Ange Pitou

By Alexandre Dumas

Tredje delen i serien "En läkares anteckningar" handlar om stormningen av Bastiljen 14 juli 1789. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 9, 2016
• ISBN: 9788711667262

Alexandre Dumas

Alexandre Dumas (1802-1870) was a prolific French writer who is best known for his ever-popular classic novels The Count of Monte Cristo and The Three Musketeers.

Book preview

1

Hvarnti läsarea får göra bekantskap med hjelten i denna historia och den nejd, der han sett dagen.

På gränsen af Picardie och Soissonnais, i den del af landet, som under namnet Ile-de-France utgjorde en del af de franska konungarnes gamla fädernearf, och omgifven af ofantliga skogar, som intaga en yta af bortåt femtio tusen tunnland och sträcka sig halfmånformigt från norr till söder, ligger i skuggan af en vidsträckt park, planterad af François I och Henri II, den lilla staden Villers-Cotterets. Derstädes föddes den ryktbare Charles Albert Demoustier, hvilken vid den tidpunkt, då denna historia börjar, der skref sina Lettres à Emilie sur la Mythologie, hvilka voro mycket omtyckta af den tidens sköna, som riktigt sletos om dessa bref, i den mån de utkommo.

Vissa elaka bakdantare envisades att kalla denna lilla stad endast en köping, trots dess kungliga slott och dess två tusen fyra hundra invånare, men den eger, som vi sett, en viss poetisk ryktbarhet, och i detta afseende kan ytterligare tilläggas, att den är belägen endast två mil från Laferté-Milon, Racines födelsestad, och åtta mil från Château-Thierry, der Lafontaine såg dagen.

Men vi skola nu tala litet närmare om den lilla stadens kungliga slott och dess två tusen fyra hundra invånare.

Detta slott började att byggas under François I och fullbordades af Henri II, hvars namnchiffer, sammanflätadt med Catherine de Medicis och infattadt i Diane de Poitiers’ trenne halfmånar, synes derå. Der hade fordom den ridderlige monarken och madame d’Etampes äfvensom Louis Philippe af. Orléans och den sköna madame de Montesson haft sina kärleksmöten, men efter denne sist nämde furstes död hade det varit nästan obebodt, emedan hans son Philippe af Orléans, som sedermera erhöll namnet Égalité, låtit det ifrån rangen af furstligt residens nedsjunka till ett simpelt jagtslott.

Som man vet, utgjorde Villers-Cotterets’ slott och skog en del af det apanage, Louis XIV anslog åt sin bror, då Annas af Österrike andre son förmälde sig med Charles IL:s syster, Henriette af England.

Beträffande de två tusen fyra hundra invånare, om hvilka vi lofvat läsaren att yttra några ord, så utgjorde dessa, liksom förhållandet är på alla andra orter, der det finnes två tusen fyra hundra invånare, ett samhälle, bestående af:

1:o. Några adelsmän, som tillbragte sommaren på de kringliggande slotten och vintern i Paris, och hvilka endast under korta tider uppehöllo sig i staden.

2:o. En hel mängd borgare, dem man, hurudant vädret än var, såg komma ut ur sina hus, med paraply i hand, för att företaga sin vanliga eftermiddagspromenad. Denna utsträcktes vanligtvis till ett bredt dike, som skilde parken från skogen och låg en fjerdedels mil från staden; det kallades »Hå hå ja ja», säkerligen derför att de, som ledo af andtäppa, plägade, när de kommo dit, yttra dessa ord, i sin förnöjelse öfver att ha gått ett så långt stycke utan att blifvit allt för mycket andfådda.

3:o. Ett öfvervägande antal handtverkare, som arbetade hela veckan och endast om söndagarna hade tid att företaga den promenad, hvaraf deras af lyckan mer gynnade grannar alla dagar njöto.

4:o. Slutligen en del fattigt arbetsfolk, för hvilka veckan ej ens hade någon söndag, och som, efter att i sex dagar hafva arbetat för dagspenning hos adeln, borgarklassen eller handtverkarne, den sjunde dagen begåfvo sig inåt skogen för att uppsamla torra grenar och qvistar, dem stormen, denne skogarnas skördeman, för hvilken ekarna endast äro liksom sädesax, slungat ned på den fuktiga marken i den höga och täta timmerskogen, som utgjorde en del af den kunglige prinsens ståtliga apanage.

