Carmania

By Walter Dickson

"När han hade gått stod man där och kände sig som en död som ännu levde så pass att man kunde minnas. Det var för jäkligt att med ens börja minnas fast man bara var nitton år. Då sa jag tyst inne i mig själv: Amerika. Och jag visste inte vad det betydde. Men det hjälpte mig."Lars står inför sitt största äventyr hittills, han ska resa till Amerika. Drömmarnas och möjligheternas land. Hans möts av en viss misstänksamhet och missunnsamhet, som om hans omgivning i sann jantelagsanda ifrågasätter hans kommande resa. Amerika, Amerika – Lars behöver skandera ordet för att finna sitt mod. Hans far var en pionjär, socialismens pionjär som alltid kämpade för "saken". Lars ville vara skaparen till sitt eget liv och följa sin egen inre kompass. Han lämnar ett Sverige bakom sig, där arbetarrörelsens framväxt nu är ett faktum. Fartyget som ska ta honom till Amerika heter Carmania och resan kommer att präglas av lika delar frihet som hämningar, i enlighet med andra amerikaemigranter före honom. "Carmania" är första delen i Walter Dicksons romansvit om släktöden och emigrationen till Amerika.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 3, 2023
• ISBN: 9788728469316

Book preview

Walter Dickson

Carmania

SAGA Egmont

Carmania

Copyright ©1954, 2022 Walter Dickson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728469316

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

AVSKEDET

Dagen

Hela tiden medan vi pratade satt han där och skar sin sälgpipa. Alldeles som när vi var grabbar. Han spottade på den lilla grenen så att barken mörknade, precis som för länge sen. Han knackade med knivens pärlemorskaft, lite nätt som om han aktade både pärlemoren och träpipan. Han lossade barken varligt medan vi talade. Och just som jag sa Amerika, att nästa månad reser jag till Amerika, just då fick han fram det vita och glatta träet. Såg ut som något levande denna lilla vita trästump med sitt hag för blåshålet. Sen kastade han den bara ifrån sig rätt ner i älven. Och det var något så underligt detta att se en finskuren sälgpipa bara kastas i vattnet utan att någonsin ha blivit blåst i.

Jaså du, sa han och slog ihop fällkniven. Du ska till Amerika du. Och jag hade aldrig hört den rösten hos honom. Det var som om han blivit äldre och grövre med en gång. Och så skiter du i alltihop härhemma, sa han och det var ett gällt överslag inne i rösten som sa mig att det var föreningen han menade. Vår ungdomsförening, som hade börjat växa ut så smått bland brädgårdsgrabbarna därhemma.

Och så reste han sig upp och rättade till kläderna, som om han skulle hålla tal. Men han bara tog fram sista häftet av Blodsoffren och sa tack för lånet.

Det var mitt sista samtal med Arne för när vi sen sa adjö på själva resdagen var det liksom inte vi som stod där på perrongen och tog varann i hand.

När han hade gått stod man där och kände sig som en död som ännu levde så pass att man kunde minnas. Det var för jäkligt att med ens börja minnas fast man bara var nitton år.

Då sa jag tyst inne i mig själv: Amerika. Och jag visste inte vad det betydde. Men det hjälpte mig.

När jag strök eld på en tändsticka och tände en cigarrett raspade det till så stort mot plånet. Tändstickslågan lyste fast det var ute och mitt på ljusa dan. Den lyste på mina händer. Och när jag drog med ena handen runt hakan som jag brukar kändes det som om jag tog på mig, som om jag kände efter nånting i mitt ansikte. Vafan ska du i Amerika att göra? kom frågan och gjorde mig rädd. Amerika, Amerika. Men vattnet som jag stod och såg ner i bara rann rakt igenom ordet och Amerika betydde ingenting och kunde inte hjälpa mig längre. Fyfan, sån hade jag aldrig känt mig. Jag satte av uppför backen för att få syn på Arne igen. Och där gick han. Långt bort åt brädgården till. Såg så liten ut mot de höga stabbarna. Och där uppe på landgången gick en av stabbläggarna. Jönsson visst, och han såg ut som en spindel som försöker krypa på himmelen. Och dom sa visst nåt till varann, men det hördes inte hit.

Då ropade jag. Ropade Arne så högt jag kunde. Och tänkte i samma nu att du är visst inte klok som ropar, och Wästmanskan öppnade sitt fönster och tittade på mig. Låtsades sen att hon skakade ett plagg, en liten piedestalduk vinkade hon med.

