Kloster, mord och dolce vita - En gåtfull gäst & Ett välbeställt lik

By Valentina Morelli

Benvenuto a Santa Caterina! I denna idylliska by i hjärtat av Toscana bor ordenssystern Isabella. Och när hon inte arbetar eller ber, jo men då löser hon mord. En gåtfull gäst:Den himmelska friden i Santa Caterina är hotad. Sedan det gamla värmesystemet i klostret havererat har syster Isabella låtit VVS-montörer försöka lösa problemet, men det eviga bankandet och spring från arbetarna gör det omöjligt för nunnorna att ägna sig åt stilla kontemplation. Och så är det något fel med den nya nunnan Donna – det är Isabella övertygad om! Men innan Isabella kan ta reda på vad Donna håller på med hittas hon mördad mitt i klostret. Nunnorna blir förskräckta och fruktar för sina egna liv. Kan syster Isabella hitta mördaren innan ytterligare en katastrof inträffar?Ett välbeställt lik:Den lokala hippien Eden ber syster Isabella om hjälp. En investerare vill jämna strandbyn med marken för att göra plats åt ännu ett hotell, något Eden hemskt gärna vill förhindra. Isabella försöker få den förmögna byggentreprenören att ändra sig – men utan resultat. Men morgonen efter deras möte är han död. Kan det vara hippierna som ligger bakom mordet? Även om Isabella har svårt att föreställa sig att den fredligt inställda gruppen skulle kunna vara skyldiga så tar hon hjälp av karabinjären Matteo och börjar gräva i fallet.I "Kloster, mord och dolce vita - En gåtfull gäst & Ett välbeställt lik" får vi ta del av två nya spännande berättelser om syster Isabella, Toscanas egen detektivnunna!Benvenuto a Santa Caterina! I denna idylliska by i hjärtat av Toscana bor ordenssystern Isabella. Det är här hon lever, arbetar och ber. Men som en blixt från klar himmel hamnar hon mitt i en mordutredning! Från och med den dagen gör den nyfikna nunnan det till sin livsuppgift att gå till botten med bybornas alla större och mindre förbrytelser. Och karabinjären Matteo uppskattar sin himmelskt hjälpande hand. För som enda polis i Santa Caterina har han verkligen händerna fulla...

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 15, 2022
• ISBN: 9788728062555

Book preview

Valentina Morelli

Kloster, mord och dolce vita

En gåtfull gäst & Ett välbeställt lik

SAGA Egmont

Kloster, mord och dolce vita - En gåtfull gäst & Ett välbeställt lik

Översatt av Camilla Dunér

Originaltitel: Ein geheimnisvoller Gast

Originalspråk: tyska

Copyright ©2020, 2022 Valentina Morelli och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728062555

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

Titeln är en återutgivning av ett tidigare verk utgivet med dåtidens språkbruk.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

En gåtfull gäst

Kapitel 1

Det ser ju ut som en svinstia här! Om jag ber dig ta över ansvaret så vill jag att du gör det också. Abbedissan Filomena var helt utom sig. Med händerna i sidorna och ansiktet förvridet i en arg grimas stod hon framför Isabella. Hon försökte inte precis dölja sitt missnöje.

Men inte kunde Isabella rå för att stengolvet ute i korsgången såg ut att ha invaderats av en flock vildsvin.

Lite spill får man räkna med. Isabella gav sig på ett vinnande leende, men det tycktes inte ha någon effekt på abbedissan.

Ja, ett riktigt svineri var faktiskt precis vad det var. Hela golvet var täckt av leriga fotavtryck. Och inte bara golvet, upptäckte hon plötsligt. Hon skyndade sig att luta sig mot stenbalustraden i ett försök att dölja handavtrycken på den tidigare elfenbensvita ledstången. Abbedissan hade nämligen en riktig hökblick när det kom till smuts. Isabella suckade inombords. Hur kunde två hantverkare skapa ett sådant kaos? Hon tvingade fram ett leende. Jag hämtar trasorna på en gång, så ska jag och Donna skura upp ordentligt här.

