Onda anslag

By Kjell E. Genberg

Robert Stark har fått ett svårt uppdrag. Han skall tillsammans med Odd Syversen och Mari Rus spionera på en rysk general som vill bryta Finland ur Ryssland och själv bli finsk härskare. För att få råd med sitt krig försöker han komma över guldet från de svenska provbrytningarna i Norrland.Robert har försökt protestera, för han vet att ett sådant uppdrag betyder att han måste döda. Det vill han inte, men man ger honom inget val.Han kommer till en märklig by inne bland fjällen och finner snart att den ryske generalen har mäktiga vänner. Med hjälp av en prostituerad kvinna lyckas han komma en väldig konspiration på spåren. Han blir farlig för dem – och måste dö.Än en gång finner han också kärleken. Men skall den hettan släckas i det isiga, stormpiskade landskapet där det i övrigt mest bara finns hat och girighet.Detta är sista boken i serien om Robert Stark – den unge, vackre pojke som i slutet av 1800-talet blev rallare och en kvinnornas gunstling för att han var så olik andra män. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 31, 2023
• ISBN: 9788728591772

Book preview

Kjell E. Genberg

Onda anslag

SAGA Egmont

Onda anslag

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728591772

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL ETT

Kojan låg fyra mil norrut från närmaste människoboning. De hade tagit sig dit genom väglöst land med hästarna nerlastade med mat och verktyg, hö och havre.

Det var en eldpallskoja, låg och förkrympt, med en halv meter snö på taket och ännu mer utanför. Det var knappt att de hittade den trots att Mari Rus fått vägen nogsamt beskriven av hemmansägaren som ägde skiftet.

Robert Stark och Odd Syversen tog ner snöskovlarna från packningen och såg till att gången fram till den låga ytterdörren med dess tvärslå blev skottad. Mari började bära in proviant och verktyg medan männen skaklade av hästarna och såg till att de kom till det lilla utkylda stallet som nästan såg ut att vara sammanbyggt med kojan. Fast det var en synvilla, orsakad av den myckna snön.

När hästarna fått lite extra havre till höet och stod i spiltorna och mumsade gick männen in i kojan. De visste att djuren snart skulle skapa värme så att det räckte åt dem. Det fanns inga djur som hästar i det fallet, de var som kaminer.

Mari hade lämnat kvar stocksågarna och de tog in dem. Det var sexfots långsågar med handtag i bägge ändar och de kom från Amerika. På bladet stod det Philadelphia. Stocksågarna var en nymodighet som gjorde skogsarbetet lättare än förr då, man fällde träd enbart med yxa. De lade ner sågarna bredvid filbocken som stod invid dörren och gick in sedan de stampat av sig snön.

Mari hade tänt eldpallen, som var den enda ljuskällan inne i skogskojan. Eldpallen var en stor, fyrkantig timrad låda som stod mitt i kojan. Den var fylld med jord och sten och på den kunde man elda.

Marie Rus höll på att hänga av sig den stora vargskinnspälsen på en trähängare där hennes ludenvantar redan satt i sina band.

– Det är kolmörkt härinne, sade hon till de två männen. Jag begriper inte att folk har kunnat nöja sig med bara eldpallen. Det ligger ett par fotogenlampor i packningen. Leta rätt på dem.

Odd hittade lyktorna. Den ena hängde han på en väggknagg utan att tända den, medan den andra hamnade i kroken ovanför det grovt tillyxade bordet vid fönstret. Värmen från elden gjorde redan att frostrosorna på rutan började förvandlas.

Han tände lampan också och såg sig sedan omkring i kojan. Timmerväggarna var ordentligt drevade och det var lågt i tak. Jordgolvet var torrt och välstampat och genom det lilla hålet i taket silade nu röken från elden ut. Han hade varit i timmerkojor söderut. Den här var inte riktigt lik dem. På något sätt var den här kojan mer ombonad, men det berodde kanske på snön utanför, tröttheten efter den långa färden och på att det började bli så pass varmt att han snart skulle kunna ta av sig den långa, vadderade ytterrocken.

