Rävspel

By Gustaf Hannar

När naturfilmaren Stig Widegren försvinner spårlöst under ett filmuppdrag i Söderarms skärgård, inleds ett omfattande spaningsarbete. Området finkammas av polis, kustbevakning och sjöräddning, men Stig är som uppslukad av jorden.
Samtidigt, i Äppelviken, har privatdetektiven Viktor ett betydligt mer odramatiskt uppdrag: att för en klients räkning avslöja en otrogen make, något som inte kräver mer än en bra kamera och en stor portion tålamod.
Men Viktors lättsamma tillvaro förändras radikalt när han ombeds att göra en privat utredning av Stig Widegrens mystiska försvinnande. Tillsammans med kollegorna Ruben och Nadja, beger sig Viktor brådstörtat till Söderarm, ombord på Rubens segelbåt, True Love.
Spåren efter Stig leder till en liten holme med det passande namnet Rävskär. Enligt ryktena har ön nämligen en ensam invånare: en räv.
De tre privatspanarna upptäcker snart att räven inte är det enda rovdjuret på Rävskär . Och inte heller det farligaste.
Snart är de indragna i ett spel med livet som insats.
Ett spel där ondskan uppträder där de minst anar det.
Ett rävspel...

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 28, 2022
• ISBN: 9789180572040

Gustaf Hannar

Gustaf Hannar är före detta copywriter, art director, översättare och redaktör. Idag är Gustaf verksam som författare samt medproducent till flera populära hamnguider över Stockholms och Ålands skärgårdar. Tidigare utgivning av Gustaf Hannar: Lemniskata (2020), Rävspel (2022).

Book preview

Människan är den enda av jordens alla arter

som har anlag för ondska.

Eller barmhärtighet.

Innehållsförteckning

PROLOG

SÖDERARM, 17 MAJ

BROMMA, 19 MAJ

PAMPAS, 20 MAJ

BROMMA, 21 MAJ

TÄBY, 21 MAJ

VAXHOLM, 22 MAJ

PAMPAS, 23 MAJ

TÄBY, 24 MAJ

BROMMA, 24 MAJ

PAMPAS, 25 MAJ

STOCKHOLMS SKÄRGÅRD, 26 MAJ

SÖDERARMS SKÄRGÅRD, 26 MAJ

SÖDERARMS SKÄRGÅRD, 26 MAJ

SÖDERARMS SKÄRGÅRD, 26 MAJ

STOCKHOLMS YTTRE SKÄRGÅRD, 26 MAJ

STOCKHOLMS YTTRE SKÄRGÅRD, 27 MAJ

STOCKHOLMS YTTRE SKÄRGÅRD, 27 MAJ

HULTSKÄRET, 27 MAJ

HULTSKÄRET, 27 MAJ

RÄVSKÄR, 27 MAJ

RÄVSKÄR, 27 MAJ

RÄVSKÄR, 27 MAJ

BREDSKÄR, 27 MAJ

BREDSKÄR, 27 MAJ

BREDSKÄR, 27 MAJ

TÄBY, 27 JUNI

EPILOG

PROLOG

Den starka vinden fick tallarna runt gläntan att svaja hotfullt, och det susande ljudet från trädtopparna bidrog till att öka den dramatiska stämning som rådde i gruppen.

De var tjugofyra män, inklusive ledartrojkan, som stod samlade i ring runt det sprakande bålet. Vinden matade elden med syre och tog med sig gnistor från brasan högt upp i luften.

Han sneglade lite oroligt in mot skogen. En skogsbrand skulle vara förödande – och avslöjande. Ingen i sällskapet önskade onödig uppmärksamhet den här sista kvällen.

Visserligen förstod han syftet med ritualen – att döpas i eld var kulmen på det veckolånga träningslägret – men han var inte nöjd med de bristfälliga säkerhetsåtgärderna. En organisation som predikade ordning och disciplin borde inte vara vårdslös med eld.