Abbedissan muttrade bara. Jo, man tackar. Vad ska vår gäst tro om oss egentligen?

Isabella såg skamset ner i marken. Filomena hade trampat på en öm tå när hon nämnde gästen. Convento di Nostra Regina della Pace var ett benediktinkloster, och de var kända över hela världen för sin öppenhet och gästfrihet. Men just detta konvent fick sällan några besökare. Det hade visserligen inget att göra med att ordenssystrarna inte skulle vara tillräckligt gästfria, utan snarare att potentiella gäster hellre sökte sig till mer praktfulla kloster. Och dem fanns det gott om i regionen med sin närhet till Pisa, Lucca och Florens. Convento di Nostra Regina var vackert, men enkelt. Och inte ett dugg pampigt.

Så att äntligen få välkomna en besökare i klostret igen hade varit ett trevligt avbrott från vardagen. Isabella hade verkligen sett fram emot det. Tyvärr hade gästen visat sig allt annat än pratsam och sällskaplig. Sedan en dryg vecka tillbaka hade de huserat en kvinna från Milano på dryga trettio år. Men större delen av tiden höll hon sig helt isolerad från dem. De andra systrarna kommenterade inte saken, men Isabella var väldigt irriterad över det. Hon hade tidigare bott i ett konvent i Kalabrien. Då hade de ofta tagit emot gäster, som med glädje tagit del av klosterlivet och ställt frågor om allt mellan himmel och jord. Men kvinnan från Milano lyste med sin frånvaro. Isabella skulle bra gärna vilja veta var hon höll hus hela tiden.

Och den där hunden, fortsatte abbedissan sammanbitet.

Isabella såg upp. Vad är det med Caesar?

Filomena stack in en hand innanför dräkten och drog fram en plastpåse med ett stort ben. Det var avgnagt, men Isabella kunde se att det fanns köttrester kvar här och där. Och det var väldigt smutsigt. Filomena höjde sina buskiga ögonbryn och såg på Isabella. "Han grävde upp hela grönsakslandet för att begrava det här benet. Alla tomater är borta."

Isabella stirrade skamset på benet. Jag… jag beklagar. Jag tar helt och hållet på mig ansvaret för det. Så tystnade hon fundersamt. Var håller Caesar hus förresten? Jag har inte sett honom sedan frukosten.

Filomena rynkade på näsan. Om jag får gissa är han i skafferiet och glufsar i sig alla våra oblater.

Isabella skakade på huvudet. "Det skulle Caesar aldrig göra. Alltså… aldrig göra om, sedan jag förbjöd honom att göra det."

Caesars glupskhet var verkligen ett problem, och tyvärr inte det enda. Han var helt enkelt ganska ouppfostrad och vägrade lyssna på någon annan än syster Isabella. Han var envis som en åsna och inte särskilt pigg på att följa regler.

Han behöver bara lite tid för att komma till rätta här hos oss. Isabella kände sig förpliktad att ta honom i försvar inför abbedissan.

Caesar var trots allt det senaste tillskottet i klostergemenskapen och måste få en chans att vänja sig vid allt nytt. Den stora sanktbernhardshunden hade bokstavligen hoppat in i Isabellas liv när hon var ute och joggade bland vinodlingarna, och han hade valt ut henne som sin nya matte. Tidigare hade han tillhört landstrykaren Gaetano. Men Gaetano hade fallit offer för ett fruktansvärt brott, och den redan hemlösa hunden hade dessutom blivit herrelös.

Genom en demokratisk omröstning hade sedan hela orden, mot abbedissans vilja, röstat för att behålla hunden i klostret.

Det var en rejäl seger för Isabella, som hade drivit igenom omröstningen. Men abbedissan var långsint och sedan den dagen hade hon trakasserat Isabella varje gång hon kom åt. Filomena gav henne mer än gärna de tristaste och mest slitsamma uppgifterna som ingen annan ville ta på sig. Så utöver sin vanliga tjänst på marknaden tre dagar i veckan hade hon dessutom fått uppdraget att ta hand om lekmannasystern som bodde i klostret sedan några veckor tillbaka. Men det var inget problem. Hon gillade Donna och kände att det var en meningsfull uppgift som tjänade klostret.

