Sara och stjärnfuxen

By Eva Berggren

Sara bor i en stad och älskar att vara i stallet och rida. Den här sommaren har Saras mamma bestämt att Sara ska vara på landet, hos en väninna till modern. Sara blir ledsen, hon tror nämligen att det kommer att bli den sämsta sommaren någonsin utan hästar och annat kul. Men så upptäcker hon till sin stora glädje fyra halvvilda islandshästar i hagen utanför sitt sovrumsfönster. En av hästarna heter Brana och är lite skyggare än de andra. Det visar sig snart att Brana har en överraskning åt Sara ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 27, 2018
• ISBN: 9788711802830

Book preview

1

Det såg ut som ett sagoslott. Rödgröna bladslingor klängde över hela framsidan av huset och upp runt de två tornen med en lång balkong emellan. Trädgården innanför stenmuren var stor och tät som en djungel. Gräset växte knähögt kring yviga buskar och knotiga träd.

Jag lutade mig mot den murkna trägrinden och tänkte efter. Skulle verkligen jag, en stadstjej, trivas här en hel sommar? Och hur var hon egentligen, mammas gamla, goda vän Martina, hon som bodde i huset? Den förvirrade beskrivningen jag fått av mamma, innan hon måste störta ut till den väntande taxin kvällen före, hade inte gett särskilt många ledtrådar … Jag hade nästan bara uppfattat att hon, Martina, var konstnär, jämngammal med mamma, det vill säga omkring trettifem år, och att hon var: »schysst, hör du, jättebussig mot alla, särskilt mot barn och djur».

Barn och djur, hade jag tänkt, jag är ju varken det ena eller andra. Jag är nämligen nästan vuxen — ska fylla sjutton i sommar! Gillade Martina sjuttonåringar också, tro?

Lika bra att ta reda på det, först som sist, beslöt jag när jag öppnade grinden och klev iväg på grusgången. Men tankarna fortsatte att rotera i huvudet.

I stan bor mamma och jag i en vanlig lägenhet tillsammans med Bosse, mammas sambo. Min riktiga pappa är död och jag minns honom knappast. Så Bosse är någon sorts blandning mellan kompis och pappa för mig.

Själv är jag en vanligt tjej. Ovanligt vanlig, skulle jag vilja säga … Jag har brunaktigt, halvlångt hår och gröna ögon, är så där medellång och medelsmal, har lagom stora fötter och lagom trubbig näsa. Ser väl ut som de flesta andra tjejer.

Det är lite konstigt, för min mamma Birgitta är desto ovanligare. Hon är lång och väldigt smal, har ljust, nästan vitt hår och är fotograf på en stor dagstidning. Och det vet jag — det är inte särskilt vanligt med sådana mammor! Mammor som åker runt i olika länder och fotograferar och är borta i veckor — ja, ibland månader — i sträck. Så det är tur att jag har Bosse att vara tillsammans med, när mamma sticker iväg på sina reportageresor.

Han skulle ha varit ihop med mig den här sommaren också. Först i stan och sedan under semestern på Gotland — där jag skulle fått rida och bada så mycket jag ville. Vi hade planerat allting … Men så, för bara två dagar sedan, råkade han ut för en olycka och bröt benet. Det är ingen fara med honom, men benbrottet var så allvarligt att han antagligen måste stanna på lasarettet hela sommaren!

— Jag kan inte ändra min resa nu! sa mamma när vi besökte Bosse.

Hon knep ihop läpparna på det där envisa sättet, som jag kände så väl igen.

— För min skull behöver du inte stanna hemma, försäkrade Bosse. Jag har det bra här — bara du skriver ofta.

Han visste, precis som jag, hur viktigt det här jobbet är för mamma. Först resan till New York och så fotoutställningen i Kanada, som hon hade planerat och arbetat för så länge.

— Men hur ska det gå för Sara? frågade Bosse.

Med sina bekymrade ögon och det gipsade benet upphängt i en konstig ställning såg han så hjälplös ut att jag utbrast:

— Vi ordnar nåt, mamma och jag. Var inte orolig!

Fast inte förrän vid den försenade lunchen dagen efter kom mamma på en lösning. Då reste hon sig plötsligt från bordet.

— Jag vet! sa hon. Vänta lite!