Han tittade runt bland de övriga deltagarna för att se om någon delade hans oro. Allas blickar var riktade mot bålet. Flammorna speglades i ögonen och de allvarliga ansiktena glödde röda i eldskenet. Ingen verkade medveten om risken för en skogsbrand.

Till höger om honom stod Flemming, den ende dansken i sällskapet. Flemming hade varit hans rumskamrat i datjan under lägertiden och han hade kommit att uppskatta den fåordige vapenbrodern för hans hängivenhet och lojalitet. Det var långt ifrån alla i gruppen som tog sina uppgifter på fullt allvar, men dansken hade visat prov på de egenskaper som var nödvändiga för att nå framgång i den rättmätiga kampen.

Ja, Flemming var definitivt av rätta virket och skulle säkert gå iland med sitt uppdrag. Vad gällde hans egna landsmän – de var tre utöver honom själv – var han mer tveksam. Visst, de bar allihop på den rätta övertygelsen, men han tvivlade på att de ägde tillräcklig initiativkraft för att omsätta ord till handling. Skrivbordsradikaler skulle han ha kallat dem, om någon hade bett om hans åsikt. Men å andra sidan, vem var han att döma – hans egen beslutsamhet hade ännu inte blivit prövad i skarpt läge.

Det pirrade till i magen av förväntan när han tänkte på den uppgift som låg framför honom. Alla år av ackumulerad frustration skulle äntligen omsättas i konkreta handlingar för att uppnå målet: en bättre värld befolkad av starkare människor. Han var visserligen bara en liten kugge i ett större maskineri, men utbildningslägret här i Ivanovo oblast hade övertygat honom om organisationens styrka och effektivitet.

Själv kände han sig stolt över de förberedelser som han gjort inför träningslägret: den tidsödande och (måste han erkänna) urtråkiga uppgiften att lära sig tala ryska hade betalat sig i form av beröm från ledningen och förordnande till gruppchef.

Hans funderingar avbröts när en av ledarna, Michail (om det nu var hans riktiga namn), höjde handen som tecken på att han ville tala. Med en röst som darrade av lidelse och iver påminde mannen om innehållet i rörelsens manifest, att var och en av organisationens medlemmar förbundit sig genom ett trohetslöfte samt att kampen inte skulle ta slut förrän världen var befriad från röta och skadeinsekter. De sista orden uttalades med speciell skärpa och ingen av de närvarande hyste några tvivel om vad, eller vilka, ledaren syftade på.

När anförandet var slut plockade Michail upp en av de tallgrenar som låg staplade i en hög på marken. Han doppade grenen i elden och medan lågorna snabbt slukade barren svepte han grenen framför männen i cirkeln. Små glödloppor dansade över deltagarna, utan att någon av dem rörde en min, eller en muskel. Därefter upprepades ritualen med fler tallgrenar, tills alla närvarande blivit döpta i eld.

Han kände glödlopporna träffa ansiktet som ilskna små insekter och han insåg varför han och de övriga deltagarna hade utrustats med kepsmössor inför kvällen – att behöva avbryta ritualen för att släcka någons brinnande hår skulle ha fördärvat den högtidliga stämningen.

När han sneglade mot Flemming kunde han se att danskens skägg hade svetts av en gnista. Skägget hade turligt nog inte fattat eld, men lukten av bränt hår var tydligt märkbar. Flemming föreföll totalt oberörd av händelsen.

I ärlighetens namn kändes hela den här ritualen ganska överdriven och primitiv, men han kunde förstå syftet: de var nu döpta i samma eld, förenade av ett löfte att tjäna Saken. Snart skulle de skingras och återvända till sina posteringar, och med största sannolikhet skulle de aldrig träffas mer.

Han kände sig redo. Träningsveckan hade givit honom alla de verktyg och färdigheter han behövde för att genomföra sitt uppdrag. Och han var omåttligt stolt över det förtroende som ledningen visat honom. Utnämningen till gruppchef var inte det enda hedersbeviset.

