Slaget om Kantaskogen: Del 1

By Veronica Dellfjord

Kiruma och Tiruma är två tvillingstäder belägna i Kantaskogen i Lookiland. En gång i tiden var det fred mellan dessa båda städer men nu vill ledare Rotami för Kiruma härska över hela skogen och förbereder sina trupper för krig. Hövding Liendo för Tiruma gör allt vad han kan för att slippa våld och krig.
Sintere, en spion sänd från Kiruma, anländer till Tiruma för att infiltrera och rapportera information om stadens försvar och krigsstrategier. Där räknar han inte med att bli så omtyckt och heller inte att träffa och förälska sig i Jena, en redan trolovad hövdingadotter.

"Svärdet slog i hans klinga och det bröt ut ett högt dånande ljud då de slog ihop. Rana drog snabbt tillbaka svärdet och förberedde ett nytt anfall mot mannen. Även han backade undan och tog sats. Han svingade svärdet konstlöst och den blanka klingan for i luften mot hennes huvud ..."

Slaget om Kantaskogen är den första delen av två och den första i -Berättelser från Lookiland-

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 25, 2022
• ISBN: 9789180572590

Veronica Dellfjord

Debuterande författare inom fantasygenren. Hon började skriva redan under gymnasietiden och har alltid varit fascinerad av fantasivärldar, magi och krig. Hon föredrar att drömma sig bort till en annan värld full av äventyr. De flesta av hennes berättelser skrevs på gymnasietiden men förtjänas att delas med fler läsare. Först ut är Slaget om Kantaskogen som gers ut i två delar.

Book preview

Författarens tack

Jag vill tacka mina stöttande vänner som trott på mig och kommit med feedback genom skapandeprocessen. Ni vet vilka ni är.

Även om det är många år sedan nu som boken skrevs så har Anna M alltid pratat om Kantaskogen som om den redan funnits i bokhandeln och var känd av världen. Utan hennes engagemang från start hade nog boken aldrig blivit klar.

Stort tack!

Innehållsförteckning

PROLOG

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

KAPITEL SEX

KAPITEL SJU

KAPITEL ÅTTA

KAPITEL NIO

KAPITEL TIO

KAPITEL ELVA

KAPITEL TOLV

KAPITEL TRETTON

KAPITEL FJORTON

KAPITEL FEMTON

KAPITEL SEXTON

KAPITEL SJUTTON

KAPITEL ARTON

PROLOG

För länge, länge sedan bildades planeter och liv skapades. Vi vet alla vad Tellus är, även kallad jorden, men vi känner inte alla till planeten Sullet.

Allt hade börjat från planeternas födsel. På den tiden var det bara stoft i universum som flöt omkring. Plötsligt en dag började stoftet attraheras magnetiskt och började röra sig mot varandra. De fäste sig vid varandra och byggdes större och större. Klotformade stoftmoln blev då till och ju mer stoft som fastnade, desto större blev kloten. En tid senare, efter att molnen bildats, började de stelna och fick konsistensen som mjukt bröd. Under hela förloppet byggdes det på mer och mer stoft som stelnade bitvis och skal på den brödliknande massan bildades. Skulle kunna jämföra det med att bygga ett sandslott. Först packar man en hög med sand och sedan fyller man på med mer sand som man sedan packar och sedan ytterligare ett lager sand som man packar hårt. Flera sådana lager bildade den planeten som kallas Tellus. Längst in är själva kärnan, sedan följer massa skal till kärnan och längst ut finns den så kallade skorpan. Det är där all växtlighet och liv finns.

Men något hände vid skapandet och en delning skedde. Planeten delades i två lika delar. Tellus fortsatte sedan växa medan Sullet bestod.

Man kunde inte se den andra planeten genom att bara se upp på himlavalvet eller genom teleskop. En speciell maskin som kunde se runt månen, gjorde det möjligt att se planeten som kallades Tellus. Månen höll sig ständigt mellan de båda planeterna då precis som månen så cirkulerade Sullet kring Tellus. Hon hade själv sett Tellus många gånger genom maskinen och drömde om att en dag få åka dit. I framtiden kanske hennes folk skulle kunna bygga en farkost som åkte till månen och byggde en mellanstation. Där man kunde stanna och vila och förbereda sig inför den slutliga färden till deras tvillingplanet. Hon visste inte mycket om den planeten bortsett från dess utseende, storlek och placering i universum.

