Byggnadsvård och polkagrisar

By Therése Johansson and Charlotta Åkerblom

Efter en uppslitande separation söker sig Emelie till Gränna, den lilla staden med sina mysiga polkagrisbutiker. Här hoppas hon finna ro och återuppleva barndomsminnen. Under en promenad får Emelie syn på ett 1800-talshus med renoveringsbehov. Huset är till salu och trots att hon inte ens kan slå i en spik rakt köper hon det. Hon anmäler sig raskt till en kurs i byggnadsvård och sätter igång med renoveringen.

Men snart börjar det hända oförklarliga saker i Emelies nya hem. Vem är egentligen den gamla damen med vit kattunge som dyker upp och försvinner lika fort? Och ligger det någon sanning i grannen Görans prat om en gammal skatt som den förre ägaren lämnat kvar? Instucket bakom kakelugnen hittar Emelie ett svartvitt bröllopsfoto, och paret känns märkligt bekant …

I takt med att Emelie vårdar huset läker hennes hjärta. Och det blir allt svårare för henne att hålla fast vid sitt löfte om att inte släppa in kärleken på nytt.

"Byggnadsvård och polkagrisar" är en feelgoodroman med humor, spänning och kärlek. Det är första fristående delen Grännaserien.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Oct 24, 2022
• ISBN: 9789180005791

Book preview

Byggnadsvård & polkagrisar

Fösta delen i Grännaserien

Av Therése Johansson

Copyright © Therése Johansson, 2022

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-8000-579-1

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Till Sevrina, alltid saknad aldrig glömd.

Kapitel 1

Emelie, jag tänker inte låta dig göra så här mot dig själv längre, sa Mia och satte ner kaffemuggen på sängbordet.

Göra vadå? Jag gör ingenting, mumlade Emelie ner i kudden. Hon drog täcket hårdare omkring sig och gjorde sitt bästa för stanna kvar i den halvdvala hon befunnit sig i. Egentligen ville hon ryta försvinn och lämna mig ifred till sin syster, men det kunde hon inte för hon var evigt tacksam för att Mia lät henne bo där efter att Emelie hade blivit utkastad från sitt eget hus. Så i stället för att protestera borrade hon ner ansiktet ännu djupare i kudden för att slippa det irriterande ljuset från hallampan som fick ögonen att svida.

Precis! Du har varit under isen i flera veckor nu. Räcker inte det? Han är inte värd att slösa bort sitt liv på.

Emelies svordomar försvann ner i kudden. Snälla, låt mig bara vara, sa hon och knep ihop ögonen. Det blixtrade bakom ögonlocken och det trängde på i blåsan men hon knep ihop låren. Om hon inte rörde sig kanske Mia insåg att hon ville vara ifred?

Mias harklande fick henne att stelna till. Skrapet från stolen som Mia drog fram till sängkanten ekade i skallen. Genom ögonfransarna såg Emelie Mias ben flimra förbi när hon elegant lade upp det ena över det andra.

Emelie stönade. Mia var så perfekt. Inte en fläck på de vita märkesbyxorna, vartenda hårstrå låg tillrättalagt och naglarna var målade i en färg som matchade läppstiftet. Hela hon andades professionalitet och lyx. Visserligen såg hon ut precis som man förväntar sig att en psykolog med kontor på Södermalm ska se ut, men ändå.

Ska inte du åka och lyssna på rika kärringar som mår dåligt över att de inte kan köpa den senaste Louis Vuitton-väskan i stället? sa Emelie och vände demonstrativt ryggen mot Mia. Sedan drog hon täcket över huvudet.

Mia fortsatte att sörpla på sitt kaffe och Emelie förstod att hon inte tänkte lämna henne ifred. Ljudet av hennes fot som vippade upp och ner höll på att reta gallfeber på henne. Ett tag funderade hon på att stoppa fingrarna i öronen men så slog det henne vad Mia hade sagt. Emelie drog efter andan. I flera veckor? Hade det gått veckor sedan hon kom till hit? Omöjligt. Det kändes som det bara var ett andetag sedan hon hade öppnat sovrumsdörren där hemma och sett David tillsammans med Sussie. Och hon hade fått se väldigt mycket av dem, som tatueringen på Sussies rumpa och piercingen i hennes högra bröstvårta. För att inte tala om Davids enorma stånd. Tänderna isade när hon bet ihop käkarna och den molande huvudvärk som hon numera var bästis med, ökade i styrka. Hon skulle kunna slå vad femhundra spänn, nej vänta, femtusen eller femtiotusen spänn på att det var den där ringen i bröstvårtan som gjorde att han var otrogen med Sussie. Emelie svalde vreden. De nio år de hade haft tillsammans betydde tydligen ingenting.

