Nordsjödykaren: Roman om en yrkesresa från dröm till verklighet

By Hans Claesson

Yrke: Djuphavsdykare

Inne i den trånga dykarklockan och på väg ned. Vi håller uppsikt på havsytan under oss. Fortfarande grov sjö. Den kommer att skaka om oss innan vi är genom vågzonen och nere i djupet. Så slår klockan i ytan, en kraftig våg vräker den på sidan. Vi håller i oss för allt vad vi kan. Vatten sprutar in i bottendörrens glipor medan barlastvikten drar ned klockan genom vågen. Till slut förseglar vattentrycket bottendörren. Genom ventilerna ser vi hur havet kokar utanför tills vi sakta sjunker ned i det tysta, mörka djupet. Ner mot vår arbetsplats. Mina drömmars arbetsplats.

Det har skrivits många böcker om dykare. Denna bok är skriven av en nordsjödykare. Det är en roman om en yrkesresa. Den beskriver en arbetsmiljö som är helt okänd för de flesta. Berättelsen utgår från Hans Claessons upplevelser, erfarenheter och iakttagelser som djuphavsdykare under 70-talet i den norska oljeindustrin. Upplevelser av djupa och långa dyk, orkaner med monstervågor, brinnande gasexplosioner ombord och möten med pionjärerna som gjorde oljeutvinning möjlig

PDF-lista med den inbundna bokens alla foton, litteratur- och länktips kan beställas på [e-mail].

• Language: Svenska
• Publisher: Ebokförlag Gullestad
• Release date: Feb 17, 2023
• ISBN: 9789188317186

Hans Claesson

Född 1950 i Stockholm. Levde ut sin pojkdröm som dykare på Nordsjöns oljefält och skeppare på eget dykfartyg. Därefter skeppare och yrkesfiskare med Skärhamns som bas. Mönstrad som styrman ombord på m/s Missouri från Skärhamn under en period. Nu, efter lång karriär på servicesidan i den grafiska branschen, utvecklar han sina livsintressen för havet, böcker och foto med ett litet förlag, Ebokförlag Gullestad, och har som Bokanjär börjat skriva och berätta om sina upplevelser. Två publicerade noveller 2017. Fotoboken 'Okända foton - Ung dykare med kamera &The Jimi Hendrix Experience' 2018. Hösten 2019 utkom hans bok 'Nordsjödykaren Roman om en yrkesresa från dröm till verklighet'. Fler titlar följde: 'Det svenska covid-19 experimentet - funderingar av en ofrivillig deltagare' 2020, 'Skibsføreren - Om kjærlighet, lengsel etter familien og livet om bord' 2021, "Det svenska covid-19 experimentet - 950 dagar av funderingar hösten 2022.

Book preview

978-91-88317-18-6 Hans Claesson 15 73 2019-09-19T18:19:00Z 2019-09-20T11:22:00Z 272 80662 427511 3562 1014 507159 16.00 Print Clean false 21 false false false SV X-NONE X-NONE MicrosoftInternetExplorer4

Till läsaren

Det har skrivits många handböcker och manualer för dykare. Det har skrivits historiska faktaböcker om nordsjödykare. Det har skrivits spännande thrillers med nordsjödykare som del av en rafflande handling.

Denna bok är skriven av en nordsjödykare. Här berättar jag om en arbetsmiljö som är helt okänd för de flesta. Berättelserna utgår från mina upplevelser, erfarenheter och iakttagelser som dykare under 70-talet i den norska oljeindustrin. Pionerdykker är nu det norska namnet för de män som då satsade allt på att bli oljefältsdykare.

När Neil Armstrong och Buss Aldrin landade på månen 1969 var det en politisk symbolhandling. När dykarna samma år började koppla ihop oljerören på Nordsjöns botten var det ingen symbolhandling. Arbetet de utförde därnere i djupet var helt nödvändigt och en förutsättning för oljefältens tillkomst.