Tellus var täckt av mestadels vatten, två tredjedelar faktiskt. Sullet såg inte likadan ut, snarare tvärtom i förhållande. Dess yta var mer täckt av öppna slätter och berg med småvattendrag lite varstans, många torra grässlätter, savann och skogsmark. Den största delen av skogen bestod av barrskog och bitvis lövskog. Några få snötäckta berg fanns där det var konstant kallt, annars var Sullet en väldigt varm planet.

Eftersom de inte visste mycket om den andra planeten så visste de heller inte vad för vegetation det var på ytan som inte var täckt av vatten. De visste bara att det var mycket vatten där och att det sedan såg ut att vara mycket gräs, skog och savann på resten av planeten, precis som Sullet.

KAPITEL ETT

Tänk att himlen är så blå vissa dagar. Solen skiner och ser ut som en stor gul brinnande boll. Medan Jena låg där i gräset för sig själv och tittade upp mot himlen, kom hennes kompis Kirma springandes.

Jena skynda dig och kom. Din syster är på väg hem.

Är det redan den tredje dagen i den tredje minden. Den här dagen för tre mandaner sedan fängslades hon av Kirumerna, tänkte Jena.

Jag måste hinna. Kom igen spring som du aldrig sprungit förr. Rör på påkarna. Hon kommer hem idag, sa Jena högt för sig själv och rusade fram genom buskar och snår. Hon hade inte sett sin syster på tre mandaner. Det är en väldigt lång tid att vara ifrån sin storasyster. Ingen vet heller varför hon hamnade i fängelse men äntligen ska alla få veta det. Undra vad hon har gjort för att hamna i fängelse. Tänk om de inte varit snälla mot henne. Men idag ska jag få veta.

Kantaskogen är verkligen stor. Det tar hur lång tid som helst att springa igenom skogen. Den måste vara flera färdsdagar i bredd, sa Jena högt så att Kirma kunde höra.

Ja, den är stor men du får ju skylla dig själv när du går så långt in i skogen. Jag har sprungit omkring och ropat på dig väldigt länge. Rana kan ju redan ha kommit.

Vänta jag måste andas lite, sa Jena med svag röst och stannade upp för att sänka huvudet mot marken.

Jag behöver också hämta andan men jag trodde du var väldigt angelägen att komma hem så fort som möjligt, sa Kirma som lät väldigt trött.

Ja, det är jag, men jag har inte tänkt dö här i skogen på grund av syrebrist.

Just som de står där och hämtar andan hör de ett gäng hästar.

Hästar här inne i skogen, här rider aldrig trupper igenom. Vilka är det tro? sa Jena med förundrande röst.

Jag vet inte.

De stod stilla ett tag och väntade på att de skulle komma närmare så de kunde se vilka det var. Men när de fick se att det var en grön flagga med en vit gruxen på så insåg de att det inte var en trupp från deras folk.

Det är kirumernas flagga. Göm dig fort, utbrast Kirma.

Medan de låg under en rotvälta så såg de hästarnas hovar komma närmare och närmare. Hästarna hade full galopp när någon skrek till.

Halt! Det är något som är fel här, skrek Rotami, kirumernas ledare.

Vad mästare?

Aha, min son är på efterslänt.

Puh, det var nästan så att han skulle hitta oss, sa Kirma tyst med en viskning.

Ledaren hoppade av hästen och då såg de båda vännerna hans stövlar. Stora svarta stövlar med stjärnsporrar, färgad av blod, antagligen från hästens sida där sporren skurit upp skinnet så de har börjat blöda. Han såg ond ut bara genom att se på hans stövlar – om man nu kan avgöra en sådan sak på fotbeklädnaden.

Vi får vänta in honom så han inte rider vilse i den här skogen. Det är inte så bra med tanke på alla väsen och folkslag som bor här, sa Rotami. Kintani är alltid sist när vi ska ut på truppövning.

Medan de stod där och väntade på att ledarens son skulle komma började de prata fältplaner för ett krig.

