Chauffören

By Mark Dawson and Lars Winclair

John har börjat tro på en framtid för sig själv. Han kör taxi på San Franciscos gator. Han lever ett anonymt och solitärt liv. Att leva osynligt har blivit en bekväm vana. Han vill inte bli hittad. Men när en ung kvinna han kört till en fest försvinner, blir Milton orolig. Desto mer så när två lik hittas och polisen börjar se honom som en misstänkt i fallet. Milton är på flykt från den brittiska underrättelsetjänsten, och en man i hans utsatta position behöver sådan uppmärksamhet lika mycket som han behöver ett hål i pannan. När otrevliga hemligheter börjar läcka, och alltfler kroppar hittas, så är en sak säker. Milton är kanske helt rätt kille på helt fel ställe vid fel tidspunkt. Chauffören är en spänningsfylld, nagelbitande thriller med Mark Dawsons oemotståndliga hjälte, den före detta yrkesmördarens i kronans tjänst, John Milton.

"Chauffören" är tredje delen i Mark Dawsons bästsäljande serie om John Milton, en lönnmördare som utan större framgång gör vad han kan för att lägga sitt förflutna bakom sig. För att sona blodet på sina händer bestämmer han sig för att hjälpa behövande.

Mark Dawson föddes i engelska Lowestoft. Han arbetade som dj, glassförsäljare, på fabrik och som klubbpromotor innan han utbildade sig till advokat. I tio års tid jobbade han sedan med att först jaga internationella penningtvättare och sedan med att hjälpa celebriteter stämma tidningar för förtal. Idag lever Dawson i Wiltshire med sin fru och sina två barn.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 22, 2023
• ISBN: 9789180007863

Book preview

Chauffören

En John Milton–thriller

Mark Dawson

Översättning: Lina Johansson

Copyright © Mark Dawson, 2022

Översättning: Lina Johansson

Omslag: Leo Fróes

ISBN: 978-87-0237-786-3 

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Del I

Tabby Wilson uppdaterade sin profil på Craigslist samma natt som hon mördades. Hon ändrade lite på sin presentationstext och la upp en ny selfie som hon hade tagit tidigare på dagen. Det såg ut som henne: hon hade på sig spetsunderkläder, hennes hy var len och fin och hon hade på sig en blond peruk som fick henne att se ut lite som Lana Del Rey. Hon såg bra ut, tyckte hon. Hennes min var sexig och provokativ, den nästan utmanade männen att kontakta henne. Hon var smal och hade stora ögon, såg androgyn ut på det där nästan utomjordiska sättet som var så populärt på bloggarna hon läste och tidskrifterna hon bläddrade igenom på Walmart eller när hon stod och väntade på tvätten.

Det var viktigt att hon såg bra ut, Craigslist-annonsen var hennes butiksfönster. Hon redigerade bort några skönhetsfläckar och var nöjd med resultatet. Hon hade slät hy, mörkt hår klippt i en kort bob och stora ögon som var gröna och uttrycksfulla. Hon var tjugoett, hade hoppat av skolan när hon var sjutton för att hon blev gravid. Hon hade två barn nu, olika pappor även om hon inte träffade någon av männen längre. Hennes mamma hade hjälpt till att ta hand om barnen. Hon hade jobbat på Walmart tills nyligen. Hon bodde i en tvåa i Vallejo tack vare underhållet hennes sons pappa hade blivit beordrad att betala. Förutom att hon inte hade tänkt fylla på hyllor för evigt, så täckte underhållet och lönen inte alla hennes utgifter. Det blev ännu värre när hon fick sparken för att hon alltid kom för sent. Hon tog ett par andra skitjobb, men det gick inget vidare där heller och hon var utan jobb lika fort som hon hade fått dem.

Tabby ville gärna se sig själv som en positiv person, så hon fokuserade på sina ambitioner. Hon hade alltid velat bli modell. Det fanns pengar att hämta i det, gott om pengar, och hon var säker på att hon var söt nog och hade en tillräckligt snygg kropp för att kunna lyckas. Hon startade konton på Pinterest och Instagram som hon fyllde med foton: selfies där hon höll kameran så långt bort från ansiktet som möjligt, foton där hon visade upp sig i helkroppsspegeln i sovrummet, och ett urval bilder som hon hade plockat från en fotografering med en vän som hade tagit bilderna i utbyte mot en natt med henne.