Kaffedoften ringlade sig in i näsborrarna och ilskan sjönk undan. Emelie vände sig mot sin syster. Hennes fot fortsatte vippa upp och ner, upp och ner. Mödosamt tog sig Emelie upp i sittande ställning.

Jag tycker inte synd om mig själv. Jag är sjuk, sa hon och tvingade fram en harkling som blev till en rejäl hostning så att hon var tvungen att slå sig för bröstet.

Det ryckte i Mias mungipa men så lutade hon sig fram och lade en hand på Emelies arm. Emelie, du är inte sjuk. Du har varit med om något jobbigt, ja, men du är inte sjuk.

Jag är visst sjuk. Orden pressades fram mellan Emelies läppar.

Nej, du behöver komma i gång igen, gå vidare till nästa fas.

Emelies blick sökte sig till kaffemuggen. Det var som om den ropade på henne att om du dricker mig kommer alla dina plågor att gå över, speciellt om du tar ett par extra av de där antidepressiva tabletterna du fått av läkaren. Hon rörde sig och såg de små krusningarna på kaffeytan men stillade sig så att kaffet inte skulle rinna över. Hon skulle nog behöva något starkare än kaffe.

Vad är nästa fas? sa hon och slängde ett ögonkast på Mia. Är det att glömma bort att jag blivit bedragen och bortsopad under sängen som en liten skit?

Mia undslapp sig en lång utdragen suck och foten slutade vippa. Kom inte och säg att det inte varit slut mellan dig och David i flera månader innan han valde att hoppa i säng med den där pinuppan. Hon borstade bort ett par osynliga smulor från byxbenet, sedan fortsatte foten att vippa igen.

Emelies ögon blev klotrunda och hon hötte med fingret. Det är inte sant. Snyftningen åkte jojo i halsen och hon lät handen slappt falla ner i knäet. Jag borde gjort mer, piercat mig, ansträngt mig mer i sängen. Med tummen och pekfingret grabbade hon tag i valkarna som korvade sig på magen. Bantat, fettsugit magen och låtit bli att äta.

Tror du David valde en annan bara för att du vägrade borra ett hål i bröstvårtan eller plågade dig pinnsmal? avbröt Mia henne bryskt. Nej du, han gjorde det för att ni är så olika ni kan bli.

Men jag borde ansträngt mig mer. Ljuset försvann äntligen när hon dolde ansiktet i händerna.

Mia reste sig. Sluta. Ni passade inte för varandra och det sa jag från början.

Emelie särade på fingrarna och stirrade på systern. Hennes blonda hår föll mjukt över axlarna som på en filmstjärna från femtiotalet. Hållningen var rak precis som näsan, medan hennes egen var krokig och bombarderad med fräknar. Hur fasen kunde de vara systrar?

Passade vi inte ihop? Emelies röst lät ynklig och hördes knappt.

Mia lade huvudet på sned. Det vet du. Sen när blev du intresserad av gamla bilar och skränig rockmusik, för att inte tala om allt öldrickande?

Emelies ögon blev till smala springor, bröstkorgen hävde sig häftigt. Jag har alltid gillat det, och huset, skogen, lugnet.

När hon och David flyttade ihop köpte de ett litet hus med ett enormt garage. Nu bodde han i huset tillsammans med henne, Sussie, pinuppan som också var Emelies arbetskamrat på förskolan. Det första Emelie gjorde dagen efter att hon hade uppdagat Davids svek, var att säga upp sig och ta ut all semester hon hade innestående. Mia tjatade på henne om förflyttning till en annan avdelning men Emelie hade vägrat. Hon ville inte jobba med barn längre, inte nu när det inte skulle bli några tillsammans med David.

Var det huset du var tillsammans med? sa Mia och lade huvudet på sned och granskade Emelie.

Emelie blängde tillbaka. Hennes och Davids hus hade varit perfekt. Det låg mitt ute på landet ett par mil utanför Nynäshamn. Sovrummet med hennes favorittapeter med blommiga rosor på guldig botten, och eldstaden i finrummet som hon älskade att mysa vid. Trädgården med rabatter hon kämpat för att hålla i ordning och skogen runt omkring. Hennes svampställen, i och för sig plockade hon inte jättemycket svamp, men de fanns ändå där. I nio år hade allt det där varit hennes. Nu var de Davids och Sussies eftersom hon inte hade haft råd att lösa ut honom.

