Livräddare

By James Patterson

Ned arbetar som livräddare på ett lyxigt hotell i Florida och livet har sin gilla gång. Men allt vänds upp och ner när han träffar Tess, det är kärlek vid första ögonkastet. Tess är vacker, världsvan och lever ett liv fyllt av kaviar och lyxmärken, ett liv Ned bara kan drömma om. När Neds kusin frågar om han vill vara med på ett rån ser han sin chans att kunna erbjuda sitt livs kärlek ett lyxliv.Men rånet går fruktansvärt fel. Ned tvingas fly, inte bara från Florida utan från kvinnan han älskar. Han är konstant jagad och behöver gå under jord för att lyckas hålla sig vid liv. Men vem är det egentligen som jagar honom? Är det FBI eller de som avbröt rånet? Eller har allt kopplingar till hans nya kärlek och gamla fiender?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 5, 2023
• ISBN: 9788728553091

James Patterson

James Patterson ist ein weltweit gefeierter Bestsellerautor. Großer Beliebtheit erfreut sich seine Reihe um Alex Cross, die mittlerweile 28 Bände umfasst. Seine Romane wurden weltweit übersetzt. Heute lebt James Patterson mit seiner Familie in Florida. Mit Bill Clinton schrieb er den internationalen Bestseller The President is Missing.

Book preview

James Patterson

Andrew Gross

Livräddare

Översättning: Björn Linné

SAGA Egmont

Livräddare

Översatt av Björn Linné

Originaltitel: Lifeguard

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©2005, 2023 James Patterson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728553091

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

DEL ETT

Ett perfekt kap

KAPITEL I

Rör dig inte, sa jag till Tess, svettig och andfådd. Du får inte ens blinka. Om du så mycket som andas vet jag att jag kommer att vakna och vara tillbaka vid poolkanten igen och kånka omkring solstolar medan jag stirrar på den där jättesnygga tjejen som jag vet att det skulle kunna hända nåt fantastiskt med. Och då skulle allt det här bara vara en dröm.

Tess McAuliffe log, och i de där djupblå ögonen såg jag det som var så oemotståndligt hos henne. Det var inte bara det att hon var en så kallad tiopoängare. Hon var mer än vacker. Hon var slank och vältränad, med tjockt kastanjebrunt hår i en lång fläta, och ett smittsamt skratt. Vi gillade samma filmer: Memento, The Royal Tenenbaums, Casablanca. Och vi skrattade åt samma skämt. Sedan jag träffade henne hade jag inte kunnat tänka på något annat.

Tess såg medkännande på mig. Förlåt om jag stör din fantasi, Ned, men det är en risk vi får ta. Du krossar min arm.

Hon knuffade undan mig och jag rullade över på rygg. De eleganta bomullslakanen i hennes tjusiga hotellsvit var skrynkliga och blöta. Mina jeans, hennes leopardmönstrade sarong och en svart bikiniunderdel låg någonstans på golvet. Bara en halvtimme tidigare hade vi suttit mittemot varandra på Palm Beachs flotta Café Boulud och petat i våra lyxhamburgare för trettio dollar styck, gjorda på malen biff, med fyllning av gåslever och tryffel.

Vid något tillfälle snuddade hennes ben vid mitt. Vi hann knappt ta oss till sängen.

Ååhhh, suckade Tess och stödde sig på armbågen, det känns bättre. Tre guldlänkar från Cartier dinglade på hennes handled. Och titta vem som fortfarande är här.

Jag drog efter andan. Jag kände på lakanen omkring mig och klappade mig på bröstet och benen som för att konstatera att så var fallet. Visst, sa jag och flinade.

Eftermiddagssolen strömmade in över Bogartsviten på hotellet Brazilian Court, ett ställe som jag knappt skulle haft råd att ta ett glas på, än mindre ta in på i två luxuöst inredda rum med utsikt som Tess hade bokat under de senaste två månaderna.

Jag hoppas att du förstår, Ned, att det här inte händer så ofta, sa Tess lite förläget med hakan mot mitt bröst.

Vadå det här? sa jag och såg in i hennes blå ögon.

Åh, vad tror du jag menar? Att gå med på att äta lunch med nån som man bara sett ett par gånger på stranden. Och sen gå upp hit med honom mitt på blanka eftermiddagen.

Jaså, det…, sa jag och ryckte på axlarna. Det händer mig minst en gång i veckan.

Gör det? Hon körde in hakan hårt mellan mina revben.