Hon visste att hon behövde göra något för att få igång karriären. Hon la mycket tid på sin hemsida, och det dröjde inte länge innan hon upptäckte annonser för modeller. Hon klickade in sig på en sida som erbjöd gratis utrymme för tjejernas portfolios. Hon registrerade en profil och laddade upp de bästa bilderna från fotograferingen. Förfrågningar började trilla in på en gång. Hon hoppades på att få några seriösa jobberbjudanden, och byråerna som svarade sa att de kunde tänka sig att boka in henne på den typen av jobb. När hon klickade in sig på deras hemsidor blev det snabbt uppenbart att de egentligen letade efter horor och eskorter.

Hon började ta deras erbjudanden på allvar när hon såg hur mycket hon kunde tjäna. Sex sålde; hon hade alltid vetat det, och nu hade hon bevis för det. Hon såg inga nackdelar med det, förutom att hon inte såg någon poäng i att ge någon annan hälften av pengarna hon tjänade in.

Hon kunde göra det på egen hand.

Det var då hon började lägga ut annonser på Craigslist.

*

Kvällens jobb hade bokats över telefon. Torsken hade mejlat henne och sagt att han var intresserad, och hon gjorde som hon alltid gjorde: gav honom sitt jobbtelefonnummer så att de kunde prata och fastställa priset och vad han kunde förvänta sig att få i utbyte. Att envisas med ett telefonsamtal gav henne också chansen att sålla bland männen som bokade henne för första gången. Det fanns alltid konstiga män, och hon hade råkat illa ut med ett par. Att prata med personen gav en bättre bild av dem än att läsa ett mejl. Hon hade nekat bokningar med flera män som helt enkelt hade låtit fel över telefonen. Tabby ansåg sig själv vara en god människokännare. Hon var försiktig också.

Men den här killen? Han lät okej. En sydstatsaccent, lite hillbilly-varning kanske, men han hade varit artig och vältalig. Han hade förklarat att han var polis och i stan för en samverkanskonferens för rättsväsendet och att han ville ha lite kul. Han hade inte problem med hennes priser, så de hade bestämt träff.

Hon stod vid korsningen Franklin och Turk vid åtta, precis som de hade sagt. Hon rökte en cigg och betraktade bilarna som körde förbi. Hon tänkte på barnen och hur hon redan hade dragit in tillräckligt med pengar den här veckan för att kunna betala hyran, maten och kanske ta med dem till nöjesparken Six Flags. Det låg en i Vallejo. Hon stod och tänkte på det när en Cadillac saktade in vid henne. Hennes farsa hade varit bilmekaniker och hon hade älskat allt med stora bilar när hon var liten för att kunna impa på honom. Hon såg att det var en Eldorado, ungefär tjugo år gammal. Den var i rätt dåligt skick. Den främre högersidan var bucklig, registreringsplåten nästan dinglade från bilen och motorn fick baktändning när föraren sträckte sig över passagerarsätet och öppnade dörren åt henne.

Han ropade på henne med samma släpiga accent som hon kände igen från telefonsamtalet.

Hon tog upp sin väska och satte sig i bilen.

Det var sista gången någon såg henne.

Kapitel 1

Den grå septemberdimman som hade rullat in från bukten två dagar tidigare låg kvar. Dimman luckrade upp konturerna på allt inom ett par meter, men bortom det täckte den allt som en fuktig, kall slöja. Det brukade vara värst i juni – den kallades för June Gloom av en anledning – men dimman fanns alltid där, la sig över staden när som helst utan någon förvarning, och låg kvar i flera timmar. De två mistlurarna, en i vardera ända av Golden Gate-bron, sände ut sina långa, sorgsna tjut. John Milton hade varit i stan i ett halvår och han tyckte fortfarande att de var kusliga.