Något hon däremot inte uppskattade var att övervaka VVS-montörernas installationsarbete. Klostrets uråldriga värmesystem hade gett upp för en tid sedan. Det hade upptäckts först när varmvattnet tog slut. En plågsam situation som fortfarande höll i sig. Isabella kunde inte ens minnas sin senaste varma dusch. Det var tur i oturen att skadan hade skett under sommaren och inte under de kalla och fuktiga vintermånaderna.

Under veckomötet i sakristian hade abbedissan anmärkt på att Isabella var bäst lämpad för uppgiften eftersom hon var den enda av dem som var tekniskt kunnig. Det hade hon kommit fram till eftersom hon visste att Isabella brukade hjälpa byns karabinjär Matteo att meka med hans vespa. Så det hade blivit upp till henne att anlita hantverkare som kunde ta sig an det utslitna värmesystemet. Vilket snabbt visat sig vara ett hopplöst företag.

Hon hade bjudit in VVS-montörer från hela Santa Caterina med omnejd, men alla hade kastat in handduken så fort de fick se den gamla anläggningen som installerats någon gång under förkrigstiden. Alla var de överens om att klostret behövde en ny värmeanläggning, men det hade systrarna inte råd med.

Så Isabella hade fått söka vidare och det slutade med att hon satte upp affischer i alla butiker i området.

Sökes akut: VVS-montör för värmereparationer i klostret.

Några dagar gick utan att något hände, men så hade till slut två hantverkare hört av sig och påstått sig ha erfarenhet av just den sortens anläggning. Men det var en ren lögn, vilket Isabella blivit smärtsamt varse. För sedan de två självutnämnda värmeproffsen påbörjat sitt arbete hade hela klostret förvandlas till en byggarbetsplats. Korsgången ledde till klostrets alla delar och hade därför blivit hantverkarnas huvudled. Och det var inget stort problem i sig. Det var bara det att det hade ösregnat hela natten och att de sedan hade klampat runt överallt med sina leriga skor.

Filomena stod fortfarande med plastpåsen i handen och såg sig omkring med plirande ögon. När ska det här kaoset ta slut egentligen? krävde hon att få veta. De har ju hållit på i två veckor redan.

Det verkar vara mer komplicerat än de hade trott, svarade Isabella, för det var vad de hade sagt när hon ställt samma fråga tidigare samma morgon. Det är en gammal anläggning och det är svårt att hitta rätt reservdelar. Dessutom…

Abbedissan fick tyst på henne med en häftig handrörelse. Hon muttrade något medan hon vände på klacken och gick därifrån.

Isabella betraktade de smutsiga stenplattorna och suckade uppgivet. Det skulle ta flera timmar att få dem rena igen.

Jaha, här har vi ju chefen, hördes en hurtig röst bakom henne.

Hon vände sig om och såg två män i grå overaller komma emot henne. Det var Carlo och Silvano, de två hantverkarna. Den djävulska duon. Proffsen utan plan. Hon kastade en blick på deras skor, som var helt besudlade av både intorkad och dagsfärsk lera.

Isabella gillade dem, men hade önskat att de kunde vara aningen mer ordningsamma. Deras korridor av kaos ledde genom hela klostret, och som projektansvarig fick hon ta skulden.

Vilket jäkla skitväder i natt, va? Carlo drog med handen över sin skäggstubb och log vänligt mot henne. Hans bruna men gråsprängda hår var kortsnaggat och overallen fylldes ut av en rejäl mage.

Silvano var lång precis som Carlo, men betydligt smalare – ja, rentav spinkig. Den alltför stora overallen fladdrade kring hans kropp som på en fågelskrämma.

