Råttornas stad

By David Robbins

Hundra år efter tredje världskriget lever mänskligheten kvar i civilisationens spillror. Det är ett hårt liv kantat av en ständigt jakt på föda och hoten finns överallt. När en dödlig sjukdom börjar spridas måste ett botemedel säkras. Till utmaningen skrider Blade, ledaren över Triad Alfa, en hänsynslös krigarhärd svurna att skydda det som finns kvar av den civiliserade världen. För att lyckas måste de färdas igenom Råttornas Stad, en fördömd metropol styrd av ett rivaliserande krigsförband. I stadens utkanter driver mutanter runt – våldsamma och vanskapta varelser med en omättlig hunger för allt levande. Tredje världskrigets atomvapen har förvandlat världen till en dystopi och det en gång stolta Amerika till en militärdiktatur. Ett fåtal människor lyckades undfly förödelsen genom att ta skydd i en befästning i Norra Minnesotas vildmarker. De kallar sig själva Familjen. Hundra år efter krigsslutet, den stora smällen, är världen fortfarande en dystopisk plats när deras ättlingar börjar göra försök att återupptäcka vad som återstår. De basala resurserna är få i de karga landskapen, fördärvade av radioaktivitet och kemiskt avfall. Och överallt rör sig muterade varelser och hänsynslösa krigsherrar. Familjens egen krigarhärd, Triad Alfa, med Blade i spetsen, har svurit att försvara deras samhälle med allt som krävs.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 4, 2019
• ISBN: 9788711821602

Book preview

Kapitel 1

– Hörde ni nåt?

De fyra männen upphörde med sina aktiviteter och lyssnade intensivt.

– Inte ett dugg, svarade en smal man i skinnkläder. Hans blå ögon glittrade när han log mot en vacker, muskulös kvinna som stod alldeles bredvid deras fordon. Du håller på att bli nervös på unga dar! Han lade händerna på de pärlemoinlagda kolvarna till sina Coltar, modell Python, som satt i läderhölster på var höft. Jag visste väl att du skulle bli lite hispig när vi närmade oss Hemmet.

– Jag är inte hispig, Hickok, svarade kvinnan indignerat. Jag tyckte att jag hörde nåt som rörde sig i skogen.

– Hörde du nåt, Geronimo? frågade han som hette Hickok.

Geronimo, en ypperlig jägare och spårfinnare, den ende i Familjen av indiansläkt, skakade på huvudet:

– Nix, det gjorde jag inte, men jag pratade ju med Blade förstås. Han strök undan sitt långa svarta hår och hans bruna ögon skärskådade den omvande skogen.

Blade, ledaren för denna enhet av Krigare som hette Triad Alfa reste sig från elden, där han höll på att tillreda en måltid. Hans muskler spelade i solljuset och hans kraftiga händer snuddade lätt vid de älskade bowieknivar han alltid bar i bältet, när han vände sig till kvinnan.

– Är du säker på att du hörde nåt, Bertha?

Den mörkhyade kvinnan nickade:

– Jag är ju soldat hos Nomaderna, glöm inte det. Jag vet vad jag talar om, sa hon med eftertryck.

Blade kliade sig i sina mörka lockar och betraktade uppmärksamt de närmaste träden med sina grå ögon. Det var möjligt att Bertha hade fel. Hon hade ju faktiskt tillbringat större delen av sitt liv i Tvillingstäderna St Paul och Minneapolis, och var inte van att vistas i naturen och kände inte till de normala ljud som hörs i skogen.

– Jag önskar att vi var tillbaks i Hemmet, sa den femte och siste medlemmen i gruppen, en lång man med flygigt brunt hår, skägg och mustasch.

– Vi är där till kvällen, Josh, försäkrade Hickok. Han förde handen till ansiktet och strök sig över skäggstubben och vred runt spetsarna på sin styrstångsmustasch. Det ska bli skönt. Jag längtar efter att få bada och raka mig.

– Ja, det skulle du verkligen behöva, sa Geronimo.

Blade försökte fortfarande upptäcka rörelser i den närmaste undervegetationen. Ingenting. Bertha måste ha fel. Han kände hur solen värmde hans nakna bröst och gjorde hans sår gott. Uppgörelsen med Väktarna och Bestarna hade tagit på krafterna. Han hade fortfarande mycket ont så fort han rörde på sig, både i det gapande jacket i axeln och skottskadan i höger sida.