Vi kysstes, och jag kände att någonting mellan oss började få liv igen. Svetten var varm på Tess bröst, och jag lät handen söka sig längs hennes långa släta ben och hennes skinkor. Det var någonting magiskt på gång här. Jag kunde inte låta bli henne. Jag hade nästan glömt hur det var att känna på det här viset.

Split aces, kallades det där jag kom ifrån, söder om Boston, Brockton närmare bestämt. Som att spela mot Yankees två gånger samma dag, hitta en bortglömd hundradollarsedel i sina gamla jeans, eller vinna på lotteriet.

Ett perfekt kap.

Du ler, sa Tess och såg på mig, stödd på armbågen. Kan man få höra varför?

Det är ingenting. Bara att jag är här med dig. Det är som om lyckan är på väg att vända.

Tess rörde lite på höften, och som om vi hade gjort det oräkneliga gånger förut, gled jag mjukt in i henne igen. Jag såg in i hennes ögon. Här var jag med denna fantastiska kvinna, i denna tjusiga svit, mitt på dagen. Bara några dagar tidigare hade hon varit otänkbar i mitt liv.

Gratulerar, Ned Kelly. Tess satte ett finger på mina läppar. Det verkar som om den redan har vänt.

KAPITEL 2

Jag hade träffat Tess fyra dagar tidigare på en underbar vit sandstrand längs med Palm Beachs North Ocean Boulevard.

Jag brukade alltid presentera mig som Ned Kelly. Det låter bra på en bar i ett livat sällskap. Det var bara det att ingen utom ett par ölande australiensare och några britter visste vem jag syftade på.

Den tisdagen satt jag på strandmuren efter att ha städat badhytten och poolen i den egendom där jag var anställd. Jag skötte poolen på deltid och resten av tiden uträttade jag ärenden åt mr Sol Roth – Sollie mer privat. Han hade ett sådant där typiskt spretigt Floridahus.

Jag putsade hans samling veteranbilar, hämtade deckare som speciellt valts ut åt honom av tjejerna på Classic Bookshop, och ibland hände det till och med att jag fick spela ett parti gin med honom vid poolen mot slutet av dagen. Jag hyrde ett rum ovanför garaget. Sollie och jag hade träffats på Ta-boö där jag var servitör på helgkvällarna. På den tiden ryckte jag även in som livräddare på Midtown Beach. Sollie hade skämtsamt sagt att han skulle ge mig ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till.

En gång i tiden gick jag på college. Jag provade på det riktiga livet. Jag till och med undervisade en kort tid uppe i norr, så länge det höll. Det skulle antagligen förvåna mina polare här att jag var halvvägs till en mastersexamen i statskunskap på Boston University. Masters i vadå? skulle de antagligen säga. Beach management?

Jag satt alltså på strandmuren den där vackra dagen. Jag vinkade till Miriam som bodde i det stora grannhuset i medelhavsstil, när hon tog en promenad på stranden med sina yorkshireterrier Nicholas och Alexandra. Ett par ungdomar surfade trettio, fyrtio meter ut från stranden. Jag funderade på att jogga ett par kilometer längs vattnet, simma tillbaka och sedan springa för fullt fram och tillbaka igen. Hela tiden med koll på havet därute.

Då stod hon där – som i en dröm.

Med vatten över fotknölarna i en läcker blå bikini. Hennes långa hår var uppsatt i ett virrvarr av lockar.

Men jag tyckte direkt att det var någonting sorgset över henne. Hon stirrade frånvarande ut över horisonten. Jag tyckte det såg ut som om hon torkade sig i ögonen.

En inre bild flimrade förbi: stranden, vågorna, den vackra försmådda flickan – skulle hon göra någonting dumdristigt?

På min strand.

Så jag joggade ner till henne vid strandkanten. Hallå…

Jag höll upp en hand mot solen och såg kisande på hennes vackra ansikte. Om du funderar på det jag tror att du funderar på så skulle jag avråda dig från det.

Funderar på vadå? sa hon förvånat och såg på mig.

Jag vet inte. Men jag ser en vacker tjej på stranden som torkar sig i ögonen och stirrar trånande ut mot havet. Var det inte nån film med en sån scen?

Hon log. Då såg jag att hon verkligen hade gråtit. Menar du den där en tjej går ner för att ta sig en simtur en het eftermiddag?

Ja, sa jag med en axelryckning och kände mig plötsligt lite generad, just den.

Hon hade en tunn guldkedja runt halsen och perfekt solbränna. Hon hade en svag accent, kanske brittisk. Hon var bedövande vacker.

Det var väl bara av försiktighet. Jag vill ju inte ha några olyckor på min strand.