Vi har nu haft en av deras främsta bågskyttar i fängelset för att få ur henne information om deras försvar. Men hon gav inte mycket. Det hade varit lättare att prata med en påse vete. Men vi har lagt upp en plan på att storma deras port och föra bort hövdingens yngsta dotter.

Vad ska det vara bra för mästare?

Utpressning:

När gruppen av hästar och ryttare stått där ett tag hörde de snabba språng av en häst. När den kom närmare kunde de se att det var en svart hingst med en ung ryttare på ryggen.

Äntligen kommer han, sa Rotami upprört.

När Kintani kommit närmare ropade hans far efter honom.

Var tog du vägen min son?

Den förbannade hästen blev skrämd av något och kastade av mig.

Men du är tränad för att klara av att sitta kvar på ryggen. Även om den stegrar och försöker kasta av dig så ska du sitta kvar.

Jag vet, men han blev galen. Jag flög av och landade i en buske. Jag hann precis upp på benen igen för att se när han sprang bort mot en dunge.

Så oerhört bra att du fick tag på honom igen då, sa hans far med sarkasm i rösten.

Vad är det? frågade Kintani och pekade mot rotvältan där Jena och Kirma låg.

Vad pratar du om min son?

De båda flickorna upptäckte ett hål längre in under rotvältan och kröp ner så tyst de kunde för att inte höras eller synas.

Rotami beordrade sina män att kolla under roten. De satte sig ner på knä.

Nej, det är inget här förutom ett krinxhål. Det var antagligen en krinx mästers son såg.

Ja, är det inget där så var det antagligen det, sa Kintani.

Till häst mannar! beordrade Rotami med stark röst och så red de bort från skogsdungen.

Efter att ha legat kvar en stund och väntat på att alla ryttare skulle ha ridit i väg kröp Jena och Kirma fram från gropen.

Var de ryttare från det andra folket? frågade Kirma osäkert.

Ja, jag tror det, svarade Jena med osäkerhet i sin röst. Hon tänkte för sig själv långt in i huvudet på den snygga killen som kommit på den svarta springaren. Hon hade absolut läst för många böcker om den vackra prinsen som kommit ridandes på sin vita springare och räddat prinsessan från de onda. Hon insåg att hur mycket hon än hoppades så skulle det aldrig hända henne.

Vi måste fortsätta till staden? sa Kirma och avbröt Jena i sina drömmar. Vi måste skynda oss.

Tirumavägen ser verkligen inte ut som den gjorde när jag gav mig av för tre mandaner sedan. Tänk vad som kan hända på så kort tid. Men det konstiga är ju att jag inte varit borta så länge, sa Rana för sig själv.

Hela tiden medan hon gick där på vägen så hade hon tänkt på vem som angav henne, som gjort att just hon själv skulle hamna i fängelse och inte den personen som var skyldig. Men hon hade inte kommit på vem det skulle kunna vara.

Kan det vara hon? Nej, det är omöjligt. Hon skulle aldrig göra så mot mig, tänkte hon då hon fick syn på någon.

Hm, vem är det som står där tro. Kan det vara Lokima, eller är det Råju, sa hon för sig själv men ganska högt. Hon hade inte riktigt vant sig vid ljuset än efter att ha suttit i en fängelsehåla i tre mandaner. De som transporterat hem henne hade bundit hennes händer och givit henne en ögonbindel. Hon hade suttit på en häst i mer än två varv klocka. Så hon var tvungen att kisa när kon tittade.

Herregud hon är hemma! Hon har kommit hem, skrek en röst bortifrån Stora porten av Tiruma.

Kolla Jena. Det är en massa folk borta vid stora dammen. Kan hon redan ha kommit? frågade Kirma.

Det kan vara hon men jag hoppas att hon inte har kommit än för jag vill välkomna henne genom att vara där och vänta på henne, sa Jena.

När de kommit närmre såg de att det var hon. Det var Jenas syster Rana som stod med allt folk runt om sig och berättade sina historier om folket på den andra sidan skogen.

Vi går inte fram direkt vi låter henne se oss först, sa Jena.

Varför det? Jag tror att ni båda har saknat varandra lika mycket, så varför inte gå fram direkt och slå armarna runt henne?