Se så, det är dags att kliva upp ur sängen, sa Mia och log precis lika strålande som en filmstjärna. Den myndiga rösten fick det att kännas som om gigantisk näve grep tag om Emelies inälvor och klämde åt.

Vad vill du att jag ska göra då? Städa? Dammsuga? Jag kan låna din lilla svarta, ta på ett vitt förkläde och gå runt med dammvippan en stund.

Emelie viftade med handen och råkade stöta till kaffemuggen på sängbordet. Som tur var lyckades hon stilla den och endast några få droppar rann ut över kanten och bildade en ring på det vitlackade pottskåpet. Hon tog muggen och torkade bort kaffet med nattlinnet innan hon höjde muggen och svalde en stor klunk. Värmen fortplantade sig ner genom strupen och lade sig till rätta samtidigt som nävens grepp lättade.

Spela inte dum, Emelie. Mia reste sig och gick fram till fönstret med bestämda steg och drog i flärpen så att rullgardinen åkte upp med en smäll. Ljuset flödade in i rummet.

Emelie stönade och knep ihop med ögonen men Mia lät sig inte hindras av hennes protester. Med ett lätt tryck sköt hon upp fönstret på vid gavel. Den friska aprilvinden letade sig in i rummet och förde med sig en doft av vår. Ljudet från omvärlden blev överväldigande. Trafikbuller, en koltrasts envisa kvittrande, och någonstans långt borta hörde hon barn skratta och tjoa. Barnskratt som en gång varit det bästa ljud hon visste men som nu skar sönder henne inombords och påminde om det hon förlorat – chansen att bilda familj med David. Så fina barn de skulle ha fått, med Davids knallblå ögon och hennes röda färger. När händerna började skaka ställde hon ifrån sig koppen.

Stäng fönstret.

Nej! Njut av våren, envisades Mia.

Emelie var inte beredd på kudden som kom farande i ögonvrån. Hennes huvud for bakåt och slog i väggen. Vad gör du? Hon höll tillbaka en snyftning samtidigt som hon gned med handflatan över kinden. Bultandet stegrade sig som en häst i huvudet.

Du är trettioett år, det är inte gammalt. Du kan börja om, sa Mia och reste sig. Med en enkel handrörelse tystade hon Emelies protester. Nu ska vi öva på att inte tycka synd om sig själv och bryta den nedåtgående spiralen som du försatt dig i.

Jag försatt mig i? Det var David som var otrogen.

Det frasade om byxorna när Mia gick fram till dörren. Emelie, du är en fantastisk person som råkat ut för ett rötägg. Kom upp nu, jag har skrivit ut några jobbannonser åt dig. De ligger nere på köksbänken. Klockan tre ska vi på lägenhetsvisning, jag möter upp dig där. Vi ses då! Och Emelie, du måste duscha! Sedan försvann Mia ut genom dörren.

Slår du dina klienter också? skrek Emelie efter henne.

Jag slog dig inte, jag kastade en kudde, ropade hon. Men nej, jag kastar inte kuddar på mina klienter för jag älskar inte dem. Klockan tre!

Kapitel 2

Pelle jamade och strök sig mot Emelies ben när hon gick ner för trappan. Mias inredningsstil var prydlig, det var nog det bästa sättet Emelie kunde beskriva sin systers hem på. Vitt och prydligt, inte en pinal låg fel. Hon tog upp katten i famnen, det kändes som en evighet sedan de hade gosat. Katten doftade torrfoder och så där mysigt en katt ska lukta. Pelle, som namnet till trots var en förnäm kattflicka, hade fått följa med från huset i skogen till den prydliga radhuslängan, något hon inte var allt förtjust i och inte Mia heller. Men för Emelies skull stod Mia ut med de bruna och orange katthåren som nu låg över hela soffan.

Förlåt mig för att jag varit så tråkig, mumlade Emelie och släppte ner katten när den började bita i hennes öra för att sedan gnida pannan mot hennes kind.

Längtan efter mer kaffe och minst en karta huvudvärkstabletter stod högst på Emelies prioriteringslista. På väg till köket stannade hon till vid arbetsrummet. Dörren till Marcs musikstudio stod på glänt och Emelie lät blicken vandra in i rummet som var fyllt med gitarrer, mixerbord och annat musikrelaterat som hon inte hade en susning om hur det fungerade.

