Inte din att förlora

By Michaela Winglycke and Maria Lyckow

En sommarnatt, mitt under en bröllopsfest på hotell Duvert, hittas en av hotellets anställda död. Polisinspektör William Johnson, som själv är gäst på bröllopet, misstänker omedelbart att det inte rör sig om en naturlig död och tillkallar förstärkning.

Offret tillhör familjen Duvert, hotellfamiljen som tagit Vimmerby med storm. Utredningen visar sig bli komplicerad, eftersom såväl ägarfamiljen som övriga anställda på hotellet tycks ljuga. Finns det någon som inte döljer något?

Samtidigt är Josephine föräldraledig med sin och Williams ettåriga dotter. Williams närmaste kollega Emilia, som också har fått barn, har överlämnat föräldraledigheten åt Williams yngre bror James. Josephine får också hjälp med barnpassning av granntjejen Alice, som verkar tyngd av något. Josephine misstänker att någonting inte står rätt till mellan Alices föräldrar.

I takt med att temperaturen stiger tätnar mystiken och en fråga återkommer gång på gång. Vem kan man egentligen lita på?

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 7, 2023
• ISBN: 9789180005418

Book preview

Inte din att förlora

Del 4 i serien om William Johnson

Av Michaela Winglycke

En bild som visar text, Teckensnitt, gul, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Michaela Winglycke & Word Audio Publishing Intl. AB, 2023

Omslag: Emma Graves, designstudioe.com

ISBN: 978-91-8000-541-8

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se [e-mail]

Lördagen den 14 juli

Kapitel 1

Luften var varm trots den sena kvällen. Syrsor spelade på håll, ljudet blandades med sorlet från både verandan och loungedelen. Den svenska sommaren visade sig från sin allra bästa sida. Höga temperaturer, ljumma kvällar, fågelkvitter, ljuden av barns utelek som spred sig i villakvarteren och grönska vart ögat än nådde. Allt som invånarna i ett land beläget på Sveriges breddgrader suktat efter under en lång kall vinter, men som alltid när augusti led mot sitt slut och höstkänslan oundvikligen tog vid tycktes ha sprungit förbi alldeles för fort.

William Johnson stod på Hotell Duverts innergård, där konstgjorda palmer i stora svarta krukor huserade runt en avlång pool. Överallt hängde ljusslingor, vars lampor liknade små eldklot i den svaga skymningen. Stället påminde om en lyxig beach resort utomlands, samtidigt som tankarna också vandrade till ett anrikt badhotell på en gammal kurort, även om det inte låg vid vare sig havet eller en sjö. En gång med vit sten löpte mellan två rader av blomsterfyllda rabatter, från den enorma verandan till poolområdet och vidare till loungedelen med bar och bekväma utemöbler under en takförsedd pergola. Även den var upplyst av otaliga ljusslingor. Baren i loungedelen var inte öppen och endast ett fåtal av borden på verandan var upptagna av hotellgäster, förmodligen hade de semestrande barnfamiljerna redan gått och lagt sig.

Det hade passerat ett drygt år sedan familjen Duvert öppnade sitt nyrenoverade hotell. William hade varit en aning skeptisk till affärsidén, det var inte lätt att driva ett exklusivt hotell i en liten stad som Vimmerby. Stan levde på sina många turister; barnfamiljer som besökte Vimmerby för att tillbringa en dag eller två i Astrid Lindgrens Värld och därefter ta del av resten av författarinnans kulturskatt. Astrid Lindgrens Näs – platsen där hon vuxit upp – Bullerbyn och Katthult, bara för att nämna några. Turisterna var dock enbart här under en mycket begränsad tid på året. Dessutom var barnfamiljer i regel inga finsmakare som uppskattade genuin fransk mat, de ville ha något som gick snabbt och som passade barn. Pizza, hamburgare eller korv. Pommes frites, och gärna glass till efterrätt. Något av matställena runt torget brukade bli det naturliga valet eftersom där också fanns möjlighet för barnen att leka efter middagen. Vimmerbys sommartorg hade utrustats med bland annat flera små röda lekstugor, något som passade utmärkt när utmattade föräldrar önskade varva ner med ett glas vin eller en öl.

