Räddare kan ingen vara: Till dig som skadats av traumatiska händelser i din barndom

By Diana Isfeldt

Denna bok handlar om att leva med, och försöka läka ifrån, konsekvenser komna ur traumatiska upplevelser i barndomen. I detta fall konsekvenser som komplex traumatisering och dissociation. Det låter tungt och det är det sannerligen också. Detta till trots löper här en hoppfullhet genom boken. Som en röd tråd, en livskraftig nerv.

Tankar vävs samman med känslor, fakta och fantasi. Detta i en form som för tanken till poesi. Resultatet; ett svårslaget inifrånperspektiv! En bok främst till dig som varit med om traumatiska händelser under barndomen. Men också till behandlare, studenter, anhöriga eller bara den allmänt vetgiriga.

• Language: Svenska
• Publisher: Isfeldts Litteratur & Konsult
• Release date: Jun 30, 2023
• ISBN: 9789152763681

Diana Isfeldt

Diana är född 1983 och skriver utifrån sina självupplevda erfarenheter. Hon sammanväver tankar med känslor och fakta till texter i poesins anda. Diana vill på detta sätt vara med och sprida kunskap om den djupgående psykiska ohälsa traumatiska upplevelser under barndomen kan generera i. I hennes fall komplex traumatisering och dissociation.

Book preview

Innehållsförteckning

Känslor

Slå dig ner

Att gå vidare

Själens origo

Till dig som upplevt traumatiska händelser som barn

Min hand

Det näst bästa

Tvåsamhet

Räddare kan ingen vara

Presentation

Förståelse

Tiden är här nu

Bruten tystnad

Dissociativ splittring

Sanningen

Kommer nu

Avstängd

En dag i taget

Inifrån och ut

Det stora trädet

Vånda

De mina

Utanför min dörr

Desorienterad

Dissociativ distans

Mormors finaste stol

Plus och minus

Sig själv förlorad

En sång om vår

Det stora i det lilla

Moder jord

Jag väljer att känna

Här är jag

Mitt själsliga sår

Likt vårt inre

Omöblerade rum

Vågar möta mitt inre

En blomma i öknen

Att mötas

För att orka vidare

Befriande strategi

Göra annorlunda

Det sköraste

Mitt november

Inte som att ge upp

Under ytan

Mina barn

Den som söker

På promenad

Mellanlandet

Stänga ett fönster

Långtifrån nära

Tomma salar

Varma källor

Försvar

Sammanflätad

Samexistens

Kroppen minns

Att födas mitt i livet

Vem är du?

Ur jordens mörker

Flisad av svårigheter

Besegra rädslan

Kärnan

Glöd

Känslor

Traumatisering

Mod

Livet

Paradoxalt

Ängslan

Dissociativ flykt

Acceptans

Den tomma parkbänken

Undanröja fiender

Den gömda reserven

Du är viktig

Möter upp mig själv

Likt en maskrosstjälk

Kamouflerad

Min röst

Osynlig ohälsa

Själahem

Fatta min hand

Talar samma språk

Inre trädgård

Traumaterapi

Vi som är Jag

Mer min egna vän

Vi behöver dig

Flera av samma

Innan vi skiljs åt

FAKTA

Fakta om dissociation

Känslor

Känn på dina känslor

Javisst

...jag försöker verkligen

Tro mig!

Gång efter annan

Men som oftast är det

som att försöka

greppa tag i en vattenstråle

Fånga en skugga

eller fatta en flygande fågel

Slå dig ner

Jag stod där, på den ödsliga perrongen. Rädd, jätterädd, men övertygad; det var nu eller aldrig. Jag ville leva kvar, men orkade inte längre med tillvaron som den kommit att bli. Skulle jag orka mäkta uppleva en framtid behövde jag nu göra det som skrämmer mig så oerhört, vända blicken inåt! Konfrontera det jag ständigt varit på flykt bort ifrån. Allt otäckt inuti kom allt närmare inpå, jag kunde inte längre värja mig på det sätt som jag tidigare gjort. Mina strategier fungerade allt sämre och maktlösheten det innebar gjorde att ångesten växte sig allt starkare. Jag var både för trött och rädd för att fortsätta, men ännu för livsstark för att helt släppa taget. Men det blev alltmer uppenbart att jag inte skulle orka hålla kvar det där taget länge till. Jag behövde göra någonting snart. Väldigt snart.