Om Villers-Cotterets hade haft den olyckan att i historien intaga en tillräckligt vigtig plats för att fästa arkeologernes uppmärksamhet och förmå dem följa dess småningom skeende öfvergång ifrån by till köping och ifrån köping till stad, hvilken sist nämda förvandling man för öfrigt, enligt hvad vi redan sagt, ville frånkänna den, skulle de säkert bekräftat, att denna stad börjat med att vara endast en dubbel rad af hus, uppförda på ömse sidor om vägen emellan Paris och Soissons. Vidare skulle de hafva intygat, att, sedan dess belägenhet vid kanten af en vacker skog småningom ditlockat allt flere invånare, nya gator börjat anläggas, hvilka, gående i olika riktningar, sträckte sig åt alla håll af den kringliggande trakten, med hvilka det var nödvändigt att hafva samfärdsel, under det de tillika sammanstötte i en gemensam medelpunkt, hvilken utgjorde ett slags torg. Omkring detta uppfördes den nu till köping förvandlade byns vackraste hus, och midt på torget ligger en brunn, som öfverst är försedd med en väldig solvisare. Slutligen skulle de lärda herrarne äfven hafva angifvit den bestämda tid, då, i närheten af den anspråkslösa kyrkan, ett samhälles första behof, murarna började resa sig till detta präktiga slott, som var en monarks sista nyck, och hvilket, såsom vi redan nämt, efter att ömsom hafva varit ett kungligt eller furstligt residens, i våra dagar nedsjunkit till den sorgliga lotten att blifva ett fattighus.

Men vid den tidpunkt, då denna historia börjar, hade konungamakten ej ännu kommit på fall, fast den redan då var temligen vacklande, och ehuru slottet den tiden ej beboddes af en furste, så hade det dock ännu icke nedsjunkit till en tiggarboning. Det stod då ännu blott helt enkelt öde, och der bodde inga andra än de personer, som voro nödvändiga för dess vidmakthållande, och bland hvilka må nämnas portvaktaren, slottsfogden och kaplanen. Den väldiga bygnadens alla fönster, af hvilka somliga vette åt parken, andra åter åt ett litet torg, som helt förnämt benämdes slottsplatsen, voro alltid tillslutna, hvilket ytterligare bidrog att gifva ett ödsligt och sorgligt utseende åt dett torg. vid hvars ena ände låg ett litet hus, om hvilket vi med läsarens tillåtelse nu vilja yttra några ord.

Det var ett litet hus, hvaraf man så till sägandes endast såg baksidan, men, liksom förhållandet är med somliga menniskor, hade denna baksida företrädesrätten att vara det lilla husets fördelaktigaste sida. Fasaden, som vette åt Soissonsgatan, en af den lilla stadens förnämsta gator, var nämligen försedd med en klumpig port, som obevekligt var stängd aderton timmar på dygnet, medan husets andra sida åter, hvilken hade ett gladt och leende utseende, vette åt en trädgård, öfver hvars murar körsbärs-, äple- och plommonträd uppstucko sina toppar, under det på hvardera sidan om en liten port, hvarigenom man kom ut på torget och in i trädgården, tvenne sekelgamla akacieträd reste sig, hvilka om våren tycktes sträcka ut sina grenar öfver muren för att på en så vidsträckt rymd som möjligt med sina doftande blommor beströ marken.

Detta hus tillhörde slottskaplanen, hvilken, utom sin befattning som slottspredikant, äfven höll en liten skola, med hvilken, i följd af en särdeles ynnest, tvenne friplatser voro förenade, den ena vid läroanstalten i le Plessis, den andra vid seminariet i Soissons. Det säger sig sjelft, att det var den Orléanska familjen, som bekostade dessa friplatser, af hvilka den ena stiftats af regentens son, den andra af prinsens far, äfvensom att dessa båda friplatser utgjorde ett föremål för föräldrarnes ärelystnad och skolgossarnes förtviflan, i det de för dessa senare utgjorde en källa till extra lektioner, som gåfvos en gång i veckan, nämligen hvarje torsdag.