Robert Stark kom och satte sig mitt emot Odd. Den unge mannen var blek. Under tågresan upp genom landet hade han drabbats av en rejäl förkylning, men den höll på att gå över nu.

– Maka åt er, sade Tasklösa Mari och drog fram den tredje och sista stolen.

Hon hade en hoprullad karta med sig och nu bredde hon ut den på bordet.

– Redan? frågade Robert.

– Vi har ingen tid att förlora, svarade kvinnan. Tre kilometer härifrån, mot nordväst, går en av Sveriges hemligaste vägar. Längs den fraktas det guld som landet tar fram ur gruvorna häruppe. De flesta tror att det handlar om järnmalm, men det är som sagt en mycket ädlare metall det handlar om. Hemlig och hemlig förresten … Det finns inte så mycket man kan hålla hemligt. Den ryske generalen och militärområdesbefälhavaren Jegor Bobrikoff, som vill styra Finland, har haft spioner här. Han vet lika mycket som vi vid det här laget.

– Ja, det är ju därför vi är här, suckade Odd Syversen. Fast jag begriper inte hur vi ensamma skall kunna klara av en uppgift som den här.

– Vi är inte ensamma, slog Mad Rus fast. Däremot kan vi kanske komma ifrån varandra. Då får vi leta oss tillbaka hit för att träffas eller för att lämna meddelanden.

Odd skrattade till lite nervöst och letade rätt på sin fickplunta för att värma sig med en klunk äkta norskt. Han räckte den vidare till Robert som skakade på huvudet. Mari däremot tog munnen full och svalde ett par gånger. Sedan pustade hon lätt och satte fingret på en punkt på kartan.

– Här är vi nu. Den här kojan skall vara vår centrala punkt medan vi håller ögon och öron öppna dagarna i ända, förklarade hon. Bobrikoff tänker stjäla Sveriges guldförråd för att finansiera ett militärt uppror mot tsaren. Han vill att Finland skall bli något mer än en rysk provins, och själv har han visst planer på att utropa sig till kung i det nya riket.

För första gången lade sig Robert Stark i samtalet.

– Du har släpat oss runt här i trakten i över två veckor, Mari, sade han. Vägen där guldet fraktas patrulleras av svenska soldater. Hur skall Bobrikoff kunna komma hit och stjäla det?

Hon såg allvarligt på honom.

– Genom att döda de svenska soldaterna, svarade hon. Vi vet genom underrättelser att det redan finns ryska soldater i landet, men vi vet inte hur många. General Bobrikoff är ingen duvunge. Han har skickat hit dem i små grupper för att samlas någonstans här i närheten. Var vet vi ännu inte, men det vore bra om vi kunde ta reda på det. Innan vi kom fram hit har jag varit förbjuden att berätta allt för er. Det börjar bli dags att göra det nu, är jag rädd.

Hon gav Odd en forskande blick. Norrmannen förstod vad hon ville, ryckte lite lätt på axlarna och räckte henne pluntan.

Tasklösa Mari tog ytterligare en stor sup.

De två männen tänkte på henne enbart som Tasklösa Mari, nästan aldrig som Mari Rus som var hennes riktiga namn. Robert hade träffat henne för första gången några år tidigare när han tillsammans med en hälsing körde varor mellan Hudiksvall och Trondhjem. Då var hon en av de kvinnor som också körde foror, och dessa kvinnor kallades gemensamt för tasklösor – därav hennes öknamn. Det gick massor av rykten om Tasldösa Mari. Hon var driftig och en av de bästa och pålitligaste åkarna på traden, men dessutom var hon en hemlighetsfull människa. Sådana skapar alltid ryktesspridning. Mari kallades allt möjligt: trollkärring – vilket inte var så underligt eftersom det var en osedvanligt ful och grotesk kvinna – häxa och djävulskona. En del av epiteten kom sig nog också av att hon i arbetet aldrig deltog i de övriga forkarlarnas dryckeslag. Därför kom hon alltid fram på utsatt tid och med en last som inte var skadad.

