Filosofi: 100 Stora Tänkare

By Philip Stokes

Den västerländska filosofin har en lång och vördnadsbjudande tradition som sträcker sig bakåt till nästan sexhundra år före vår tideräknings början.

100 stora tänkare presenterar hundra av världens ledande filosofer och placerar dem i den tankeinriktning där deras verk ingår.

Kunnigt och befriande lättillgängligt klarlägger boken de tankar som framlagts av många av den västerländska filosofins största. Det är en idealisk översikt både för dem som vill få en förklarande introduktion till enskilda filosofers verk, och för dem som för första gången vill bekanta sig med filosofin och de frågor den ställer.

• Language: Svenska
• Publisher: Arcturus Publishing
• Release date: Jun 1, 2022
• ISBN: 9781398824386

Philip Stokes

Philip Stokes graduated with a BA(Hons) in Philosophy from the University of Reading in 1993, and gained his Masters degree from Bristol University in 1995. His Masters dissertation was a critique of Quine from a Wittgensteinian perspective. After working for several years in academic publishing, Philip returned to academia proper, beginning his PhD at the University of Reading, where he was Course tutor within the Department of Continuing Education at Reading. In 2005 he took up a post at Chulalongkom University in Thailand, where he is a member of the Language Faculty.

Book preview

Försokraterna

Thales från Miletos

ca 625–ca 545 f.Kr

Den första naturforskaren och analytiska filosofen i västerländsk intellektuell historia

Thales hedras som den första filosofen i antikens Grekland och därmed som grundaren av västerländsk filosofi. Han härstammade från den joniska hamnstaden Miletos, numera belägen i Turkiet. Miletos var ett av det antika Greklands ledande centra för både vetenskaplig och filosofisk utveckling. Thales, som förmodligen föddes runt 625 f.Kr., är främst ihågkommen som den försokratiska filosof som hävdade att vatten var världens ursprung och urgrund. Aristoteles och Herodotos nämner honom, och ger också den enda kunskap vi äger om Thales bakgrund. Hans betydelse som filosof härrör emellertid inte från vad han sade, utan från hans metod. Thales var den första tänkare som försökte förstå världens beskaffenhet utan att hänvisa till de människoliknande homeriska gudarnas vilja och nycker. Han försökte i stället förklara de fenomen han iakttog genom att hänvisa till en gemensam grundläggande princip, en idé som fortfarande präglar modern vetenskaplig metodik. Herodotos hävdar också att Thales korrekt förutsåg en solförmörkelse år 585 f.Kr., under ett slag mellan meder och lyder. Därför kan Thales med viss rätt ses som den första naturvetaren och analytiska filosofen i västerländsk intellektuell historia.

Thales hade andra moderna drag, det förefaller som om han också var något av en entreprenör. Enligt en historia tjänade Thales en förmögenhet på att investera i oljepressar före en stor olivskörd – och hur som helst måste han ha varit förmögen för att kunna ägna tid och tanke åt filosofi och vetenskap på 600-talet f.Kr. i det antika Grekland.

Enligt hans metafysik var vatten alltings ursprung och urgrund. Eftersom vatten både kan omvandlas till ånga och få fast form genom att frysas, och eftersom allt liv kräver och upprätthålls av fukt, postulerade han att vatten var den enda orsakande principen bakom den naturliga världen. Som ett slags primitiv föregångsversion av modern platttektonik hävdade Thales att den platta jorden flöt på vatten. Aristoteles säger att Thales trodde att jorden hade ungefär samma bärkraft som trä, och att jorden flöt på vatten ungefär som en stock eller ett fartyg. Det sägs att sjöfararna från Miletos kände till många flytande öar, som kan ha tjänstgjort antingen som inspiration till eller bevis för Thales teori. Han försökte till och med förklara jordbävningar med att undervattensvågor fick jorden att gunga, precis som ett skepp gungar på havet. Från hamnen i Miletos måste han ha varit förtrogen med fenomenet sedimentation, som han möjligen kan ha trott visade hur jord spontant alstrades ur vatten, en idé som hade anhängare ända in på 1700-talet.

Efter att ha försökt ge en naturalistisk förklaring till observerbara fenomen i stället för att åberopa gudarnas vilja, hävdade Thales att gud finns i alla ting. Enligt Aetios menade Thales att världens själ är gud, att gud är en del av allt, ett synsätt som inom kort skulle visa sig samtidigt i ett antal världsreligioner, främst i den indiska buddhismen. Trots att Thales metafysiska spekulationer var uppenbart felaktiga, förefaller det som om han i mer än ett avseende var en modern tänkare. Han föregrep många tankegångar inom religion, filosofi och vetenskap.