En torsdag i juli månad 1789, en temligen ruskig dag, i det en stark vestlig storm rådde, hvilken lösryckte från de ofvan nämda tvenne akacieträden, som redan förlorat sin första vårfägring, åtskilliga små af sommarhettan gulnade blad, hördes efteren temligt lång tystnad, endast afbruten af de vissnade löfvens prasslande, då de jagade hvarandra öfver marken, och en skogssparfs qvitter, under det han förföljde flugorna, klockan slå elfva i stadens spetsiga och skiffertäckta kyrktorn.

I detsamma hördes ett skallande hurrarop, lika högljudt som af ett helt regemente samt åtföljdt af ett larm, liknande en ifrån klippa till klippa nedrullande lavins, och den emellan akacierna befintliga lilla porten öppnades eller snarare uppslogs för att släppa ut en skara pojkar. Dessa rusade ut på torget, och genast bildades der fem eller sex muntra, stojande grupper, några satte sina snurror i rörelse, andra började hoppa hage, och en del åter begynte leka med kulor, som de rullade ned i små hål i marken.

De gossar, som stannade qvar på torget och lekte, hedrades af de grannar, hvilkas fönster vette åt torget, med benämningen tjufpojkar och voro till större delen illa klädda: armbågarna stucko ut på deras tröjor, och deras byxor hade hål på knäna. Men bland skolgossarne fans det äfven andra, s. k. »förståndiga barn», d. v. s. sådana, som enligt gummornas påstående skulle komma att bereda sina föräldrar stolthet och glädje. Dessa gossar sågos skilja sig från hopen för att, ehuru med temligen dröjande steg, återvända till sina hem, der en smörgås eller något annat godt väntade dem såsom ersättning för de glada lekar, från hvilka de afstått. Dessa sist nämnda gossar voro i allmänhet ganska väl klädda: deras tröjor voro i godt skick och deras byxor temligen oklanderliga, hvilket, i förening med deras beprisade förstånd, gjorde dem till föremål för deras mindre väl klädda och framför allt mindre väl uppfostrade kamraters gäckeri och till och med hat.

Utom dessa tvenne klasser, dem vi anfört under benämningarna de lekande och de förståndiga gossarne, fans det ännu en tredje klass, den vi vilja gifva namnet de lata, och dessa fingo nästan aldrig gå ut med de andra på torget, hvarken för att leka eller för att återvända till hemmet. Med ett ord, medan kamraterne lekte med sina snurror eller mumsade på sina smörgåsar, måste denna olyckliga klass sitta fastspikad på sina bänkar för att under loftimmarna skrifva de öfversättningar och lära sig de lexor, de ej medhunnit under skoltimmarna, och det kunde dessutom hända, att ännu allvarsammare förseelser till på köpet förskaffade dem både handplagg och stut.

Om någon nu följt samma väg för att komma in i skolan, som gossarne i motsatt riktning togo för att komma ut derifrån, skulle han, efter att ha kommit in på en stor gård, der skolgossarne ibland också plägade leka, knnnat urskilja en högljudd och uppretad stämma, som hördes uppifrån en trappa, medan en gosse, den vår opartiskhet såsom berättare nödgar oss hänföra till den lata klassen, rusade nedför trappan, i det han med axlarna gjorde samma rörelse, som åsnorna bruka göra för att kasta af sina ryttare, och skolpojkar för att mildra smärtan efter undfångna rapp af karbasen.

— Du, din lätting, din odåga, din ormunge! skrek rösten; bort härifrån och kom aldrig mer för mina ögon! Gå! gå! säger jag dig; kom i håg, att jag i tre år haft tålamod med dig; men det fins varelser, som skulle kunna komma Gud fader sjelf att förlora tålamodet. I dag är det slut med mitt, riktigt slut ändå! Gå nu och fånga dina ekorrar, dina grodor och ödlor och silkesmaskar, bäst du vill! Gå hem till din tant eller onkel, i fall du har någon sådan, kort sagdt, gå för fan i våld, bara jag slipper se dig mer! Gå, säger jag dig, gå!

— Ack, snälle, beskedlige herr Fortier, förlåt mig, förlåt mig! jemrade sig en bönfallande stämma. Inte lönar det väl mödan, att ni så retar upp er för några små språkfel eller solecismer och barbarismer, såsom ni kallade dem!

— Tre barbarismer och sju solecismer i ett tema om tjugufem rader! skrek ännu högljuddare den uppbragta rösten.