Klockan var nio på kvällen och gatlamporna lyste svagt i den fuktiga dimman. Milton befann sig i Mission District, ett område som hade varit nergånget en gång i tiden, men som hade kommit till liv igen tack vare konstnärerna och studenterna som tagit över stället nu när kriminaliteten hade minskat och hyrorna fortfarande var låga. Det var påtagligt hippt nu och ungdomens fåfänga stod i full blom: långhåriga, unga män i vintagekostymer och afghanpälsar medan tjejerna hade på sig korta klänningar. Gatorna såg sjabbiga ut. Tjejen som Milton skulle plocka upp satt på en bänk i gathörnet. Han såg någon genom dimman, men inte att det var hon förrän han kom lite närmare. Han blinkade åt höger, lämnade den sena kvällstrafiken och stannade längs trottoaren.

Han rullade ner rutan på passagerarsidan. Den fuktiga luften rullade in i bilen.

Madison? ropade han och använde namnet han hade fått.

Tjejen, som var ung och söt, plockade ut ett tuggummi ur munnen och satte fast det på baksidan av bänken hon satt på. Hon lyfte upp en ryggsäck, slängde den över axeln, tog upp en klädpåse och gick fram till hans bil. Milton låste upp dörren åt henne och hon satte sig i bilen.

Hej, sa hon med en uttråkad ton.

Hej.

Tack för att du var så snabb. Min hjälte.

Vart ska du?

Känner du till McDonalds-restaurangen i Balboa Park?

Han tänkte efter. Efter att ha kört i San Francisco ett halvår hade han fått ett hum om staden. Ja, det gör jag.

Det är dit vi ska.

Okej.

Milton la i ettan och anslöt sig till den glesa trafiken igen. Rusningstrafiken var över. Han lutade sig tillbaka i sätet och gasade. Han tittade på sin passagerare i backspegeln. Madison hade öppnat ryggsäcken och tagit fram en bok. Den såg tjock och rejäl ut, som en skolbok tänkte han. Telefonisten hade sagt åt honom att hålla utkik efter en blondin när han hade fått uppdraget, men hennes hy var mörkbrun, nästan svart. Hennes hår var ljust och rakt, och Milton undrade om det kunde vara en peruk. Hon hade former men var nätt, klädd i jeans och en tjock tröja. Väldigt söt i alla fall. Hon läste boken under tystnad. Milton slet bort blicken och fokuserade på vägen.

De passerade Mission Bay, Potrero Hill och körde sen in i Balboa Park. Snabbmatsstället, en större drive-thru, låg i gatunätet söder om Ocean Avenue. Reklamskyltar visade upp tre-för-två-erbjudanden på köttburritos och en kopp kaffe för en dollar.

Framme.

Tack. Är det okej om du väntar?

På vad då?

Ett samtal. Vi stannar bara till här.

Okej – men taxametern tickar på.

Visst. Jag måste vänta tills samtalet kommer och då åker vi någon annanstans. Funkar det?

Så länge du kan betala för det kan vi stanna här hela natten för min del.

Jag betalar, sa hon med ett brett leende. Hur mycket är jag skyldig dig?

Milton tittade ner på taxametern. Tjugo än så länge.

Tjugo är inga problem. Hon plockade fram en plånbok från väskan, öppnade den och tog fram en sedel. Hon sträckte fram den till honom. Det var en hundradollarsedel.

Han började känna sig lite obekväm.

Det borde väl täcka ett par timmar?

Milton vek ihop den och stack in den under taxametern. Jag låter den vara här så länge, sa han. Du får tillbaka växeln.

Det kvittar. Hon nickade mot restaurangen och dess skarpa ljus som läckte ut från fönstren och sken på bilarna som stod packade utanför. Jag skulle göra vad som helst för en Big Mac just nu, sa hon. Vill du ha något?

Det är bra, tack.

Är du säker?

Jag har redan ätit.

Okej.

Hon klev ur bilen. Han knöt nävarna och slappnade av igen. Han rullade ner rutan.

Eller du, sa han. Jag tar gärna en kaffe. Här. Han plockade upp en dollar från byxfickan.

Hon viftade bort hans pengar. Glöm det. Jag bjuder.