"Din strand? sa hon och kastade en blick på Sollies hus. Då är det väl ditt hus också, antar jag?" Hon log. Det var uppenbart att hon skojade.

Javisst. Ser du fönstret ovanför garaget? Härifrån ser du bättre. Jag flyttade på henne. Genom palmerna. Om du lutar dig hitåt…

Som ett svar på mina böner fick jag henne att skratta.

Ned Kelly, sa jag och sträckte fram handen.

Ned Kelly? Som stråtrövaren?

Jag hajade till. Ingen hade någonsin sagt det till mig. Jag bara stod där med ett fånigt leende på läpparna. Jag tror inte ens att jag släppte hennes hand.

Sydney. New South Wales, sa hon och avslöjade sin australiensiska accent.

Boston, sa jag leende.

Och det var så det började. Vi småpratade lite till om att hon hade bott där i ett par månader och brukade ta långa promenader längs stranden. Hon sa att hon kanske skulle komma förbi igen dagen därpå. Och jag sa att jag kanske skulle vara där då också. När jag såg henne gå sin väg tänkte jag att hon antagligen skrattade åt mig bakom de där Chanelsolglasögonen som säkert kostade fyra hundra dollar.

Förresten, sa hon och vände sig om, "det fanns en film faktiskt. Humoresque. Med Joan Crawford. Du borde se den."

Jag hyrde filmen samma kväll. Den slutade med att den vackra hjältinnan dränkte sig genom att gå rakt ut i havet.

Och på onsdagen kom Tess tillbaka. Hon såg ännu läckrare ut nu i sin svarta baddräkt och halmhatt. Hon verkade inte ledsen alls. Vi badade och jag sa att jag kunde lära henne att bodysurfa och hon hakade på ett tag. När jag sedan släppte taget om henne hängde hon på rätt våg och surfade in som ett proffs. Hon skrattade åt mig från stranden. Jag är från Australien, dumbom. Vi har vårt eget Palm Beach. En bit från Whale Brach, norr om Sydney.

Vi kom överens om att äta lunch ihop på Brazilian Court om ett par dagar. Det var där hon bodde, på ett av de mest fashionabla ställena i stan, några kvarter från Worth Avenue. De där två dagarna kändes som en evighet. Varje gång min mobil ringde trodde jag att det var hon som skulle lämna återbud. Men det gjorde hon inte. Vi träffades på Café Boulud, där man måste beställa bord en månad i förväg om man inte var Rod Stewart eller någon annan kändis. Jag var nervös som en skolpojke på sin första dejt. Hon satt redan vid bordet i en sexig klänning med bara axlar. Jag kunde inte slita blicken från henne. Vi hann inte ens till desserten.

KAPITEL 3

Jag tror att det här måste ha varit en av mina tio bästa eftermiddagar i livet. Jag lade armarna i kors bakom huvudet och kittlade Tess lekfullt med tårna. Vi låg båda utfläkta på den stora sängen i hennes hotellsvit.

Så du har varit livräddare på Midtown Beach, sa hon. Innan du blev butler. Vad gör en livräddare egentligen – i Palm Beach?

Jag log för det var uppenbart att Tess skojade. En bra livräddare är ett med vattnet, sa jag med glimten i ögat. Vi studerar vattnet. Ar det spegelblankt, är det gropigt. Finns det strömmar? Syns det några tidvattenvågor? Vi ser till att de sömniga turisterna vänder sig om och steker andra sidan. Baddar eventuella brännsår från maneter med lite vinäger. Såna saker.

Men nu är du alltså butler? sa hon och log.

Jag kanske kan bli det, sa jag.

Hon vände sig mot mig. Det fanns någonting uppriktigt i hennes blick. Kommer du ihåg att jag sa att din lycka har vänt, Ned? Jag börjar känna på samma sätt själv.

Jag kunde inte fatta att en sådan som Tess McAuliffe faktiskt sa det till mig. Allt hos henne var förstklassigt och förfinat. Jag var förvisso inte vilken medelmåtta som helst, jag kunde nog hävda mig i konkurrensen. Men när jag höll om henne kunde jag inte låta bli att undra över vad det var i hennes liv som gjort henne så ledsen. Vad det var som dolde sig i hennes ögon den där första dagen på stranden.

Min blick föll på den antika klockan på sekretären mittemot sängen. Ojojoj, Tess!

Klockan var nästan fem. Hela eftermiddagen hade runnit iväg. Jag vet att jag kommer att få ångra dom här orden… men jag måste gå.

Jag såg hur det där sorgsna draget kom över henne igen. Jag också, sa hon med en suck.