Då tog jag upp min näsduk och vinkade tillbaka. Och Wästmanskan stängde fönstret med en smäll. Den skrällen av glas och trä och fönsterhakar hör jag så länge jag lever. Men Wästmanskan vart förbannad förstås, precis som när vi varit hos henne med hartsfiolen eller som när Arne och jag släppte in hönan under hennes dassbänk. Min rädsla var borta. Arne hade stannat. Pratade med Jönsson som också stannat uppe i sin höjd. Men jag brydde mig inte om att skynda dit bort. Jag drog ett par djupa halsbloss.

Jag såg Arne, jag såg brädgården och Jönsson på den höga stabben, Wästmanskan bakom sin gardin, jag stod och såg alltihop för första gången. Jag sög in synen med cigarrettröken, tyckte jag. Det var som att ta sitt första bloss. Den gav en aning svindel.

Där låg stationshuset med sitt ställverk och med det lilla huset för Qvinnor och Män. En unicabox stod ensam på perrongen. Skenorna löpte ut som långa band av sol. Fernströms butik och Larssons skomakeri, som var inrymda i samma kåk, stod där som en teaterkuliss. Vitvaruaffär i svarta bokstäver på det ensamma lilla huset mitt emot stationen. Snirklarna i V:et. Gamla döda målar Enkvist har gjort den där skylten en gång, tänkte jag. Vitvaruaffär, nåt så kufiskt, som en hemlighet jag aldrig kommer på.

Och så började Arne gå igen. Han har ett lite flaxande sätt att gå. Tar i med armsvinget som om han alltid tänkte på att han måste hinna fram i tid. Fast han gick som han alltid brukade verkade det nu som om han överdrev sina rörelser bara för att jag stod och såg efter honom. Men det visste han ju inte. Jönsson försvann på landgången med sin börda. Snart hördes det klapprande dånet när han vräkte av sina plankor. Då hade också Arne vikt om brädgårdshörnet.

Jag fick aldrig träffa min bästa kompis Arne mer. Den Arne jag mötte då jag kom hem från Amerika var en fackföreningsordförande med mustasch som ingen människa på jorden skulle fått mig att sätta i samband med Arne Jonsson om han inte talat om att det var han. Också Wästmanskan försvann bakom sin gardin. Hon var död när jag kom hem igen. Och Jönsson såg jag heller aldrig mer. Han slutade på ett kronikerhem i nån stad. Nu efteråt har jag fått veta att han måste ha varit i livet när jag kom hem. Om det nu var Jönsson som gick där på stabben.

Tåget kom. Det dånade i den solblanka rälsen. Det sjöng nånting om resan och jag blev mig själv igen. Amerika. Du ska till Amerika! Stinsen kom och viftade med sin röda flagga. Det var den stinsen jag ville bli när jag var liten. En karl i blåställ kom och tog unicaboxen, gick opp i en av glasverandorna. Det var en banarbetare från Starrbäck. En som jag aldrig kom att veta namnet på; han var nyinflyttad då jag reste och hade flyttat då jag kom tillbaka.

Cigarretten brände mig på fingrarna när jag tog den från läpparna.

Fotbollsplanen, fotbollsplanen. Den gröna drömmen på Bergmans vall. Inne under sjöstugans höga stolpgrund, dit man kunde krypa för att tala om sitt innersta, inne i det mörkret såg vi första gången våran gröna dröm om fotbollsplanen. Bergmans vall skulle vara fin, sa Ängeln. Gabriel var det ja som fick oss att se planen allra första gången. Och över oss hördes röster och steg från sjöstugans trappor och svalar och våningar. Gubben Ekbom röt som ett ollonsvin och gumman hans kved. Det rytandet och det kvidandet gick från våningen allra överst genom tysta Kalles kammare, genom hjälpsågar Öbergs kök, fast det skrek av kilar, och genom gamle klumpsnickare Karlssons bibelläseri, rakt ner till oss nere i grunden mellan höga stolparna. Men där var bara våran dröm om fotbollsplanen. Vete tusan, men det känns som om det var där som man första gången kom på detta med Amerikaresan. Jag menar att man pratade om Söderhavet där nere och om andra hav och om Amerika. Ja, det luktar gamla sjostugegrunden när jag säger Amerika, Amerika.