Men William var tvungen att erkänna att han haft fel. Trots att Hotell Duvert inte låg mitt i centrum och dessutom, i alla fall på papperet, hade en vuxen approach, hade de lyckats med utmaningen att anpassa sig till såväl olika åldrar som målgrupper. Folk gick dit på aw, en bit mat en vanlig onsdag, familjemiddag en fredagskväll, partykväll med vännerna en lördag eller brunch på söndagar. Hotellet hade även stått värd för allt från möhippor och svensexor till femtioårskalas. Och givetvis bröllop. Hotell Duvert hade kort sagt lyckats med något som inte var helt lätt i Vimmerby: att locka invånarna bort från sina bekväma tv-soffor. In i värmen, som nästan tycktes slå emot en i samma sekund som man klev in genom entrén på Storgatan.

Inifrån hotellets stora sal hördes musik, samma låt som under kvällen spelats varje gång en bensträckare var slut: Black Eyed Peas I Gotta Feeling.

Det är nog inte särskilt konstigt att det gått så bra som det gjort för familjen Duvert, tänkte William när han en sista gång sög in sommarkvällens klara luft i lungorna.

Han promenerade tillbaka längs med gången, gick uppför trappan och in genom de öppna verandadörrarna och följde efter övriga bröllopsgäster som också tagit en nypa frisk luft. På vägen passerade han baren, där ytterligare några hotellgäster som inte tillhörde bröllopssällskapet satt med drinkar i händerna, och fortsatte i riktning mot musiken. Så fint som det var här vore det konstigt om folk inte trivdes. Under hans fötter vilade ett skimrande schackrutigt golv med inslag av marmor, det var högt i tak och de ljust gråmålade väggarna pryddes högst upp av vackra stuckaturer. Inredningen, som bestod av en salig blandning av gammalt och nytt men ändå inte framstod som prålig, fick William att inbilla sig att han befann sig på ett franskt chateau. Detta trots att han inte hade en aning om hur det såg ut i ett sådant.

Precis utanför en av dörrarna till lokalen där bröllopsmiddagen hölls fick han syn på sin sambo Josephine.

Vart tog du vägen? frågade hon och rörde sig i takt med musiken mot honom.

Jag var tvungen att gå ut och ta lite luft bara.

Musiken sänktes långsamt.

Då så, gott folk! Då var det dags att slå sig ner igen en kort stund, hördes toastmasterns uppspelta röst ljuda genom salen.

William och Josephine skyndade mot ett av de åtta runda bord med vita dukar som var utplacerade i rummet. De satt mitt emot varandra och tillsammans med dem satt ytterligare två par som William känt igen till utseendet, men inte kände närmare än så.

Nu är det tid för kvällens sista talare. Och det är ingen mindre än brudens mormor.

Applåder bröt ut i lokalen.

William satt på helspänn under hela det något utdragna talet, han hade hört så många historier om denna mormor att han knappt vågade lyssna. Han var dessutom säker på att det varit hennes eget krav att få avsluta talen, spara det bästa till sist. Men när mormodern efter tio, visserligen rätt långa, minuter äntligen var klar kunde han konstatera att det gått helt okej. Han sneglade mot bruden, som såg ut att vara av samma åsikt.

Innan det är dags för bröllopstårta och därefter en liten brudvals vill vårt kära brudpar säga några ord, sa toastmastern.

Folk visslade och hurrade.

Automatiskt letade sig Williams blick ännu en gång mot honnörsbordet. Trots att både vigseln i Vimmerby kyrka och större delen av middagen hunnit passera, drabbades han av overklighetskänslor vid åsynen av paret. Hans lillebror James stod där med ena handen på stolsryggen framför sig och den andra armen runt Emilias axlar. Var det något William hade vågat satsa allt han ägde på var det att han själv skulle bli gift före sin två år yngre bror. Å andra sidan hade James faktiskt varit först också med att få barn. James hade varit trettio när hans och hans före detta sambo Saras snart treårige son Theodor föddes.

När William tänkte efter var det nog en ännu större högoddsare att hans kollega Emilia stadgat sig. Hon som ägnat större delen av sitt vuxna liv åt att försöka övertala såväl sig själv och sin familj som alla kollegor vid polisen i Vimmerby om att hon varken behövde eller ville ha en man. Nu var hon trettioett och var både mamma och gift.

Vi skulle bara vilja ta tillfället i akt och tacka er alla för att ni är här, började James.