Han hade dessutom fått i uppdrag att leda Operation Lisa.

SÖDERARM, 17 MAJ

1

Räven på Rävskär.

Det var ju nästan för bra för att vara sant. Och kanske kunde det bli ännu bättre om han hittade någon ytterligare allitteration: Räven raskar över Rävskär? Nej, det kändes rätt långsökt.

Jag är ju för fan ingen amatör, tänkte Stig medan han pillade lite med kamerainställningarna i väntan på att solen skulle gå upp i öster.

Men kanske någonting i stil med Rädda Räven på Rävskär? Lite tvetydigt, kunde syfta på både rädsla och undsättning. Men behövde den räddas egentligen? Uppenbarligen hade räven klarat sig alldeles utmärkt på den karga lilla holmen där den levt ensam i minst sex år.

Nej, det får räcka med Räven på Rävskär, bestämde han. Kort och koncist, precis som alla mina övriga filmtitlar. Och jag har ju faktiskt mitt rykte att tänka på, fortsatte han sina funderingar, folk förväntar sig kvalitet och autenticitet.

Stig Widegren var en legend och en institution inom svensk naturfilm. Hans programserie, Stig in i naturen, hade rullat utan avbrott i mer än tio år på SVT och hans filmer hade vunnit flera utmärkelser i internationella pristävlingar. Att kalla Stig folkkär var ingen överdrift, och för stora delar av tv-publiken var han känd som Natur-Stig, även om vissa magsura kritiker ibland använde det nedsättande epitetet Retur-Stig när de ondgjorde sig över att Stigs filmer var intill förväxling lika varandra.

Stig själv tog kritiken med ro. Han var medveten om att det arbetssätt som blivit hans signum – ett stilla, filosofiskt betraktande av naturen – kanske inte var helt i takt med dagens actionfyllda och spektakulära tv-underhållning, men han var orubblig i sin övertygelse att kvalitet lönar sig i längden. Dessutom hade Stig en vision, eller ett kall, som följt med honom under hans snart trettioåriga karriär som naturfilmare: han ville få människor intresserade, förhoppningsvis också engagerade, av frågor som handlade om natur- och miljövård.

Sveriges David Attenborough, hade någon tv-kritiker kallat Stig redan för tjugo år sedan, och även om den brittiska fixstjärnan i många avseenden var hans förebild ville Stig inte jämföra sig med sir David. Dessutom hade Attenborough BBC i ryggen – och hela världen som arbetsfält – medan Stig själv fick nöja sig med smulor från SVT och den nordiska naturen som studieobjekt.

Inte för att Stig var missnöjd eller avundsjuk på sin brittiska kollega, men ibland kunde han faktiskt bli lite trött på den jämförelsevis artfattiga svenska flora och fauna som han skärskådat genom kameralinsen under så många år. Det exotiska myller av arter, former och färger som kunde hittas i exempelvis Amazonas regnskogar stod i skarp kontrast till det monotona barrskogsbälte som bredde ut sig över större delen av norra Skandinavien.

Ändå hade han blivit Sverige trogen och tagit det till sin livsuppgift att dokumentera landets djurliv i alla dess aspekter. Stig var en tålmodig utforskare av det komplexa samspelet i ekosystemen och han var en utmärkt pedagog när det gällde att förklara dessa samband för allmänheten. Men det hindrade inte att han även brann för lite udda företeelser, anomalier i naturen som var både förbryllande och – måste han skamset erkänna – hjälpte till att stärka hans varumärke och renommé som Sveriges, till och med Europas, ledande naturfilmare.

Som det här med räven på Rävskär.

Bildligt talat hade Stig snavat över räven när han för ett halvår sedan började reka miljöer för en ny film på temat det yttersta havsbandet. Tanken var att filmen skulle bli en uppföljare till, och en jämförelse med, en av hans tidigare dokumentärer om djurlivet på de ofta karga öar och skär som ligger allra längst ut i skärgården.