Och medan jag åt färdigt, ringde hon till sin barndomsvän Martina och frågade om jag fick vara hos henne under sommaren.

Samma kväll, när mamma redan satt på flygplanet till Amerika, följde vår granne med mig till nattåget. Sedan sov jag fram till stationen där jag skulle stiga av och fortsatte sista biten av resan med taxi. Och nu var jag här!

Jag drog ett djupt andetag för att få mod och tryckte sedan fingret på dörrklockan. Dörren flög genast upp så jag fick ta ett hastigt steg tillbaka.

— Välkommen, Sara! sa kvinnan i dörröppningen och drog in mig och resväskan i hallen.

Hon höll mig på armlängds avstånd och tittade noga på mig, uppifrån och ner. Jag strök nervöst undan luggen ur pannan och blev nästan orolig att det var något fel på mig.

— Ni är då inte ett spår lika, du och Birgitta, sa Martina till sist.

Sedan log hon med sin breda mun så tänderna glänste — och med ens var jag säker på att jag skulle trivas här. Jag började redan gilla Martina.

— Lämna väskan och kom med, fortsatte hon. Jag har frukosten klar. Du är väl hungrig?

— Ja, svarade jag.

Martina gick före med snabba, slängiga steg. Hon hade en långskjorta, blåbyxor och det rödblonda håret uppsatt i hästsvans. Hon var knubbig och pratade hela tiden.

— Det ska bli roligt att lära känna dej, sa hon. Birgitta och jag var tillsammans från det vi var barn, men vi skriver till varandra och pratas vid nån enstaka gång i telefon.

Frukosten smakade bra och jag satt tyst medan jag åt. Men Martina fortsatte prata. Hon hade väldigt mycket att göra just nu, berättade hon, för hon skulle ha en utställning till hösten. Vi skulle inte kunna vara tillsammans så mycket på dagarna — ibland inte ens på kvällarna när hon jobbade.

— Jag hoppas du kan roa dej själv, sa hon lite ängsligt som om hon inte riktigt hunnit tänka på det förut.

Och det var ju inte så konstigt eftersom hon först dagen före fått veta att jag skulle komma.

— Det finns nästan inga barn och ungdomar häromkring, fortsatte hon tankfullt. Johan förstås, som bor några kilometer härifrån på en liten gård. Han vet att du ska vara här i sommar. Det berättade jag när han ringde hit i går kväll.

Hon satt tyst och tänkte efter.

— Nej, jag kan inte komma på nån mer, sa hon sedan. Men — hästarna finns ju förstås.

— Hästarna! skrek jag och höll på att sätta i halsen. Finns det hästar här?

Då log Martina sitt härliga leende för andra gången.

— Jag har fyra hästar i hagen bakom huset, sa hon.

— Får jag rida på dom? frågade jag ivrigt.

För det hade jag tänkt mest på innan jag somnade på tåget i går. Jag skulle missa ridningen på Gotland. Och jag skulle sakna den, det var jag säker på, för det bästa jag visste var ridlektionerna i ridhuset i stan varje vecka under vintern.

— Nej, sa Martina och ruskade på huvudet. Dom är inte inridna.

— Är det unghästar? frågade jag och kände mig besviken.

— Grålle är tre år, svarade Martina. Stona är åtta, nio år gamla.

— Men varför … började jag.

— Jag ska berätta mer i kväll, avbröt Martina och tittade på klockan. Nu måste jag upp i ateljén och förbereda, för alldeles strax kommer några karlar hit och hämtar en del av mina målningar. Dom ska vara med på utställningen sen — tavlorna alltså — och jag behöver få undan dom för att få mer plats.

Hon drack ur sitt te och ställde undan koppen.

— Vill du duka av resten innan du ger dej iväg till hästarna, bad hon. För det är väl dit du ska?

Jag svalde och nickade. Och hann inte ens tacka för maten innan Martina redan var ute ur köket.

— Fast du kanske inte hittar dom med detsamma, ropade hon från trappan upp till övervåningen. Hagen är stor!

Nu skulle mamma se mig, tänkte jag när jag dukade av och torkade bordet i flygande fläng. Hon som alltid brukade bli irriterad över min långsamhet … Jag hade så bråttom att komma iväg ut till hästhagen, att jag bara tog ett kliv rakt över min resväska, som stod kvar mitt på