Hans cendréfärgade hår var nyklippt och välfriserat och det syntes att han tillbringat tid på gymmet inför sin stora dag. Borta var såväl den rufsiga frisyren och det ovårdade skägget som den hafsiga klädseln han haft innan han träffade Emilia.

William slängde en blick mot bordet precis framför honnörsbordet. Där satt hans och James mamma och pappa tillsammans med Emilias föräldrar, moster med man och mormor. Hans mamma hade redan en näsduk placerad under ena ögat, trots att James knappt hunnit öppna munnen.

Nu blir det bröllopstårta, fortsatte James. Även den såklart franskinspirerad och bakad av vår eminente kock Jacques Duvert.

Återigen bröt spontana applåder och jubelrop ut, som ett kvitto på hur nöjda alla var med det som serverats under kvällen. Råbiff till förrätt, anka till varmrätt och en ljuvlig crème brûlée till efterrätt. I stället för gamla vanliga torra snittar hade det under minglet före middagen dessutom bjudits på fantastiska crepes med olika fyllningar.

William föll in i de uppskattande applåderna samtidigt som han såg sig omkring. Ingen i familjen Duvert syntes till, men han var säker på att berömmet ändå skulle nå fram till kocken, tillika en av hotellets två ägare.

Och efter tårtan får ni blunda om ni vill slippa se mig stylta omkring på dansgolvet i brudvalsen som min nyblivna fru dessvärre har tvingat mig att öva in, fortsatte James.

Nu drog Emilia micken ur James hand.

Ni som känner oss båda vet att det knappast är jag som är den traditionella i det här förhållandet … ehm, sorry, äktenskapet. Det är alltså på James initiativ det blir en så kallad brudvals.

Hon gjorde en missnöjd min, men såg sedan kärleksfullt på James som böjde sig fram och kysste henne. Ännu mer högljutt jubel bröt ut och några barndomsvänner till Emilia började frenetiskt vifta med sina vita linneservetter.

Skämt åsido, fortsatte hon. Ett stort tack för att ni är här, ta för er av tårtan nu och sedan är det fest!

På nytt fylldes rummet av tonerna till I Gotta Feeling. Folk klappade händer, någon ställde sig till och med på sin stol och dansade. William log mot Josephine som såg både avslappnad och lycklig ut. Hennes långa ljusa hår var uppsatt i en elegant knut i nacken, de blå ögonen var inramade av mascara och kinderna rosiga. Den lilamönstrade klänningen framhävde hennes solbränna. Det här var precis vad de behövde, en kväll för bara de två. Deras ettåriga dotter Mira befann sig en trappa upp tillsammans med barnvakten Alice, i hotellets svit där James och Emilia skulle sova i natt. Även James och Emilias dotter Lycke var där. Förhoppningsvis sov båda barnen, annars borde Alice ha hört av sig. Theodor hade varit med under vigseln, han hade burit ringarna i en liten ask och sett oerhört stolt ut när han överlämnat dem. Lite senare hade hans mamma hämtat honom.

Bröllopstårtan hade dukats fram precis utanför middagslokalen och William reste sig för att följa med strömmen av gäster. Trots att det redan vilade en trerätters middag i magen skulle det inte bli några problem att få plats med en rejäl bit tårta.

Ännu en gång sänktes musiken, men den här gången fylldes inte Williams öron av samma sorl som tidigare då tonerna av Black Eyed Peas suddats ut.

I stället fylldes de av ett skrik.

Ett avgrundsdjupt vrål.

Kapitel 2

Emilia Sundberg blev så rädd att hon tappade micken i golvet. Hon tittade på James, som såg lika frågande ut som hon antog att hon själv gjorde. När skriket inte tystnade sökte hon automatiskt med blicken efter William. Hennes kollega, och numera även svåger, nickade mot henne, som en bekräftelse på att han skulle kontrollera vem det var som skrek och varför.

Gästerna var på väg ut från lokalen med siktet inställt på bordet med bröllopstårtan precis utanför, redo att med sina mobilkameror föreviga när hon och James matade varandra med den första biten. Det var fortfarande över hennes eget förstånd att hon gått med på allt det här, inte bara en stor bröllopsfest utan till och med tårtmatning och brudvals. Till hennes förvåning hade det visat sig att James var betydligt mer traditionell än hon någonsin kunnat tro och det var för hans skull hon gjorde det. Och kanske lite för mammas och mormors. Hon slog liksom två flugor i en smäll, både James och hennes familj skulle bli nöjda.