Astronauterna och dykarna har flera saker gemensamt. Bägge grupper arbetar i en för människan helt främmande livsmiljö, endast åtkomlig genom avancerade tekniska hjälpmedel. Bägge grupper är fysiskt lika utlämnade åt naturens krafter, tekniken, sitt eget och teamets handlande. Bägge miljöerna är livsfarliga.

En sak de inte delar är ära och berömmelse.

Jag hoppas med denna bok ge en inblick i den extrema arbetsmiljö vi dykare verkade i och inlevelse i hur vi upplevde vårt arbete.

Min berättelse om nordsjödykarens arbetsmiljö är ett försök att gestalta så många verkliga tillfällen och skeenden som möjligt. Dessa händelser – en del spännande, till och med dramatiska, andra roliga eller intressanta – har alla ett gemensamt: de har betytt mycket för mig.

Allt jag berättar har hänt. Eller kunde ha hänt på ett eller annat sätt. Kanske inte precis på det sätt eller i den ordning jag valt att skildra det. Alla relationer och dialoger är fiktiva men skulle ha kunnat vara verkliga. Inga över- eller underdrifter. De flesta personer är fiktiva. Vissa verkliga personer har jag valt att ange med fullt för- och efternamn första gången de dyker upp. Äras den som äras bör!

Det har varit mycket viktigt för mig att försöka få alla tekniska detaljer korrekta – och på sådant sätt att läsaren verkligen förstår vad ett Bounce Dive är, hur ett klockdyk går till, hur en mättnadsdykning fungerar, hur en arbetsdag kan te sig. Dyk- och dekompressionstider skall stämma.

Alla platser, plattformar och fartyg är de verkliga. Alla angivna datum är korrekta. Till stöd för mitt minne har jag haft dagböcker, brev hem, foton, skeppsloggböcker, dykloggböcker, manualer och personliga anteckningar. Jag har använt digitala arkiv och har en pågående dialog, med många av mina tidigare kollegor och vänner.

Nu kom jag att tänka på några fler saker som astronauterna och oljefältsdykarna har gemensamt: bred erfarenhet, vana att hantera nya situationer under stressande förhållanden och hur man kan använda Duct Tape. Silvertejp kallar vi den idag. Jag är övertygad om att manusförfattarna till tv-serien MacGyver hade någon Deep Sea Diver som inspirationskälla.

Hursomhelst, detta är min roman om en yrkesresa. Från drömmar till verkligheten ute i Nordsjön på 70-talet.

Hans Claesson,

Järfälla, augusti 2019

978-91-88317-18-6 Hans Claesson 15 73 2019-09-19T18:19:00Z 2019-09-20T11:22:00Z 272 80662 427511 3562 1014 507159 16.00 Print Clean false 21 false false false SV X-NONE X-NONE MicrosoftInternetExplorer4

Ocean System på Ekofisk

februari 1973 – juni 1975

978-91-88317-18-6 Hans Claesson 15 73 2019-09-19T18:19:00Z 2019-09-20T11:22:00Z 272 80662 427511 3562 1014 507159 16.00 Print Clean false 21 false false false SV X-NONE X-NONE MicrosoftInternetExplorer4

Vid drömmarnas mål

Den stora helikopterns jetmotorer startar och går dånande upp i varv. Sakta börjar den stora rotorn snurra. Fortare och fortare. Ett genomträngande, visslande ljud blir allt starkare. Sikorskyn, en S-61N med namnet Charlie målat på nosen, börjar skaka. Fullastad med personal på väg till sina arbetsplatser ute i Nordsjön. Så lättar den sakta från marken och börjar stiga. Upp från Forus Heliport i Stavanger, som snart försvinner under den när helikoptern ökar i fart och sätter kurs ut mot oljefältet Ekofisk, mitt i Nordsjön. Ut mot plattformen Gulftide.

Denna dag, tisdagen den 6 februari 1973, passerade väldigt fort för den unge mannen från Sverige. Åtta timmar tidigare hade han rest från Stockholm till Stavanger för en jobbintervju och nu sitter han i en dånande och skakande helikopter och undrar vad han gett sig in i.