Pythagoras från Samos

ca 570–480 f.Kr.

Verklighetens yttersta natur utgörs av matematiska tal

Pythagoras föddes förmodligen i mitten av 500-talet f.Kr., men vi känner inte till exakt när han levde. Trots att varje skolbarn känner till hans namn genom Pythagoras sats, att kvadraten på hypotenusan i en rätvinklig triangel är lika med summan av kvadraterna på kateterna, de andra två sidorna, är det troligt att denna sats var känd för både babylonierna och egyptierna – och Pythagoras tros under sin ungdom ha vistats i Babylon.

Pythagoras är en föga känd personlighet. Liksom senare Sokrates skrev han ingenting själv utan föredrog att låta sina elever dokumentera hans tänkande. Han var känd som både mystiker och filosof, och den skola han grundade skulle i vår tid betraktas som en religiös sekt med många udda och bisarra trossatser, inte minst dess ökända vördnad för – och förbud mot att äta – bönor. Pythagoras predikade även reinkarnation och själavandring och är till stor del ansvarig för den moderna tron på numerologi, som senare populariserades av Nostradamus.

Enligt Pythagoras utgörs verklighetens yttersta natur av matematiska tal. Idén utvecklades ur hans teori om musik, där han bevisade att intervallen mellan toner kan uttryckas som förhållanden mellan de fyra första heltalen (ett till fyra), grundat på förhållande mellan en strängs längd och tonens höjd. Eftersom Pythagoras religiösa lära delvis bestod av övertygelsen att musik, som han betraktade som en del av universums själva struktur, har en speciell kraft över själen, drogs snabbt slutsatsen att all verklighet består av talförhållanden.

Från denna gick pytagoréerna vidare till att vörda vissa numeriska mönster, särskilt den så kallade dekadens tetraktys. En tetraktys är ett diagram som representerar de fyra första talen i en triangel med 10 punkter:

Både triangeln och talet 10 – dekaden – blev föremål för pytagoréernas dyrkan. Enligt pytagoreiskt tänkande är 10 det perfekta talet, eftersom det som tetraktysen visar utgör summan av de fyra första heltalen. Heltalen själva troddes representera grundläggande idéer: talet ett representerade punkten, två linjen, tre ytan och fyra den tredimensionella figuren. Vidare trodde man att det fanns tio himmelska kroppar: fem planeter, solen, månen, jorden och en mystisk och osynlig motjord (förmodligen påhittad för att göra det gudomliga talet till tio), som alla roterade runt en central eld.

Efter Pythagoras död splittrades hans skola i två läger. Det ena höll fast vid hans religiösa och mystiska läror, medan det andra koncentrerade sig på hans matematiska och vetenskapliga insikter. Den senare skolan fortsatte att tro att universums natur måste vara i huvudsak aritmetisk. På något sätt trodde man att talenheter, punkter, besatt rumsliga dimensioner och var tingens yttersta beståndsdelar. Den tanken kritiserades senare av både Parmenides och Zenon. Den pytagoreiska kosmogonin, läran om himlakropparnas uppkomst, stötte också på svåra problem till följd av en av Pythagoras egna upptäckter. Pythagoras hade nämligen visat att förhållandet mellan en diagonal dragen genom en kvadrat och kvadratens sidor inte var möjligt att uttrycka som ett heltal. Problemet med diagonalens inkommensurabilitet ledde till upptäckten – eller uppfinningen, beroende på filosofisk uppfattning – av irrationella tal. Men fast de irrationella talen innebar ett betydande problem för den pytagoreiska kosmogonin har de visat sig vara en betydelsefull och bestående utveckling inom det matematiska tänkandet.

Xenofanes från Kolofon

ca 570–ca 475 f.Kr.

Om hästar kunde rita, skulle de rita sina gudar som hästar

Liksom för andra försokratiska filosofer, som vi främst känner genom senare författares skrifter, är årtalen för Xenofanes födelse och död osäkra. Vad vi vet är att Herakleitos nämner honom som en av Pythagoras samtida och dennes kritiker, och därför kan vi anta att han levde ungefär under samma period.