Jag visste inte att det här skulle hända i dag, sa jag och drog på mig jeansen, men det är en sak jag måste klara av. Vi kanske inte ses på ett par dagar, men när vi gör det kommer allt vara annorlunda. Annorlunda? Hurdå annorlunda?

Med mig. Jag kommer till exempel inte behöva vaka över folk på stranden.

Jag tycker om att du vakar över folk på stranden, sa Tess och log.

Det jag menar är att jag kommer att vara fri. Fri att göra det du vill. Jag började knäppa skjortan och leta efter mina skor. Vi skulle kunna resa nånstans. Ut till öarna. Låter inte det bra?

Visst, det låter bra. Tess log lite tveksamt.

Jag gav henne en lång kyss. Med innebörden Tack för en underbar eftermiddag. Sedan fick jag använda all min viljestyrka för att ta mig därifrån, men det fanns folk som litade på att jag skulle ställa upp.

Kom ihåg vad jag sa. Rör dig inte. Blinka inte ens. Det är precis så här jag vill minnas dig.

Vad är det du har i kikaren, Ned Kelly, ska du råna en bank?

Jag stod vid dörren och betraktade henne. Det gladde mig på något vis att hon ställde den frågan. Jag vet inte, sa jag, men ibland måste man göra det man måste göra.

KAPITEL 4

Inte en bank, tänkte jag när jag hoppade in i min gamla Bonneville cabriolet och körde mot bron till West Palm i sjunde himlen. Men Tess gissade nästan rätt. En idiotsäker engångsgrej som skulle förändra mitt liv.

Jag är alltså från Brockton, som jag sa. Födelseplats för Marvin Hagler och Rocky Marciano. Brockton består av olika delar, som lokalbefolkningen säger, och så finns det Bush.

När jag växte upp sa de att Brockton är en del svart, en del italiensk, en del irländsk, en del svensk och polsk, och så en del som man ska akta sig för. Ett tufft grannskap med förfallna hyreslängor, kyrkor och nedlagda fabriker.

Och Bush var värst. Det fanns gäng där. Det var slagsmål varenda dag. Det kallades inte slagsmål om ingen bröt några ben. Hälften av ungarna som jag kände hamnade på ungdomsvårdsskola eller i ungdomsfängelse. De duktiga pluggade ett tag innan de började jobba på faderns restaurang eller i kommunal tjänst. Poliser och brandmän var det som Brockton frambringade. Och slagskämpar.

Och just det, bovar.

De var inte nödvändigtvis onda människor. De betalade för sina hem. De gifte sig och firade med familjen på födelsedagar och konfirmationer som alla andra. De ägde barer och var medlemmar i Rotary. De hade grillfester på söndagarna och hejade på Sox och Pats. Fast de hade lite vadslagning samtidigt. Och idkade lite häleri med stulna bilar. Eller slog in skallen på någon stackare då och då.

Min far var en sådan kille. Han tillbringade mer tid uppe i Souz i Shirley än hemma vid middagsbordet. Varje söndag klädde vi oss fina och stuvade in oss i vår Dodge för att hälsa på honom på kåken där han satt i sina orangefärgade fängelsekläder. Jag kände säkert hundra som var som han. Det gör jag fortfarande.

Vilket för mig till Mickey, Bobby, Barney och Dee.

Jag hade känt dem så länge jag kunde minnas. Vi bodde inom ett fyra kvarter stort område. Vi visste allt om varandra. Mickey var min kusin, farbror Charlies son. Han var trådsmal och hade lockigt rött hår, men han var en av de hårdaste snubbarna i Brockton. Han var sex veckor äldre än jag, men det kändes som om det var sex års skillnad. På grund av honom hamnade jag i trubbel otaliga gånger – men han fixade det för mig ännu oftare. Bobby var Mickeys kusin, men inte min. Han hade varit som en storebror för mig ända sedan min egen storebror dog – i en väpnad uppgörelse. Dee var Bobbys fru, och de hade varit ihop längre än någon kunde minnas. Barney var nog den roligaste kille jag någonsin träffat; dessutom hade han varit min beskyddare i plugget.

Varje sommar arbetade vi på The Vineyard där vi skötte baren, serverade och gjorde en stöt då och då för att betala räkningarna. På vintrarna var vi härnere. Vi parkerade bilar vid klubbarna, jobbade på turistbåtarna, på hotellen och åt cateringfirmor.