Det var vid ett besök på Söderarm i Stockholms skärgård som Stig hörde talas om räven, som tydligen var något av en legend – om än en mycket lokal sådan. Ingen visste hur eller när rävhanen hade anlänt till den otillgängliga ön som av en märklig slump redan bar namnet Rävskär, men en av tillsyningsmännen på Söderarm var säker på att den hade funnits där i minst sex år.

Stig hade först varit skeptisk, det verkade osannolikt att ett rovdjur skulle kunna överleva så länge på en liten holme som saknade såväl träd som lämpliga bytesdjur. Men han hade snabbt blivit övertygad efter en rekognosceringstur med båt ut till Rävskär: med kikarens hjälp hade han faktiskt fått en hastig skymt av det orangeröda djuret med sin karaktäristiska vita svanstipp. Av det lilla han kunde se verkade räven vara i god form där den snabbt rörde sig bland klipporna.

Detta första, hastiga möte hade skett i slutet av oktober och Stig hade bedömt det som lönlöst att ge sig ut till ön så sent på året för att filma. Han fick helt enkelt vänta till våren och hoppas på att räven överlevde fram till dess.

Och nu var det äntligen vår. Stig hade med stigande spänning räknat ner dagarna till den inplanerade båtfärden ut mot Söderarms skärgård, där han förhoppningsvis hade en date med en räv den sjuttonde maj. Datumet var valt med hänsyn till det utlovade högtryck som skulle ge klart och någorlunda varmt väder.

Stigs beslut att genomföra projektet på egen hand hade flera orsaker. Främst handlade det om ekonomi: en kortfilm av det här slaget skulle knappast beviljas medel från SVT och Stig hade själv inte råd att ta kostnaderna för ett helt filmteam. Naturfilm, oavsett hur många prisstatyetter den inbringade, var definitivt ingen guldgruva.

Dessutom fanns det organisatoriska aspekter: fler medarbetare, och mer utrustning, krävde större båtar och arrangemang med mat och logi. Stig var inte främmande för att satsa stort om bara ändamålen helgade medlen, men i det här fallet fick det räcka med en person – Stig själv – två kameror samt en drönare.

Det såg lovande ut. Gårdagens fyra timmar långa båtfärd från Vaxholm hade skett i lugnt och klart väder. Visserligen hade det känts lite kyligt i luften – havet hade fortfarande inte hunnit värmas upp efter vintern – men Stig var väl utrustad med varma kläder och dubbla termosar: en med kaffe och en med te. Med tanke på de strapatser, och de väderleksförhållanden, som han hade fått utstå vid en del tidigare filmprojekt var detta att betrakta som en bagatell, en söndagsutflykt i hemtrakterna.

Under båtfärden hade Stig funderat över räven. Främst var han naturligtvis nyfiken på om den fortfarande skulle vara vid liv. Visserligen hade vintern varit mild, utan några större snömängder, och havet hade heller aldrig frusit till, men tillgången på föda här ute i havsbandet borde ändå vara starkt begränsad. Mot detta talade att räven lyckats övervintra flera år i rad. Det var verkligen ett mysterium.

Enligt den teori som tillsyningsmannen hade presenterat kunde räven ha vandrat över till Rävskär vid något tillfälle, för flera år sedan, då isen lagt sig i skärgården, eller också kommit drivande på ett isflak. Stig var beredd att instämma i bägge dessa hypoteser eftersom rävar, såvitt han kände till, var dåliga simmare och Rävskär låg mycket långt från fastlandet.

