Häst med gyllene hovar

By Maj Bylock

"Häst med gyllene hovar" är den andra delen i serien om Mung, en keltisk pojke som levde för mer än 2000 år sedan. Nu är Mung äntligen Fågelkungens arvinge – men framgången innebär inte bara lycka. Nu måste Mung vara borta från sin kärlek, Larne, i sju år när han utbildas på druidskola. Samtidigt som nya äventyr vecklar ut sig avslöjas mörka hemligheter om Larne ... hur ska det gå för henne? Och kommer Mung någonsin att bli Fågelkung? I Maj Bylocks historiska serie om kelter och romare får vi följa den föräldralöse pojken Mung och slavflickan Larne på en spännande resa. De två keltiska barnens äventyr vävs samman med mytologiska berättelser och fakta från den antika världen i medelhavsområdet.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 10, 2018
• ISBN: 9788711746585

Book preview

Mung, Fågelprinsen

Vårsolen lyste men en kylig vind svepte ner från bergen. Drottningen av Vox huttrade till och drog sin varma schal tätare kring axlarna.

– Kom nu så går vi in, sa hon och började gå uppför borgtrappan.

Men Larne stod envist kvar och stirrade efter två gestalter som snart skulle försvinna in i den mörka skogen. Den som gick först var en gammal krokig man, stödd på en stav. Tätt bakom honom följde en ung pojke.

Den gamle var Fågelkungen, drottningens druid. Hans arbete var att fråga gudarna till råds när drottningen behövde veta hur hon skulle göra. Och det var också han som skulle berätta historier och sagor vid brasan när kvällarna blev långa i den mörka borgen.

Han bar en ljusgrå mantel som var gjord av fågelfjädrar. Den blänkte som silver i morgonsolen. Ansiktet gömde han som vanligt bakom en mask med en lång, svart näbb.

Pojken som gick bakom Fågelkungen hade mörkt stripigt hår och hette Mung. Kläderna var enkla men i bältet lyste en stor grön sten. Bältet med stenen hade Fågelkungen gett honom just innan de lämnade borgen. Det var ett tecken på att Mung var Fågelkungens arvinge, hans Fågelprins. I gengäld hade Fågelkungen övertagit Mungs gamla bälte. Nu var de på väg till druidernas skola borta bland bergen. Sju år skulle det dröja innan Mung fick lämna skolan igen.

Sju år är en lång tid, tänkte Larne och försökte inte längre hålla tillbaka tårarna. Kanske inte för honom men för mig. Jag älskar honom och jag har aldrig älskat någon förut.

Larne hade heller aldrig vetat hur det kändes att själv bli älskad. Men nu visste hon. Mung hade låtit henne uppleva det. Sedan hon träffade honom hade hela hennes liv blivit förändrat.

Jag glömmer aldrig när jag såg honom för första gången, tänkte hon. Det var i den lilla byn där jag bodde då. Bronsgjutaren som jag var slav hos hade skickat mig till floden för att hämta lera. Ett stycke ut i vattnet stod en underlig figur med vassblad på huvudet!

Jag blev alldeles vettskrämd för jag trodde att det var Boinn, vattnets gudinna. Henne var vi bybor rädda för. Jag rusade hem för att varna de andra. Jag kunde ju inte veta att det var Mung som badade i floden och inte ville visa sig!

Mung kom från en annan by som hade blivit nerbränd av romerska soldater. De andra hade blivit dödade eller förts bort som slavar men han hade lyckats ta sig därifrån. Han hoppades att hans far ännu levde och fanns bland dem som romarna hade fört bort. Därför hade han gett sig av neråt floden för att försöka hitta honom.

När jag berättade för byborna om Boinn sa hövdingen att jag ljög, tänkte Larne och rös. Men de var inte riktigt säkra. Därför bestämde de sig för att offra något till gudinnan. Eftersom det var för mig hon kanske hade visat sig bestämde hövdingen att det var jag som skulle offras. De byggde ett bål nere vid stranden där de skulle bränna mig.

Den ende som vågade säga emot hövdingen var Fågelkungen. Han var min bys druid. Tillsammans med Mung lyckades han rädda mig undan lågorna.