— Ja, det var verkligen så många i dag, herr abbé. Jag medger, att torsdagen alltid är en olycksdag för mig. Men om mitt tema händelsevis i morgon skulle vara bättre, kan ni då icke förlåta mig min otur i dag, säg, herr abbé?

— Det är nu tre år, som du hvarenda torsdag upprepat samma sak för mig, din odugling, och examen är utsatt till den första november. Och jag, som varit nog svag att på din tant Angéliques böner anmäla dig som sökande till den lediga platsen vid seminariet i Soissons, jag skall nu få den skammen att se min lärjunge bli tillbakavisad och öfver allt höra ropas: Ange Pitou är en åsna! Angelus Pitovius asinus est!

På det den gunstige läsaren genast måtte egna Ange Pitou allt det deltagande han förtjenar, skynda vi oss att säga, att denne Ange Pitou, hvars namn abbé Fortier så finurligt latiniserade, är hjelten i denna historia.

— Ack, snälle herr Fortier, ack, min älskade lärare! svarade gossen förtviflad.

— Jag din lärare! skrek abbén, djupt förödmjukad af denna benämning; nej, Gud ske lof, jag är inte mera din lärare, än du är min lärjunge. Ifrån denna stund förnekar jag dig; jag kännes icke vid dig mer; jag skulle önska, att jag aldrig sett dig; jag förbjuder dig att någonsin nämna mitt namn, till och med att helsa på mig. Olycklige, gå din väg!

— Herr abbé! herr abbé! envisades den stackars Pitou, som tycktes vara ytterst angelägen om att ej stöta sig med sin lärare, bästa herr abbé, tag ej er hand ifrån mig, för det jag skrifvit ett dåligt tema, jag ber er så innerligt derom!

— Jaså, du! skrek abbén, som nu tycktes bli alldeles utom sig, och han steg ned för de fyra första trappstegen, medan Ange Pitou i sin ordning lagade sig utför de fyra sista. Jaså! du vill vara logisk, tror jag, fastän du inte kan skrifva ett tema, och du söker beräkna, hur långt mitt tålamod skall sträcka sig, fastän du ej kan skilja subjektet ifrån objektet.

— Ni har ju hittills varit så god emot mig, herr abbé, svarade den stackars pojken, och om ni bara vill säga ett ord åt biskopen, som examinerar oss, så går det nog bra.

— Jag, din olycksfågel, skall jag då ljuga mot min öfvertygelse?

— Om det sker för att göra en god gerning, så skall Gud nog förlåta er.

— Aldrig, nej aldrig!

— Dessutom, hvem vet? Examinatorerna skola kanske ej bli strängare mot mig, än de voro mot min dibror, Sébastien Gilbert, då han förlidet år anmälde sig som sökande till friplatsen i Pariserskolan. Han skref också mycket illa, det skall Gud veta, och han var bara tretton år han, och jag är sjutton.

— Nej, hör på bara, hur dum han är! sade abbén, i det han med karbasen i hand gick utför de sista trappstegen ned på gården, under det att Pitou fortfarande höll sig på vederbörligt afstånd ifrån sin lärare. Ja, riktigt dum ändå, tillade han, i det han lade armarna i kors och harmset betraktade sin lärjunge. Detta är således resultatet af mina lektioner i logiken! Ditt dumma nöt, det är då på det sättet du erinrar dig satsen: Noti minora, loqui majora volens? Det var just derför, att Gilbert var yngre än du, som man var mera öfverseende med honom, ett barn om fjorton år, än man kommer att vara med en lång drummel, som är nära aderton år.

— Ja, och kanske också derför, att han är son till herr Honoré Gilbert, som har adertontusen livres i ränta, svarade Pitou med ömklig ton.

Abbé Fortier stirrade på sin lärjunge, i det han sköt fram läpparna och rynkade ögonbrynen.

— Det der är mindre dumt sagdt, mumlade han; emellertid är detta endast ett tomt påstående och saknar all bestämd grund. Species, non autem corpus.

— Ack, om jag vore son till en man bara med tiotusen livres i ränta! återtog Ange Pitou, som trodde sig märka, att hans svar gjordt ett visst intryck på läraren.

— Ja, men det är du inte, utan i stället är du dum och okunnig såsom den narr, om hvilken Juvenalis talar — en profan citation (härvid gjorde abbén korstecknet), men icke dess mindre här på sin plats, Areadius Juvenis — men jag vill slå vad, att du ej vet, hvad Arcadius betyder.