Under båtresan hade han också ägnat tankar åt filmens dramaturgi. Enligt Stigs egen uppfattning var det viktigt att berätta en historia, inte bara dokumentera ett djur i dess miljö. Visserligen hade han ibland blivit beskylld för att ägna sig åt antropomorfism – att tilldela djuren mänskliga känslor och egenskaper – men Stig visste av erfarenhet att hans publik förväntade sig ett personligt, kanske till och med romantiskt, anslag. Han var inte bara naturfilmare, utan också författare av fabler.

Natten hade varit kall och fuktig där han legat på den hårda britsen i den lilla kabinbåten, inrullad i dunsovsäcken. Men den lilla vik på ön Klinkorna där han hade förtöjt båten var väl skyddad och han hade lyckats få några timmars sömn innan han steg upp vid tretiden på morgonen, en timme innan soluppgången.

Medan kaffevattnet kokade upp på gasolköket gick Stig igenom strategin för morgonens aktiviteter. Hans plan var att gå ut med båten och lägga sig på västra sidan av Rävskär, skicka upp drönaren och låta dess kamera fånga de första solstrålarna över havshorisonten. Sedan skulle han göra en inflygning över ön och – i bästa fall – få med räven i samma filmsekvens. Det fanns naturligtvis ingen garanti för att det senare skulle lyckas, men det var definitivt värt ett försök.

Den enda haken i planen var att han inte säkert kunde veta om räven fortfarande befann sig på ön. Stig fann dock tröst i att han – med eller utan räv – åtminstone skulle få fina bilder till den större dokumentären om ytterskärgården. Alltså ingen bortkastad ansträngning.

Fortsättningen på planen var ännu lite vag, men han funderade på att ta ett varv med båten runt Rävskär i förhoppning om att kunna filma dess ensamma invånare. Kanske skulle han också gå iland, även om hans närvaro troligtvis skulle få räven att hålla sig undan. Nåja, en sak i taget, konstaterade Stig, medan han högg in på de medhavda mackorna och drack sitt kaffe. I öster började himlen färgas röd.

En stund senare, efter att i låg fart ha puttrat ut från natthamnen, hittade han ett lämpligt ställe att slänga i ankaret. Det var visserligen vindstilla, och havet låg spegelblankt, men han ville försäkra sig om att inte driva iväg medan drönaren var uppe i luften.

Med vana fingrar justerade han inställningarna på kameran, putsade objektivet och kontrollerade radiolänken till kontrollenheten. Allt verkade vara i god ordning. Han var lite orolig för att gsm-signalen inte skulle vara tillräckligt stark för direktöverföring av filmen till lagringsutrymmet på iCloud, men han höll tummarna för att det skulle fungera. Om inte, så var det ingen katastrof, filmen skulle ändå finnas på den bärbara dator som han hade med sig i båten.

Nu började himlen i öster flamma i orange, rött och lila. En liten molnbank som skymtade långt ute till havs belystes underifrån av solen och gav en föraning om skådespelet som snart skulle ta sin början.

Trots att Stig hade upplevt liknande ögonblick hundratals gånger tidigare, fylldes hans hjärta av andakt och glädje över detta naturens mirakel. Mörkret jagades på flykten och den nya dagen randades – en dag fylld av löften och möjligheter, ett ännu oskrivet blad i jordens långa historia. Det var i sådana stunder som Stig kände tacksamhet över att finnas till och att få uppleva delaktighet i ett sammanhang som inte bara omfattade jorden, utan hela universum. Total närvaro, brukade han kalla känslan. Stig levde för dessa ögonblick.

Med en svagt pirrande känsla i magen slog han på drönarens strömbrytare och testade reglagen på styrenheten. Han hade ännu aldrig haft anledning att bli besviken på sin DJI Inspire 2, men som alltid var han noggrann i sina förberedelser. Ett förbiseende kunde spoliera hela uppdraget.

När den första solstrimman flimrande steg över horisonten startade Stig drönarens motorer och såg den lyfta från båtens sittbrunn. Han hade nu en halvtimme på sig innan batterierna måste laddas – gott om tid för att hinna med ett par vändor över Rävskär medan solen steg på himlen.