Mias man Marc, en högrest amerikan, satt på en pall med gitarren i knäet. Silkessvart hår hängde i vågor ner över öronen och hans långa fingrar dansade över elgitarrens strängar. Runt halsen hängde ett par stora hörlurar och musiken som läckte ifrån dem lät bra. Emelie gungade omedvetet med i tonerna. Marc arbetade som musiker och ansågs vara en av de bästa i stan.

Nej men är det inte vår egen Törnrosa som vaknat ur sin skönhetssömn, sa han när han såg henne i dörröppningen. Han slutade spela och ställde undan gitarren.

Det var inte meningen att störa. Emelie drog sig bakåt ut i hallen igen.

Du stör inte, darling. Marc visade upp ett bländande vitt leende.

Mia hade träffat Marc på en resa i Asien och enligt henne klickade direkt. När Mia kom hem efter åtta månader på resande fot kunde hon, bara nitton år gammal, titulera sig Mrs Lombardi. Emelie mindes fortfarande deras mammas bestörtning när hon fick veta att Mia hade gift sig. Emelie hade också blivit förvånad, men som trettonåring var giftermål det sista hon hade i skallen. Bröllopet hade stått för sexton år sedan och bara några år senare förlorade deras mamma kampen mot cancern. Mia och Marc tog över mammans radhus i Nynäshamn och Emelie bodde hos dem tills hon och David köpte sitt eget hus, det hus som Sussie nu var härskarinna över.

Marc lade armen om henne och placerade en faderlig puss på hennes panna. Det var ändå dags för paus, sa han och släntrade ut ur rummet.

Emelie följde efter honom ut i köket. Inte en enda gång hade han protesterat när Mia bestämde att Emelie skulle bo hos dem efter att deras mamma gått bort. I stället hade han öppnat famnen och blev som en trygg storebror för en vilsen sextonåring. Det var likadant nu, hans famn var lika öppen som då.

Vad var det du spelade? Emelie tog emot muggen, ångan smekte läpparna. Hon smuttade på kaffet och hoppade upp en av de höga stolarna vid köksön.

En ny låt av han den där, Edin. Jag ska in i studion i morgon.

Hon sökte i minnet för att se om hon visste vem den där Edin var. Men just nu var det svårt att tänka, det var som om hela hennes hjärna var inlindad i kall och våt mossa. Har du en …? Längre än så hann hon inte. Marc sträckte fram en karta huvudvärkstabletter.

Mia hade rätt. Hon behövde jobba och hon behövde hitta någonstans att bo. Snabbt ögnade hon igenom jobbannonserna Mia skrivit ut och lagt på bänken. Förskollärare, barnskötare, alla för långt bort. Det närmsta var ett korttidsvikariat som barnledare i Ösmo församling. Men det tog emot, hon ville inte jobba med barn nu när den långa väntan på David gjort henne till en barnlös nucka. Nej, det gjorde för ont, hon fick hitta på något annat. Kanske skulle hon kolla på macken vid Nynäsvägen där hon jobbade extra under skoltiden? Det var ett ganska trevligt och lätt jobb men det var också där hon hade träffat David. Det sved i ögonen och hon blinkade bort tårarna. Nej, inte på macken. Hon vill aldrig träffa honom eller Sussie igen.

Pelle hoppade upp på köksön och började nosa det rykande kaffet.

Pelle! Marcs röst fick katten att ta ett vilt skutt ner från bänken.

Emelie tvingade fram ett skratt. Du har bättre pli på henne än jag, sa hon, tryckte ut två vita piller i handen och svalde ner dem med en klunk kaffe.

Marc nickade och slängde en brödlimpa på bänken. Specialmackor? Han väntade inte på svar utan tog fram jordnötssmör och sylt. Doften från det salta jordnötssmöret och den söta sylten fick henne att slicka sig om läpparna. Marc flinade och bredde på rikligt på båda skivor, lade ihop och skar dem på diagonalen. Han sköt över tallriken.

Det var tur att du kom ner, sa han och satte sig på stolen bredvid.

Vad menar du? Emelie tog ett bett på smörgåsen och gav ifrån sig ett lågt stön. Så hungrig hon var.

Marc tittade på klockan. Om du inte var nere vid tio så skulle jag bli tvungen att … Han gjorde en grimas. Hur var det nu Mia sa? Marschera upp för trappan, tvinga in dig i duschen och skrubba dig ren. Han höll upp ett finger. Med toaborsten.

Emelie svalde ner en stor brödbit. Den satte sig på tvären och hon hostade till.