Visserligen har han länge drömt om och arbetat för att nå fram till detta ögonblick. Men att det skulle gå så fort som idag var han inte beredd på.

Han hann inte ens ringa hem och berätta att han fått jobbet – jobbet som Nordsjödykare ute på oljefältet Ekofisk.

978-91-88317-18-6 Hans Claesson 15 73 2019-09-19T18:19:00Z 2019-09-20T11:22:00Z 272 80662 427511 3562 1014 507159 16.00 Print Clean false 21 false false false SV X-NONE X-NONE MicrosoftInternetExplorer4

Första brevet hem

Tur att jag hann köpa med mig frimärken när vi mellanlandade i Oslo tänkte den unge mannen, tog upp pennan och började skriva:

Choctaw, Nordsjön

Hej min älskade!

Tyvärr hann jag inte ringa dig från Stavanger. Jag åkte ut snabbt som ögat till oljefältet, klockan fyra satt jag redan i helikoptern! Det tog två timmar ut hit.

Jag kommer hem om fjorton dagar, den tjugoförsta eller tjugoandra tror jag. Jag tjänar här niohundrafemtio dollar i månaden. Jag kommer att jobba fjorton dagar, vara ledig fjorton dagar. Fint va? De andra dykarna verkar vara bra killar, så allt är fint än så länge. Engelsmän de flesta. Kallar mig för The Swede.

Vi åkte först ut till Jack Up-riggen Gulftide, en tillfällig plattform som producerar olja under tiden de bygger upp oljefältet. Den står på fyra stora ben, direkt på havsbotten.

Nu har vädret varit så dåligt att det inte har gått att dyka. Det blåser och går ca sex meter höga vågor. Efter en och en halv dag kom en mindre helikopter och hämtade oss över till en jättepråm med en kran som kan lyfta hela åttahundra ton. På denna Derrick Barge, Choctaw I, kan man köpa cigaretter tullfritt, en limpa för tio kr. Ännu så länge har jag inte varit i vattnet men jag har jobbat en hel del i alla fall.

Vi får väl prata och se hur vi ska göra senare, om vi flyttar till Norge. Det vore ju ganska bra faktiskt. Du kan väl skriva och berätta hur du har det.

Jag hinner inte skriva så mycket mer just nu därför att posthelikoptern kommer strax, så du får ha det så bra.

Älskar dig och längtar så!

978-91-88317-18-6 Hans Claesson 15 73 2019-09-19T18:19:00Z 2019-09-20T11:22:00Z 272 80662 427511 3562 1014 507159 16.00 Print Clean false 21 false false false SV X-NONE X-NONE MicrosoftInternetExplorer4

Gesällprovet

Pang! Dörren till hytten slogs upp, ljuset tändes och dykarteamets Supervisor Normans stämma ljöd: Rise and shine, lads! We got work to do. Så det var bara att hoppa i arbetskläderna, på med kängorna, greppa hjälm och flytväst. Kort samling med fika och macka för information om vad som var på gång.

Under morgontimmarna hade ett av tankfartygen misslyckats med att förtöja vid lastbojen, en Singel Buoy Mooring benämnd SBM-1, och den långa flytande oljeslangen hade slitits av. Nu måste den repareras och det fort, varje timme kostar pengar.

Gulftides kran lyfte ner dykarna, fyra åt gången, stående på utsidan av en liten korg. De landade på den väntande supplybåten Pagenturms däck, trettio meter under dem. En av oljefältens arbetshästar och deras arbetsplats denna dag. De har all nödvändig utrustning, både för dykning och andra arbeten, lagrade på flera supplybåtar, så de var snabbt igång.

Under tiden ut till lastbojen satte Burt, en av dykarna, på sig torrdräkten. Visserligen skulle det inte dykas, men han måste hoppa i havet för att fästa en vajer i det som återstår av oljeslangen. Slang och slang förresten. Det är kraftiga grejor, invändig diameter tjugofem centimeter utvändigt med flytkropparna cirka en meter och varje sektion tolv meter lång.

