och chockad. Men han har ju aldrig tidigare gjort ett enda mål i någon match. Hon är inte ens säker på att han tycker om att åka till träningarna. Jonas är förstås av en helt annan åsikt. Han verkar betrakta sin son som ett embryo till någon stor hockeystjärna i NHL. Sidney hade pipit ynkligt när han vände sig om, sprang upp till sitt rum och smällde igen dörren.

Hon tar ett djupt andetag, drar in doften av syren och ser att häggmispeln är i full blom, som i deras trädgård. Hon får ett sting i magen, som om ett bi satt fast därinne, när hon inser att hon lämnar det trygga lantlivet för storstadbuller. Vad har hon gjort? Brutit upp barnens trygga framtid för sin dröm att arbeta utomlands. Alla måste anpassa sig till henne nu. Är det rätt? Hon har plågats av sömnlösa nätter de senaste veckorna. Inte ens Jonas stöttade henne i början. Hans tveksamhet visades genom de otaliga frågor om var de skulle bo, hur skulle de klara det nya språket, var skolorna verkligen bra i Frankrike och vad skulle han göra hela dagarna? Anna är osäker på om han egentligen vill det här till hundra procent och om hon lyckats övertala honom. Men nu är det för sent. Allt är ordnat. Nästan.

Tåget gnisslar när det kör över de ooljade skenorna. Claudia spärrar upp ögonen när det silvriga Öresundståget kommer emot dem. Dottern skrattar till och pekar på vagnarna som dekorerats med rosa blommor längs sidorna.

Titta mamma, blomma, ja vill ha i nya rum! Lova?

Javisst, lilla vän, får du det, svarar Jonas snabbt och lyfter upp henne. Dottern ser nöjt på sin pappa och suger tag i sin tumme. Anna i sin tur ser tacksamt mot Jonas, ger honom en kyss, kramar om sin fina dotter, och vänder sig mot Sidney. Hon möter en stel pojke och den otympliga kramen blir endast från hennes sida. Hon lovar att allt ska bli bra och kliver upp i tågvagnen. Dörrarna stängs direkt bakom henne. Gnisslet börjar på nytt. Det känns som ett taggigt föremål fastnat i maggropen. Hon får svårt att röra sig. Jonas småspringer längs perrongen och Claudia vinkar med en trött hand mot henne. Hon skymtar Sidney längre bort när han på nytt tar upp sin iPhone. Och så är de borta. Hon sätter sig tungt på sin bokade plats i förstaklasskupén. Det snurrar i huvudet. Hur ska det här gå? Nu väntar tre timmar med dåligt samvete innan hon kliver av på Kastrup flygplats.

3

Jonas svänger in på uppfarten och Volvon hostar till som om den är lättad över att vara på väg till garaget igen – till den trygga tillvaron. Bromsskivorna gnäller i svängen men nu slipper han oroa sig över det. Bilen är såld till en yngling som ville betala tretusen kronor. Claudia har somnat på den korta resan hem från stationen. Nu är de bara tre och han saknar redan Anna som är på väg mot deras äventyr. Vem kunde ana detta för ett halvår sedan?

Han visste att hon sökt en tjänst som underrättelseanalytiker. Han hade till och med uppmuntrat henne när hon en kväll visade upp annonsen och ville ha hans godkännande, innan hon skickade in sin ansökan. Aldrig hade han trott att hon skulle få tjänsten. Sedan visade det sig att myndigheten låg i en stad i Frankrike han aldrig hört talas om. Än mindre haft en tanke på att någonsin besöka. Paris kände han till efter en kort klassresa de gjort efter nian. Det enda han minns från den nu är Eiffeltornet och att han hade köpt alla sina souvenirer av påträngande afrikaner. De hade sina saker uppställda på stora schalar under tornets enorma stålkonstruktioner till fötter. Så fort en polis närmade sig drog försäljarna ihop filtarna, slängde dem på ryggen och försvann ut i folkvimlet. När konstaplarnas ryggtavlor syntes var männen tillbaka och packade på nytt upp souvenirerna. Ett skådespel hade det varit. Han hade gjort av med sina sista slantar på nyckelringar och kylskåpsmagneter föreställande Paris berömda sevärdheter. Men vem han skulle ge dem till visste han inte. Nu känner han till att Lyon är gastronomins huvudstad och det bådar gott för att lära sig nya recept. För det är han som ska sköta matlagningen, hemmet och barnen. Det hade han i ett svagt ögonblick accepterat. Och i ärlighetens namn ser han fram emot det, att få tillbringa mer tid med barnen. Något han saknat från sin egen uppväxt.

Han stänger av bilmotorn och öppnar försiktigt dörren för att inte väcka Claudia. Sidney däremot kastar sig ut och drämmer igen bakdörren så nackstöden vibrerar. Dottern vaknar inte. Skönt. Han lyfter varligt ur henne från bilsätet, slår igen dörren med höften, går mot huset, bär henne uppför trappan till hennes säng. På väg ned hör han Sidney vråla.

Jag sticker över till Eliot. Ring när middagen är klar.

Ok, vi äter vid sex.