Men vi fick veta av de gamle kring fotbollsplanen, vi. Kring våran gröna dröm om Bergmans vall. Nä, dra nu käpprätt in i helvete! Springa efter en boll när ni går som spånpojkar på sågen. När ni ska lära er kapen och hyveln. Stora långbenta kalvarna springa i kortbyxor efter konfirmation. A, vi vet allt vad det är ni vill åt. Kåta ner töserna. Jo, jo.

Och så farsgubben, en ton lägre och tystare än dom andra: Se opp för vad ni gör pojkar. Det här med fotbollen är fanstyg för organisationsfolk. Ni fick hjälp av disponenten till hyran tycker jag mig ha hört. Var det inte sågverksägarn som ordna med Bergmans så ni fick leka på vallen i stället för att ta itu med ungdomsföreningen? — Leka på vallen… Vad dom orden tog. Och man kände ju att det låg något i det gubben sa. Men man kunde ju inte låta bli när det kliade i fötterna. Då Nisse med stora pumpen fick lädret att spännas blankt och studsande hårt så det kröp i kängorna på en.

Och stolparna när dom restes. Vitmålade mot det gröna. Det var inte bara för fotbollsspelets skull detta blev stort och skönt. Det blev också ett vackert mål att titta på. Jag minns att vi blev stående allihop och bara såg på planen och de vita målstolparna. Fotbollen fick ligga där en lång stund i gröngräset.

Arne var med från början, ja. Men i samma veva började han låna de där häftena med Victor Hugo och Zola som farsan hade haft mig att beställa hem. Din farsa är allt en djuping i böckerna, sa Arne. Och det är klart att det känns gott att höra. Det kröp lite i hårbotten som det alltid gör när jag blir känslig.

Arne är en fin grabb, sa farsan när jag kom och sa att han lånat Havets arbetare. Jag tror att han läser de där sakerna med större iver än du, la han till. Det brände som ett slag på käften. Fast han sa det alldeles lugnt, bara som ett konstaterande. Inte för att farsan låg efter en precis för att få en med på djupaste allvar i organisationsjobbet. Han var ju en som trodde på friheten. Men man kunde se i ögonen hans ibland vad det var han innerst ville.

Och så alla andra: Vad säjer han om att du spelar boll? Allvarlige skomakare Bergström: Gosse, tänk på far din innan du ger dig i lag med dom där tassarna! Som om man inte hade varit med från början i mörka sjöstugegrunden. Med från allra första början när planen kom till.

Farsgubben din ville allt ha dig med på lite fler möten du, kom Ekbom pekande när han rutit färdigt på käringen. Och så när Arne kom och blev lång i ansiktet av bara allvar och sa: Jag tror vi har att välja mellan fotbollen och saken. Vi har att gå vidare med det dom börjat, fortsatte han, och jag tyckte mig höra en röst slå igenom hans, en röst som han lyssnat på. Farsans på mötet.

Dom var pionjärer dom första, sa Arne. Din farsa är en pionjär. Det är deras sak vi ska föra vidare.

Det blev som klister i mig, som klister jag trampade i opp till hjärtat. Saken och pionjärerna. Du ska ta upp, du ska föra vidare. Du är son till en pionjär.

Ta honom du Arne, tänkte det svart i mig. Som om det hade gällt en fjälla. Som en läsarprästs son kände jag mig.

Fotbollen blev en last och en befrielse. Tänk att vara bollförvaltare i pionjärens hus. Jag hade den i vedbon. Den låg synlig i ena hörnet. Jag vet att han såg den. Men rörde den inte, sa inget, för frihetens skull.

Det blev ju så enkelt allt när man tog läderkulan rund i sin hand. Tippade den, lät den dansa på fingertopparna. Lät den göra en lyra, mötte den med spänd vrist till en höjdboll att nicka. Amerika, Amerika. Där kom agenterna med Cunardlinjens broschyrer. Där blev jordklotet en boll, och den skulle rullas på ett tag så kom man loss från detta och in i Nya Världen.

En kväll kom jag hem lite sent. Det var någon vecka sen jag bestämt mig för att resa. Jag visste att farsan brukade hålla sig vaken de kvällar vi var ute. Han kunde aldrig somna förrän vi var alla i säng.