— Kors! det betyder ju en invånare i Arkadien, sade Ange Pitou, i det han stolt rätade på sig.

— Och vidare?

— Hvad menar herr abbén?

— Arkadien var ju åsnornas hemland, och hos de gamle, liksom hos oss, var ordet a sinus synonymt med stultus.

— Jag vill ej uppfatta saken på det sättet, sade Pitou, emedan jag var långt ifrån att kunna tänka, det min aktade lärares allvarsamma lynne skulle sänka sig ned till att använda satir.

Abbé Fortier fäste för andra gången sin forskande blick på Ange Pitou.

— På min ära, mumlade han, något blidkad genom sin lärjunges smickrande ord, på min ära, gifs det ej ögonblick, då man skulle kunna svärja på, att han inte är så dum, som han ser ut.

— Se så, herr abbé, sade Pitou, som visserligen ej hört sin lärares ord, men som dock af hans min märkte, att han blifvit något blidare stämd, se så, förlåt mig för den här gången, och ni skall få se, hvilken god uppsats jag skall skrifva i morgon.

— Nå ja, jag går in derpå, sade abbén, i det han såsom tecken till vapenhvila åter fäste karbasen vid sitt bälte och närmade sig Pitou, som vid åsynen af denna fredliga åtbörd kände sig något lugnad och stod qvar.

— Tusen tack, herr abbé! utbrast den unge gossen.

— Nå nå, vänta och tacka ej för hastigt; ja jag vill förlåta dig, men på ett vilkor.

Pitou sänkte hufvudet, men som han var i den värde abbéns våld, så stod han der undergifvet och väntade.

— Och det är att du felfritt besvarar en fråga, som jag vill göra dig.

— På latin? frågade Pitou ej utan oro.

— Ja, på latin, svarade läraren.

Pitou uppgaf en suck.

Nu uppstod ett ögonblicks tystnad, hvarunder de på torget lekande gossarnes glada stoj nådde Ange Pitous öron. Härvid suckade han ännu djupare än nyss.

— Quid virtus? quid religio? frågade abbén.

Dessa ord, som uttalades med en skolmästares hela tvärsäkerhet, ljödo i den stackars Pitous öron såsom domsbasunens ljud. Det svartnade för hans ögon, och han ansträngde så sin tankeförmåga, att han ett ögonblick trodde, att han skulle bli tokig.

Som denna hjernans ansträngning, så häftig den än var, emellertid ej medförde något resultat, uteblef det väntade svaret. Den stränge examinatorn tog sig under tiden en väldig pris snus.

Pitou insåg mycket väl, att det ej gick an att tiga längre.

— Nescio, sade han slutligen, i hopp att vinna förlåtelse för sin okunnighet genom att på latin erkänna den samma.

Jaså, du vet således inte, hvarken hvad dygd eller hvad religion är? utropade abbén, nästan qväfd af vrede.

Jag vet det mycket väl på franska, sade Ange Pitou, men jag vet det inte på latin.

— Välan, gå då din väg till Arkadien, juvenis; allt är slut oss emellan, din odåga!

Pitou var nedslagen, att han ej bjöd till att fly, ehuru abbé Fortier åter dragit karbasen ur bältet med samma värdighet, som en fältherre drar värjan ur slidan, då striden skall börja.

— Men hvad skall det bli af mig? frågade den stackars gossen, i det han lät sina armar maktlöst nedfalla utefter sidorna; hvad skall det bli af mig, om jag inte kan komma in på seminarium?

— Det får bli af dig, hvad det vill, det bryr jag mig sannerligen inte om.

Den gode abbén var så uppbragt, att han nästan var färdig att svärja.

— Men min tant tror mig redan vara abbé.

— Nå än se’n? Hon skall snart nog få veta, att du ej ens duger till klockare.

— Men, gode herr Fortier …

— Gå din väg, säger jag; limina linque.

— Välan, må ske då! sade Pitou med tonen hos en person, som tager ett smärtsamt beslut, men som icke dess mindre tager det.

— Tillåter ni, att jag går upp och tar min pulpet? frågade gossen, som hoppades, att under det ögonblicks rådrum, som beviljades honom, abbéns hjerta skulle intagas af mildare känslor.