Jag känner på mig att det inte är menat att det ska hända.

Jena hade alltid haft känslan för vad som är rätt och fel och vad som är menat att hända. I detta fall var det menat att Rana skulle upptäcka henne.

Jena stod förväntansfullt och såg på medan hennes syster viftade med händerna när hon berättade om allt hemskt och underbart hon upplevt. Hon stod där som förstenad och lyssnade tills hon inte kunde hålla sig längre. Hon tog ett stort steg fram ur gruppen av människor och tittade på sin syster med stora ögon. Jena fick inte ögonkontakt med Rana först men när hon väl fick det så stirrade Rana henne i ögonen och vände sedan bort blicken och fortsatte prata med folket runt henne.

Vad hände just? tänkte Jena. Känner hon inte igen sin syster? Visserligen hade hon klippt sig sedan Rana försvann men så olik sig var hon väl inte. Är det möjligt att hon inte såg att det var jag? frågade hon sig själv.

Rana började gå i väg men stannade och vände sig sedan om och tittade på Jena. Hon stod kvar ett tag men vände sig snart och lunkade i väg.

Jena stod kvar som förstenad vid Stora dammen utan en tanke i huvudet.

Jag måste hitta henne och fråga varför hon inte såg att det var hennes lillasyster, tänkte hon för sig själv.

Hon sprang till Ranas hydda, den som var hennes innan hon försvann och hoppades på att hon skulle vara där.

Rana det är jag! Rana var är du? Det är jag Jena. Varför kände du inte igen mig? ropade Jena utan svar. Hyddan var öde. Rana var inte där.

Jena ilade vidare till sin fars hydda för att kolla om hon var där. När hon kom fram såg hon sin far sitta på sin tron med glavstopet i sin högerhand och såg strålande glad ut. Inte undra på, hans äldsta dotter hade ju kommit hem.

Far, är Rana här?

Nej, hon är inte här men hon var här för en stund sedan.

Då får jag leta vidare.

Ja, gör så.

Jena hade precis kommit utanför hyddans skynke till dörr. När hennes far ropade på henne.

Rana bad mig hälsa dig att du skulle möta henne vid Kumatriono ett varv klocka efter soluppgång. Det var viktigt att du kom sade hon.

Tack far, sa hon och gick snabbt i väg men stannade plötsligt tvärt. Och du, pappa, drick inte för mycket glav, du vet ju hur du blir.

Kumatriono hade hon inte hört på väldigt många mandaner. Kumatriono var det ställe dit hon och hennes syster hade gått när de ville vara ensamma, där ingen kunde hitta dem. Det var ett ställe som låg inne i skogen på en mycket hemlig plats. Det var riktigt svårt att komma dit och bara två systrar kunde komma igenom porten. För att komma dit fick man klättra uppför ett berg och sedan klättra ner för det ingen. Sedan skulle man krypa tvärsigenom en uttorkad bäckfåra och till sist hoppa upp på ett träd, jämfota, och balansera på den ca 30 meter fram till en bergsvägg. Om man gjort allt på rätt sätt så skulle en hemlig dörr ta form och visa sig. Innanför fanns en lång gång, där man såg sanddyner på andra sidan gången. Dit gick de ofta när de var små. De hade hittat dit en gång när de var sex respektive nio mandaner gamla, då de hade varit ute och lekt i skogen. De hade gjort alla dessa saker i leken som krävdes för att öppna dörren, och när de upptäckt dörren hade de gått in och funnit en underbar sida av berget där det fanns massor med söta frukter och bär. När det sedan hade blivit sent hade de gått tillbaka till staden men berättade inte om sin upptäckt för någon.

Nästa dag hade de gått tillbaka till berget för att gå in igen och leka, men då fanns inte dörren där. De hade blivit jätteledsna men strövat hem igen. Hela den dagen var de deppiga och sa inte mycket till någon tills deras farfar kom fram till dem.

Varför ser ni så dystra ut då? Det ser precis ut som om ni förlorat något.

Vi hittar inte tillbaka igen, hade Rana sagt dystert.

Vadå tillbaka igen?

Vi hittar inte dörren.

Dörren?