Larne huttrade till igen när hon tänkte på den hemska natten och hur de hade flytt bort från byn. Efter en lång, lång vandring och många äventyr hade de kommit hit upp bland bergen. Här regerade drottningen över sitt rike Vox.

Drottningen hörde till det keltiska folket precis som Larne, Mung och Fågelkungen. Hon hade tröttnat på de historier hennes förre druid hade berättat och ville ha en ny druid vid sitt hov. Därför fick de tre stanna kvar hos henne över vintern.

Redan den första kvällen hade Mung och Larne tänkt rymma från borgen. Larne skulle inte få följa med Mung till druidernas skola uppe bland bergen och de ville inte skiljas åt. Men innan de hade hunnit iväg hade det börjat snöa. För varje dag lade sig snön allt djupare och de blev tvungna att stanna kvar.

I borgen fick de det bra. De fick mat och kläder och på kvällarna lyssnade de till Fågelkungens sagor. Innan de visste ordet av hade våren kommit.

Just den här morgonen hade Fågelkungen spänt sitt bälte runt Mungs midja och sagt att det var dags att gå. Nu var det för sent för Mung och Larne att fly.

Sju år skulle Mung vara borta! Sju långa år skulle det ta att lära sig vad en druid måste kunna. Sedan skulle han gå i lära många år hos någon skicklig druid som kunde lära honom hur kunskaperna kunde användas ute bland andra människor.

En druid måste kunna berätta om kelternas historia för andra kelter. Han skulle kunna sjunga underliga sånger som fick gudarna att lyssna. Han skulle veta hur man botade sjukdomar och fick sår att läka. Men viktigast av allt var att han skulle kunna tyda gudarnas röster och berätta för människorna vad gudarna ville att de skulle göra.

Larne visste inte vad Mung skulle få lära sig. Det visste han inte ens själv. Men Fågelkungen hade ju utnämnt Mung till sin arvtagare, sin Fågelprins. Larne kunde ännu höra den gamles röst när han lutade sig fram mot Mung och sa:

– Jag vet att du har ärvt druidernas kraft och förmåga. Från och med nu ska du heta Mung Fågelprinsen, inte bara Mung. När min tid som druid är slut är det du som ska bära både min fjädermantel och mitt bälte med den gröna stenen.

Med darrande händer hade han lyft manteln från sina egna axlar och lagt den över Mungs. Men bara för en stund. Ännu var pojken inte färdig.

Att vara född till druid var något stort. Något man inte kunde köpa varken för guld eller för silver. Men den som skulle bli druid måste också offra mycket. Sin tid och frihet. Någon man älskade. Som nu.

Larne gnuggade tårarna ur ögonen för att kunna se det sista av Mung och Fågelkungen innan de försvann in i skogen. Skulle hon någonsin få träffa dem igen?

Någon att gråta hos

Larne hörde hur någon ropade på henne inne från borgen. Hon kastade en hastig blick upp mot stora porten. Men istället för att springa dit sprang hon bort längs muren. Det enda hon ville just nu var att gömma sig. Hon måste få vara ifred och gråta ut alla tårar som sprängde bakom hennes panna.

Borgen var stor och det fanns gott om gömställen där inne. Mung och hon hade letat reda på nästan alla under de mörka vintermånaderna de hade bott i borgen. De hade längtat efter platser där de kunde få vara ensamma med varandra. Undangömda vrår där de kunde viska hemliga ord och njuta av varandra i mörkret.

Men alla gömställen fanns inne i borgen. Dit kunde Larne inte springa nu. Här utanför porten visste hon bara en enda plats där hon kunde gömma sig.

Tyst smög hon runt ett av de stora tornen som var byggda i borgens hörn. Längst nere i det största tornet fanns stallet där drottningen hade sina hästar. Drottningen gick nästan aldrig dit och hästarna skvallrade inte.

Larne hade tur. Stalldörren stod på glänt och ingen av drängarna var där. Hon kunde smita in och gömma sig i en av spiltorna. Två mörka ögon blänkte mot henne i dunklet och en mjuk mule lades försiktigt mot hennes kind.

