Oceanisk hemfärd

By Walter Dickson

"Och i det svärtade ljuset rör sig dom två som är mina föräldrar. Pa gör en gest med högerhanden när han säger Well, och det som om solpartiklarna rörde sig som gnistor, som om han fick solljuset att svänga runt när han vänder om sin resa: eller till Sweden. I think we take a trip to Sweden, doctor Robinson. Home to Sweden. Och det svärtade solljuset samlar sig i mas ögon, går in i iris och lever där som ett solspel kring hennes pupiller."Knut, Lars olycksalige kusin, har frivilligt sökt döden. Hustrun Gunhild har blivit diagnostiserad med en livshotande sjukdom. Lars annars så optimistiska och hängivna flytt till Amerika tycks ha nått sin begränsning, det är hög tid att återvända hem till Sverige. Hustrun behöver ett miljöombyte och Lars behöver hitta tillbaka till sitt annars övervägande optimistiska jag. Lars och Gunhilds son Roy tar i denna skildring över rollen som berättare och vi får följa återvändandet till Sverige ur hans femåriga ögon. Amerika som skulle vara möjligheternas land kom att bli något annat än Lars väntat sig, vistelsen där blir kantad av främlingsfientlighet, sorg, sjukdom och hemlängtan. Den lilla familjen stiger ombord fartyget som skall ta dem hem igen, hem till det land de en gång lämnat med en drömmande hoppfullhet. "Oceanisk hemfärd" är den tredje delen i Walter Dicksons Amerikasvit och fortsättningen på "Amerika". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 13, 2023
• ISBN: 9788728469255

Book preview

Walter Dickson

Oceanisk hemfärd

SAGA Egmont

Oceanisk hemfärd

Copyright ©1955, 2023 Walter Dickson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728469255

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

I

Hans ansikte hade liksom huggits hårdare i det ögonblicket. Kanske att den mörka kostymen gjorde sitt till. Fick ansiktet att lysa blekare så att skuggorna under kindknotorna kom fram.

Det var en så underlig känsla att stå därinne i krematoriet och se upp mot pas ansikte som förvandlades. Ma var inte med, hon låg hemma i en svår förkylning. Men hon hade knutit bandet kring buketten som pa hade haft i handen när vi kom. Pas ansikte var alldeles som den dagen ute på tomten då dom tog Knut. Och alldeles som den kvällen när onkel Elof kom hem och tala om att Knut var död. Han hade hoppat, sa onkel Elof. Jag tyckte det lät så konstigt att nån hoppa så att han dog. Jumping, jumping, det var nåt alldeles annat, det var från materialbodstaket ner i sandhögen. Hoppa, det var över dom små målarbockarna på bygget. Det var opp i spånhögen med skratt omkring en.

Hoppa så att han dog. Och sen lyssna jag vid halldörren på ma och pa. Då såg jag i deras ord ett fönster högt på en vägg. Ett alldeles svart fönster som onkel Knut kom och visa sig i. Och det ansiktet han hade det var det jag såg ute på tomten när poliserna gick upp vid sidan om honom och han vände sig om och sa till pa att vi skulle åka hem.

Sen hörde jag inte mer för dom fick se mig och sa att jag skulle gå upstairs. Men när jag gick uppför trappan såg jag onkel Knuts ansikte, och rätt vad det var hoppa han. Och jag stanna på det översta trappsteget och såg ner i hallen och så såg jag hur onkel Knut kom med väskorna och pa sa att nu är du hemma här. Väskorna hade ma ställt in i garderoben och där stod dom kvar. Jag såg onkel Knut gå här några steg i det nya huset och dra in oljelukten i näsan. Och den oljelukten känner jag än. Men samtidigt såg jag honom hoppa. Det var bara ansiktet som hoppa, tyckte jag. Det kom ut genom fönstret och föll ner i ett djup, men jag kunde inte se att det stanna nånstans. Det blev hängande i luften och lyste. Nu så långt efteråt vet jag att onkel Knuts ansikte kom ut ur det där fönstret, lösgjordes och kom fram mot mitt ansikte. Kom in i ögonen på mig och blev kvar därinne. Är döden detta att man kommer in i någons ögon?

