Brända blad: antologi - Litterärt skrivande, Hola folkhögskola 22-23

By Books on Demand

En antologi med texter som skrivits under året på Litterärt skrivande. Temat "eld" har tolkats på många olika sätt, och visar en mångfald sätt att uttrycka sig i litterär form.
Elden lever sitt eget liv och manifesteras på olika sätt. Ibland som en gnista, en rykande cigarett, ibland som en underliggande metod, som brännpunkten i skrivandet. Ofta som en metafor, införlivad i en bild som beskriver något vi bara kan tolka genom eldens mångfacetterade former. I alla texter finns elden med, på ett eller annat sätt. Här finns eldsjälar, skärseld, glöd och aska. Brännbart material som tänder en gnista av hopp, som elementet en nordisk gud föds ur. Som en varm brasa att somna intill. Som det brännande ämnet ett barns självmord, planerandet av ett mord eller uppstädandet efteråt. Som alkoholens eldiga rus, och kärlekens, till och med i kombination - då det sällan slutar väl.
Från glöd till eld till aska, och tillbaka igen. Elden som symbol för både liv och död. Ett både/och. Eldens otämjbara lågor, omöjliga att följa och förutse i sin form, spretighet i en enhetlighet. Så som deltagarna i kursen är väldigt olika, men är en enhet, sammanflätade. Och formerna varierar lika mycket som genrerna, fri vers och sonetter, spänning och romantik, mytologi och realism, historisk roman och samtida.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Apr 21, 2023
• ISBN: 9789180803977

Book preview

Innehållsförteckning

Introduktion, Mina Widding

Eldsjälar, Eva-Lotta Breitholtz

Brandens barn, Lovisa Ederlöf

Isa, Helena Hedström

Aska och eld, Britt Hillbom

Ett litet liv, Julia Hjalmarsson

Vad hade Ebba gjort? Josefin Jakobsson

Sjöfararsonetter, Louise Nyberg

Lagavulin, Sofia Olsson

Vi vill dö tillsammans, Emil Sjölin

Brännbart, Hampus Ullmark

Om Litterärt skrivande

Mina Widding

Kursansvarig, Litterärt skrivande

Introduktion

Det underliggande temat för denna antologi har varit elementet eld, i alla dess former. Vi landade i titeln Brända blad, som en bild för det vi gör när vi närmar oss det brännande i skrivandet. Dessutom låter det snyggt, med allitteration och allt.

Eld är ett svårfångat element, du kan inte hålla den i dina händer, om du försöker så bränner du dig. Du kan röra dig runt den, men aldrig komma för nära, och du behöver den. Du behöver dess värme, du behöver dess funktionalitet, allt det som alstras av eldens egenskaper.

På många sätt går det att relatera till skrivandets kärna. Till poesins essens, till det som driver oss att skriva, bränslet i den skapande kraften.

Eld är något som brinner. Eld behöver något som ger den dess bränsle, något som föder den. Elden är lynnig. Den kan vägra att ta fart när veden är sur, vinden för stark. Eller också utan minsta förvarning spridas och ta över, vara fullkomligt förödande, hänsynslös.

Ser ni vart det här är på väg? Liknelsen med den skapande kraften, med inspiration? Veden är hantverket, syret är det som inte går att ta på, men alstrar liv i det skrivande, inspirationens utandning.

Eld är grunden till skapande. Att bemästra elden är det som skiljer oss från djuren. Vi som bemästrar elden, har makten att skapa det som är bortanför naturen. Det hör ihop med vår förmåga att skapa ordning, och att reflektera över vår existens, våra känslor, våra minnen. Det som utgör livsgnistan.

I de grekiska myterna har vi Prometheus att tacka för elden. För en gnista av det gudalika som ger oss möjligheten att utvecklas. Prometheus sympatiserade med människorna, tyckte inte om de andra gudarnas sätt att leka med oss som dockor, och gav oss elden som en gåva, även om det också innebar en fara för oss. Det vanskliga i att ha en egen vilja, en egen kraft.

I de nordiska myterna uppstod liv genom att Nifelheims glaciäris kom i kontakt med Muspelheims eld i Ginnungagap. Så föddes kaosjätten Ymer, varur gudarnas och jättarnas förfäder, och urkon Audhumla växte fram. Is och eld, grunden till liv. Elden som något livsalstrande.

Det brända barnet skyr elden, lär sig att inte gå för nära, eller alldeles lagom nära. Det brända barnet som återkommer till lågan, dess fascinerande, farliga sken. Elden är något vi måste respektera, det går inte att bemästra den till fullo, även om några eldslukare gärna försöker. Elden är mytisk och mystisk.

I skrivandet talar man om att gå dit det bränns. Något ska tända till i dig som skriver, det ska kännas. När jag försöker leta efter orden att beskriva det, känner jag det i maggropen som en slags oro. Oron som måste närmas, för att försöket att förstå vad det är, är vad som ger skrivandet dess glöd. Det kan också kännas som ett hugg, ett stick i hjärtat, en sorg. Eller på tungan, en smak av blod och honung. Vi känner med kroppen. Vi följer i tanken.

Många tolkar denna devis som att man måste skriva om jobbiga saker, om det mörka. Vid en första anblick kan det vara lätt att dra den slutsatsen, det låter liksom farligt, och kanske är metaforen inte alltid så lyckad. Att gå dit det bränns, känslan av det brännande, kan också vara en symbol för ett igenkännande. För något som känns verkligt, mänskligt, frågor eller situationer vi också ställts inför.