Så kom de fram. Den trasiga oljeslangen såg ut som en gigantisk sjöorm som följsamt rörde sig i takt med dyningarna. Burt dök i och simmade snabbt bort till den med linan från Pagenturms vinsch. Han fäste linan i slangen och återvände till fartyget. Sakta började de vinscha hem slangen och snart var änden av den väl uppe på däck. Då kunde de börja montera nya sektioner, en efter en, istället för de som förstörts. Sektionerna bultades ihop och till slut var alla på plats med en avslutande blindplugg, försedd med en kraftig lina så att man från tankfartyget kan dra upp slangen, ansluta den och fortsätta lasta olja.

Dagen var fortfarande ung, tankfartyget vid den andra lastbojen, SBM-2, har lastat klart och kastade loss. Norman bestämde då att de skall passa på att utföra en del rutinunderhåll på denna lastboj, nu när de ändå var i området och vädret tillät dem att komma ombord på den. De skulle passa på att byta schacklet som håller förtöjningstrossen tankfartyget hänger i när man lastar olja. Låter ju rimligt enkelt, eller hur? Om det inte vore för de grova dimensionerna och att arbetsplatsens golv rör sig åt alla håll.

Så, de tog fram och sjösatte gummibåten, lastade ombord det nya schacklet och verktygen: släggor, spett och flera kraftiga kedjeblock för att lyfta schacklet. Bara pinnen i detsamma väger cirka trettio kilo. Schacklet sitter för övrigt fast i en kort bit kätting som är fastgjord i lastbojen. Varje länk på denna kätting väger nittio kilo. Dessutom måste de hålla fast förtöjningstrossen under tiden de byter schacklet. Förtöjningstrossen, en 21 inch Double Braided Nylon Mooring Hawser, var en flätad nylontross, nästan två decimeter i diameter. Världens starkaste rep, förklarade en av engelsmännen det för Hasse, den unge svensken. Nylontrossens ögla, med dess gigantiska metallkaus på runt ett kvarts ton, lyfter man inte med handkraft.

Han och tre man till var de som med all utrustning ombord i gummibåten åkte över till lastbojen. Även den var stor. Är havet spegelblankt är det drygt två meter från ytan upp till lastbojens däck, diametern på den cirkelrunda bojen är cirka tio meter. Normalt är det dock sjögång, så i ena ögonblicket åker du upp i höjd med däcket och nästa ögonblick åker du ner och däcket är cirka fyra meter upp. Men alla vet vad de skall göra och med lite timing så har de snart fått ombord all utrustning och schacklet.

De riggade upp kedjeblocken och säkrade förtöjningslinan. Därefter lossade de muttern på schacklets pinne med hjälp av släggan. Med spett, släggor och kedjeblocken fick de bort det gamla slitna schacklet och lyckades montera det nya. Allt plockade de samman igen, lastade ombord i gummibåten och tog sig tillbaka till Pagenturm. Nu kändes det ganska bra med en redig sjölunch ombord tänkte Hasse.

Efter lunchen satt de och filosoferade över livet. I solen, med en kopp kaffe, på fartygets stora arbetsdäck med hela Nordsjön som utsikt.

Pagenturm höll kurs tillbaka till Gulftide då de såg att fartygets kapten började vinka på dem. Norman hoppade upp och sprang snabbt uppför lejdaren till styrhuset. Var det något på gång? Jo, det var det, visade det sig när han kom tillbaka ner från styrhuset. De hade fått ett akutjobb till, ett riktigt dykjobb denna gång. En stålbalk som skulle hissas upp från en supplybåt till en av de plattformar som håller på att byggas slet sig och har gått i sjön. Och den vill man nu ha tillbaka och det fort.

Ok, lads, who is in turn for a nice little dip into the blue yonder? frågade Norman teamet. David, en av de mest erfarna dykarna svarade direkt: Hey, let the Swede get the chance, I can be his tender. High time for him to become a real ‘Deep Sea Diver – Jack of all Trades’!