Det var detta som gjorde pas ansikte liksom hugget i nånting hårt — detta att Knuts ansikte hade kommit in i hans ansikte. Dom hade inte svarta silkehattar som här i Sverige. Dom hade sina cubs och mörka kavajkostymer och svarta rosetter mot dom vita skjortkragarna. Pa såg ut som på det där kortet där han står på tomten med profilerna och det första schakthugget. Ett söndagskort på jobbet. Nu ser jag att det finns en likhet, och det hårda draget över kindknotorna är en fasthet också. Nu långt efteråt märker jag det. Men som jag stod där och såg upp mot honom i krematoriet märkte jag inte detta. Jag bara fick hans ansikte att bevara. Pas och Knuts ansikten när dom kom in i varann. Och fotografiet hade jag tittat på många regndagar när man fick stanna inne.

En förberedelse.

Medan regnet rann och rann på rutorna. Och mas och mitt ansikte kom från korthögen fram mot rutan. Rain, rain, go away, little Roy wants to play. Regn, regn gå bort, lille Roy vill leka. Och den söta doften av blommor i krematoriet och kistan som sjunker så att mina ögon plötsligt blir stora över denna mekaniska surprise. Denna överraskning som grabbarna skulle ha sett. Rakt ner i golvet så jag håller på att ropa look there, look there. Och prästen som jag kallar the Prince ( hade hört fel när pappa sa the priest). Allt förvandlat i ögonblicket till en händelse. En kista som sjunker sakta, liksom andaktsfullt. Och dom vuxnas andning kommer som en svag vind och snyftningarna bryter löst. Pa skakar till så att det gör ont i min hand.

Men jag ser hur det kommer fram ett landskap bakom kistan. Det hade inte synts när kistan stod uppe på den där pallen. Ett landskap med berg och mellan bergen är gröna ängar där barn leker. Och en flod går genom ängen och störtar sig i ett fall ner från berget, för det är högt uppe som barnen leker. Det var som en film alltsammans. När kistan börja röra på sig. Men ändå sker där en förberedelse till nåt annat.

Något sker som ska komma tillbaka. Gång på gång har denna bild kommit tillbaka och jag tycker jag ser allt djupare in i pas ansikte. Varför tycker jag pa liknar sig som han stod i söndagskostymen på den första byggnadstomten? För att där finns ett drag kring ögonen som när man ser in i ett bländande ljus. Det var byggnadstomten i blixtrande sol, det var Knuts död. Bara ett ögonblick när han skaka till i den häftiga snyftningen släppte musklerna kring ögonen sitt tag och jag blev så rädd som då poliserna hade tagit Knut och jag inte kunde känna igen pas ansikte. När han knyckla hop kepsen och kasta den in i det tjocka gräset på tomten. Då var pas ansikte borta, musklerna som ryckte kring munnen och ögonen var inget ansikte. Jag tyckte jag blev borta själv i dom ryckningarna, det börja rycka också i mitt ansikte.

Men så kom kraften i pas hand och den slöt sig lugnt kring min. Blev rummet där jag lekte att jag bodde när jag var riktigt liten. Då pas händer tog om mitt huvud och han sa: nu bygger jag ett hus åt ditt ansikte. Ur det huset såg jag en gång månen. Nu öppnar jag dörren åt ditt ansikte, sa han. It is fire in the moon. Det är eld i månen. Och från huset som pas händer byggde såg jag hur månen brann.

Då ma blev sjuk och pa såg på henne fick han också det där ansiktet som gjorde mig rädd. Bara en glimt av det. För han hade ord att ta bort det med nästan meddetsamma. Det där pipet låter som kattungar, sa han. Du ska se att du kommer att få kattungar. Jag pratar med doktor Robinson så är det väck på ett par dar.

Men kattungarna i mammas luftrör blev kvar. Hon stod en stund framför spegeln på mornarna. Då höll hon det svarta håret i ett tag i nacken och kamma det. Ditt hår liknar en hästsvans, sa jag. Då vände hon sig om och låtsa hon blev arg. What d’you say!? Men då kom kattungarna i luftrören och hon måste böja sig fram över knäna och hosta tills hon fick andan till sig igen.