Ja, vi var ute och lekte och fann en dörr på Tukiiberget men hittar inte den igen. Den är bara borta, sa Jena sorgset.

Det låter som ni har funnit Kumatriono, sa gubben hemlighetsfullt.

Vad är Kumatro? frågade Jena.

Nej, inte Kumatro, utan Kumatriono. Det är en hemlig dörr, som väldigt få vet om.

Har vi varit där? frågade Rana.

Ja, jag tror att ni har funnit Kumatrionos hemlighet. Jag hittade själv den när jag var i din mand Rana. Jag och min kompis Borti fann den en dag när vi var ute och lekte. Vi var där hela dagen tills vi var tvungna att gå hem. Vi sa ingenting på hela kvällen för vi sa att ingen skulle få ta vårt ställe ifrån oss. Nästa dag när vi skulle dit igen hittade vi inte dörren. Vi blev helt förtvivlade men gav inte upp. Varje dag i tre moner gick vi dit och hoppades finna den igen, men utan resultat. Precis som ni satt vi helt förstörda på en sten när min farfar kom till mig och berättade att han en gång upptäckt samma dörr.

Men hur kommer man in? frågade Jena otåligt.

Ta det lugnt. Jag hade precis tänkt komma dit om du inte hade avbrutit mig. För att komma in i Kumatriono måste man klättra uppför ett berg och sedan klättra ner för ingen. Sedan skall man krypa tvärsigenom en uttorkad bäckfåra och till sist hoppa upp på ett träd, jämfota, och balansera på den ca 30 meter fram till en bergsvägg. Jag antar att det var det ni gjorde när ni lekte i skogen och fann dörren.

Ja, det tror jag att vi gjorde, sa Rana.

Gå tillbaka dit i morgon och kolla om jag har rätt, att det var Kumatrionos dörr ni funnit, sa farfar och lunkade i väg igen.

Dagen efter hade de gått dit och gjort allt på rätt sätt och funnit den. Sedan hade de varit där varje dag tills farfar dog fem minder senare då flickorna inte ville gå dit mer. Nu sex mandaner senare är Jena på väg dit igen för att möta sin syster som inte kände igen henne.

Jag kommer ihåg att berget såg mycket större ut för sex mandaner sedan, sa Jena till följd av en stor suck.

Hon började klättra uppför den branta sluttningen, och när hon väl var uppe till toppen, upptäckte hon att konditionen inte var densamma som då.

Berget såg mindre ut nu men tidigare hade det också varit lättare att klara dessa påfrestningar. Inte för att jag har dålig hälsa, nej men jag har förlorat delar av förmågan att klättra, sa hon med andan i halsen. Nu ska jag ner också. Ska bli kul att se hur det går.

Hon gick fram och tillbaka längs kanten av berget för att se om det fanns en lätt väg att ta sig ner. Efter att strosat längs med kanten ett tag fann hon en relativt bra väg att ta sig ner men hon var tvungen att hålla tungan rätt i munnen.

Nerför gick det och när hon väl kände fötterna ta mark pustade hon ut.

Nu är det bara den uttorkade floden och trädet kvar. Men tänk om de inte finns kvar, tänkte hon osäkert. Men eftersom de har en magisk inverkan måste de ju finnas kvar.

Hon hade alldeles rätt. Floden fanns där lika uttorkad som den varit i hennes minne och Jena kom noga ihåg att krypa genom floden.

Hon gick igenom för sig själv en sista gång om hon gjort allt rätt. Hon antog att hon gjort rätt och balanserade på trädet och kom ihåg att trädet en gång hade varit mycket större som barn. När hon väl såg upp fick hon syn på bergsväggen. Den var lika stor och mäktig som hon kom ihåg. När hon var övertygad om att hon balanserat rätt sträcka hoppade hon ner, men med blicken fäst på väggen.

Vågar jag verkligen återuppleva allt igen. Tänk om det ser annorlunda ut än i mina minnesbilder av dalen. Jag vill inte att det ska ha förändrats något, sa hon med oro i rösten.