Med hjälp av de båda styrspakarna lät han drönaren stiga till femtio meters höjd innan den påbörjade en långsam inflygning över den lilla ön. På skärmen kunde han följa det som kameran registrerade: en rödglänsande solgata över havet och siluetten av Rävskär i förgrunden. Stig justerade bländaren för att undvika överexponering och lät kameran panorera över det praktfulla natursceneriet.

Drönaren fortsatte stillsamt sin färd och var nu nästan framme vid den klippiga stranden. Visa dig nu, Mickel, tänkte Stig och lät kameran svepa över det karga skäret. Några dungar med förkrympta träd, i stort sett bara buskar, syntes mitt på ön, i övrigt var det mest tåtel, ljung och strandråg som växte i sänkor och klippskrevor.

Stig lät höra en liten suck av besvikelse när drönaren hade fullbordat ett varv över ön. Ingen räv i sikte, men det vore kanske att hoppas på för mycket vid första försöket. Han styrde drönaren tillbaka mot båten och förberedde en ny inflygning. Solen hade nu hunnit mer än halvvägs över horisonten och färgerna sprakade över himlen. Kanske lite väl melodramatiskt, funderade Stig när han riktade in drönarens kamera mot panoramat och lät den påbörja nästa inflygning mot Rävskär.

Först trodde han att det var något skräp som hade fastnat på linsen, men när drönaren kom närmare insåg han att den mörka siluett som framträdde i motljuset var en båt som låg still i vattnet, strax intill stranden, på andra sidan ön. Hade han missat den vid det första tillfället? Eller hade den dykt upp alldeles nyss? Stig kände ett ögonblicks besvikelse, det var ju meningen att han skulle dokumentera orörd natur (gärna med en räv närvarande), utan mänsklig närvaro.

Nästa känsla som drabbade honom var förvåning. Klockan var bara strax efter fyra på morgonen och han hade varken hört eller sett någon båt under den tid som han själv varit vaken. Kunde det vara en morgontidig fiskare? Kanske någon som, i likhet med Stig själv, hade övernattat i närheten och nu var sysselsatt med att vittja nät eller ryssjor.

Han lät drönaren hovra över ön medan han riktade kameran mot båten. I motljuset var det svårt att urskilja några detaljer, men han tyckte sig se två män ombord på den stora öppna aluminiumbåten. Storleken på utombordsmotorn som satt i aktern avslöjade att båtens fartresurser troligtvis var avsevärda.

När Stig zoomade in ytterligare övergick hans förvåning i nyfikenhet. De båda männen var sysselsatta med något föremål som låg på båtens durk. Tjuvfiskare, var nästa tanke som dök upp i huvudet. Eller var det några skumma figurer som höll på att vittja andra människors fångstredskap?

Han var så upptagen med dessa tankar att han för en stund nästan glömde bort sitt egentliga uppdrag. Solen hade nu släppt taget om horisonten och visade upp hela sitt glödande ansikte. Det var bråttom om han skulle hinna med ännu en överflygning.

Några snabba rörelser med styrspaken fick drönaren att återvända till utgångspositionen ovanför den egna båten, sedan påbörjade han en tredje inflygning mot Rävskär. På skärmen följde han spänt det som kameran registrerade. Fortfarande ingen räv inom synhåll.

Kanske var det nyfikenhet som drev honom, eller snarare misstänksamhet, men när drönaren återigen närmade sig den mystiska båten lät han kameran fokusera på de två männen som nu syntes tydligare. Bägge hade rest sig upp och betraktade drönaren som svävade orörlig, trettio meter ovanför deras huvuden. En av männen pekade upp mot den lilla surrande flygfarkosten.