Milton följde henne med blicken när hon gick tvärs över parkeringen och in i restaurangen. Det var kö, och hon ställde sig längst bak och väntade på sin tur. Milton knäppte upp bilbältet och vände sig om så att han kunde sträcka sig till baksätet. Hon hade lämnat väskan där. Han kollade att hon inte såg åt hans håll och drog snabbt upp blixtlåset och gick igenom innehållet; en liten handväska, två böcker, en mobiltelefon, en flaska vodka, en ask kondomer och ett ombyte med kläder. Han stängde väskan och la tillbaka den. Han lutade huvudet mot nackstödet och gned sig i pannan med handen.

Han hade gjort något väldigt dumt.

Tjejen kom tillbaka med en Happy Meal-påse, en stor läsk och en stor kaffe. Hon gav honom engångsmuggen genom det öppna fönstret, satte sig i baksätet igen, tog upp Stolichnayan från väskan, tog av plastlocket på läsken och hällde i en stor skvätt.

Vill du ha lite i kaffet?

Nej, tack, sa han. Jag dricker inte.

Inte alls?

Aldrig.

Varför – är det, typ, för hälsans skull?

Han tänkte inte berätta om det för henne. Typ så, sa han vagt.

Skyll dig själv.

Hon satte sugröret mellan läpparna och sög i sig drycken.

Madison, sa Milton. Jag vill att du är ärlig mot mig nu.

Hon såg avvaktande på honom.

Jag vet inte riktigt hur jag ska fråga det här.

Hon blev alldeles stilla i väntan på vad som skulle komma. Ut med det bara.

Är du prostituerad?

Vilken gentleman du är, sa hon.

Snälla Madison – inget skitsnack. Svara bara på frågan.

Jag föredrar eskort.

Är du eskort?

Ja. Har du problem med det, eller?

Det är klart jag har. Om vi blir stannade av polisen kan jag åtalas för koppleri. Det är ett allvarligt brott.

Om det händer, vilket det inte kommer göra, säg bara att vi är kompisar. Vad ska de säga då?

Det låter som om du varit med om det förut.

Nästan aldrig. När det händer så har det aldrig hänt något.

Nej, sa Milton. Jag är ledsen. Det är för riskabelt.

På allvar?

Jag vill inte hamna hos polisen. Du får lämna bilen. Du kan ringa en annan taxi härifrån.

Snälla, John, sa hon. Han undrade först hur hon visste vad han hette, sen kom han på att hans bild och information fanns att läsa på det laminerade kortet som satt på baksidan av förarsätet. Jag behöver verkligen skjutsen.

Jag kan inte riskera något.

Snälla, sa hon igen. Han tittade i backspegeln. Hon stirrade rakt på honom. Kom igen. Om du lämnar mig här kommer jag aldrig få tag på en taxi innan de ringer mig. Jag kommer missa festen, och de här killarna, alltså, agenturen jag jobbar för, de har noll tålamod med att en av deras tjejer inte dyker upp. Jag kommer få sparken, och jag har verkligen inte råd med det.

Jag är ledsen. Det är inget jag kan göra något åt.

Kom igen, snälla! Jag har en liten en där hemma. Eliza. Hon är bara två år gammal – fatta hur söt hon är. Om jag får sparken ikväll kommer jag aldrig kunna betala hyran. Soc kommer ta henne från mig igen, och det får bara inte hända.

Milton stirrade ut på den orörliga trafiken på Ocean Avenue. Hundra bromsljus blossade upp och dog igen i den tjocka dimman medan de väntade på att ljuset skulle bli grönt. Han trummade med fingrarna mot ratten medan han tänkte på det, fullt medveten om att hon satt och tittade på honom i backspegeln med stora, hoppfulla ögon.

Han bara visste att han skulle få ångra sig.

På ett villkor: inga droger.

Okej. Inga droger.

Du har inte på dig något?

Nej. Inget, jag svär.

Inget kokain. Inga piller. Inget gräs.

Jag lovar på min dotters liv. Jag har inget på mig. Jag är ute på villkorligt, liksom. Jag måste kissa i en kopp två gånger i veckan. Om de hittar något i det tar de henne, bara sådär. Man kan säga mycket om mig, John, men inte att jag är dum. Det är inte värt det.