Hon steg fram mot väggen, men hade inte vågat kolla om porten hade visats sig än. När hon tog mod till sig vred hon upp huvudet, dock med stängda ögon. Hon stod ett tag med slutna ögon och hoppades att den inte skulle finnas, att det bara var en dröm att hon stod där nu sex mandaner senare. Ännu en gång tog hon mod till sig och öppnade den här gången ögonen. Bergsporten fanns där. Hon sträckte ut armen för att känna om det var verkligt. Det var samma port och den fanns där. Hon tryckte på en utåtbuktande sten och porten svängde upp. Där inne såg hon samma ljus som hon sett när hon var liten. Hon gick mot det för att se vad som väntade henne där denna gång.

KAPITEL TVÅ

Ljuset var så starkt. Men det var precis som när hon var liten. Hon gick längre in mot det för att se om Rana var där. Hon hade konter på fötterna som släppte genom het sand mellan remmarna. Hon tog av sig dem och kände den brännande känslan mot hennes fötter. Hon såg alla fruktträd, precis som hon mindes dem. Allt såg precis ut som det gjorde när hon var liten. Detta var alltså en plats som alltid såg lika dan ut, spelar ingen roll hur lång tid som går.

Hon tittade runt om kring sig för att se Rana någonstans, men hon såg henne inte från grottans mynning. Hon gick längre in mot buskaget av bärbuskar och där såg hon hennes syster sitta bland bären och äta.

Det tog lång tid att komma, sa Rana med munnen ful med kolibär.

Jag är inte lika liten kroppsmässigt längre. Det tog lite tid att komma över berget, sa Jena.

Bra att du kom i alla fall. Jag tänkte prata med dig om en sak.

Jag har tänkt fråga dig en sak först. Varför hälsade du inte på mig när du kom hem? Jag har väntat på dig i tre mandaner. Kände du inte igen mig?

Jodå klart jag gjorde, men det är just därför jag vill att du skulle komma hit så jag fick prata med dig. Så jag måste få ställa en fråga.

Ja, naturligtvis vad är det?

Var det du som angav mig för kirumerna?

Va! Nej! Varför tror du det? Jag skulle aldrig skvallra på min egen syster. Dessutom visste jag inte att du var i Kiruma förens den dag då det kom telegram om att du satt i fängelse. Tror du inte att det blev som en chock för mig att veta att min älskade syster som aldrig gör något dumt plötsligt sitter i fängelse hos kirumerna?

Jo, det är klart, men jag kunde inte vara säker. Jag trodde inte att det var du men visste inte vem som kunde veta att jag var där. Men om du säger att du inte visste att jag var där, var trodde du då att jag var eftersom jag var borta så länge? sa Rana med förundran i rösten.

Montini sa att du var i bergen och sökte efter stadsäldste och skulle vara borta ett tag.

Så det var Montini som angav mig alltså. Han var den enda som visste var jag skulle.

Jag antar det.

Kom nu så går vi och kollar vår gamla plats bland palmerna vid rondibuskarna, sa Rana med glad röst och sträckte handen mot Jenas hand och tog den.

Far har vi inte övat på uppställningen länge nog nu? frågade Kintani med andan i halsen.

Nej, min son. Vi ska träna tills det sitter som handen i handsken, sa Rotami. Till häst mannar, beordrade han männen som stigit av sina hästar för att sträcka på benen.

Men mäster Rotami, vi har suttit i sadeln i mer än fem varv klocka. Vi måste få vila en stund, mästare, sa en mycket trött, kort man.

Här hinner vi inte vila. Om vi ska vinna det här kriget som så länge har stått för dörren, så måste vi ha en utomordentlig strategi som våra motståndare omöjligt kan få tag på. Vi måste jobba tills skavsåren i handflatorna efter tyglarna, börjar blöda, tills våra ögon är så blodsprängda av sömnbrist att vi inte håller ihop längre. När uppställningen är perfekt får ni gå hem till era fruar och barn, men först, UPPSTÄLLNING! beordrade Rotami med ilskan i rösten. Det gäller även dig min son. Tror du att jag hade blivit något om min far inte fått upp mig i sadeln inför varje strid?

Nej, far.

Men upp i sadeln då min son.

De red igenom skogen mot en skogsglänta, stor nog att det skulle få plats 500 hästar med ryttare.