Medan Stig höll ögonen på skärmen växte sig ett tvivel allt starkare inombords. Kanske var det idiotiskt av honom att så närgånget spionera på båten och de okända männen. Om de var ute i skumraskaffärer kunde de mycket väl bli provocerade, till och med aggressiva. Visserligen var det en lång sträcka mellan Stig och den suspekta båten, men han hade konstaterat att motorn som satt i dess akter verkade högst potent. Det skulle bara ta dem några minuter att runda Rävskär och nå fram till honom.

Bäst att dra sig ur det här, tänkte han nervöst och rörde pekfingret mot reglaget för att ge drönaren kommando att vända tillbaka.

Men fingret frös fast mitt i rörelsen.

På skärmen såg Stig att en av männen plockade fram ett långt föremål. Ett hagelgevär, utan tvekan.

Tjuvskyttar, slog det honom direkt.

Är de på jakt efter räven? blev nästa – något irrationella – tanke.

Mer hann Stig inte tänka. Istället såg han förskräckt på när mannen höjde geväret till axeln och riktade pipan mot drönaren.

Därefter blev det svart på datorskärmen.

Någon sekund senare kom det skarpa ljudet av skottet rullande genom stillheten.

BROMMA, 19 MAJ

2

Det har funnits många tillfällen då jag haft anledning att ifrågasätta, och ångra, mitt yrkesval. Stunder då tristess, uppgivenhet, värme eller köld – tillsammans eller var för sig - hotat att bryta ner min kropp och mitt förstånd.

Det här var inte ett sådant tillfälle. Tvärtom var det riktigt behagligt där jag satt med näsan mot vårsolen och knaprade på en mandelskorpa. Kaffet hade visserligen hunnit bli ljummet, men en del umbäranden får man lära sig att stå ut med.

Dessutom befann jag mig i en väldigt trevlig miljö, vilket kändes både ovant och angenämt. Alltför ofta hade jag tvingats tillbringa outhärdligt plågsamma timmar i deprimerande omgivningar: trista industriområden, nedgångna förorter eller ödsligt belägna torp och gårdar.

Äppelviken var något helt annat. De slingrande, backiga gatorna kantades av stora, charmiga villor omgivna av lummiga trädgårdar. Utan att kunna någonting i ämnet gissade jag att de flesta husen var byggda någon gång i början av nittonhundratalet, och det krävdes definitivt ingen expertis för att inse att de välvårdade villorna inte beboddes av några fattiglappar.

Det var nästan lite märkligt att jag aldrig hade besökt Äppelviken tidigare, som infödd stockholmare trodde jag mig ha besökt varenda liten vrå av staden och dess omgivningar. Men där ser man, livet kunde fortfarande bjuda på överraskningar.

Direkt efter att ha parkerat bilen hade jag gått en liten promenad i området och snabbt kunnat konstatera att denna idyll för de bättre bemedlade – som en extra bonus - låg alldeles intill Mälaren och gränsade till ett litet kuperat skogsområde. Jag bestämde mig omgående för att, så snart jag samlat ihop en smärre förmögenhet, bosätta mig i detta trivsamma, undangömda paradis.

Frågan om den smärre förmögenheten kunde dock bli ett bekymmer, åtminstone i ljuset av mina krympande intäkter. Uppdragen hade sinat oroväckande på sistone och mitt lilla företag, Investimate, visade alarmerande röda siffror i bokföringen. Trots detta var jag inte särskilt bekymrad och, vis av erfarenheten, visste jag att det mesta brukade ordna sig. Och kanske var uppdraget som jag nu var på väg att genomföra, ett tecken på att trenden hade vänt.

Utöver det vackra vädret och de idylliska omgivningarna, fanns det fler omständigheter som var gynnsamma. Huset som jag skulle bevaka låg mitt emot en liten skogsdunge, vilket betydde att jag kunde utföra spaningsarbetet bekvämt lutad mot en trädstam, utan att vara synlig från gatan. Den största faran låg i att några barn skulle välja skogsdungen för sina lekar, eller att någon hundägare skulle släppa lös en nyfiken och i