De som levde vanliga liv kunde kanske tycka att vi var rötägg. Men då hade de fel. Man väljer inte sin familj, brukar det heta, men man kan välja sina vänner. Och de var min familj mer än min riktiga familj. Vilket de bevisade hundratals gånger.

Det finns två sorters människor som kommer från Brockton. De som försöker ta sig fram genom att spara en slant varje vecka. Det inte staten tar, tar kyrkan.

Och sedan de som väntar, avvaktar och håller ögonen öppna för det stora kapet.

Och någon gång emellanåt kommer chansen. Den som man inte kan missa. Den som kan ta dig ur eländet.

Och det var dit jag var på väg när jag lämnade Tess svit på Brazilian Court.

Min kusin Mickey hade hittat det.

Det perfekta kapet.

KAPITEL 5

När Ned hade gått kastade sig Tess ner på sängen med en suck av både glädje och tvivel. "Du måste vara tokig, Tess! Du är tokig, Tess."

Det var ju heltokigt att öppna sig för en sådan som Ned, i synnerhet med allt som var på gång i hennes liv.

Men det var någonting hos Ned som fängslade henne. Kanske hans ögon, hans charm, hans tilltalande pojkaktiga utseende. Hans oskuldsfullhet. Att han bara hade kommit fram till henne på stranden på det där viset som för att hjälpa en dam i nöd. Det var länge sedan någon hade behandlat henne så. Fått henne att känna sig åtråvärd. Och hon gillade det. Vilken kvinna skulle inte göra det? Om han bara visste.

Hon låg fortfarande och myste i sängen och tänkte på det som hänt denna underbara eftermiddag när hon hörde en röst.

Nästa. Där stod han och lutade sig mot sovrumsdörren med ett hånflin på läpparna.

Tess hoppade till. Hon hade inte ens hört dörren låsas upp.

Du skrämde mig, sa hon och skylde sig med lakanen.

Stackars Tess. Han skakade på huvudet och slängde rumsnyckeln i ett askfat på skrivbordet. Det verkar som om luncherna på Boulud och Ta-böo har börjat tråka ut dig. Så numera raggar du upp skolpojkar efter antagningsproven.

Skuggade du mig? Det vore just likt den jäveln, tänkte Tess. Att han bara hade mage att göra det. Det var bara nåt som hände, sa hon lite skamset. Inte minst skamsen för att hon skulle behöva rättfärdiga sig själv inför honom. Han tycker att jag är värd nåt. Inte som du…

Bara nåt som hände. Han gick in i badrummet och tog av sig sin Brionijacka. "Så det bara hände att ni träffades på stranden. Och sen gick du tillbaka en gång till. Och det bara hände att ni åt lunch på Boulud. En livräddare. Så romantiskt, Tess."

Hon ilsknade till och satte sig upp. Så du skuggade mig? Far åt helvete!

Jag trodde att du visste att jag är den svartsjuka typen, sa han och ignorerade hennes reaktion. Han började ta av sig polotröjan. Tess ryste till. Hon var säker på att han kände hur rädd hon var när han spände upp bältet i byxorna.

"Och jag tänker inte fara åt helvete, sa han och klev ur byxorna med ett leende. Beklagar, Tess, men det är du som ligger risigt till. Varför tror du att jag köper alla dyra smycken till dig?"

Vänta, sa Tess och virade lakanen hårdare omkring sig. Inte i dag. Vi kan väl prata…

Visst kan vi prata, sa han med en axelryckning och vek prydligt ihop tröjan och hängde den över sängkanten innan han tog av sig kalsongerna. Det går så bra så. Vi kan prata om hur jag behandlar dig som en prinsessa och att jag köpt ringarna på dina fingrar, armbanden runt dina handleder och diamanthalsbandet runt din hals. Jag har till och med hunnit lära mig vad flickorna på Tiffany heter i förnamn – Carla, Janet, Katy.

Snälla…, sa Tess och såg nervöst på honom. Det bara hände. Han är en trevlig kille.

Det tror jag säkert, sa han och log. Det är dig jag inte förstår mig på. Alla smycken och Mercedesen. Och så beter du dig som nån kåt liten skoltjej på debutantbal som gör det på parkeringsplatsen med killen som vaktar bilarna.

Nu började hon bli riktigt orolig. Hon visste hur han var när han jagade upp sig. Han kom fram och satte sig på sängkanten. Hans erektion fick henne att må illa. Hon drog sig undan men han grep tag i hennes arm och kramade den hårt. Sedan slöt han fingrarna om diamanthalsbandet. Ett ögonblick trodde hon att han skulle slita det av henne. Nu är det min tur, lilla tokfia…

Han drog av henne