— Ja ja, din pulpet och allt, hvad som fins i den, sade han; ja, det tror jag nog, att du vill ha den med dig.

Med ömklig min gick Pitou åter uppför trappan och inträdde i skolrummet, der en fyrtio stycken pojkar, sittande omkring ett stort bord, låtsade vara ifrigt sysselsatta med sina lexor. Försigtigt upplyfte han klaffen på sin pulpet för att se efter, om alla de gäster den inrymde voro i godt förvar. Sedan han förvissat sig härom, tog han pulpeten med en varsamhet, som tydligt visade, hur rädd han var om sina små skyddslingar, och kånkade åstad med den.

Ute i förstugan stod abbé Fortier med utsträckt arm och pekade med karbasen på trappan.

Ange Pitou kunde ej undvika att passera tätt förbi den hotande abbén, och fast han kröp i hop och sökte göra sig så liten som möjligt, hindrade detta dock ej, att han erhöll ännu ett sista slag af det straff redskap, hvilket skaffat abbé Fortier hans skickligaste elever, och hvars användande, ehuru tätare och eftertryckligare på Ange Pitou än på någon annan, dock, efter hvad vi sett, hvad honom angick åstadkommit ett så medelmåttigt resultat.

Medan Ange Pitou, i det han borttorkar en sista tår, med pulpeten på ryggen styr sin kosa åt Pleux, det qvarter i staden, der hans tant bor, vilja vi säga några ord om hans utseende och föregående lefnadsöden.

2.

Hvaruti bevisas. att en tant icke alltid är detsamma som en mor.

Louis Ange Pitou var, enligt hvad han sjelf i sitt samtal med abbé Fortier yttrat, vid den tid, då denna berättelse börjar, sjutton och ett halft år gammal. Han var en lång, mager gosse med lingult hår, röda kinder och ljusblå ögon, och hans utseende vittnade om den första ungdomens friskhet och oskuld. När hans breda mun öppnades, varseblef man tvenne präktiga tandrader, fruktansvärda för de personer, som skulle äta middag i sällskap med honom. Vid änden af hans långa, knotiga armar hängde ett par händer, breda som klappträn. Tvenne temligen krokiga ben, ett par knäskålar, stora som barnhufvuden, och på hvilka hans trånga, svarta benkläder alltid voro barslitna; ofantliga fötter, som hurtigt rörde sig i ett par kalfskinnsskor, hvilka skiftade i rödt i följd af långvarigt begagnande; allt detta, i förening med ett slags släprock af brunt ylletyg, gifver ett noggrant och tydligt signalement på abbé Fortiers f. d. lärjunge.

Återstår oss nu att i korthet skildra hans karakter.

Ange Pitou var vid tolf års ålder både fader- och moderlös, ty vid denna tidpunkt hade han haft den olyckan att äfven förlora sin mor, hvars enda barn han var. Detta vill med andra ord säga, att han ända från faderns död, som inträffat, innan han uppnått förståndets ålder, hade, tillbedd af den stackars modern, fått göra nästan allt, hvad han velat, hvilket högligen befrämjat hans fysiska utveckling, men deremot kommit hans moraliska uppfostran att alldeles stå tillbaka. Född i den täcka byn Haramont, belägen i en skogstrakt, en mil från staden, hade hans första utflygter haft till ändamål att lära känna den skog, som omgaf hans barndomshem, och det första, hvarpå han rigtat sina tankar, hade varit att bekriga de djur, som bebodde den. Af denna åt ett enda håll rigtade fallenhet härflöt, att Ange Pitou vid tio års ålder var en ganska utmärkt tjufskytt och en fågelfängare af första ordningen, och detta nästan utan någon ansträngning, åtminstone utan någon undervisning, endast i följd af den starka instinkt, som är nedlagd hos naturmenniskan, och hvilken synes utgöra en del af den, hvarmed djuren äro begåfvade. Också fans ej ett enda kanineller harstreck, som var honom obekant; på tre mils omkrets fans ej ett enda litet kärr, dit fåglarna plägade komma för att dricka, som han icke spanat upp, och på alla träd, som voro lämpliga för fågelfänge med limspön, fann man spår af hans täljknif. Dessa oupphörligt upprepade olikartade öfningar hade haft till påföljd, att Pitou i somliga af dem uppnått en alldeles ovanlig färdighet.