Fast jag är rätt säker på att hon inte menade det där med toaborsten. Men, ja, du förstår att jag är glad att du kom ner av dig själv, sa han och skrattade.

Kapitel 3

När Emelie äntligen, efter att ha tittat på den nybyggda lägenheten som Mia valt ut, var på väg upp till sitt rum i radhuset igen var det redan mörkt ute. Tröttheten låg tung över axlarna och musklerna värkte som om hon sprungit ett maraton, trots att hon inte gjort så mycket mer än att gå på lägenhetsvisning. Det var nog det enda som var bra med lägenheten, att det var nära till skogen och elljusspåret. Mia älskade den så klart, för att den var vitmålad och ljus. Men Emelie kände sig instängd i det pyttelilla köket med de kritvita luckorna och i det smala sjukhusliknande sovrummet som man knappt kunde vända sig i.

För att inte tala om Pelle, skulle hon klara av att vara en innekatt och bara gå ut i koppel då och då? Emelie dumpade kläderna på mattan och svepte det sista av kaffet hon haft med sig upp och som nu var kallt, men hon behövde det för axlarna verkade vara fastlimmade uppe vid öronen.

Pelle trampade upp en plats åt sig själv vid fotändan på sängen och lyfte på huvudet för att bli klappad. Katten spann lågt när Emelie kliade under halsbandet, sedan rullade katten ihop sig och lade tassen över nosen. Emelie kröp ner under täcket, huvudet bultade och kudden kändes som om den var fylld av småsten i stället för dunbolster. Ett par gången boxade hon till den med knytnäven men det hjälpte inte. Med en suck sjönk hon ner i sängen. En liten lägenhet i stället för ett stort hus, en barnlös kvinna utan familj. Tårarna brände bakom ögonlocken. Hur kunde David göra så mot henne? Nio år nerspolade i toaletten.

Vi kan väl vänta ett år till Emelie, jag är inte redo att bli pappa. Så hade det låtit varje gång hon tog upp ämnet. Jag är inte redo. Ska vi inte renovera färdigt huset innan vi försöker bilda familj? Jag vill satsa på att få i gång företaget, det förstår du väl? När jag blir pappa vill jag vara det fullt ut.

Hon fnös och torkade tårarna. Vara pappa fullt ut. Vara sambo fullt ut. David visste inte vad det betydde. Det var hon som hade renoverat huset, spikat gipsplattor och tapetserat. Det var hon som hade lagat mat och handlat. Det var hennes lön de hade levt på när han ville starta upp sin bilverkstad för gamla amerikanare. Hon boxade till kudden ett par gånger extra innan hon drog täcket över huvudet och stängde världen ute.

Hon måste ha dåsat till för hon vaknade med känslan av att falla och en röst som tydligt ropade hennes namn. Vem är här? mumlade hon och drog undan håret från ögonen. Hon hade glömt att dra ner rullgardinen och rummet lystes upp av gatlyktans irriterande sken. En rysning gick från hennes nacke ända ner till rumpan. Någon hade sagt hennes namn, det var hon helt säker på. Kylan i rummet fick huden på armarna att knottra sig och hon gned med händerna över dem för att få tillbaka lite av värmen. Vad var det här? Var det Mia som ropat på henne? Hon lyssnade men allt var tyst. Klockradions röda siffror slog om, fem minuter över midnatt. En dröm, det var bara en dröm.

Gardinen fladdrade till och en vind smekte hennes kind. Sakta knöt hon händerna under täcket och drog in ett djupt andetag genom näsan. Det luktade polkagris men det kunde inte vara möjligt. Det fanns inga polkagrisar i rummet. Var det Pelle som luktade, hade hon gått emot en planta eller något?

Emelie böjde sig fram och sniffade i hennes päls. Nej, hon luktade som hon brukade. Visst luktade det pepparmint, så som det gjort så ofta hemma hos mormor i Gränna? På våren när polkagriskokerierna satte i gång och vindarna förde in dofterna genom fönstren. Åh som hon saknade mormor, värmen från hennes famn, skrattet, till och med det där klickande förmaningsljudet hon kunde göra när något inte stämde.

Pelle ställde sig upp, vände rumpan mot Emelie och spatserade över till fåtöljen till synes helt opåverkad av lukten. Efter att gått på toaletten och lagt sig till rätta igen puffade Emelie upp kudden och lät det rytmiska ljudet av vårregnet vagga henne till sömns.

