Bota henne

By Roque Falcon

"Jaha, då ses vi alltså vid samma tid på måndag? En sak till bara. Är ditt skratt ett rop på hjälp?"I denna samling prosatexter lyfter Roque Falcon fram det dråpliga, absurda och mörka som omger människan i den grå vardagen. Det är berättelserna om misslyckade relationer, krossade drömmar, pinsamma möten och det till synes obetydliga. Falcon tar de mörka situationerna och belyser det tragikomiska i människans beteende. Texterna i "Bota henne" är postmodernistiska och befinner sig i gränslandet mellan prosa och lyrik.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 14, 2022
• ISBN: 9788728464267

Book preview

Roque Falcon

Bota henne

SAGA Egmont

Bota henne

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1988, 2022 Roque Falcon och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728464267

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I

FAKTA ÄR FAKTA

(HAN VET VAR SKÅPET SKA STÅ)

Han vet var skåpet ska stå. Och ställer köksskåpet med kökssakerna i badrummet.

Någon påpekar att det står fel. Att köksskåpet står i badrummet. Han skrattar gott.

Har ni hört talas om en diskbänk i ett badrum? undrar han spetsigt. Och pekar på badkaret.

Han förklarar med en förskollärares tålamod att det handlar om kunskap. Ni ser inte att skåpet står rätt, säger han, lika lite som ni vet att etthundratvå plus etthundratjugotre blir trehundratre.

Det kan de inte förneka. De kan inte se att skåpet står rätt. Och de kan inte heller förstå hur etthundratvå plus etthundratjugotre kan bli trehundratre.

Han blir trött av att behöva förklara det elementära, måste sätta sig ner på en stol i köket, som är toalettstolen. Har hela världen blivit galen? frågar han retoriskt och himlar med ögonen.

Var är spisen då? frågar någon.

Vad är det för en dum fråga? säger han irriterat. Var brukar spisar stå, i köket kanske?

Han kan inte låta bli att flina åt sin egen sarkasm. En spis står naturligtvis i badrummet, var annars? säger han med bristande tålamod. Driver ni med mig? Nu går vi allihop och ser efter. Fakta är fakta.

Som en missionär i en infödingsby går han i täten till badrummet, som är köket. Och frågar med triumferande logik: Kan någon förneka att det här är en spis?

Det kan ingen.

Man blir törstig av allt förklarande, säger han matt. Kan någon nu ge mig en whisky, med extra mycket is?

Den tjänstvillige tvekar och tänker snabbt, rusar till badrummet och häller schampo i ett tandborstglas, och fyller på med extra mycket tandkräm.

Han får glaset och tror inte sina ögon. Jag ber om whisky och får det här, vad är det för ett dåligt skämt? utbrister han och skakar på huvudet.

Allt får man göra själv, säger han, och smäller igen köksdörren efter sig i badrummet.

Det har fullständigt slagit slint i huvudet på de stackarna, tänker han, när han häller upp deodoranten åt sig, med extra mycket rakkräm.

Om de inte ens kan skilja på whisky och romochcola, hur kan man då lära dem var skåpet ska stå? frågar han sig resignerat.

(GRÄS ÄR BRA)

Vi är fönster, säger han, som måste öppnas försiktigt.

De ligger på kuddar, lyssnar på indisk musik.

Vad bra du sa det där, säger hon.

Jag har skrivit det också. Jag citerade i själva verket ur… ja en dikt som jag skrivit. Ja du vet, om hur det är.

Vi är fönster, säger hon sakta, som måste öppnas försiktigt… varsamt… bara lite lite i taget… sköra fönster… ja ömtåliga… får absolut inte öppnas hårt för då…

Du smutsar ner det om du håller på så där, säger han irriterat. Du gör det banalt. Det tycker jag inte om. Vi kan visst vara lekfulla och tokiga och hämningslösa och så där, men min konst är helig, den är mycket… ja privat, du vet den är ingen alltså… ja värmestuga för sysslolösa… ja hur ska man säga…

Förlåt. Jag menade inte så. Jag är så dum. Tafflig… kladdar ner din konst…

Du grynet, min konst är så jävla viktig för mig, ja central… ja jag kan knappt prata om den… Du vet att prata om den är som att prata om… hur ska man säga… ja vad den vackra prinsessan gör på skithuset… Du vet det är känsligt, jävligt känsligt…

Hans gestikulerande hand darrar i luften.

Jag tror jag förstår vad du menar.

Ligger du skönt?

Ja. Jätteskönt. Det känns som om… jag flöt omkring.

"Du är så… ja enkel, grynet. Jag gillar det. Du är så, ja du vet, jävla omedelbar. Medan min… ja konst… är, hur ska jag säga, som ett geni med dåligt lokalsinne i en spegellabyrint… Du vet, grynet, det är svårt ibland,