Jag minns att jag drog mig för att gå in. Slog en lov runt huset. Det var en liten vitmålad kåk med veranda, och den låg i en furubacke. Farsan hade huggit undan till en köksträdgård och där glimmade ett par drivbänkar. Så här skulle varenda människa ha det, brukade farsan säga.

Jag gick ner till de där drivbänkarna. Satte mig på huk och tittade ner genom glaset, som jag aldrig brukade göra. Jag har aldrig haft nån glädje av att gå där och väntkika på nåra förbaskade lillfingrar till gurkor som ska krypa fram till en så sakta att det inte syns, med skörd. Jag blir förbannad på de där krypen som sitter fast, som ligger där och hånar en. Och lägga under dom och stoppa om dom, som om dom vore kilar, ska man göra till på köpet. Att farsan fått smak för sånt. Men det är väl för att han sprängt och haft sig så förbannat som han kommit att få smak för det stilla växandet, som han säger.

Så satt jag där och tittade ner genom drivbänkens glas. På nåt underligt sätt var det skönt. Glaset speglade natthimlen och jag kunde se stjärnor därnere bland gurkorna. Kanske är det så här farsgubben känner det, tänkte jag. Jag vet inte hur det var fatt men jag lyfte upp glaset och satte mig att rensa. Fick en hel hög med små nateplantor på svarta gången.

Så stängde jag drivbänken och tyckte det var ett jäkla prilligt påhitt. Ja, ja.

Sen gick jag upp mot kåken och fick se gubbens ansikte skymta vitt i glasverandan. Han liksom gled förbi glaset och försvann inåt kammaren i mörkret.

Han kom ut till mig när jag stod i köket och drack ur skopan. Är det bestämt att du ska resa, sa han. Han gick mycket tyst i vita sockorna och det kändes konstigt på nåt vis.

Javisst, sa jag. Svarade inne i en vattenklunk så att det liksom ändå inte var jag som svarade. Det lät som någon annan. Som en vattenröst.

Jag hängde skopan tillbaka i spannkanten. Farsan kom fram och tog den, sänkte den full och drack i ett enda långt tag.

Men du, sa han sen. Vet du varför du reser?

Nej, sa jag, det vet jag inte.

Jag vet nu hur det lät inne i skallen på far, han som hade planer till allt han gjorde och företog sig. Jaså, du vet inte det. Sen hade vi inte mer att säga varann. Farsan sa godnatt, stängde dörrn så tyst efter sig.

Jag gick upp till mig på vindsrummet. Kunde höra hur farsan kröp i säng därnere bredvid morsan. Hon sov tungt efter dagens tvätt och vaknade inte.

Jag hörde hur han vände sig därnere. Han kunde höra hur jag låg vaken häruppe också. När jag kommit in i halvsömnen ryckte jag till och vaknade. Jag hörde hur han ropade: Lasse! Lasse!

Jag svarade inte. Låtsades att jag sov. Var inte riktigt säker på att det inte var jag som drömt. Jag låg där med huvudet nere i kudden. När jag somnade drömde jag att jag såg Arne försvinna bortom brädgårdsplanket. Och jag ropade efter honom. Jag hade en fällkniv med pärlemorskaft i handen. Jag hade den oppfälld och sprang med det blänkande bladet upp mot planket. Men där fanns ingen när jag kom fram.

Jag gick förbi Bergmans gröna vall, ja. Våran dröm. Och där var ingen nu, för det var ju mitt på dan. Det slog mig på ett så konstigt sätt att jag skulle minnas den. Där var minnet igen och gjorde mig gammal fast jag bara var nitton år. Ja, när jag stod där och tittade på målstolparna och kritstrecken, som inte regnat bort riktigt sen sista söndagsmatchen, var det som om jag också var med i detta att komma hem igen. Och det skulle vara söndagsmatch och jag skulle gå dit och titta och jag skulle se att man lutade sig intill varann och viskade: Där är Lasse, som varit i Amerika.

Jag knäppte iväg fimpen in över planen. Och allting hade fått en betydelse.

Om jag skulle ta en titt in på sågen. Tanken lättade upp därinne i det konstiga. Kika på mannarna som var kvar i det gamla. Kåddoften från virket slog över en med häftighet, men var ändå så långt borta. Jag gick i sågspånet och stickorna och jag gjorde nåt jag inte gjort sen jag var mycket liten: Jag satte dit mina spår.