Milda makter! Hasse kände hur känslorna rusade runt i kroppen. Mest för teamets förtroende och acceptans av den nya grabben. Men också för uppdraget – att gå ner med en vajer från kranen, och fästa den i balken så att den går att hissa upp.

Under fartygets gång bort till plattformen satte de två dykarna på sig sina torrdräkter. David, som kommer att vara Hasses dykskötare under dyket hjälpte honom på med all utrustning. Även Ron, standbydykare om något oförutsett skulle ske, gjorde sig i ordning. Resten av teamet klargjorde hela dykarsystemet med kontrollrummet varifrån dyket leds, tryckkammaren för dykarens dekompression, andningsgas, luftkompressorer och allt vad de kunde behöva. Det kommer att bli ett kort dyk ner till botten, ett Bounce Dive. Men det är djupt, sjuttiotvå meter. Så det blir ett gasdyk med tri-mix: syre, kväve och helium istället för andningsluft och Hasse kommer att få tillbringa tid i tryckkammaren efteråt.

Snart var de framme, fartyget manövrerade på plats genom att backa upp mot plattformen. Hasse var klar, reservgas på ryggen och med dykmasken, en Kirby Morgan, i knät. Till hans sele var ett kraftigt slangpaket, för andningsgas, kommunikation och djupmätare fastkopplat. Umbilical, navelsträng, säger engelsmännen.

Ok, fartyget var i läge. Han satte på sig dykmasken, testade att lufttillförseln och kommunikationen med dykledaren, teamets assisterande supervisor Mitch, som ledde dyket, fungerade. Nu var det extremt viktigt att kommunikation med dykledaren på ytan, kallad Surface, kranföraren, dykskötaren och dykaren fungerade. Övningstimmarna med dykkommunikation på dykskolan flashade förbi i hans minne: "Bekräfta att du har uppfattat med Roger! och repetera alltid tillbaka vad du har uppfattat." Nu måste det bara bli rätt.

Så hoppade han i sjön. Andning och puls sköt i höjden av anspänningen de första sekunderna men lugnade strax ner sig. Jösses! Jag fick nästan svindel i det kristallklara vattnet, tänkte han. Såg tydligt plattformens konstruktion, säkert ner till femtio meters djup. Ok, nu sätter vi igång. David såg till att mata ut dykarslangen i Hasses takt. Teamet har en extra högtalare på däck så de kan höra kommunikation mellan dykaren och dykledaren i kontrollrummet. Reservdykaren Ron var kvar på däck, fullt i ordning för att kunna hoppa i på ett par sekunder om något skulle inträffa.

Hasse fick tag på vajern från kranen och började gå ner, samtidigt som kranföraren matade ut vajern i lagom takt.

Leaving surface. hördes från the Swede i högtalaren direkt följt av dykledaren Mitchs: Roger! Diver leaving surface.

Djupare och djupare gick det. Mitch har koll på djupet och informerade honom regelbundet.

One hundred feet, Swede.

Roger! One hundred feet.

Hundred and fifty feet, Swede.

Roger! Hundred and fifty feet.

Fyrtio meter djupt och nu började hans röst få det legendariska Kalle Anka-ljudet när andningsluften byts mot heliummixen.

Two hundred feet Swede, you should see the bottom soon.

Roger! Two hundred feet..

Jag skall snart se botten säger han, tänkte Hasse. Mörkt var det, och väldigt mörkblått men märkligt ljust i alla fall på något sätt. Fantastiskt att det kan tränga ner tillräckligt med ljus för att man skall kunna se på detta djup. Jo, nu ser jag botten. Å, där, kanske tio meter bort syns den tappade balken tydligt mot den mörka botten. Surface! I can see it now.

Roger! You can see it now hördes från Mitch i högtalaren.

Diver on the bottom.

Roger! Diver on the bottom!.

Så är han nere på botten. Var är det nu jag skall schackla fast vajern i? Jo, där borta är lyftöglan: Surface! Diver needs slack on the wire!

Roger! Diver needs slack on the wire!.

Så, nu når han fram och får dit schacklet.