Elden står också för ljuset. Vi cirkulerar kring den. Vi samlas runt elden, berättar anekdoter, sagor, skräckberättelser. Elden sprider ljus och representerar liv. Det kan vara en spirande värme av medmänsklighet. Det handlar om att beröra. Att föra samman nervtrådar i det som är en själv, med den som läser. Det där nerviga, som kan vara både kittlande och stickande, livgivande och dödande, det är det som bränns. Värmeljus, kontrollerad eld, värmande. Och det lekfulla, sprattlande, sprättande, överraskande, det ska vi inte heller glömma.

Vad betyder elden för oss, för deltagarna i den här klassen? I texterna ser jag hur temat gestaltas på ofantligt många sätt. Det har också varit friheten i uppgiften, elden som lever sitt eget liv och manifesteras på olika sätt. Ibland som en gnista, en rykande cigarett, ibland som en underliggande metod, som brännpunkten i skrivandet. Ofta som en metafor, införlivad i en bild som beskriver något vi bara kan tolka genom eldens mångfacetterade former. I alla texter finns elden med, på ett eller annat sätt. Här finns eldsjälar, skärseld, glöd och aska. Brännbart material som tänder en gnista av hopp. Det finns med som elementet en nordisk gud föds ur och som en varm brasa att somna intill. Som det brännande ämnet ett barns självmord, planerandet av ett mord eller uppstädandet efteråt. Som slagsmål och kyssar. Som alkoholens eldiga rus, och kärlekens, till och med i kombination – då det sällan slutar väl.

Från glöd till eld till aska, och tillbaka igen. Elden som symbol för både liv och död. Ett både/och. Eldens otämjbara lågor, omöjliga att följa och förutse i sin form, spretighet i en enhetlighet. Så som vi som grupp är väldigt olika, men är en enhet, sammanflätade. Och formerna varierar lika mycket som genrerna, fri vers och sonetter, spänning och romantik, mytologi och realism, historisk roman och samtida. Precis som det ska vara.

Sen jag flyttade till ett hus här i trakten, har elden också blivit en del av min vardag. Där jag tidigare var osäker på om jag ens kunde få eld på en brasa för att grilla korv, har jag nu lärt mig mina egna tricks för att få fyr i kakelugn och vedspis på bästa sätt. Det är väl lite så att lära sig ett nytt hantverk också. Första gångerna slocknar elden, det ryker bara lite retsamt. Elden tar sig inte, eller brinner alldeles för fort. Sedan börjar man bemästra det, hitta på sina egna lösningar, anpassade efter den man är och det bränsle som står till buds. Och en sak kan man ju konstatera: det blir alltid bäst om man gör det varje dag, hittar en rutin, integrerar det i sitt liv.

Och kanske allra bäst är detta: att det går att lära sig, om man har lusten och viljan, en glöd att börja med.

Så kära läsare, njut av dessa brännande texter som årets deltagare på skrivarlinjen Litterärt skrivande har samlat! Jag är alldeles säker på att de kommer att kännas i dig, väcka något till liv, en igenkänning eller medkänsla, en kittlande, levande nerv. Läs långsamt, en text i taget, så du inte bränner dig, eller dyk rakt in och låt texterna tända gnistan i din egen inre eld.

Eva-Lotta Breitholtz

Eldsjälar

En historia från 1977

Innan Kerstin av rena turen hade åkt med upp till Norrland hade hon inte varit längre norrut än till Gävle. Till Sälen hade hon varit, på skidläger när hon var femton år. Det var något helt annat att komma upp till Ådalen. Där mötte hon människor som valt att flytta dit för att hitta ett nytt sätt att leva. Det var också något annat än Stockholm, där Kerstin gick på Karl Pehrsons journalistskola. Det var en termin kvar och hela jullovet hade hon funderat på vad hon skulle göra som eget arbete på skolan.

Hon hade varit hemma i Karlstad under lovet och hennes pappa hade skämtat med henne.

Du kan väl skriva om journalisters framtid och arbetsmöjligheter. Börja skriva ansökningar till någon tidning, kom in i branschen.

Kerstin hade inte blivit inspirerad av hans tjat, och sa att hon helst ville fota.

Alla tidningar vill ha snygga svartvita bilder.

Kerstin kan stå i skolans fotolabb i timmar. Det är så fantastiskt att se bilderna sakta komma fram. I fotolabbet öppnar sig en magisk värld som hon har svårt att ta sig ur när skoldagen är slut.

Något nytt började en torsdagskväll när hon och hennes kurskompis Agneta skulle gå ut på något av de vanliga ställena. Agneta hade tjatat på Kerstin.

Kom igen, ska vi gå eller, klockan är redan tio.

När de tog sig ut på gatan fick de väja för vattenpölar och bilar som körde alldeles för nära.

Nu tog jag fel skor i alla fall, klagade Kerstin. Jag är redan blöt om strumporna.

Den senaste tiden hade Kerstin känt sig oinspirerad till det mesta. Skolan och utelivet var krångligt och hon var ofta osäker på hur hon skulle klä sig.

Vi går till Bulleribång, det är inte så långt, bara över Österbron, föreslog Agneta.

Det var ett brunt slasklager som täckte trottoaren och det snöade i sidled när de gick över bron.

Jag har tänkt så mycket på mitt examensarbete, sa Kerstin och försökte välja var hon satte fötterna.

"Du får nog ingen bra inspiration i kväll. Tänk inte på