Med tillhjelp af sina stora knän och långa armar, som tilläto honom famna om de tjockaste stammar, uppklättrade han i de högsta träd för att plundra fågelbon, och detta med en vighet och säkerhet, som förskaffade honom hans kamraters beundran, och som i ett land närmare eqvatorn skulle förvärfvat honom apornas högaktning, om de åsett denna lockpipjagt, hvilken är så fängslande till och med för fullvuxna personer. Sedan jägaren fastsatt en mängd limspön uppe i något träd, ditlockar han fåglarna genom att härma nötskrikans eller ugglans läte, fåglar, hvilka äro föremål för ett sådant hat af hela den öfriga befjädrade skaran, att hvar enda bofink, talgoxe och grönsiska genast skyndar till stället i hopp att kunna rycka en fjäder ifrån sin fiende, och för det mesta nödgas lemna sina egna i stället. Pitous kamrater begagnade sig antingen af en verklig nötskrika eller uggla eller också af ett slags blad, medelst hvilka de, så godt sig göra lät, lyckades härma dessa fåglars läte. Pitou åter försmådde alla dessa hjelpmedel och redde sig bra ändå, i det han med blotta munnen härmade dessa fåglars gälla och afskydda skrik, hvilket ditlockade ej allenast de andra fåglarna, utan äfven dem, som tillhörde samma slägte, hvilka läto narra sig af detta läte, så naturligt var det. Hvad angick kärrjagten, skulle Pitou säkert hafva föraktat den såsom lumpen, i fall den ej varit så inbringande, men fast han ringaktade detta slags jagt, derför att den var så lätt, hindrade detta dock ej, att ingen, icke ens den erfarnaste jägare, förstod så bra som han att med ormbunkar täcka ett kärr, hvilket var så stort, att man icke kunde spänna ut ett nät deröfver. Ingen kunde heller så skickligt som han böja sina limspön, så att äfven de slugaste fåglar ej kunde komma åt att dricka, hvarken under eller öfver dem, och ingen hade slutligen, i samma grad som han, den säkra hand och blick, som fordrades för att enligt alla konstens regler blanda de olika portionerna af kåda, olja och fågellim, så att detta lim hvarken blef för tunt eller för tjockt.

Men som nu den aktning, man egnar menniskors egenskaper, förändras allt efter den skådeplats, der dessa egenskaper utöfvas, och i förhållande till de åskådare, inför hvilka de utöfvas, så njöt Pitou i sin by Haramont, der han var omgifven af bönder, det vill säga menniskor, vana att från den yttre naturen hemta minst hälften af sina resurser, och hvilka för öfrigt likt alla bönder instinktmessigt hatade civilisationen, ett anseende, som ej tillät hans stackars mor att misstänka, det han kommit in på en falsk stråt, och att den fullständigaste och mest kostsamma uppfostran, en menniska kan erhålla, ej just var den, hennes i detta afseende privilegierade son gratis gaf sig sjelf.

Men då den hedervärda qvinnan insjuknade och kände döden nalkas samt förstod, att hon skulle lemna sitt barn ensamt i veriden, började hon tvifla och grubblade nu på att finna ett stöd åt sin snart fader- och moderlöse son. Hon erinrade sig då, att tio år förut en ung man en gång midt i natten kommit och knackat på hennes dörr samt bedt henne taga emot ett nyfödt barn, för hvars räkning han genast lemnat henne en ansenlig summa penningar, hvarjemte ytterligare en ännu större summa för samma ändamål blifvit deponerad hos en notarie i Villers-Cotterets. Om denne unge, hemlighetsfulle man hade hon i början icke vetat någonting annat, än att han hette Gilbert. Men för omkring tre år sedan hade han å nyo infunnit sig; han var då en man om tjugusju år, med stel hållning, afmätt tal och ett ganska sträft sätt. Men denna isköld hade genast försvunnit, då han fått återse sitt barn, och som han fann gossen vacker, glad och stark samt uppfödd på det sätt han önskat, det vill säga som ett riktigt naturbarn, så hade han tryckt den goda qvinnans hand och yttrat till henne dessa ord:

— Om ni någonsin kommer i nöd, så räkna på mig.