Ok, wire attached and secured.

Roger! Wire attached and secured..

Nu återstår att sträcka upp vajern så att den inte fastnar på nåt konstigt sätt:

Surface, pick up slack on the wire!

Roger! Picking up slack on the wire, say stop!

Roger! Stop! That's fine.

Roger! All stop!.

Ja nu ser det bra ut. Vajern sitter fast i balken och är fint sträckt och försvinner upp i det blå ljuset. Kan omöjligt fastna i plattformen på något sätt. Först nu såg han att han inte var ensam här nere. Runt om honom var ett stim med fiskar som uppenbarligen stirrade på honom och undrade vad han var för konstig typ. Häftigt, men nu var det dags för mig att ta mig upp igen:

Diver leaving the bottom.

Roger! Diver leaving the bottom..

Det blev naturligtvis signalen till hans dykskötare David att sakta börja ta upp slacket på dykarslangen i takt med att han steg upp från botten. Yes, jag fixade det, tänkte han. Känslan av att ha utfört sitt första riktiga bottendyk var enorm. Å, så vackert det är! Ett stim med stora sejfiskar simmar runt plattformsbenen på trettio meters djup – fantastiskt!

Han fick ett kortare dekompressionsstopp på fyrtio fot, sedan direkt upp på däck, David hjälpte honom av med utrustningen för att komma in i tryckkammaren så snabbt som möjligt för den avslutande dekompressionen. Han hoppade in i kammaren, och pang – ett öronbedövande ljud när tryckluften tryckte ner honom till fyrtio fots djup igen. På med syrgasmasken och ner under filten. Äntligen i värmen, och tid att reflektera över vad som hänt.

Så vilken fantastisk dag det har varit, tänkte den unge svenske dykaren. Jag klarade provet. Som att få ett gesällbrev i dykning, Dykarbrev finns det? Hursomhelst, nu är jag Nordsjödykare på riktigt – en Deep Sea Diver!

I samma ögonblick som Hasse kom ombord började kranföraren hissa hem den tappade balken. Snart var byggverksamheten på plattformen igång igen. Kursen sattes mot Gulftide. Under resan tillbaka återställde och förberedde dykarteamet utrustningen för nästa utryckning. Fartyget gick sakta framåt så att hans dekompression hann bli klar innan de lyftes ombord på Gulftide igen.

978-91-88317-18-6 Hans Claesson 15 73 2019-09-19T18:19:00Z 2019-09-20T11:22:00Z 272 80662 427511 3562 1014 507159 16.00 Print Clean false 21 false false false SV X-NONE X-NONE MicrosoftInternetExplorer4

Dykklockan

All flights to Ekofisk cancelled until further notice due to heavy fog! hördes från högtalaren, och ett sus gick genom väntsalen på Forus Heliport. Det var en tidig vårmorgon och väntsalen var full av oljearbetare på väg ut i Nordsjön för ett nytt skift. Däribland Ocean Systems dykarteam, åtta man som flugit in till Stavanger sent kvällen innan, från bland annat England och Sverige.

Det står snart klart att det inte kommer att bli några avgångar förrän tidigast sen eftermiddag. Teamets supervisor Norman kontaktar kontoret. Beslutet blir att teamet återvänder till Victoria Hotel i centrala Stavanger. För standby tills vidare.

Efter en kort taxitur återsamlas dykarna snart på hotellet. Det är förmiddag, vackert vårväder och de flesta tänker ta en promenad i Stavangers hamn och gamla trähuscentrum innan lunch.

Hej Swede, vad säger du om att visa mig runt lite i Stavanger? Jag har egentligen aldrig varit här i dagsljus förrän nu, sa Pat.

Ja, det går väl bra, jag hade själv tänkt passa på att gå förbi några bokaffärer – det kanske har kommit in något nytt och läsvärt, svarade Hasse. Pat var en av de mer erfarna dykarna på teamet. En kollega som han gärna ville bli mer bekant med.