Sedan perserkrigen i Jonien drivit Xenofanes i landsflykt i södra Italien, strövade han runt i de antika grekiska stadsstaterna som poet och fritänkare. Precis som Thales kritiserade han den homeriska tanken på människoliknande gudar. Xenofanes påpekade att Homeros gudar hade alla de ofullkomliga människornas omoraliska och negativa egenskaper, och att de följaktligen inte borde vara föremål för vördnad. I en av de tidigaste kända kulturellt relativistiska analyserna påtalade Xenofanes att Homeros gudar helt enkelt reflekterade den homeriska kulturen. Han påpekade att etiopierna gör sina gudar svarta och trubbnästa; de från Thrakien säger att deras är bleka och har rött hår. Om oxar och hästar hade händer och kunde måla, sade Xenofanes, skulle oxarna tveklöst återge gudarna som oxar och hästarna skulle måla sina som hästar. Likaså kritiserade han Pythagoras tes om själavandring och ironiserade över tanken att en mänsklig själ skulle kunna leva i något annat djur. Xenofanes förde fram en vag föreställning om en enda gudom som på inget sätt var lik människor i form eller tanke utan snarare skapar alla ting genom sitt tänkande.

Liksom Thales tidigare gjort, spekulerade Xenofanes i de underliggande principerna för naturfenomen. Men medan Thales hade ansett att ursprunget var vatten, föreslog Xenofanes den mindre glamorösa möjligheten att jord var arche, den grundläggande principen. Spekulationen var på Xenofanes tid inte helt orimlig, och hade åtminstone fördelen av att vara baserad på observationer. Xenofanes hade noterat förekomsten av fossila lämningar av vattendjur i marken. Han gissade att jorden då och då torkade och återgick till sin ursprungliga leriga form, och att leran vid sådana tillfällen inneslöt och bevarade jordens levande varelser innan processen vände.

Xenofanes var också den första kända tänkare som föregrep Sokrates försiktighet beträffande anspråk på absolut kunskap. Enligt Xenofanes var det omöjligt att uppnå filosofisk visshet, för även om vi skulle råka finna sanningen finns det inget sätt att med säkerhet veta att tingen är som vi tror att de är. Men detta innebär inte att filosofisk forskning är meningslös, för genom att visa på felsteg i vårt tänkande kan den åtminstone säga oss vad som med visshet inte är fallet, även om den inte kan säga vad som med visshet är fallet. Denna tanke har en modern motsvarighet i Karl Poppers falsifikationistiska metodologi.

Det finns knappast någon sammanhängande eller underliggande struktur hos Xenofanes tänkande, eller åtminstone inte någon som vi kan fastställa med hjälp av de fragment som historien har bevarat. Kanske är den saken inte förvånande med tanke på att han var en person som i allt väsentligt var en politisk flykting undan de politiska omvälvningarna i mindre Asien och som i huvudsak uttryckte sina tankar och spekulationer i form av muntligt framförda dikter och berättelser.

Icke desto mindre hade Xenofanes uppenbarligen tillräckligt stort inflytande för att bli ihågkommen och omtalad av dem som kom efter honom. Förmodligen var det främst hans kritik av de homeriska gudarna, som under och långt efter hans tid vördades i den hellenistiska världen, som gjorde att han blev uppmärksammad.

Herakleitos

ca 535–475 f.Kr.

Krig och tvister mellan motsatser är universums eviga tillstånd

Allting flyter, eller förändras, och krig och konflikter mellan motsatser är universums eviga tillstånd. Detta hävdade Herakleitos, som också ryktbart dömde ut sina landsmän i Efesos som så trögtänkta att de borde hänga sig och låta staden styras av barn. Herakleitos var en antagonist av första rangen; han gjorde Homeros till åtlöje genom att säga att han borde slängts ut och piskats, och uttalade sig föraktfullt om bland andra Pythagoras och Xenofanes idéer och intellektuella integritet.

Herakleitos strävade efter att förstå universums underliggande struktur och betraktade eld, jord och vatten som tillvarons grundläggande element. Men eld var det primära elementet, som kontrollerade och modifierade de andra två. Alla ting är ersättning för eld och eld för alla ting … eldens transformation är i första hand hav; och hälften av hav är jord, hälften är virvelvind.