Tjänare, sa Jönsson, som kom på en landgång med dynan tom över axeln. Han sa ett par ord om vädret och om nya faktorn. Ingenting om Amerika. Jag höll på att komma in i det gamla. Som att gå till jobbet vilken dag som helst. Opp till hjälpsågarjobbet som vanligt. På det kom Amerika som ett slag i nacken. Vafan är det jag håller på att göra? Ge sig av till Amerika! Och inte veta varför!

Se där kommer amerikafararen, sa Kantar-Nisse. Det snurrade till i skallen på mig och jag fick opp en cigarrett kvickt som tusan.

Vad tänker du på! sa Nisse. Här får du ju inte röka.

Jag gick in till Källkvist vid ramsågen och där var trädammet fint i rörelse med sina slöjor och dånet tog bort mitt snack så att jag måste ropa. — Fan vad du skriker, sa Källkvist. — Vi var ju vana att snacka oss fint in under oväsendet, i de små pauser som ändå fanns där för den som var hemma i sågen.

Jag gick bort till luckan och tittade ner på tummarna och pojkarna vid timmerspelet. Tänkte på alla de spikar man varit med att slå i så klingan brast och sågen stod stilla i en extra smygrökningspaus. Det var ett ögonblick som kunde jag höra alla svordomar som ekat häruppifrån neröver oss pojkar. Förbanne mig var det inte som kunde jag se den lata stunden när vi låg därnere. Och svordomarna som vi bara lät flyga vidare ut över sjön. Nu låg där också grabbar därnere. Såg ut som vi måste ha sett ut häruppifrån. Ja, herregud. Och därnere kom farsgubben med sin klamparbok och ropade nåt åt tummarna. Men det hördes inte hitupp för vinden låg på utåt sjön. Han böjde sig neröver sin bok och skrev nåt. Såg så hopkurad ut häruppifrån, nästan utan ben, som om han gick på knä på jorden.

Jag gick hemåt. Såg morsan på långt håll där hon hölls med tvätten. Gick bland vinkande tvättkläder som slog ut från linan. Så att man bara såg benen på henne ibland. Dök in i bryggstugan, rätt in i ångmolnet, som tog henne till sig så hon försvann. Hade storstora tvätten, som hon kallade det.

Hon kom emot mig med skära hyn och tvättrynkor i fingertopparna.

Du kommer lite sent till kaffet, sa hon. Men jag har hållit kannan varm. Jag drack för en halvtimme sen.

Ta du en kopp till, mamma, sa jag.

Upptäckte att jag sa mamma. Brukade dua mest annars.

Jo, det kan jag ju, sa hon.

Hon skulle inte gjort det om det varit som vanligt. Mitt i tvätten och allting. Det var resan, det förstod jag. För Amerikaresans skull tog hon en kopp kaffe till med sonen.

Vi sa några ord om det goda torkvädret när vi drack kaffet. Mamma satt rätt tyst.

Jag har tvättat dina underkläder och skjortor, sa hon.

Dom brukade hon ju alltid tvätta. Men nu sa hon det. Jag såg ut genom fönstret och där hängde dom, ja. Tre skjortor upp och ner och slog med ärmarna. Och kalsongerna och tröjorna. Vita mot granhäcken.

Du får reda dig med det du går i dom sista veckorna. Nu ska jag se till att få stoppat dina sockor, sa hon nästan som för sig själv.

Hon arbetade med en skorpbit som höll på att blötas upp i kaffet. Fick upp den med skeden, men skorpan brast. Det stänkte lite kaffe på hennes hand. Detta lilla var som någonting annat. Jag höll på att få tårar i ögonen för den förbannade skorpbitens skull. Den smälte och blev en kletig deg, som mamma rörde hop med sockret i botten och åt. Sög på som en liten barnunge ett ögonblick, tyckte jag.