Ja, verkligen, svarade Isabella artigt. Skitväder var ordet. Men vackert hade det varit. Hon hade vaknat mitt i natten av det häftiga regnet som ursinnigt smattrat mot getstallets plåttak. Med den kyliga vinden som bar med sig regnet hade hennes täcke känts mer inbjudande än på länge. Så hon hade somnat om, hopkrupen under sitt varma täcke, till det lugnande ljudet från ovädret. Mindre trevligt var det att det syndaflodsliknande skyfallet hade förvandlat den torra jorden runt klostret till rena träskmarken. Det var så illa att Isabella till och med hade hoppat över sin dagliga joggingtur för att inte riskera att förstöra skorna. Men Carlo och Silvano verkade inte bekommas av sina leriga arbetsskor.

Den kraftigare av dem båda, Carlo, bar på en tung verktygslåda, och Silvano bar en hopfällbar stege under armen. Carlo hade verkligen en imponerande kroppshydda, med en riktig tjurnacke. Hans breda näsa var lätt böjd upptill. Isabella gissade att den vid något tillfälle blivit bruten och inte läkt ihop ordentligt efteråt. Nej, Carlo var ingen man skulle vilja möta i en mörk gränd om natten. Men när man väl slagit sig i slang med honom verkade han inte ett dugg hotfull. Han var faktiskt riktigt rar. Han såg ut som en proffsboxare, men var som ett stort barn. Silvano å andra sidan verkade tafatt hela han. Det kändes nästan som om han inte visste vad han skulle göra av sina långa lemmar. Han hade ett knotigt ansikte och ett högt hårfäste, och ögonen var pigga och nyfikna.

Hur går det för er?

Trögt, medgav Carlo.

Ja, det känns rätt tråkigt faktiskt, tillade Silvano.

Carlo nickade ivrigt. Det kan man lugnt säga. När vi väl har packat ihop på ett ställe så dyker ett nytt problem upp någon annanstans. Han flinade, vilket fick näsan att se ännu bredare ut.

Ja, muttrade Silvano. Han drog med handen genom sitt ljusa hår. Väggarna är gamla, och det är värmeanläggningen också. Och den har inte blivit underhållen på många år.

Det där visste Isabella ingenting om. Hon hade trots allt bara bott några månader i Convento di Nostra Regina della Pace. Men hon tog dem på orden. Än så länge hade abbedissan inte visat några tecken på att vara särskilt noga med sådana praktiska saker.

Och så har vi hittat ytterligare ett droppande rör i skeppet inne i kyrkan. Så det måste vi byta ut direkt. Carlo höll upp verktygslådan.

Isabella höjde hoppfullt på ögonbrynen. Och sen kommer allt att vara bra igen?

De båda hantverkarna såg menande på varandra och skrattade sedan rakt ut.

Isabellas nytända hopp slocknade.

Carlo rättade till kepsen på sitt lockiga huvud. Ja, det är ju inte bara värmeanläggningen…

… utan rören också, tillade Silvano.

De är gamla, fortsatte Carlo. Väldigt gamla. Vissa är så slitna att det räcker med att stirra på dem för att de ska gå sönder. Han fnyste irriterat och Silvano fick sista ordet. Vi kommer förmodligen inte ifrån att vi måste bygga en helt ny anläggning åt er.

Isabella skakade häftigt på huvudet. Inte en chans, mina herrar. Det har vi inte råd med. En ordentlig reparation får räcka tills vidare. Hon såg upp på dem båda. För det klarar ni väl?

Carlo flinade överlägset åt henne. Vi klarar allt, chefen.

Men det kommer att ta sin tid, påpekade Silvano. Det tar oftast längre tid att felsöka och åtgärda problem i hela anläggningen än att helt enkelt riva ut allt och installera en ny.

En ny anläggning har vi inte råd med, sa Isabella än en gång.

Carlo gav sin kollega en klapp på axeln. Vi ska förstås göra vårt bästa för att hålla nere kostnaderna så mycket som möjligt.

Bra. Isabella nickade nöjt. Och mina herrar, om ni kunde vara så snälla och se till att inte lämna alltför mycket smuts efter er…

Uppfattat, chefen.

Hon tog ett djupt andetag och lät dem gå. Trots allt elände de bidrog med kunde hon inte låta bli att småle. Hon gillade att de alltid kallade henne för chefen.