Den kosmiska elden har sin motsvarighet i den mänskliga själen, som hos svaga människor besudlas av vattniga element som sömn, dumhet och laster. Den dygdiga själen kan överleva den fysiska kroppens död och slutligen återförena sig med den kosmiska elden. Men denna separation och förening är en ständigt pågående process. På ett sätt som påminner om innebörden i kinesiska yin och yang trodde Herakleitos att dynamiken mellan motsatser var universums både drivkraft och eviga tillstånd. Människan förstår inte att samtidigt som de består av motsättningar är de också i harmoni; där finns en balans som hos bågen och lyran. Herakleitos hävdade vidare: Gud är dag och natt, vinter och sommar, krig och fred, mättnad och hunger. Tvister och motsättningar är både nödvändiga och positiva, för tanken på universell konflikt garanterar att även om motsatser kan omväxlande dominera, kommer ingen att helt och hållet utplåna eller besegra den andra. Solen får inte överskrida sina gränser; för erinnyerna, rättvisans tjänarinnor, kommer att avslöja honom.

Denna universella motsättning garanterar att förändringen är oupphörlig, att allting flyter. Beständighet existerar inte i universum, endast det ständiga tillstånd av förändring som är resultatet av eldens förvandlingar. Detta implicerar att även om ingenting i universum förblir oföränderligt, är universum självt evigt. Universum var alltid, är nu och kommer alltid att vara, en evigt brinnande eld.

Till skillnad från de rationalistiska filosofer som började framträda under hans livstid valde Herakleitos att inte i detalj redogöra för resonemangen bakom sitt synsätt. De fragment av hans verk som finns kvar är i själva verket så svårtolkade att även de som följde i hans fotspår, huvudsakligen stoikerna, ansåg att han talat i gåtor. Hans texter är skrivna i aforistisk och profetisk stil, med ett tydligt förakt för dem som inte förstår vad de uppenbart har framför ögonen. Herakleitos är odiskutabelt mystiker och det finns starka släktskap mellan hans skrifter och det klassiska kinesiska verket Dao De Jing, som hävdas ha skrivits av Lao Zi (Den gamla mästaren) vid ungefär samma tid. Huruvida

Herakleitos hade kontakt med den orientaliska traditionen, eller tvärtom, är omöjligt att avgöra. Herakleitos syn på verkligheten som en process, ett evigt föränderligt flöde, står i skarp kontrast till så gott som hela den följande utvecklingen av metafysiken som utgick från Aristoteles. Två tusen års metafysiskt tänkande kom att ägnas spekulationer om skilda substansers natur och de egenskaper de kan äga, äger eller måste äga. Först under modern tid, i Bergsons och Whiteheads verk, betraktas metafysiken åter, inte som studium av urämnen, utan av en process.

Eleaterna

Parmenides från Elea

500- och 400-talen f.Kr., möjligen ca 510–440

Man kan inte känna till det som inte finns – det är omöjligt

Man vet inte mycket om Parmenides liv och bakgrund, och fragment av en lärodikt betitlad Om naturen är allt som finns kvar av hans verk. Den innehåller emellertid ett av de första exemplen på ett genomfört resonemang där Parmenides, kanske som en reaktion på Herakleitos, söker bevisa att förändring är omöjlig och att verkligheten är ensam i sitt slag, odelad och homogen.

I den första delen av dikten, Sanningens väg, som han hävdar uppenbarades för honom vid ett möte med en gudinna, skiljer Parmenides mellan utforskandet av det som finns och det som inte finns. Det senare är omöjligt, säger han. Man kan inte känna till det som inte finns – det är omöjligt – och inte heller uttala det, för det ting som går att tänka är det ting som är. Det centrala i detta en smula kryptiska argument är, att för att tänka på något som inte finns – till exempel en enhörning – måste man tänka på något; någon föreställning måste finnas i hjärnan, i det här fallet föreställningen om en enhörning. Men om man tänker på en enhörning innebär det att enhörningen (eller föreställningen om den) existerar i hjärnan, och följaktligen går det inte kategoriskt att säga att enhörningen inte i något avseende existerar. Resonemanget vilar väsentligen på två komplexa frågor. För det första: exakt vad menas i det här fallet med existera? Vad är skillnaden mellan att existera i världen och att existera i tanken? Detta inleder en kontrovers som i skiftande sammanhang kommer att återkomma under stora delar av filosofins historia, kanske mest bekant i Anselms ontologiska argument som formulerades ungefär 1500 år senare. För det andra: i vilket förhållande till varandra står tankar, ord och ting? Den debatten började kanske med Parmenides, men har upptagit varje stor tänkare sedan dess, fram till och inklusive centrala bidrag av 1900-talsfilosofer som Bertrand Russell, Ludwig Wittgenstein och W. V. Quine.