När jag gick igen kändes det ett tag som ville jag gått och hjälpt morsan. Men det kunde man ju inte. Man kunde fått hetat nåt. Jo, jäklar, man kunde fått hetat tvätt-Lasse. Det skrattade till som ett litet slag med en armbåge i mellangärdet på mig och jag kände kaffets goda värme i lemmarna. Vad det behövs lite för att få en människa oppåt igen. Amerika, Amerika. Nu kom det med en våg av värme. Det var ju en långresa för fan, ingenting annat. Dollar att plocka hem. Femti, sexti cent i timmen. Och Oskar Nilsson i Husby och Olle Persson och Nicke Ström i Vallberg skulle med. Ett gäng för tusan. Jag tog en cigarrett och den var inte som de andra denna konstiga dag. Den var cigarretten efter kaffet, den vanliga. All right, skulle man lära sig säga, som han bagar Erikssons Gunnar, som var hemma och hälsade på. Han som skickat Gunnardlinjen på oss. Jag tog upp prospektet. Tittade på båten. Det kom en grön ton från lönnarna jag gick under och papperet blev liksom grönt det med. Jag hade tagit mig fritt de här veckorna innan jag skulle resa. Skulle göra mig i ordning, som det hette. Men det var ju inte så mycket att stoppa ner och jag visste att morsan fixade det mesta. Det blev mest att spankulera på det här viset. Något alldeles ovant och så fullt av tankar som aldrig hade varit i skallen förut. Man hade just lämnat kulpåsen och bollträet för jobbet, hade knallat opp från spånpojk till hjälpsågare när det här kom. Det var som att bli grabb igen. Jag tänkte på stabbläggarna och sågarna och faktorn och hela surven därborta och dom var som en flock myror, tyckte jag. Bundna vid sitt träd och sin stack. Tänka sig, gå år ut och år in tills man stod där grå och flintis och bara såg tillbaka på en hög år av sjavande fram och tillbaka. Det luktade gammal unicabox av ett sånt liv, tyckte jag. Och en unicabox var det ju för tusan, en unicabox som man bar fram och tillbaka med käk i som en tornister till en åkarkamp. Och rätt vad det var så stod unicaboxen där och gapade och luktade gammalt margarin som aldrig gick ur, och där hängde skinnvästen på sin spik och där åkte bärdynan till en annan och där skrek klingan för en annan näve vid ramen. Jag tyckte att sågen låg där och kved nere vid sjön. Långa utdragna ylanden gav den ifrån sig. Jag gick upp mot Skakelbackarna vid Tallåsen, åt kyrkan till. Det var en fin utsikt häruppe, och hitåt gick man med flickorna för att få dem i rätta lunan. Jag stannade och såg mig om nedåt sjön och samhället. Där kom tåget igen. Snälltåget, som inte stannade. Och jag kände ända hitupp hur det lilla samhället skakade och darrade när tåget dånade förbi. Det slog mig att nu visste jag ju för höga fanken varför jag ville resa!

Där hade man stått nere vid järnvägsstationen om kvällarna och tittat på tåget. Vi går ner och tittar på snälltåget, lät det och så klev man ditner som om man väntade på nåt stort som skulle hända i kvällsmörkret. Och när man var ännu mindre hade man stått där med vitsippor hemifrån backen. För det hände att snälltåget stannade. Och dom som var på väg till Stockholm eller Göteborg eller ännu längre dom köpte blommor, hur det nu kunde komma sig. Man blev väl sån av att resa. Men sen gick man till station bara för att hänga och titta. Vänta. Ja, jag känner ju att man väntade och väntade. Och det var ändå gott att se att snälltåget kom och rusade förbi med många ansikten i rutorna. Det var som om snälltåget väntade på en annan också. Det kom tillbaka.

Ja, du farsan, du var med och byggde banan. Det var ett gott jobb det. Men inte tusan för den till drivbänkarna med lillfingergurkorna. Bort för den, du. Bort! Jag såg röken hänga som slöjor i grantopparna därnere.

Du har byggt banan, du rallare, och vet du vart den för? Till Amerika. Amerika!

Kyrkogården låg rakt i solskottet. Jag gick ditin. Följde ljuset och värmen. Det var fint omkring min amerikadröm, krattat grus som knastrade och gnistrade under fötterna på en. Här hade man gått i en lång rad, taniga grabbar i första långbyxorna och kragtyget. Psalmbok i hand. Nu hade jag öppnat svarta järngrinden med tåspetsen. Den stod på glänt, händerna behöll jag i byxfickorna. Den kalkade kyrkväggen lyste vit så det sved. Klockan hade stannat. Visade på halv tolv. Vilken dag och vilken stund visste ingen. Fönsternischerna stod där så djupa, med en skugga i, en liksom urgammal.

Jag valde ut en plats i solen och satte mig.