Ja, ja men ring innan! Han hoppar upp på cykeln och är borta.

4

Jonas höjer glaset mot sina kollegor i den uppdukade restaurangmatsalen.

Tack för tiden vi haft tillsammans. Nu lämnar jag er och önskar er lycka till med den kommande säsongen. Skål på er!

Ett mummel av lyckönskningar och klirr från glasen svirvlar runt i lokalen. Flera kommer fram och dunkar honom i ryggen.

Orvar! ropar de och slinker vidare en efter en, förmodligen mot rökrutan.

Orvar? Har de redan glömt hans namn? Det tar en stund innan det sjunker in att de försökt säga på återseende på franska. Au revoir. Han skrattar till och tömmer glaset på den sista champagnen. Han kommer att sakna atmosfären och kollegorna men inte de snåla gästerna. Han går mot sitt klädskåp och rensar ut det lilla som finns kvar – vinöppnaren, de svarta skorna och ett par strumpor med hål som ligger fastklistrade längst ned i hörnet. Han gör en mental anteckning att en sak är avklarad på hans långa att göralista. Avtackningen på jobbet. Tio dagar kvar för att fixa allt annat. Skulle det gå? I morse hade Claudia varit på sitt bästa humör ända till frukosten. Sidney hade redan cyklat iväg till skolan.

Pappa, vill ha mjölk!

Javisst lilla vän, svarade han och, vis av tidigare morgnar, fyllde upp glaset till hälften.

MEER! utropade Claudia och pekade på glaset.

HIT!

Hon lutade sig framåt och tryckte pekfingret mot glasets utsida.

Han hällde långsamt upp exakt till punkten där Claudias finger pekade.

Nääj! FÖ MYCKE!

Han tog resolut upp glaset, sörplade upp fem droppar och ställde ned glaset aningen för hårt. Några droppar skvätte över på ekskivan. Claudia tittade upp, och så kom gråten, eller snarare hulkandet blandat med skrik. Han visste att han förlorat igen, striden om en lugn frukost.

Ok, dags för dagis!

Han lyfte upp henne, tog ned jackan, grabbade tag i hennes rosa väska och bar henne till bilen. Skriken fortsatte och hon viftade med armarna. Till slut satt hon i stolen med bilbältet på. Han backade ur garaget med en rivstart, svängde ratten hastigt till höger, växlade till ettan och en ny rivstart åt andra hållet. Claudia hade tystnat. Ett intensivt sugande hördes och tummen hade säkert åkt in som tröst. Fem minuter senare vankade de in genom dagisdörren, hängde upp väskan på kroken. Claudia sprang mot fröken utan att vända sig om. Han backade ut genom dörren i väntan på att få ett leende och en kram. Förgäves. Hon hade redan sprungit vidare till dockhörnan.

Han slänger igen dörren till det grå metallskåpet som skakar till. Plastkassen med de oviktiga prylarna tar han med sig och går ut i den starka majsolen. Trettio dagar kvar att ta sig igenom Annas instruktioner. Varje dag hade hon sagt något nytt. Det var uppsägningar av elavtal, adressändringar eller magasinering av möbler. Han hade försökt att hålla allt i huvudet och när Anna bad honom skriva ned sakerna hade han nickat och svarat: javisst. Listor – vilket gissel. I början av deras relation hade det legat minst två i veckan på köksbordet. Han hade aldrig ens försökt uträtta någon av dem. Han lät bara lapparna ligga. En dag hade hon frågat varför dörrlåset inte var bytt som hon skrivit på listan som då hängts upp på kylskåpsdörren. Det hade varit deras första riktiga gräl och det tog andan ur dem båda. De gick tysta, som runt en mina från Balkankriget, och först på fjärde dagen kom ett försiktigt god morgon från Anna. De handskrivna post-it-anteckningarna försvann och den tysta perioden glömdes bort, tills nu. Listan hade han fått dagen innan hon gav sig iväg mot flygplatsen. Anna hade bett honom läsa den först när hon lämnat stationen. Han hade inte tänkt på den förrän igår då han gick till kylskåpet och tog ned kuvertet med sitt namn. Den satt fast under jultomtemagneten som alltid hängde där. Texten löd endast Glöm inte låsa huset! Jag älskar dig.

Nu är det inte bara solen som värmer honom. Han ler och tankarna vandrar tillbaka femton år i tiden till när han såg Annas vackra ansikte för första gången. Hon hade en paraplydrink i var hand och hade precis tackat bartendern när hon vände sin smidiga kropp från strandhaket i Barcelona och gav sig av ned mot vattnet. Han hade följt henne med blicken sittandes på en stol en bit bort. Vinden svepte hennes långa, blonda hår bakåt och det gungade fram och tillbaka lika rytmiskt som vågorna slog mot strandkanten. Han hade undrat vem som skulle ha den andra drinken och magen kändes som om han ätit något olämpligt. Han såg att hon sträckte fram plastmuggen till någon i en solstol men kunde omöjligt se vem som låg där. Vad var det med honom? Varför kändes kroppen så spänd? Senare på kvällen hade han sett henne på nytt, i baren på turisthotellet, och då förstod han vem som skulle ha den andra drinken. De två hade verkat väldigt förtroliga och satt nära varandra och fnissade. Hans axlar hade sjunkit ned från öronen och ryggraden slappnade av. Med lätta steg gick han fram till dem båda.