Det var nog nyttigt för henne att vara i en relation ändå, hade hon motvilligt fått erkänna för sig själv. Hon hade lärt sig både att kompromissa och göra saker för någon annan, men även att ta emot kärlek. Vetskapen om att en annan människa älskade henne så pass mycket att han gått ner på knä och bett henne att tillbringa resten av sitt liv tillsammans med honom kändes fortfarande en aning ovan, men också väldigt härlig. Kanske var det i den stunden som mycket lossnat för henne, kanske ännu mer än då de blev föräldrar. Ett barn var ingen garanti för ett livslångt förhållande. Det var i och för sig inte ett frieri och ett bröllop heller, men det hade känts stort att få frågan, stort på ett sätt som hon inte kunnat föreställa sig på förhand. Så när James överraskat henne med sina undangömda drömmar om ett klassiskt bröllop, en dag fylld av familj, vänner, kyrkvigsel, middag, tal, tårta och dans, hade hon inte helt kunnat avfärda idén. Hon tyckte om att se honom glad, det kändes bra att ge tillbaka efter allt han gett henne. En dotter, en familj, en samhörighet och ett sammanhang. De två sistnämnda var något som hon tidigare bara upplevt sig vara en del av på arbetet.

Emilia drog upp den snäva brudklänningen, som var helvit utan spets eller andra krusiduller och som hade ena axeln bar, och skyndade på höga klackar efter James och William som var på väg mot hotellets reception.

Stora salen där bröllopsmiddagen hållits var placerad mitt emot det väl tilltagna köket, där hotellets kock och ena ägare Jacques Duvert huserade. Bredvid köket låg restaurangen och baren, båda med stora fönster och utgångar mot verandan. Vid det här laget kände Emilia till varenda liten vrå av lokalerna, det var i alla fall så det kändes efter att hon och James varit här på flera planeringsmöten. Jacques och hans fru Magdalena hade alltid varit lika generösa och tillmötesgående, första gången hade de fått en rejäl rundtur på hotellet. Majoriteten av bröllopsgästerna bodde i Vimmerby och skulle därför senare i natt promenera hem för att sova i sina egna sängar, medan de få som åkt långväga skulle bo på hotellet, precis som Emilia och James.

En hiss och en elegant svart trappa med klarröd matta ledde upp till de två övre planen med hotellrum, medan korridoren löpte vidare mot entrén. Receptionen hade samma skimrande schackrutiga golv som övriga utrymmen på våningsplanet. Mitt emot ingången stod en vit disk och framför den två olika sittgrupper med turkosa soffor och fåtöljer runt träfärgade bord. Längst bort i hörnet fanns en hiss och en trappa som ledde ner till hotellets källare och det var dit James och William var på väg.

Receptionen låg öde och inte heller på trappan utanför entrén eller på trottoaren nedanför syntes någon till. Eftersom Emilia och James inte abonnerat hela anläggningen hade hotellet även andra gäster, men troligen var anstormningen inte så stor att någon behövdes i receptionen hela tiden. Eller så hade någon nyss stått bakom disken, men försvunnit när han eller hon hört skriket.

Emilia stapplade på något vingliga ben efter James och William nedför trappan till källaren. Hon var inte van vid att ha högklackat på sig och förbannade just nu de vackra vita sandalerna för att de hindrade henne från att kunna röra sig lika snabbt som sin nyblivna man och hans bror, hennes kollega. För Emilia skulle nog William alltid förbli hennes arbetskamrat i första hand och svåger i andra.

På källarplanet fanns hotellets spa. Anläggningen bestod av en större bassäng, en mindre bubbelpool, en vanlig bastu och en ångbastu. Där fanns också ett gym och en yogastudio. Även den här delen av hotellet var rejält påkostad, med såväl golv som väggar i vacker sten.