Mulen var Epons. Han var den äldsta av hästarna i stallet och hans vita fäll var inte längre så blank som när han var ung. Som föl hade han varit så vacker att han hade fått sitt namn efter hästarnas gudinna, Epona. Nu var han gammal och stel i benen.

De andra hästarna var unga och starka och det var dem som drottningen brukade rida på. Hon hade valt ut dem ytterst noga och var mycket rädd om dem. Därför undrade många varför en gammal krake som Epon fick stanna kvar i stallet. Han gjorde ju ingen nytta.

Larne satt kvar i spiltan så länge hon vågade. I värmen från Epon och smekt till ro av hans lena mule kunde hon äntligen gråta ut. I byn där hon hade bott innan hon kom hit fanns grisar, får, getter och höns. Djur som man kunde slakta och äta. Men Larne kunde inte minnas att hon hade sett några hästar där.

När hon sedan kom ut i världen tillsammans med Mung och Fågelkungen hade hon fått se mycket nytt. Det som hon hade tyckt var märkvärdigast var hästar. Hästar som galopperade fram snabba som vinden. Hon älskade dem. Och fast hon inte visste varför, fanns doften och känslan av hästar kvar inom henne som ett outplånligt minne.

Tänk om jag hade haft en häst, tänkte hon där hon satt i Epons spilta. Då hade jag kunnat rida iväg ända till Mung! Jag skulle rida dit varenda natt.

Plötsligt hörde hon hur någon ropade på henne. Rösten var Tirs. Tir var den av drottningens tjänarinnor som hade funnits på borgen längst. Hon hade mycket att säga till om och fast Tir bara var tjänarinna hade Larne lärt sig att det var säkrast att lyda henne.

Larne reste sig motvilligt och drog ett djupt andetag. Det kändes lättare att andas nu och inga tårar sprängde längre bakom pannan.

– Jag måste klara det, viskade hon till Epon och drog fingrarna genom hans vita man. Det var ju faktiskt jag som övertalade Mung att följa med när han själv höll på att ångra sig. För jag förstod hur viktigt det var för honom. Jag får det säkert bra här på borgen. Drottningen har lovat att jag ska få lära mig väva tyger av fårens mjuka ull.

Så länge Larne kunde minnas hade hennes händer varit såriga och spruckna av arbetet med bronsgjutarens sega lera. Hon hade ofta längtat efter lena händer och att få arbeta med ull istället för med lera. Men vad Larne ville och inte ville hade aldrig någon förut brytt sig om.

Försiktigt öppnade Larne dörren för att smyga ut. Men i detsamma skrek hon till. Något svart hade hoppat rakt över hennes fötter. En stor fet råtta?

Nej, det var bara Sisi, borgens gamla katt. Ljudlöst smög Sisi omkring på sina mjuka tassar. Man hörde henne aldrig men man kunde ofta se hennes gröngula ögon gnistra i mörkret. Larne hade försökt kela med henne men det var svårt. Sisi höll sig alltid för sig själv. Hon tillät ingen att komma för nära.

Du går väl inte för nära Epon?

Tir hade satt sig att spinna när Larne kom upp i borgen. Hon pekade på ullkorgen där ullen brukade hänga som ljusa sommarmoln ut över kanterna. Nu var den nästan tom. Det var Larnes uppgift att se till att den var fylld med ull när Tir skulle spinna.

En vanlig dag hade Tir nog grälat på Larne för att hon hade hållit sig borta. Men den här dagen lät hon bli. Kanske hon anade hur Larne kände det, nu när Mung hade gett sig iväg. Larne teg men tog kvickt upp en ulltott från en hög på golvet. Den måste plockas ren från barr och annat skräp som hade hängt med i pälsen när fåret blev klippt.

När hon var klar lade hon ulltotten mellan två kardor och rullade den mellan dem. Kardorna var av trä och lite större än hennes händer. På insidan var de fulla av små piggar där ullen blev kammad när hon kardade den.

Ulltottarna skulle vara mjuka och luftiga när Tir spann dem till garn med sin slända. Det lät som vindsus och ibland som humlesurr när sländan snurrade.

– Men …, sa Tir plötsligt och slutade