En dag hade doktorn sagt till ma att det var nåt trubbel med lungorna. Trubbel med lungorna. Det låter så enkelt på amerikanska. Och pa hade först sitt vanliga ansikte när ma sa vad doktorn hade sagt. Det trubblet ska vi fixa, sa pa. Jag ska gå med dig, sa han, och så får doktorn göra om den där undersökningen. Han har tatt fel. Ma kände sig bättre den eftermiddan, bara för pa hade sagt att allt skulle bli bra. Det var nåt med ögonen hans som gjorde att man trodde det han sa.

Den natten sov ma gott. Jag ser den natten nu som nånting gott just därför att ma dan därpå fick doktor Robinsons besked att det var allvarligt det där med lungorna. Doktor Robinson gjorde klart för ma och pa att dom inte kunde stanna i det här ostkustklimatet. Han nämnde Colorado och han nämnde Sverige — ni är ju svenskar. Ni vet själva, dimman från havet här och den fuktiga värmen, det är ingen luft att andas för de där lungorna. But Colorado and Sweden. Och doktor Robinson hade skrattat och sagt att han skulle ingenting högre önska än att få resa till ett land som Sweden. Och han hade pratat om Sweden som om han trodde att det var ett land med bara snö och berg och granar.

Och doktor Robinson hade talat mycket om faran med dom öppna spårvagnarna. Värmen som hetta upp kroppen och så draget i den öppna caren som kylde av för fort. Och icecreamen och alla kalla drinkar som amerikanare häller i sig.

Och så dessa dammoder. Med öppet för bröstet. Och han hade talat om blodådrornas läge, detta nät av ådror som ligger olika ytligt eller djupt hos olika individer. En del människor har det där ådernätet alldeles i ytan. Och han hade visat på mas ådror som man kan se som ett fint nät på bröstet. Jag hade varit med ma opp till doktor Robinson ett par gånger, så jag vet hur där såg ut. Ett par stora fönster vette mot gatan och släppte in ljuset så man tyckte man kunde ta på det. Jag får för mig att pa och ma stod i det ljuset och att dom ingenting kunde säga när doktor Robinson sa att dom måste lämna New Haven.

Pas ansikte ser jag snett nerifrån som jag skulle ha sett det om jag varit med dom. Ögonmusklerna håller igen för det starka ljusskenet. Men så blir doktor Robinsons ord verkliga för honom. Han har bara hört dom som ord utan nån egentlig mening först. Klimatet är inte bra, här, ni borde åka till Colorado eller till Sweden. Oh boy, man flyttar inte så lätt på sig när man kommit igång på en plats. Men så är meningen där. Doktor Robinsons ord blir verkliga.

Det är då musklerna tappar sitt tag ett ögonblick. Pas ansikte är borta som det var på byggnadstomten när polisen tog Knut eller då kistan sjönk i krematoriegolvet. Ljusfloden går rätt in i hans ögon som inte skyddar sig för ljuset. Byggena, tomterna, murarna och snickarna, gänget som kommit igång på egen hand, hela Amerika är borta.

Men ögonmusklerna gör sin tjänst, är före tanken, är före allting där i den blixtrande ljusfloden som bränner till som eld inne i huvet på honom. Han ser igen. Och mas ansikte träder fram som om ljuset forma det.

Han vänder sig häftigt mot doktor Robinson. Är det farligt? Han har redan rest från New Haven, från byggena och alltihop. Är det farligt? Han får syn på den verkliga meningen. Det är inte kattungar längre det som piper i mas bröst. Han går intill doktor Robinson. Säg sanningen, ber han. Är det farligt? Men så märker han att han ju inte kan fråga allt när hon är här. Han vill bli ensam med doktor Robinson, med sanningen. Det kan bli farligt, säger doktor Robinson. Om ni inte ser till att få ett bättre klimat för dom där lungorna.