Jag sökte upp den psykolog jag tidigare i livet haft kontakt med och vi återupptog terapin. Jag trotsade därmed mina rädslor och klev på tåget som kom inrullande på perrongen. Detta blev början på en långväga resa. Det kändes egentligen inte som att jag hade något val. Alternativet jag i den stunden kände att jag hade, det var att avsluta mitt liv. Skulle det behöva bli så, då ville jag dessförinnan alla fall visa mina närmaste att jag verkligen gjort allt jag förmått för att förändra min situation. Kunde jag inte kämpa för min egen skull så skulle jag göra det för deras. Jag kunde inte låta rädslan få ha sista ordet. Bara vinna så där, utan en fajt.

Jag hade vid det här laget hunnit bli några år från fyrtio. Så det var sannerligen hög tid att möta det som jag hela livet, på alla tänkbara och otänkbara sätt, försökt fly ifrån. Den där stora mörka besten som jag haft inneboende sedan sex års ålder. Den rädsla som ständigt legat i bakhåll, som kommit att påverka min personlighet och livet igenom legat som en tung sten i bröstkorgen. Ja, hela mitt nervsystem har kommit att präglas utav rädsla.

Nu stod jag alltså där, som i en återvändsgränd. Rädslan fick mig att inte alls känna mig redo att resa. Men än mindre redo att ge upp livet. Så jag klev på tåget, tog emot den hand som sträcktes mig och valde att försöka. Försöka mitt bästa. Jag började återigen i traumaterapi.

En sådan här resa är svår att göra själv, samtidigt har jag svårt att släppa in andra i min fysiska närhet. Jag har en viktig person som sitter tryggt i sätet strax bakom mig. Att våga släppa in andra känns som sagt svårt, men är mig ändå en längtan. Så jag ber dig, vem helst du än må vara. Håll mig lite sällskap, följ mig en bit på färden. Kom sätt dig här bredvid, eller var helst du känner att du vill sitta, det finns gott om platser att välja på. Jag har så mycket jag vill berätta för dig. Jag vill dela det som är så svårt att dela, och framförallt; för andra att förstå. Jag vill bli förstådd och jag vill få ge dig förståelse.

Att gå vidare

Att stirra sig blind

på en död blomma

ger den inte livet åter

Hur högt vi än vill

hur djupt vi än trånar

Plocka den!

Låt rötterna

där under jord förbli

Att historien

lämnar sina spår

är oss alla

Ofrånkomligt

Ödsla istället ditt vatten

på de blommor

som ännu i livet är

Vilka livskraften troget värnar

De blommor

som ger dig skäl att leva

Får dig att orka

(även när du egentligen inte orkar)

Varje förändring börjar

med blott ett enda litet frö

Jag hoppas att du via denna bok

ska få finna ett sådant

att låta lägga i din jord

Eller kan dina befintliga frön

härigenom ges kraft

att förkovra sina rötter

Själens origo

Min innersta kärna

själens origo

...är oskadliggjord

Under allt som där täcker

skyddar och förgör;

vilar den där under

Väl bevarad

på ett fredat ställe

I den heligaste av jord

dit ingen förruttnelse

någonsin lyckats tränga in

Jag känner

hur en liten stillsam ström

alltjämt strilar därur

Så full av friskhet

mod och envishet

Det är denna livskraftiga sav

Som upprätthåller

min ork att strida

Bevarar liv

och möjliggör