Vad man inte visste om henne var att hon kom från en finsk adelsfamilj, att hon hade studerat vid de finaste skolor och att högt uppsatta män friat till henne i hennes ungdom, då hon var en vacker kvinna. Sedan drabbades hon av en sjukdom som fick henne att svälla upp och förändras kroppsligt. Då drog hon sig undan för världen och bestämde sig för att klara sig på egen hand.

Ingen visste heller att hon de senaste åren nyttjats av svenska staten som spion i hemlandet Finland, som nu var en rysk provins. Sverige ansåg – troligtvis med rätta – att Ryssland var en fientligt sinnad makt. Men det fanns farligare män än tsaren i detta väldiga, vilda rike. En sådan var Jegor Bobrikoff, en general som lyckats bli militärbefälhavare i det som en gång kallats Sveriges östra rikshalva. Där hade han fått smak på maktens sötma. Det var en helt annan sak att regera över ett land än att befalla över soldater. Nu hade den mannen tänkt göra uppror mot sin tsar, som hade många andra bekymmer att bemästra och därför var sårbar. Finland skulle brytas loss från Ryssland. Det var något som många av finnarna själva inte hade något emot, för det var inte så länge sedan som landet tillhört Sverige och då åtnjutit helt andra friheter än det hade nu. Fast finnarna hade förstås inte tillfrågats om de ville styras av den hårdföre och grymme Bobrikoff.

Uppror kostade pengar och folk. Det var just pengar som var general Jegor Bobrikoffs akuta bekymmer. Folk hade han så det räckte. De som inte var lojala från början kunde han skrämma till lojalitet, och gjorde det också. Inne på kaserngårdarna hade avrättningspatrullerna haft mycket att göra den närmaste tiden efter att Bobrikoff utsågs till militärområdets befälhavare. De officerare som andats om att de hade åsikter som inte passade den nye ledaren ställdes helt sonika mot väggen. Det var ett terrorgrepp som fick åsyftad verkan. Bobrikoff kom att sitta säkert i sadeln.

Och pengarna … Den som hade soldater kunde också se till att skaffa medel. Han hade försökt den vanligaste politiska vägen först: att ta ut skatter och avgifter av befolkningen. Men det finska folket var ett fattigt folk, vana att blanda bark i brödet. Där fanns inte mycket att ta.

Så Bobrikoff sneglade mot landet i väster. Som alla andra goda krigsherrar hade han ett gott grepp om läget i sin närmaste omgivning. Han visste att Sverige, trots alla försök att dölja detta faktum, under flera år sysslat med provbrytning av guld i vildmarken innanför kusten där Skellefteå låg. Dit hade han sänt kunskapare och snart visste han ännu mer.

Svenska regeringen hade samlat på sig en hel del av den gula, smidbara ädelmetallen. Men eftersom det handlade om hemlig brytning med militära förtecken hade man inte fört guldet till Stockholm – vilket på sätt och vis var underligt eftersom nästan allt annat som Norrland plundrades på förr eller senare hamnade i huvudstaden.

Det hade tagit Bobrikoff många månader och åtskilliga förluster när det gällde hemliga kunskapare att få reda på var dessa rikedomar förvarades. Nu var han redo att slå till mot Sverige för att vinna Finland.

– Guld är en åtråvärd vara, förklarade Mari Rus för Robert och Odd. För den kan man köpa allt. Fiender kan bli vänner. Och det värsta är att Bobrikoff redan börjat utnyttja guldet, fast han inte har det i handen än. Lapparna här i trakten är inte förtjusta i svenskarna, för all del med stor rätt, och generalens folk har förklarat för dem att de kommer att få stora fördelar om de hjälper honom mot de svenska förtryckarna.