Då ler pa där han står vänd mot doktor Robinson i ljusfloden. Well, säger han, vi åker till Colorado. Han vänder sig mot ma. Då ser han skymten av nånting annat i hennes ögon. Hem, hem. Hon vill inte till Colorado.

Well, säger pa då, och den svåra stunden blir så lik den lätta stunden, så som den verkligen kan vara. Jag ser ljuset från dom stora läkarfönsterna genom ett finkornigt töcken av mörker som man ser sol genom riktigt mörka solglasögon. Det är dödens hot som gör det mörkret framför solflödet. Och i det svärtade ljuset rör sig dom två som är mina föräldrar. Pa gör en gest med högerhanden när han säger Well, och det är som om solpartiklarna rörde sig som gnistor, som om han fick solljuset att svänga runt när han vänder om sin resa: eller till Sweden. I think we take a trip to Sweden, doctor Robinson. Home to Sweden. Och det svärtade solljuset samlar sig i mas ögon, går in i iris och lever där som ett solspel kring hennes pupiller. Doktor Robinson ler mot dom två. Han har märkt spelet och svängningarna i deras ögon. Han tycker dom är som barn. Han tar av sina tjocka glasögon, torkar dom. Lämnar dom två åt den ensamhet som blir när han tar av sig glasögonen. Han låter dom vara i det vita flimret en stund för sig själva.

Det var mycket regn den sommaren. Ma och jag sitter ofta vid fönstret, vid den regniga rutan, the rainy window. Nån därutanför kan se hur våra ansikten rinner, löses upp i floder som ritar så konstiga krumelurer på glaset. Jag ser att mas ögon följer dom där vattenvägarna på rutan, att hon liksom blir borta i dom ibland. Då kan pa komma därute och göra sitt hello med tummen. Han måste ha sett våra ansikten så där regniga. Ma tar inte i mig så ofta som förr. Hon kysser mig inte som hon har brukat efter badet, inte ens när hon ber kvällbönen och säger godnatt. Men hon kan le med ögonen på ett nytt vis, nästan som om hon rörde mig med dom.

Och hon pratar mycket mer — mellan dom där stunderna då hon blir liksom borta. Hon bygger opp små hus med orden, hus som jag aldrig har sett. Fähus, säger hon och lär min tunga att säga nya ord. Fähus, fähus. Och där står korna och fåren. The cows — korna — the sheeps — fåren. Och hon klingar med länkarna, rasslar med grimmor och tjuder. Hon berättar så jag ser henne stå där i fähuset, en liten flicka, och hon tar länken och tjudrar sig själv där kon har stått. Hon berättar länge på båda språken tills jag förstår vad hon säger med dom svenska orden. Ma, liten flicka — står i fähus — är ko. Vi säger mu-u tillsammans. Jag har svårt att säga u. Ma säger sitt mu-u åt sidan.

Det går ankor till en å. En å. A river is an å. En å. A river. Å. Jag skrattar. Ropar å, å. What a word! Hon visar mig en tidig morgon i Sweden. Det blir ränder av silver i gräset efter ankorna. Hon kvankar som ankorna. Det går en liten flicka efter ankorna, och jag märker nu hur hon är i en förberedelse. Också hon. Hon går med en käpp som storebror Albin skurit i videbusken, en käpp som har fina utskärningar i sin bark, ett band av vita veden som tvinnar sig varv efter varv runt käppen ända upp i ett litet ormhuvud där flickan håller om käppen med sin hand.

Och käppen som hon drar efter sig gör också en silverrand i morgongräset, en så fin rand som strax försvinner och knappast syns — inte förrän nu.

Flickan har samlat bilder på åbacken som hon ger mig nu. Jag följer med henne till vattenstaden där ekan ligger. Och dykdalberna, diktalerna, som flickan säger — står som utterhuvun ute i vattnet som huttrar till när vinden kommer.