Hon var vid gott mod när hon började gå mot tvättstugan i jakt på Donna. Tillsammans med henne skulle hon genast ta sig an att skura korsgången. Leksystern skulle säkert inte bli särskilt glad, för hon hade tvättjänst hela morgonen. Men det var sådant som hörde till i en klostergemenskap. När hon svängde in i korridoren hörde hon ett hjärtskärande jämrande läte från ett av de båda förrådsrummen på hennes vänstra sida. Isabella stannade upp och lystrade. Hade hon bara inbillat sig? Nej, där var det igen. Ett dovt gnällande och något slags skrapande läte – som klor mot en trädörr…

Caesar!

Hon drog upp dörren till det första lilla förrådet och den lurviga besten flög ut i sådan fart att hon nästan ramlade omkull.

Vad gjorde du där inne? Hon kastade en blick över den flämtande hundens stora huvud, in i den mörka kammaren. Din stackare.

Hon funderade på om någon kunde ha stängt in honom där med flit. Nej… Hon skakade på huvudet. Det var garanterat ingen olyckshändelse. Hon misstänkte genast abbedissan. Hon var den enda i klostret som inte gillade Caesar. Ja, det kunde definitivt vara hon. Förmodligen hade hon kastat in någon munsbit i rummet, väntat på att Caesar skulle springa in och sedan stängt dörren om honom.

Kom nu, gubben. Nu är allt bra igen. Vi ska leta reda på Donna.

Hunden skällde och viftade ivrigt på svansen. Hela vägen till tvättstugan skuttade han glatt bredvid henne. Caesars blotta närvaro räckte för att göra Isabella på ännu bättre humör. Kanske skulle resten av dagen bli skaplig ändå.

Donna?

Dörren in till tvättstugan stod på glänt. När hon drog upp den och stack in huvudet slog den fuktiga värmen emot henne och hon fick svårt att andas.

Hon skulle just kliva in, men Caesar slank före. Hon hann inte öppna dörren snabbt nog.

Där inifrån hördes ett gällt skrik. Dumma hund, måste du skrämma mig så där!

Med ett leende på läpparna skyndade Isabella fram till den unga leksystern. Förlåt, det var inte meningen att skrämmas. Det var en uppriktig ursäkt. Isabella visste hur lättskrämd Donna var. Systrarna skojade ofta om att det vore bäst att hänga en bjällra om halsen på dem alla, för att skona Donnas stackars nerver.

Isabella kastade en blick på det tvättberg Donna hade framför sig. Hon satt med en smartphone i handen.

Isabella rynkade förebrående pannan. Hon kunde inte förbjuda det, men systrarna hade kommit överens om att hålla nere användandet av moderna medier till ett minimum. Det var för att de inte skulle distraheras från sina uppgifter och från närheten till Gud. Men det verkade Donna strunta blankt i.

Hur långt har du kommit med tvätten? frågade hon, trots att hon kunde se svaret med egna ögon. Hon gav Donna en uppmanande blick.

Jag är snart klar.

Det var uppenbarligen ren och skär lögn.

Jag kan hjälpa till. Isabella kavlade upp ärmarna och klev fram till tvätthögen.

Det behövs verkligen inte, syster Isabella.

Jo, det gör det tydligen. Det var inte meningen, men hon lät väldigt förebrående på tonfallet.

Leksystern tittade ner. Du är besviken på mig, va?

Isabella stannade upp och betraktade intensivt den unga flickan. Hennes blåögda blick var skamsen. Ja, rentav underdånig.

Isabella suckade. Donna, sa hon. Jag vet inte, men… Hon tystnade och försökte välja sina ord med omsorg, för att inte såra henne. Men… tror du verkligen att klosterlivet är helt rätt för dig?

Svaret kom omedelbart: Ja!

Isabella log milt och satte sig bredvid henne. Jag har observerat dig, började hon tvekande. Donna såg på henne från sidan, de blå ögonen vidöppna. Du verkar befinna dig så mycket i det världsliga och så lite i nuet. Hon nickade mot mobiltelefonen i hennes hand. Här hos oss.

Men…

Isabella skakade på huvudet. "Jag