– Har vi blivit förtryckare nu? frågade Robert Stark.

Mari Rus flinade lite inåtvänt.

– Visste du inte det? motfrågade hon. Nej, det står inte i våra historieböcker. Men våra myndigheter har förtryckt lapparna ända sedan förste svensken fick syn på sin första lapp. Så jag är inte ett dugg förvånad över att de här naturmänniskorna fallit för Bobrikoffs lockrop.

– Jag begriper det i alla fall inte, sade Robert. Hur skall Bobrikoff kunna göra någonting för dem? Han tänker ju bara ta guldet och sedan försvinna tillbaka till Finland.

Maris leende blev bredare och mer överseende.

– Ett löfte är något man lätt kan dra sig ur sedan man fått det man åstundar, sade hon. Bobrikoff vet hur folk skall tas. Det finns bara två sätt, moroten och piskan. Hans morot när det gäller lapparna är att ge dem en dröm, ett hopp om förändringar. Ingenting är som hopp och drömmar när det gäller att få människor att bli hjälpsamma. Sedan har han förstås också lovat dem delaktighet i rikedomarna. Guld är viktigt för alla – även om lapparna bara använder det till smycken och inte till mynt.

Robert satt tyst och tänkte på de lärdomar han fått om allt möjligt när han läste på korrespondens för att bli ingenjör. Där hade stått en del om guld också. Till exempel att metallens smältpunkt kom vid 1.063 grader Celsius och att guld var mer smidbart och tänjbart än någon annan metall. Där hade stått att ett enda gram guld kunde dras ut till en tvåtusen meter lång tråd. Det tyckte han var märkvärdigt. Han visste också att metallen var mycket beständig mot luft, vatten, syre, svavel och de flesta syror, baser och salter men reagerade med klorhaltiga vätskor, som till exempel kungsvatten och alkalicyanider, om syre i form av luft tillfördes. Guld reagerade också med kvicksilver, vilket de flesta prospekterare använde sig av under sina försök att bli rika.

Det guld man hittade ute i naturen var så gott som uteslutande gediget, antingen insprängt i berg, då det kallades bergguld, eller löst inblandat i sand och då benämndes vaskguld.

Guld kunde utvinnas genom vaskning eller genom att man tog fram det med hjälp av kvicksilver eller natriumcyanid.

Det var en metall som kunde göra människor galna av girighet. Detta hade man inte minst märkt för ungefär fyrtio år sedan i Kalifornien i USA, dit horder av människor kommit i en fantastisk guldrusch. Den gjorde några rika, de flesta fattiga och många miste livet i kampen om rikedomarna. Robert visste också att man hittat guld på olika platser i Sydafrika, Kanada, Australien och Sibirien.

– Nu måste vi planera, sade Mari Rus bestämt. Det här är sista dagen vi har möjlighet att vila, och det är en vila vi måste ta vara på. Nu har vi varit här så pass länge att lokalbefolkningen känner till oss. Mig har de träffat förr, för jag körde foror här i trakten för två år sedan. De vet att jag är hästmänniska, så det är inte det minsta konstigt att jag kommit hit för att bli timmerkörare.

– Och ingen blir förvånad över att vi inte kör fram något timmer? frågade Robert och lät lite sarkastisk på rösten.

– Inte alls, svarade Tasklösa Mari. Jag och mina två huggare – det är du och Odd det – skall ta ner alla stämplade träd och frakta dem till älven, lägga virket på isen och där skall buntarna ligga och vänta på våren när flottningen kan komma igång. Ingen väntar sig att se oss annat än för proviantering.

– Det här verkar genomtänkt, sade Odd.

– Det planerades redan i Stockholm, förklarade Mari. Men det man såg till där duger inte alltid när man kommit på plats. Mina chefer är militärer och de låter sig styras av kartan, utan att ta hänsyn till verkligheten. Nu gäller det för oss att ta reda på hur verkligheten ser ut.