Jag är också i en förberedelse. Stenarna på en gårdsplan låter sig ses som små blanka huvun, en sorts underliga varelser som har sina ögon under jorden. Och jag ser med deras ögon in under grunden där ett långt lågt hus står, ett hus som flickan visar med sina ord, och åbacken går ända upp under huset, och jag tycker att ån kan tala ditupp under huset som inte har nån källare. Och i köket är golvet buktigt, för där har varit jordgolv och stenarna är lagda på bara marken. Jag frågar flickan vad det där är för nåt när vi kommit in i köket, och det jag pekar på liknar en stor automobilhuv eller vad det kan vara som man fäst oppe under taket. Kom och titta, säger flickan, och när hon går över golvet trampar hon ner i små dalgångar som är bara jordens form inne i ett kök. Och det är kväll med en gång och flickan pekar upp i huven och säger: look there, titta där! Och jag tittar upp i huven och får se stjärnorna. Stars in a kitchen! Stjärnor i ett kök! Men när det snöa, ma. Snöa det ner i vällingen då? Och hon skrattar så att dom röda fläckarna på kinderna blir ännu rödare och kattungarna kommer i bröstet och jamar.

Då kan det bli en mörk stund. En sån tom stund när hon ser ut genom fönstret som om hon fick se nån som var där och titta in.

Om då pa kommer är allt förvandlat till det starka och goda och jag kan tänka på automobilhuven i det där köket igen. Men pa kommer ju inte alltid när det blir en av dom tomma stunderna, och då märker jag hur ma liksom ryser till. Nu vet jag att allting blev overkligt för henne då, rummet vi satt i, gatan hon såg på, allt pumpades tomt på det som är liv. Och hennes röst och min röst kom att röra sig utanför oss så att hon tyckte hon satt där borttagen från alltihop och att det bara var en grammofon som gick och gick med sitt prat. Men så är hennes ögon hos mig och rör vid mig. Och hon tar till sig sina händer, som fallit ner utmed karmstolens sidor, och hon reser upp händerna mot varann i berättarställningen igen. Det är en övervinnelse för barnets skull.

Och berättelsen som är övervinnelsens ord fästa vid händernas tecken är där igen och hon visar hur mjukt landet kommer upp ur havet i Halland dit vi ska resa. Halland, som är det gamlas land på andra sidan Atlanten, blir då det nya för mig. Berätterskan som är min mor gör resan med sina ord och händer och lugnar mig, för jag känner hur det börjar darra i ögonen på mig när jag ser att ma blir rädd.

Det kommer en körare på vägen förbi Åbacken mitt i natten. En körare. A horse and a wagon and a man with a pitch. A Horsekörare som syns ända hit from the old country. På vagnen står det en kista och den kistan ska opp till Västergötland. Till Håcksvik. Oh, what a name! Som när en fågel kraxar. Däruppe är den store träkungen död och man har låtit beställa en kista med hamrade beslag nerifrån Falkenberg. Det var en långväga beställning tycker man däruppe i skogsbygden. Och den som kör han vet en hemlighet. Han har hållit in sin häst vid pråmen ovanför Hertingsforsen och väntar på nån av dessa människor som kallas pråmens. Pråmens, ett alldeles särskilt folk, som jag ser hopvuxna med en pråm; dom vevar och vevar och deras skuggor är ett med detta kugghjul och denna underliga flotte som rör sig längs en lina. Var det deras jobb, frågar jag. Javisst, dom skötte pråmen. Alltid? Var dom födda till det? Det vet jag inte, svarar berätterskan, men många har varit pråmskötare från far till son och från son till en ny son. Men det var ju om köraren jag skulle berätta.

Han satt där i natten vid ån med sin hemlighet. Och det var liksom en lättnad att veta att en likkista kunde rymma en annan hemlighet än dödens, att denna kista skulle fyllas med sand, med en sandsäck lika tung som träpatronen. Och köraren som satt där och vänta på pråmens han log i sitt skägg. Han såg prästen för sig läsande med dom tre skovlarna sand. Sand, ja. Sand på sand.