Eftersom Parmenides ansåg att man genom att tänka på något också i något avseende gav det något slags likhet med existens, följer att man omöjligt kan tänka på något som i alla avseenden inte är. Alltså kan man bara tänka på det som är. Nu kommer den andra delen av Parmenides slutledning, det första kända exemplet på formell deduktion i det västerländska tänkandets historia. Att tänka på något som är implicerar existensen av något som inte är. Om något är grönt, är det inte rött; om något är en människa, är det inte en hund; ett hus är inte en kärra, och så vidare. Men eftersom Parmenides genom sitt tidigare resonemang har visat att negativa påståenden om existens inte är möjliga, förefaller det som om man inte heller kan göra någon positiv existentiell särskillnad. A särskilja X från Y är liktydigt med att säga att X inte är Y, vilket är precis det som Parmenides hävdar är omöjligt. Därför kan man inte logiskt särskilja mellan olika ting i världen. Parmenides drar slutsatsen att det enda man kan säga är att allting är, och följaktligen måste verklighetens sanna natur – det som är – vara en odelad, homogen, unik enhet.

Med ett liknande argument försöker Parmenides visa att förändring också är omöjlig. Om man kan tänka på något som kommer att existera i framtiden måste det existera i ens tankar nu. Om man kan minnas något som försvunnit eller någon som har avlidit måste de existera i ens medvetande varje gång man tänker på dem. Parmenides drar följaktligen slutsatsen att såväl tillblivelse som försvinnande är illusioner, förändring är en illusion: allting är ett, odelat, oföränderligt och evigt.

För en modern läsare står det klart att Parmenides tänkande är ohållbart, men det var inte förrän den moderna filosofiska logikens uppkomst i slutet av 1800- och början på 1900-talet som negativa existentiella påståenden gick att till fullo förstå. Också frånsett den historiska betydelsen av det första kända försöket till logisk deduktion, en metod som Aristoteles senare fulländade, är Parmenides viktig för det ljus han kastade över det krångliga och den logiska komplexiteten i begreppet existens och i relationen mellan språk, tanke och realitet.

Zenon från Elea

400-talet f.Kr., möjligen ca 490–430

Akilles kan aldrig fånga en sköldpadda hur snabbt han än springer

Det finns två kända Zenon i filosofin: Zenon från Elea samt den senare Zenon från Kition (ca 336–264 f.Kr.), som bara är ihågkommen som stoicismens grundare (se Seneca och Marcus Aurelius).

Zenon från Elea, som var en av Parmenides elever, är bäst känd för hur han i en rad målande paradoxer försvarade Parmenides mot Pythagoras lärjungar. Zenons paradoxer är det första bevarade exemplet på argumentation med hjälp av den logiska teknik, kallad reductio ad absurdum (härledning intill det absurda), där en motståndares åsikt påvisas vara oriktig eftersom den leder till en absurd eller orimlig slutsats.

För att försvara Parmenides uppfattning att begreppen förändring och pluralitet är illusoriska, utvecklade Zenon en serie paradoxer som visar att de leder till mycket ovanliga, meningslösa slutsatser, och som därigenom bevisar att de inte kan representera världens sanna natur.

Zenon anför två serier argument riktade mot tanken på tingens mångfald och mot tanken på rörelse. För det första vill Zenon visa att det inte kan finnas många olika ting i världen, trots de synbarligen uppenbara bevis som ges av våra sinnen. Alla tredimensionella objekt är delbara i många delar. De kan delas gång på gång tills man kommer till materians grund, eller substans. Men därefter kan även atomerna delas, liksom – som den moderna vetenskapen säger oss – atomernas beståndsdelar, neutronerna och protonerna. Faktum är att det tycks som om varje ting som äger en fysisk omfattning logiskt sett måste kunna delas i hälften av den omfattningen. Följaktligen kan man inte säga att materia består av en samling rumsligt utsträckta enheter eller punkter, eftersom man ändlöst kan fortsätta att dela allt som äger utsträckning. Alltså måste materia vara kontinuerlig, inte diskret.

Zenons argument mot tanken på rörelse är väsentligen utformat på samma sätt. Anta att Akilles bestämmer sig för att ta reda på hur snabbt han kan springa runt löparbanan