Han betraktade henne ingående medan hon svarade. Hon var övertygande och passionerad, och han blev så pass nöjd han kunde bli med att hon sa sanningen.

Det här är mot mitt bättre vetande, sa han. Men, vi kör.

Tack, John. Du fattar inte hur glad jag blir.

Han var på väg att svara när hennes telefon började vibrera. Hon rotade efter den i väskan och satte den sen mot örat. Hennes attityd blev mycket mer ödmjuk och foglig. Han uppfattade inga namn, men det rörde sig så klart om vart de skulle härnäst. Det var ett kort samtal. Hon la ner telefonen i väskan igen.

Vet du var Belvedere ligger?

Det är inte ofta jag kör dit.

Mest rika där.

Jupp. Är det dit vi ska?

Ja, tack.

Har du en adress?

Hon gav den till honom och han knappade in den i sin GPS som satt fast i vindrutan med en sugpropp. Den lilla enheten räknade ut och visade den bästa vägen dit.

101:an upp till bron, sa han medan han läste på skärmen. Det kommer ta ungefär fyrtio minuter. Funkar det?

Perfekt.

Vad sker där borta?

Som sagt, de som är rika festar gärna vilt. Det är vad som sker där.

Kapitel 2

Madison var pratsam medan de körde norrut via Sunset, Richmond och Presidio, svängde vänster vid Crissy Field och körde in på 101:an över till Golden Gate-bron. Hon förklarade hur det funkade i hennes bransch medan de körde norrut. Hon träffade sin förare på en bestämd plats varje kväll. Hon sa att han hette Aaron och att han var lite spattig, men att han var en reko kille för det mesta. Han hade övergett henne ikväll på värsta, möjliga sätt. Det var meningen att de skulle ha träffats vid åtta-tiden på Nob Hill, men han hade inte dykt upp och när hon äntligen fick tag på honom över telefon hade han sagt att han var sjuk och inte kunde komma. På baksidan av bänken som hon satt på fanns det ett telefonnummer till ett taxibolag. Hon hade ringt det. Det var ett av bolagen som Milton jobbade för. Telefonisten hade ringt honom och uppgett hennes uppgifter, och han hade tagit jobbet.

Hon skämdes inte för sitt jobb. Hon förklarade hur hon fick jobb genom en agentur, och hur resten kom från annonser online på Craigslist. Agenturjobben var de lättaste; de skötte bokningen och det enda hon behövde göra var att dyka upp, göra det som behövdes göras, se till att hon fick kontanterna och sen sticka. Pengarna delades på tre: föraren fick tjugo procent och resten delades lika mellan agenturen och tjejen. Milton frågade hur mycket hon tjänade. Hon svarade inte på frågan, utan sa bara att hon klarade sig. Det var tyst en kort stund medan han tänkte på hur nonchalant hon hade räckt honom en hundring. Han kom fram till att hon antagligen tjänade rätt mycket, och sen bannade han sig själv för sin godtrogenhet. Hennes hjärtskärande jakt på hyrespengar verkade mindre sannolik nu. Han undrade om det ens fanns en liten flicka. Antagligen inte. Han småskrattade lite för sig själv när han insåg att han hade blivit grundlurad.

Bron sken i rött guld när de körde över den och toppen på pylonerna försvann in i mörkret och dimman.

Han hörde hur ett blixtlås drogs upp. Han tittade i backspegeln och såg hur hon tog fram en svart klänning från klädpåsen.

Jag måste byta om, sa hon. Inget tjuvkikande, John, okej?

Så klart.

Bra, var inte ett äckel.

Han fokuserade på den mjuka höjningen i bron där den sträckte ut sig över bukten, men han kunde inte motstå en snabbtitt i backspegeln. Hon hade tagit av sig sin tröja och nu kämpade hon med att få av sig jeansen. Hon tittade upp i spegeln, och Milton tittade genast bort och ut på vägen igen; hon sa inget, men när han tittade i spegeln igen, nästan log hon retsamt.

De kom över till Sausalito och sen till Marin City.

Klar, sa hon. Du kan titta nu.

Det gjorde han också. Milton visste inte mycket om kvinnokläder, men den enkla, svarta cocktailklänningen hon hade på sig var uppenbarligen köpt i en finare butik. Den var ärmlös, var enkel och hade en djup urringning som visade upp hennes behag.