En sanning ju, att allt skall till jord gå igen. Bara kanske inte riktigt så fort som Kärnebykungen menat. En härlig uppståndelse, tänker köraren när pråmfolket, två krumma figurer som dvärgar, börjar veva honom, hästen, vagnen och kistan i ett saktedeligt mak över ån. Saktedeligt. Tungan tar sagans ord och vänder dom, smakar dom som nånting mörkt och beskt, som man kunde tänka sig det där nattsvarta åavattnet som köraren färdades på. Åavattnet. Åavattnet. Oh what a water! Ohwhatawater!

Och körarens åk det mullrar på vägen. Inne i stugorna vänder man sig i utdragssofforna. Utdragssoffa, utdragssoffa — jag ser hur den rör sig. Den kommer över Atlanten och rör sig, hela tiden spelar den som ett dragspel. Blir en musik härborta, ett ord som spelar. Det bara knarrar i dom ibland, säger berätterskan, om natten knarrar det stort i utdragssofforna. Men köraren, han kör ifrån oss. Han har tänt lyktans lyse på sin vagn. Ett litet rum av ljus har han vid sidan om sig, vid sitt ena ben. Det lugnar, för hur det är så blir det alltid skrämsel med en likkista efter sig på vagnsflaket, även om kistan är avsedd att hysa blott sand.

Det är dock ett förgängelsens rum han har åkande bakom sig denne nattens kusk. Ur sin vida tunga kappa fiskar han opp en lommeflaska. Lommeflaska. Och den styrker han sig med, och det slår ut en liten låga mellan flasköppningen och körarens mun. Den lågan pratar med honom som en tunga som sträcks ut rätt ur nattens gap. Kusken talar titt och tätt — titt och tätt — med den tungan där han kör i sitt mörker.

Berätterskan lämnar mig sagan som är en förberedelse. Hon lämnar mig sin röst. Hennes röst och min röst väver en väv. Vad har hänt med skogen? Vad är det egentligen som händer med allt detta timmer, dessa stockar man gör skogen till? Köraren dricker sig djärv där han kör med Kärnebyens likkista upp emot skogarna. Och vid sidan om blänker ån med sitt timmer. Han vet ju att träkungen inte blitt kung för ingenting. Att det är skogen han köpt för spottstyvrar av skogsbönderna som gett honom rikedomen. Men allt enligt papper där bönderna själva skrivit sitt namn. Flaskan skrattar med sin tunga av eld. Förbaskade bondlurkar, sitter i sina skogapälsar tyngda av år och arv, av allt gammalt dom samlat omkring sig. Å, dom yrsla till av det nya som Kärnebyen blåste dom i ansiktet med sin cigarr. En längtan som dom kanske inte kände namnet på satte visst eld i skogapälsen så dom ville kränga den av. Kanske en längtan. Berätterskan kommer på nåt där hon följer likkisteköraren på hans väg. Ser mormorsfadern, han som lurades från gård och grund. Bara för den paragrafens skull som sa att före första onsdan i mars skulle timret vara på ån. Han hann inte nej. Hann inte, hann inte. Hann inte. Och lågan fladdrar till för våra ögon, berättelsens låga ur en lommeflaska som köraren höjer över dödens svarta kista. Han ville kanske lura sig själv till livs, den skogabonden som var min mormorsfar. Lura sig ut ur skogamörkret som Kärnebyen lurar sig ur dödens kista. Lura sig ut ur det gamla, stickgamla skogalurvet, lyfta på locket och hoppa ur hundraårskistan, ut till en resa med pengar på fickan till Göteborg. Göteborg. Gothenburg, you know. Din mormorsfar han blev en köpman han, säger berätterskan. En handlare i smör, en handlare som kör, som kör, i smör. Från gammelskogen till Göteborg går hans väg fram och tillbaka. Det är hos honom berättelsen vaknat. Han stanna till på ställena och berätta sagorna om det gamla och det nya. Fram och tillbaks åkte han. Sa han hade smör i kaggarna, och det hade han väl. Men det var sagans smör han körde, sagor han körde ut med från sin bortlurade skog och sagor han kom körandes med från hamnstaden Göteborg där han sett Amerikafarares master.