– Ja, du är inte precis nån nyponros du heller, polarn, svarade Hickok Geronimo.

Blade log. Han undrade hur Hickok stod ut, för han visste att Familjens mästerskytt var illa däran med ett fult jack över vänster öga, en skåra i nacken, ett sår på hälen, en rispa längs hela vänstra sidan och ett kulhål i det köttiga partiet av vänster axel, nästan på samma ställe där han tidigare hade blivit sårad i striden mot Resarna. Om han hade besvär av såren, så lyckades han i alla fall dölja sina plågor.

Bertha, kvinnan som de räddat från Väktarna, var också skadad. Hennes arm var ordentligt omlagd. Det var sviterna efter ett försök från en av Bestarna att bokstavligen äta upp henne levande. Hon var klädd i en påsig flanellskjorta och jeans som de tagit från en av de döda Väktarna.

Geronimo som fortfarande var klädd i grön skjorta och säckiga byxor – faktiskt sydda av ett gammalt tält! – hade fått flera bulor och blåmärken, men inget allvarligt.

Det var bara Joshua, Empatikern, som var oskadd. Han stod lugnt och stilla vid bakänden på fordonet med händerna knäppta och blicken lugn och fast, fäst på de vita molnen vid horisonten. Också hans kläder, blekta bruna byxor och en blå skjorta – ett omsytt lakan – var mindre slitna än de andras. Joshua hade ett stort guldkors runt halsen.

Blade sträckte lättjefullt på sig och njöt av stillheten och lugnet. Han hade tagit ett par gröna byxor från en av de mer storvuxna Väktarna och bytt ut sina slitna jeans. I likhet med Hickok, Geronimo och Joshua hade han mockasiner. Bertha hade dragit på sig ett par nya svarta stövlar som hon tagit från en av de döda Väktarna. Vanligtvis gick hon barfota och hade fnissat lyckligt över lyxen när hon satte dem på sig.

– Medan du håller liv i elden, sa Hickok till Blade, så tror jag att jag går och vattnar ett träd.

– Vattnar ett träd? upprepade Bertha förbryllat.

– Det är hans korkade och larviga sätt att tala om att han ska pissa, sa Geronimo.

Hickok hade kommit fram till träden och såg sig om över axeln. SATAFen stod parkerad på väg 59 – eller det som var kvar av vägen efter hundra år utan underhåll. SATAFen liknade mest det som förr kallades skåpbil eller minibuss. Bilder av sådana hade han sett i en bok om motorfordon som han hittat i Familjens enorma bibliotek i Hemmet.

Om det gick som de tänkt skulle de fortsätta tills de stötte på väg 11 och sedan köra österut och räknade med att komma till Hemmet i kvällningen. Men först skulle de ha lite mat.

Växtligheten i vägkanten var tät. Hickok trängde sig igenom den och såg sig om efter ett lämpligt träd. Redan som pojke hade han lagt sig till med vanan att kasta vatten på det största, högsta träd han kunde hitta. Vanan hade blivit nästan som en ritual, kanske hans sätt att handskas med den skeva inriktning livet fått. Varför kunde han inte fått leva före Stora Smällen, innan allt hade gått åt helvete?

Syrsorna filade i buskarna och flugorna surrade runt honom medan han närmade sig sitt utvalda träd.

Varför, undrade han, var han tvungen att pinka så ofta? Hade det något att göra med att han satt och skumpade i SATAFen hela dagarna? Kanske skulle Botarna få ta sig en titt på honom när han kommit till Hemmet?

Hickok kom fram till den väldiga eken som han valt ut för sina behov. Hade den stått där före Tredje Världskriget? Skulle den stå här ännu i hundra år då han själv hade gått till de högre världarna, som Platon uttryckte saken? Vad skulle den …?

Syrsorna tystnade med ens. Och hela skogen blev tyst.

Fara.

Något fnös till och innan Hickok hann reagera, innan han ens kunde tänka på att gömma sig, kom skogarnas skräck, landets gissel efter Stora Smällen, fram bakom stammen till den väldiga eken och stannade en meter ifrån honom.

Hickok blev alldeles stel.

Det var en mutant!