Du är väldigt fin, sa han, lite obekvämt.

Tack, John.

*

Klockan närmade sig tio när Milton tog avfarten vid Strawberry och körde runt rondellen med sitt höga tegeltorn i mitten som märkte ut vägen till Tiburon Boulevard. Det var en lång och smal väg som gick från norr till söder längs kusten. Vita staket märkte ut hagarna där ovärderliga hästar gick och betade. Ljusskenen från de stora villorna stod i skarp kontrast till den mörka udden till vänster. De kom fram till Belvedere och körde upp bland kullarna.

Dimman var tät här, och medan de körde vidare kom vegetationen längs vägen allt närmare på bägge sidorna. Bilens strålkastarljus lyste upp trädstammarna och kastade ett grunt ljus in i mörkret. Milton kunde bara se tio-tjugo meter fram. Växterna blev lite vildare och allt mindre efterhållna. På bägge sidor växte pors och ljung i täta klungor, och den täta samlingen med kvistar lutade sig nästan ut över vägen. Där fanns giftig klättersumak, lika hög som två män och tjock som trädgrenar. Där fanns klättervildvin och marskgräs och taggiga björnbärssnår. Ljuset reflekterades skarpt och snabbt i ögonen på hjortar och kaniner. Vägen låg en bit bort från husen som låg längst in på ägorna, i slutet av uppfarterna som var som mindre vägar. Den där kvällen, i mörkret och medan dimman omslöt bilen som en bubbla, kände Milton att de var ensamma.

Vet du vart vi ska? frågade han.

Sväng in på West Shore Road. Det ligger en enskild väg i slutet på den.

Han tittade i backspegeln. Madison hade tänt ljuset och tog på sig ett nytt lager läppstift med hjälp av en liten spegel. Hon var verkligen snygg, med fin hy och fina drag och ögon som glittrade när hon log, vilket hon gjorde ofta. Hon var ung – Milton gissade på att hon var i tidiga tjugoårsåldern. Hon var liten också, kunde inte vara mer än en och sextio lång och väga max fyrtiofem kilo. Hon såg sårbar ut.

Det var något som skavde.

Har du varit här ute förut? frågade han.

Ett par gånger.

Hur är det?

Det är helt okej.

Hur är människorna?

Det har jag ju sagt – de är rika.

Känner du någon annan som kommer att vara där?

Ett par killar, sa hon. Var hon lite nerslagen när hon sa det?

Vilka då?

Hon tittade upp i spegeln, mötte hans blick. Ingen du känner, sa hon. Det var då han förstod att hon ljög.

Han tyckte att hon såg lite nervös ut. De körde vidare under tystnad i någon kilometer till. Han hade varit i området ett par gånger tidigare. Det låg vackert, ensligt och ostört utan turister, och det fanns gott om både vilda djur och uppfriskande luft. Han hade vandrat hela vägen ner från Paradise Beach till Tiburon Uplands och sen vänt på klacken och gått tillbaka norrut.

Åtta kilometer allt som allt, en frisk hösteftermiddag som han hade tillbringat med att följa färska spår i det långa gräset och sedan gått tillbaka samma väg i motsatt riktning. Han hade inte ens sett en annan människa.

Han tittade i backspegeln igen. Om du inte har något emot att jag frågar – hur länge har du hållit på med det här?

Ett år, svarade hon med taggarna lite utåt. Hurså?

Ingen speciell anledning. Nyfiken bara.

Hon blev irriterad. Säg inte åt mig att jag borde göra något annat med livet, okej? Om du börjar med sånt skit föredrar jag om du är tyst och bara kör.

Du bestämmer vad du gör. Jag kan inte bestämma åt dig.

Helt rätt.

Jag tänker bara på logistiken.

Vadå?

Hur kommer du tillbaka?

Jag ringer en annan taxi.

Tillbaka till stan?

Ja.

Då måste du hitta någon som kan tänka sig köra ut hit sent på natten. Med dimman så tät som den är, och med prognosen att den ska bli värre? Jag hade inte tagit jobbet.

Tur att jag inte ringer dig då.