De steg ut från hotellets murriga halvmörker och in i ett bländande solljus. Från Victoria var det inte många steg fram till kajkanten. De stannar till och tittar ut över Stavangers inre hamn. En avsmalnande vik med kajer på bägge sidor. Fartyg av alla de sorter, måsskrik, doft av saltvatten och tång.

Den här sidan är Skagenkajen, sa Hasse. Viken kallas Vågen och kajen på andra sidan Strandkajen. Huset bredvid oss är det gamla tullhuset.

De gick söderöver längs kajen där gamla vitmålade sjöbodar och magasin kantade landsidan. På kajkanten satt människor i vårsolen, skalade och åt räkor direkt ur papperspåsar.

Här framme, längst in i Vågen ligger det en fiskmarknad, sa Hasse, den är värd ett besök.

Det låter trevligt, får se om det finns nån fisk man känner igen sa Pat.

Kommersen var i full gång när de kom fram. Utbudet var stort. Precis som Hasse hade hoppats på. Det var stora torskar, sej, bleka, makrill, sill, kattfisk, sjurygg, hälleflundra och fiskar som han inte visste namnet på. Levande humrar, krabbor och andra skaldjur. Pat pekade på en enormt stor och ful fisk:

"En redigt stor Monkfish. Väger säkert tjugofem kilo."

Ja, en marulk. Eller breiflabb som norrmännen kallar den för. Tog en gång en sådan med dykarkniven. Av misstag. Såg bara ett par ögonen i sanden på botten, trodde det var en flundra av något slag, fick en mindre chock när den spärrade upp sitt enorma gap – lika brett som den var lång. Den kan bli två meter och väga bortemot hundra kg. En sån bråkar man inte med.

Alldeles bredvid fiskmarknaden, vid ett av de närmaste sjöhusen, kunde de se att en febril byggverksamhet var på gång.

Vad tror du händer här? sa Pat. Ser inte ut som en vanlig renovering.

Nej, det ska bli en ny restaurang eller rättare sagt en riktig engelsk pub. Vilket inte är en dag för tidigt, det är något som Stavanger verkligen har saknat. En informell och trivsam träffpunkt. Dickens ska den visst heta.

När öppnar den?

Mitten av maj har jag för mig så nästa gång vi kommer tillbaka är den nog i full sving.

Toppen!

De passerade byggarbetsplatsen och gick in bland de vita trähusen.

Här i backen upp mot Kirkegata finns en bokhandel som brukar ha ett bra sortiment av pocketböcker på engelska. sa Hasse.

Väl inne i bokaffären dröjde det inte länge förrän han hade köpt två böcker av den engelska författaren Fredrick Forsyth.

De var snart ute på gatan igen och gick upp till Kirkegata. De fortsatte tvärs över fram mot ett litet torg. Pat stannade till vid en urmakares skyltfönster. Bägge betraktade utbudet av dykklockor. Det var speciellt en Rolex-modell som Pat fäst sig vid, en klocka med heliumventil. Viktigt vid långa, djupa dyk då helium kan tränga in i klockan och orsaka ett övertryck på väg upp till ytan. Då hoppar klockans glas ur – och det påstods heliumventilen förhindra.

Du, den var inte billig, sa Hasse mer än en månadslön för en vanlig arbetare. Före skatt.

Stämmer, men mycket billigare än i England.

Han hade lagt märke till de engelska dykarnas dragning till dyra Rolex-klockor. Dock utan att vara klar över att priset i Stavanger skulle vara speciellt förmånligt. Undrar om de verkligen är värda sitt pris eller om det bara är av ren fåfänga de är så populära, tänkte han. De bärs nog mest för att imponera – all tidtagning vid dyken sköts ju från ytan.

De fortsatte promenaden i trånga gränder omgivna av vita trähus. De gick ned mot hamnen på den norra sidan av Stavanger, med utsikt över Byfjorden och Boknafjorden med fjällen på andra sidan, tydliga i den klara vårsolen.

Längs kajen gick de, runt udden och snart kom de tillbaka till Vågen och Victoria Hotell. I loungen satt flera av deras kollegor redan, och de slog sig också ned.