Ingen, inte ens de vördade Äldste i Familjen, inte ens Platon, visste vad som åstadkom de fruktade mutanterna. Man spekulerade över om de var ett resultat av strålning och påverkan av rester efter kemisk krigföring sedan Tredje Världskriget. Men ingen visste. Det var allmänt bekant att mutanterna en gång varit reptiler, däggdjur eller amfibier som förvandlats till vanställda, rasande varelser med omättlig aptit och som dödade allt levande. Djuren behöll sin ursprungliga gestalt och storlek, men deras kroppar täcktes av stora sår som droppade av var och deras skinn blev brunaktigt, torrt, sprucket och fnasigt. Öronen var som slemmiga knoppar och de andades i väsande flämtningar. De var inte rädda för någonting. En muterad groda hade en gång hoppat upp ur vallgraven runt Hemmet och genast angripit den första Familjemedlem den fick syn på.

Hickok mindes tydligt både den händelsen och andra och han befallde tyst sin kropp att hålla sig stilla. I händerna höll han skinnsnodden till byxorna och han överlade om han skulle hinna dra Coltarna och döda mutanten innan den angrep honom. Han visste att han skulle hinna, men om mutanten inte dog omedelbart och lyckades bita honom innan den utandades sin sista suck så var han så gott som dödens. Under årens lopp hade många Familjemedlemmar blivit angripna av mutanter och kommit undan med livet i behåll. Trodde de … Men om bara ytterst lite av mutanternas var kom in i människans blodomlopp så dog hon en kvalfull död. Varet täckte i allmänhet området kring munnen på mutanten, så alla bett av mutanter var dödliga. Vad tusan ska jag göra? tänkte Hickok. Dra pistolerna och hoppas på det bästa? Eller vänta och se om mutanten hade märkt honom?

Det hade den inte gjort. Än. Den verkade ha varit räv före den oförklarliga transformationen. Eftersom öronen var täckta av stinkande var, så var dess hörsel nedsatt. Synen och lukten brukade det dock inte vara något fel på.

Jag kanske har tur, funderade Hickok. Det var kav lugnt och mutanten hade inte känt hans vittring. Den såg inte åt hans håll utan betraktade uppmärksamt en lummig buske åt andra hållet. Om han inte rörde sig kanske den skulle ge sig av.

I stället vände sig den djävulska besten rakt mot honom!

Hickok kunde se hur dess små bruna ögon studerade honom, hur den lilla nosen skälvde. Kanske skulle den ta honom för ett träd eller buske? Han såg uppmärksamt på mutantens ögon för att se dess reaktion.

Den kom!

Mutantens ögon spärrades plötsligt upp, den morrade och skuttade emot honom.

Som en blixt drog han sina Coltar och spände hanarna med tummarna och fyrade av just som mutanten hoppade. Dånet från Magnumpistolerna ekade i skogen, kulorna träffade mutanten i huvudet och fick den att falla ner framför Hickoks fötter.

Det rasande djuret högg efter hans mockasiner.

Hickok tog ett steg tillbaka och spände redan hanarna.

Mutanten piskade marken med svansen, kom på fötter, ostadigt, den väste och morrade och gjorde sig redo för ett nytt anfall.

Hickok sköt på nytt, fyra skott och kulorna kastade mutanten till marken.

Nära, grabben! Alldeles för nära. Hickok lutade sig lättad mot ett träd och suckade.

– Där borta! skrek någon som lät som Joshua.

– Nej! skrek en annan. Det var visst Geronimo. Det kom därifrån.

Blade, Geronimo, Joshua och Bertha kom framstörtande genom snåren och stannade abrupt när de fick syn på Hickok och den döda mutanten.

– Usch! ropade Bertha och grimaserade. En Fuling! Hon använde det ord som var vanligt i Tvillingstäderna. Hon viftade med sin hagelbössa.

– Tack gode Ande att du är oskadd! flåsade Joshua. I handen hade han en Ruger Magnum.

Blade stirrade ilsket på den döda mutanten. Vad han hatade dem! En av dem hade dödat hans far. Han kramade hårt sin Commando Arms-karbin. Förutom den bar han sina bowieknivar och dessutom hade han två kastknivar i ett läderfodral i bältet på ryggen. Han fick aldrig nog av knivar så i fickan hade han en fällkniv, runt höger vad hade han en dolk och ytterligare en dolk bar han fastspänd runt vänster underarm.

– Vad har hänt? Pissade du på den? undrade Geronimo. Även han hade sina vapen: ett hagelgevär, Browning Automatic, en Arminus i ett axelhölster och två apachetomahawker instuckna i bältet.