Kapitel 4

Hon befann sig precis innanför den blå ytterdörren i hallen hemma hos morföräldrarna på Bergsvägen i Gränna. Där var den svängda slitna trappan upp till övervåningen, den som var omöjlig att gå i utan att väcka hela huset. Där var dörren till skafferiet som var fyllt med syltburkar och saftflaskor. Hon tog in allt, från den slitna dörrkarmen till köksmattans ränder och mormoderns svaga nynnande. De välbekanta dofterna av nykokt kaffe och polkagris nådde henne. Hon tog ett steg fram och golvplankorna knarrade. Känslan av att vara trygg och lycklig, som hon alltid varit hos mormor, landade i hjärtat.

Är det du, gumman? Emelie lilla, kommer du nu äntligen?

Den välbekanta rösten fick henne att stanna. Mormor? Men hur är det möjligt? Vad är det som händer?

Men varför står du där ute i hallen? Kom in! Jag ska bara göra färdigt här.

Mormoderns röst var så nära och levande och som i trans lyfte Emelie handen för att röra vid dörrkarmen, den kändes skrovlig och sliten. Värmen från vedspisen slog emot henne. Strupen snörptes ihop när hon såg kvinnan som arbetade vid bänken. De starka armarna, det långa håret som var uppsatt i en knut. Nynnandet som var så hemtrevligt.

Så, gumman. Mormodern vände sig om, log med hela ansiktet och torkade händerna på förklädet.

Tårarna rann, Emelie ville säga något men kunde inte.

Men Emelie lilla, du ska inte vara ledsen. Du är här nu, sa mormor och torkade hennes tårar med sina sträva tummar. Sedan fick hon en kram så varm och skön att gråten smälte undan.

Mormor, mumlade Emelie mot hennes axel. Hon andades in den där hemtrevliga, trygga lukten som hon alltid förknippade med sin mormor.

Se så, sätt dig här så ska du få lite kaffe.

Emelie blev ledd till kökssoffan. Sakta sjönk hon ner och lutade sig mot de mjuka kuddarna.

Bordet var vackert dukat med blommiga kaffekoppar. Försiktigt drog hon med fingertoppen över guldkanten på koppen.

Akta kopparna!

Mormoderns förmaning fick henne att rycka till. Koppen snurrade runt på fatet och hon stoppade den med handflatan.

Flicka lilla, tänk på vad du gör. Det är favoritkopparna, det vet du. Var rädd om dem, sa hon, skakade på huvudet och gjorde det där ljudet med tungan som Emelie kände så väl, ett slags klickande förmaning.

När koppen äntligen stod still tog hon undan händerna. Var är morfar?

Du kan väl knacka på fönstret så att han kommer in.

Mormodern tog en handduk och lyfte av kaffepannan från vedspisen. Emelie vände sig om och såg ut över det blommande hav av pelargonier som sträckte ut sig på fönsterbrädan. Ute vid vedboden stod morfar med yxan höjd över huvudet. Den ven genom luften, vedträet delades och bitarna flög i väg över gräsmattan.

Morfar! Hon knackade på rutan.

Han tittade upp, ansiktet klövs av ett brett leende. Med pekfingret sköt han upp kepsen i pannan och körde ner yxan djupt i huggkubben.

Morfar! Så fort han steg innanför tröskeln slängde hon sig i hans famn.

Lilla humlan min. Har du äntligen hittat hit, sa han och log.

Den välbekanta lukten av nyhuggen ved följde med honom in genom dörren. Han backade några steg och började nynna.

Na na na … da da da. Han tog Emelies hand, tryckte henne till sig i ett par danssteg och nynnade melodin i hennes öra. Men så sköt han henne ifrån sig och blicken blev varm.

Hon har bestämt gått och blivit vuxen, lilla humlan, sa han och lät den väderbitna handen stryka över hennes kind.

Håret var strålande rött och fräknarna lika många som stjärnorna på himlen.

Se så. Kom nu! Kaffet är upphällt. Mormodern tog av sig förklädet och hängde det på handdukshållaren. Emelie kröp tillbaka in på kökssoffan fortfarande snurrig efter dansen.

Morfadern fortsatte nynna, lade armen runt sin frus midja och förde runt henne ett par varv på mattan innan han avslutade med att kyssa henne på munnen. Emelie log så det gjorde ont i kinderna. Vilken underbar syn. Det var också första gången hon sett sin mormor rodna. Det här var lycka. Det var kärlek. Inte undra på att mormor vägrade flytta ifrån huset när hon blev ensam.