Robert tittade ut genom fönstret. Över träden hade mörka moln börjat dra fram. De skymde solen som fått den vita snön att gnistra under dagen.

– Det kan jag berätta för dig, sade han. Vi kommer att hamna i en snöstorm de närmaste timmarna.

– Jag var rädd för det, svarade Mari. Det har funnits tecken på omslag i vädret ett tag. Jag hade hoppats att det skulle dröja, men det är inget att göra åt.

– Ske Guds vilja, muttrade Odd och knäppte händerna sedan han tagit den sista supen ur sin plunta. Vad händer då? Blir vi sittande här, instängda som björnar i vinteridet?

Mari reste sig och slängde ytterligare ett par pinnar på elden.

– Tyvärr, förklarade hon när hon återkom till bordet. Tiden är inne för Bobrikoffs försök att ta den första guldtransporten. Det vill till att vi klär oss varmt och tätt, för ut måste vi. Dessutom måste vi se till att få in ved i kojan innan ovädret är över oss.

Det dröjde fem timmar innan ovädret kom, men då hade det redan snöat en god stund. De hämtade ved från de stora kastarna på stallets baksida. Huggarna som använt kojan vintern innan hade lagt upp ett rejält lager och nu staplades ved i dubbla rader vid ena kortväggen i skogskojan.

De spände ett rep mellan kojans och stallets dörrar. Hästarna skulle skötas oavsett väderlek och Mari hade varit med förr. Hon visste att ett riktigt vinteroväder med hård blåst och snödrev kunde lura en människa vilse hur lätt som helst. Nu kunde de hålla i sig i repet och hitta mellan koja och stall.

Snart tjöt vinden som onda gastar utanför den låga byggnaden. Det ven in yrsnö genom rökhålet i taket och Robert vätte ett spån för att minska öppningen med det. Röken kunde fortfarande komma ut, men inte lika lätt och snart luktade hela kojan som en kolmila.

På mindre än tjugo minuter hade stormen drivit upp en driva framför det enda fönstret. Det skulle ha blivit kolmörkt därinne om de inte varit förutseende nog att ta med sig fotogenlamporna. Nu måste de låta elden gå på sparlåga för att det inte skulle bli alltför rökigt inne i kojan.

Kojan var tät. Det blev inte särskilt kallt därinne trots att de tvingades att elda snålt. Mari stekte fett fläsk ihop med nävgröt och de åt sig rejält mätta. Efteråt drack de kaffe och Odd gick för att hämta ytterligare en butelj norsk ur sitt rikhaltiga förråd. Men det tyckte inte Mari om.

– Slutdrucket på ett tag! bestämde hon. Från och med nu gäller det att hålla huvudet klart. Ställ bort kopparna. Nu är det dags att vi gör våra taktiska dispositioner.

Än en gång bredde hon ut kartan på bordet. Sedan skruvade hon upp lampveken lite för att de skulle få bättre lyse. Ur kjortelfickan tog hon upp en anteckningsbok med svart, vaxad pärm. När hon slog upp den såg de två männen att varje blad var fyllt med anteckningar med liten, nästan spretig handstil.

– Här är älven, sade hon sedan och pekade på kartan. Vår koja ligger här och vägen som skall bevakas finns på andra sidan skogsskiftet. När jag senast var i Finland fick jag veta att den tjugotredje i denna månad var ett kritiskt datum. Den dagen skulle Jegor Bobrikoff själv komma till Sverige och ta ledningen över sina trupper. Det är den tjugotredje i morgon. Därefter skulle det inte dröja länge innan de första överfallen på värdetransporterna sattes in.

– Med sådana kunskaper borde militären kunna skydda transporterna, menade Robert Stark och drog med fingrarna genom den blonda kalufsen. Det enda som behövs är ju att förstärka eskorten, se till att den består av elitsoldater som är rejält beväpnade.

– Om det ändå varit så enkelt, svarade Mari Rus. Jag nämnde förut