Vet du vad, min pojke, vet du vad jag tror? Jo, att det var han som var den köraren med kistan som beställts i Falkenberg till Kärnebyens begravning. Att det var han som for genom natten med dödens kista bakpå sin vagn. Att det var han som blev rädd och tog fram lommeflaskan och prata med tungan av eld.

Han lura döden själv där han satt med pisken och tömmarna i sin ena hand och flaskan i den andra. Lurkistan körde han. Lurkistan körde han.

Sagan välver sig i molnbankarna över en atlant och jag skymtar en körare mot himlen. Vinden är hans piskslag och det frusar vatten om hästens hovar. Han springer på havet med sin kista. Resan gungar med sitt djup under mina fötter. Nu är resan. Orden vid det regniga fönstret, the rainy window, var förberedelsen. Den lilla flickan har fört mig ända fram till eldstaden och jag ser moln som jagar fram över stjärnorna däruppe i huven. In i den svarta huven pekar hon, och långt däroppe över en tunnel av mörker är stjärnor och väldiga hästar och kuskar av moln. Dom ger hon mig.

Lurkista, lurkista, körde du, sagofader. Skratta fint som släppte du en fågel ur ditt skägg, en fågel fri över skogalurvet. Och skrattfågelen, lurfågelen, kvittra om en begravning där präst och klockare, grävare och menighet lurades på den svarta konfekten.

Den begravningen. Dom sörjandes gråt bakom svarta slöjor. Anhörigas dolda förväntan under silkehattars skuggor och i glänsande äktaschalar. Denna dödens ristning i ansikten, kring ögon och munnar, hos dom som verkligen sörjde. Och dom underlydandes tovliga arbetshänder knäppta i bön och med sucken i bröstet inför egen förestående bortgång. Prästgårdens folk upplevande en av dessa triumfer som död och kista ger dom i händer. Och dom lurades fattiga tröst gömd i en snytning: så blev han ock till ett hö den konungslige store, vår träpatron. Och gummor som övervinner hin onde vid gravens rand och ber barnen läsa en bön för den döe, den grymme döe som dock har en själ, han ock.

Allt står ritat i körarens ansikte, ritat med ljuset från lyktan som skramlar lite så att skuggor och ljusfläckar i hans ansikte hoppar som ett skratt. Lurkista, lurkista, allt detta ska komma på skam. Denna stora begravning då klockorna i Häska ska ringa över en sandsäck. Han har druckit sig så djärv att han knackar på kistlocket bakom sig. Det kommer ett ihåligt ljud som inte låter grant och som ger honom lust till ännu en slurk.

Så är han bliven en kompanjon till den store träpatronen där han kör hans kista vägen upp mot Vessige och Sjönevad. Det är en körsla för att lura döden själv. För nog är det att lura döden att skriva sig död, att stå lik i häbbaret och ha tingat präst och klockare genom dom efterlevande.

In i det häbbaret har bara en fått komma utom köraren, den nyblivne handelsmannen i smör och sagor: det är den avlidnes maka. Där lyses en kammare upp kring lyktan i körarens natt. Han ser dom där dom står, den döde och hans hustru. Och Kärnebyen säger sin hustru allt: hur illa det står med affärerna, hur detta skogaköpande har växt honom över huvudet. Och sågar har brunnit, har slagit ut som hoppets blommor i ån, men försäkringarna har inte täckt dom förluster han inte kunnat beräkna. Det finns större träkungar än Kärnebyen och dom har handlat honom bar. Så bar att han måste göra sig osynlig, ja, såsom en död för att kunna resa till utlandet och rädda dit vad som räddas kan. Så är allt en dans kring guldkalven, min kära, säger han och tar sin hustru om livet. Men roligt har det varit! Ja, roligt har det varit, skrattar köraren, sagoköraren med dom två där i kammaren, två granna människor i dödens häbbare.

Där lyser min moders ögon i sin iris, ljuset från dödens fönster spelar i hennes blick, som är djupt i min saga. Var det inte ett vackert par min pojk, dom två där i häbbaret?

I det svärtade solljuset ser jag åter mina föräldrar. Och min far svänger med armen så att solljuset vänder sig i en gnistkaskad och han pekar ut resan.