Vad är det ni dricker? frågade Pat en av de andra dykarna.

Irish Coffee. svarade Howard. "Perfekt för oss. Dom stämplar in dom som Light Refreshments på kvittot så det blir inga problem med reseräkningen."

Nu dök resten av gänget upp, och gick in i hotellets matsal för lunch. Jaha, tänker Hasse, får se om de har något intressant på menyn. Östfold bäver – det var som tusan, serverar dom bäver här? Det måste jag prova.

Alla åt gott, bävern var god tyckte han, och till dessert blev det naturligtvis fler Light Refreshments. Alla var på gott humör, det var mycket att berätta om från de lediga veckorna där hemma. Lunchen närmade sig sitt slut när Norman knackade på sitt Irish Coffee-glas med teskeden. Sorlet avtog och Norman tog till orda:

Ok, mina herrar. När vi nu samlats här vill jag gärna utbringa en skål för Dan, mannen som gjorde allt detta möjligt för oss! De flesta av dykarna runt bordet såg rimligt förvånade ut. 

Vadå Dan? Va pratar du om egentligen? utbrast Howard och de andra följde spänt med.

Huges ’Dan’ Wilson, Howard. Abalone-dykaren från Santa Barbara i Kalifornien. Mannen som den 3 november 1962 bröt igenom luftdykningens djupbegränsande barriärer genom en egen konstruerad dykutrustning. Med en blandning av helium och syre som andningsgas.

Å fan, hur djupt dök han?

Fyra hundra fot. Och dessutom så var han sedan med och startade upp dykfirman vi nu arbetar för. Så en skål för Dan tycker jag är på sin plats!

Hasse och de andra lyfte sina glas, skålade och sorlet steg igen. Inte helt oväntat kom dock snart källarmästaren in i matsalen:

Telephone for Mister Norman from Ocean System!

Norman hoppade upp och följde med källarmästaren ut i receptionen.

Nu får vi se om vi får åka ut i eftermiddag eller stanna kvar tills imorgon. Vad tror du Swede? sa Howard, och Hasse svarade:

Dimman brukar lätta på eftermiddagen så jag tror nog att det blir avgång snart.

Mycket riktigt, Norman kom tillbaka och förklarade att helikoptertrafiken nu var återupptagen. De var bokade på en flight ut till Gulftide vid fyratiden. Så om en dryg timme skulle de vara klara i hotellets reception för avfärd med taxi, tillbaka till Forus Heliport.

Flera av dykarna passar på att smita iväg för att fixa det sista innan avfärden. Hasse var dock nöjd, han hade fått tag på två intressanta böcker, så han och Howard satt kvar för att vänta in avgången, diskuterandes livets väsentligheter, såsom vad skulle hända med dollarkursen efter USA:s devalvering? Ett kärt och återkommande ämne eftersom dykarna arbetade för ett amerikanskt bolag och var betalda i dollar.

Klockan närmar sig halv sju på kvällen. De har varit i luften i drygt en timme. Solen står fortfarande högt på himmelen, och Hasse har börjat spana ut över det enorma blågrå havet. Snart bör plattformarna vid Ekofisk bli synliga tänker han och slås av en tanke. Förra resan ut över Nordsjön, för fyra veckor sedan, var över ett kallt och blåsigt vinterhav. Nu är havet nästan helt stilla och det är vår i luften.

Den stora helikoptern har en passagerare på varje säte. Trots oväsendet är det en del som sover. Andra läser och en del spanar tyst ut över de oändliga havsvidderna. Att föra någon form av samtal är inte möjligt, ljudnivån är alldeles för hög för det.

Ett oändligt hav men det är inte öde. Fartyg av alla de sorter på väg någonstans eller i arbete. Fiskefartyg, kryssningsfartyg, färjor, lastfartyg, tankfartyg och faktiskt – där är en segelbåt! Märkligt egentligen tänker han, här åker man drygt trehundra kilometer rakt ut över Nordsjön och hela vägen syns mänsklig aktivitet.

Strax