Ställ er som jag sagt. Nu! skrek Rotami.

Alla män ställde sig i den position de blivit beordrade att så i, men det tog lite tid att trängas i den lilla gläntan.

När det tagit tillräckligt lång tid, som det skulle ha tagit för fienden att slå ner dem, stod de i rätt position.

Hur i helvete ska ni kunna vinna ett krig om ni inte ens kan komma överens och veta var ni ska stå? röt Rotami.

Vi vet mästare var vi ska stå, men det är lite svårt att komma dit när det är så trångt, gnällde en ryttare.

Ni ska klara att komma till er position även i en grotta som hade lika stor markyta som era hästar kräver att stå på. Allt handlar om samarbete. Om inte ni kan förstå det, så kommer alla här vara hemlösa inom snar framtid om tirumerna vinner kriget om skogen. Då vill de inte längre ha er i sin skog och ni blir tvungna att vandra mot ett annat land. Är det så ni vill ha det? röt Rotami ännu en gång.

Nej! hördes det klart och tydligt av bestämda stämmor i skogen.

Vi ska kämpa tills vi kan ställa oss i rätt position med förbundna ögon, sa en storvuxen man.

Ingen dum idé, ingen dum idé måste jag säga. Du där, namn och position hos folket.

Enro, en simpel slagskämpe.

Inte nu längre kapten Enro, du har just blivit befordrad. Beordra om vad för övning som ska tas till.

Vindska minel!

Men sir, det klarar vi inte, sa en osäker ung man.

Ni hörde vad kapten Enro just sa. Vindska minel var det. NU!

Skogvaktar Tysmo, ursäkta om jag stör men har du sett till Bestia här någonstans?

Hon är på väg hem vilken stund som helst, käre Ackles. De andra väntar utanför förstår jag.

Ni är mycket vis Tysmo. Arido, Calende, Otamo och Niokoles står därute och väntar.

Alltid ni min gosse som är den modiga, men också den lata, sa Tysmo och fick till ett kort skratt. Ni och min dotter skulle göra ett bra par.

Jag tror inte hon är intresserad av mig, sa Ackles med rodnande kinder.

Det är bara som du tror. Ge det lite tid bara.

Jag ska tänka på vad du sagt, sa Ackles och gick ut.

Var är hon? frågade Arido när Ackles kom mot dem.

Hon är ute någonstans, förmodligen i skogen som vanligt, men hennes far trodde att hon skulle vara hemma när som helst, sa Ackles.

Ja, hennes namn passar den personen som hon är. Bestia betyder ju djur, och hon är som ett djur i skogen. Det är ofta man kan se katten i henne. Hon har det lynnet, hon är väldigt säregen och gör som hon själv vill. Ibland kan man tro att hon är en katt, sa Calende.

Det är nog just därför vi tycker om henne. Hon är inte som någon annan tjej i Tiruma, sa Arido.

Nej, det har du alldeles rätt i, sa Otamo.

Ska vi stå här och vänta på henne eller ska vi gå i väg och leta? frågade Ackles otåligt.

Jag tycker vi går och letar, sa Calende.

De gick mot skogsbrynet där hon brukar komma ifrån när de väntar på henne. Att bara stå där var tråkigt tyckte Arido, så de gick in i skogen för att se om de kunde se henne. Det enda de såg var skog och sten, men tyckte sig skymta något som stack upp bakom en kulle. Det var inte Bestia i alla fall. Nej, det var någon med en konstig hatt med fjädrar. De gick närmare för att se vad det var. Ackles var den som var modigast och gick längst fram. När han var tillräckligt lång fram för att se att det var en person som satt där, så sprang personen i väg. Den hoppade fram mellan träden och Ackles sprang efter. Den mystiska personen sprang en krånglig väg mellan träden, kanske för att hindra personen att följa efter eller för att den ville att Ackles skulle komma i kapp.

När Ackles väl hunnit ifatt, tog han tag i personens arm och vred personen mot honom. Han såg då att personen hade mask som skymde näsa och ögon.

Vem är du? frågade han.

Ingen, sa personen.

Vad gör du här?

Jag utforskar. Skogen är mycket fin.

Men varför?

"Jag väntade på dig. De andra