Is this seat taken? frågade han och pekade på barstolen bredvid den blonda som fått honom att skälva tidigare under dagen.

No, go ahead! svarade hon och blicken naglade sig fast i hans ögon.

Det tog inte många meningar innan de insåg att engelskan var överflödig och han ville aldrig sluta prata med Anna. Tjejkompisen gick snart vidare och han och Anna hade dansat, pratat, druckit cocktails och avslutat kvällen med poolbad. Det hade varit några intensiva dagar och han ville så gärna fortsätta umgås men han skulle hem, liksom hon, ett par dagar senare. Hon hade lett, skrattat till med sin hesa röst och sagt visst, men ögonen hade utstrålat något annat. Han lyckades till slut få hennes telefonnummer men var osäker på om han fått det rätta. Resan hem hade varit ångestfylld. Han hade druckit alldeles för mycket vin och whisky, fick inte ned någon plastig flygplansmat. Och tankarna hade ständigt varit på Anna. Väl hemma i Sverige hade han fått jobba med uppvaktningen. Hon var avvaktande och det tog flera veckor innan hon accepterade att gå på en första date. Han hade tagit tåget söderut för att tillbringa en helg med henne. Därefter var de som guldfiskar i en minimal glasskål, aldrig långt ifrån varandra, och ständigt i varandras tankar. Han kunde inte föreställa sig ett liv utan henne, sin lugna, smarta och eftertänksamma fru. De intensiva blå ögonen och den lilla uppnäsan hade fått honom att tänka på en japansk mangafigur men det var först senare som han upptäckte hennes envishet, och hur hon otröttligt och noggrant planerade vardagen, livet och drömmarna, inte bara sina egna. En strategisk målmedvetenhet som han själv helt saknade eftersom han njöt av stunden och tog dagen som den kom. Anna tycktes alltid vara på väg mot något, han begrep inte alltid vart, men hon hade strategin klar som på en skattkarta.

Det hade inte varit självklart att de skulle hamna i Blekinge men Anna ville tillbaka till barndomsbyn efter sin utbildning till kriminolog i Lund. Själv hade han gärna flyttat norrut till någon större stad där det fanns mer intressanta möjligheter. Men Anna hade fått en tjänst på underrättelseverksamheten på polisen i Karlskrona. Dessutom skulle det vara skönt för barnen och få växa upp bland grönt gräs i stället för betonghus argumenterade hon. Det fanns inte utrymme eller tid för några längre diskussioner och han gav till slut med sig. Det var inget han ångrat men nu var det dags igen, en ny flytt, och till ett annat land. Dessutom hade Anna lastat över allt på honom. Det kändes inte rättvist. Sist hade hon fixat allt själv men det här var så mycket mer att ordna och så hade de ett barn till.

Han tittar hastigt på klockan. Nu är det bråttom, han tar upp bilnycklarna, stelnar till ett ögonblick medan han funderar på om han borde köra. Äh, ett halvt glas champagne gör varken till eller från för hans förmåga att ratta den gamla rishögen. Det är värre att få sura miner från dagispersonalen eller att hämta upp en gråtande Claudia. Han sätter sig snabbt i framsätet, fortsätter längs med den överfyllda ån där björkarnas svartvita stammar speglar sig i det lugna vattnet. Blicken är fäst på de vita strecken som följer den krokiga vägen. Han kommer att hinna.

5

Monsieur Durant ser på datorskärmen och upptäcker att åtta nya mejl kommit in medan han varit på toaletten. Det kan inte ha gått mer än fyra minuter och även om han slutar pissa kommer han aldrig att ligga i fas med den förbannade inboxen. Två mejl i minuten, med den här takten kommer han hem sent ikväll också. Det är inget som stör honom nämnvärt, det enda som väntar honom är en tom lägenhet, men ändå. De före detta arbetskollegorna hade frågat flera gånger om han inte skulle ta ett glas och berätta om den fina tjänsten han fått. Eller hade han blivit för viktig för dem? De hade låtit besvikna och han anade en liten missunnsamhet i deras röster under det korta samtalet. Han vänder åter blicken till datorn och tar sig an mejlet som ligger överst. Det handlar om ännu ett möte som Direktören kallat till och den här gången gäller det hans biträdares avskedsfest. Den sedvanliga vinflaskan, blombuketten och tavlan med ett foto från arbetsbyggnaden ska räckas över klockan två i eftermiddag. Monsieur Durant gör en anteckning i almanackan på bordet och raderar sedan mejlet. Han reser sig och går fram till det enorma fönstret som vetter ut mot den vackra parken. Nedanför ser han den pampiga ingången som är omringad av vaktkurer, taggtråd och skottsäkra, höga glaspartier. Kön ringlar sakta när personal och besökare ska igenom säkerhetsrutinerna. Bra att han alltid är tidig. En vana från det militära.