Derpå hade han frågat efter vägen till Hermenonville, hade tagit gossen med sig och vallfärdat till Rousseaus graf, hvarpå han återvändt till Villers-Cettorets. Utan tvifvel förtjust i den friska luften derstädes och förledd af det beröm, notarien slösat på abbé Fortiers läroanstalt, hade han qvarlemnat den lille Gilbert att uppfostras af den hedervärda herrn, hvilken genast intog honom genom sitt filosofiska utseende, ty vid denna tidpunkt var filosofiens makt så stor, att den till och med fått insteg hos de andlige.

Derefter hade han återvändt till Paris, sedan han lemnat abbé Fortier sin adress.

Pitous mor kände till alla dessa detaljer, och då hon var nära döden, återkommo för hennes minne dessa ord: Om ni någonsin kommer i nöd, så räkna på mig. Detta var en lycklig ingifvelse. Utan tvifvel, tänkte hon, hade försynen låtit detta ske, på det att hennes son kanske skulle återfinna mer, än han förlorade. Hon lät genast kalla till sig kyrkoherden, och som hon ej sjelf kunde skrifva, skref presten i hennes namn ett bref, hvilket samma dag fortskaffades till abbé Fortier, som skref utanskriften derpå och genast afsände det med posten. Detta var hög tid, ty ett par dagar derefter var hon död.

Pitou var ännu allt för ung att kunna fatta hela vidden af den förlust han gjort; han begret sin mor, icke derför att han förstod att han för alltid var skild från den älskade, utan derför att han såg sin mor kall, blek, vanstäld, hvarjemte den stackars gossen instinktsmes sigt anade, att hemmets skyddsengel flytt bort och att fädernehuset nu skulle blifva tomt och öde. När han följt sin mor till kyrkogården, hört mullen doft falla på kistan och slutligen sett en frisk jordkulle hvälfva sig deröfver, satte han sig på grafven, och på alla de tillsägelser han fick att lemna kyrkogården, svarade han blott, i det han skakade på hufvudet, att han aldrig plägat lemna sin mor, och att han ville stanna, der hon var.

Hela den öfriga delen af dagen samt hela natten blef han qvarsittande på grafven.

Det var der, som den värdige doktorn — jag vet ej. om jag sagt, att Ange Pitous tillkommande beskyddare var läkare — fann honom, då han, som klart insåg hela vigten af den pligt, hans löfte ålade honom, kom för att uppfylla den, knappa fyrtioåtta timmar efter sedan brefvet till honom blifvit afsändt.

Ange var mycket ung, då han första gången såg doktorn, men som man vet, ha barn godt minne. Dessutom hade den hemlighetsfulle unge mannen lemnat ett spår efter sitt uppträdande i huset, emedan han der qvarlemnat sitt barn och, såsom vi sagt, med det ett slags välstånd. Hvarje gång Ange hade hört sin mor uttala Gilberts namn, hade det skett med en känsla, som liknade tillbedjan, och då främlingen för andra gången infunnit sig i huset, denna gång som en stadgad man och med titeln af doktor, samt ökat sina redan gjorda välgerningar med löftet om framtida bistånd, hade Pitou vid åsynen af sin mors erkänsla förstått, att äfven han borde vara tacksam, och utan att egentligen veta, hvad han sade, hade den stackars gossen framstammat samma ord om ständig hågkomst och djup tacksamhet, dem han hört sin mor yttra.

Derför, så snart han genom kyrkogårdens gallerport varseblef doktorn och såg denne nalkas mellan de gräsbevuxna grafvarna och de söndriga korsen, igenkände han honom genast, reste sig upp och gick emot honom, ty han förstod att till denne man, som kom på hans mors kallelse, kunde han icke säga nej, såsom till de andra. Han gjorde således intet annat motstånd, än att gråtande se sig tillbaka, då Grilbert tog honom vid handen och förde honom med sig från kyrkogården. En elegant kabriolett väntade utanför gallerporten, doktorn lyfte upp den stackars pojken i åkdonet, åkte till staden och tog med sin lille skyddsling in på värdshuset Dauphin, som då för tiden var det bästa som fans. Han skickade genast efter en skräddare och lät säga till, att denne skulle taga med sig åtskilliga frdiggjorda kläder. Bland dessa utvaldes för Ange Pitous räkning sådana, som voro några tum för långa, hvilket var ganska klokt, ty vår hjelte växte mycket fort. Sedan detta var gjordt, begaf doktorn sig med honom åstad till