James och William stannade till och Emilia lutade sig fram och tittade mellan deras huvuden för att förstå varför. Precis nedanför trappan, utanför dörren som ledde in i personalutrymmena, stod ägarparets två barn Marcel och Lucille Duvert som båda var i tjugoårsåldern. Marcel var likblek i ansiktet och hade något frånvarande i blicken, medan hans lillasysters kinder var strimmiga av tårar. Den svarta mascaran hade kladdats ut under ögonen och gråten hade orsakat ränder i den omsorgsfullt lagda makeupen.

På golvet framför dem skymtade ett par bara bleka ben och gympaskorsbeklädda fötter. Emilia fick gå ner ett trappsteg och luta sig fram ännu en bit för att se mer av kvinnan som låg där. Hon var, liksom Marcel och Lucille, iklädd serveringspersonalens kläder och hade halvlångt guldblont hår som nu låg utspritt över stengolvet. Bredvid henne låg en vinflaska.

Är det … Emilia avslutade inte meningen. Är det … Sophia? Är hon död?

Lucille nickade och brast ut i gråt igen.

Det måste ha varit Lucille som skrek, tänkte Emilia. Det var en kvinna vi hörde.

Sophia Lindell är deras moster, Magdalena Duverts syster, förklarade Emilia för William.

Han nickade som om han redan visste det. Även om Sophia inte burit samma efternamn som sina familjemedlemmar kände alla i stan till familjen Duvert. Dessutom hade det florerat rykten om att hotellägarinnans lillasyster flirtat med hotellets manliga gäster. Emilia var dock inte särskilt mycket för skvaller och hade inte tagit ryktena på allvar.

Backa, sa William vänd mot Marcel och Lucille innan han satte sig ner på huk och kontrollerade Sophias puls.

Syskonen tog båda två ett kliv uppför trappan. Efter en kort stund såg William upp på dem och mötte deras förfärade blickar.

Er moster är tyvärr död. Har ni rört henne?

Ingen av dem svarade honom.

Emilia överlade snabbt med sig själv. Vad kunde ha hänt? Hade Sophia ramlat? Hon låg visserligen en bit ifrån trappan, men hon kunde ha rört sig efter ett eventuellt fall. Emilias blick drogs mot vinflaskan som låg bredvid Sophia. Hade hon hållit den i handen när hon fallit? Borde den i så fall inte ha gått sönder? Eller hade någon slagit flaskan i huvudet på henne? Kunde det i så fall förklara det blödande såret som syntes i det guldblonda håret?

Har ni rört henne? upprepade William.

Lucille skakade på huvudet.

J-j-ag hörde Lucille skrika, sa Marcel till slut. Jag var i receptionen när jag hörde hennes skrik, så jag sprang ner hit. Lucille stod som fastfrusen i golvet och stirrade på Sophia. Marcel pekade på punkten där hans lillasyster stått alldeles nyss. Jag kände på hennes puls, men inget mer … Det får man väl? Har jag förstört något? Jag skulle bara kolla om hon levde, om vi skulle ringa efter en ambulans …

Var inte så jävla nervös hela tiden, fräste Lucille som från ingenstans. Det handlar inte om dig nu.

Hennes hårda ord kom så oväntat att Emilia hoppade till.

Marcel såg sårat på sin syster, men svarade henne inte.

William reste sig och lade en lugnande hand på hans axel.

Du har inte förstört något, men vi måste veta vem som har rört vad. Han satte sig ner på huk igen och studerade noggrant Sophias ansikte och huvud, sedan vände han sig mot Emilia. Ringer du på teknikerna?

Hon nickade och gick tillbaka uppför trappan.

Inte förrän hon kom upp till receptionen klarnade sinnet något, det var som om hjärnan inte fungerat ordentligt nere i den skumma källaren. Sophia Lindell var död, kanske mördad.

Och hennes och James bröllopsfest hade fått ett drastiskt slut.

Kapitel 3

William, James och Emilia hade inte kommit tillbaka och Josephine Carlberg bestämde sig för att leta efter dem. Hon hade noterat att de försvunnit mot receptionen, där det höga skriket hörts. Trots att hon inte ville erkänna det ens för sig själv, var det omöjligt att förtränga det faktum att hjärtat slog oroväckande hårt i bröstet samtidigt som andningen kändes tyngre än vanligt. Det hade hänt alldeles för mycket de senaste åren för att hon skulle lyckas behålla lugnet i en stressig eller oviss situation. Skriket hade på bara en hundradels sekund rivit upp en rad gamla sår. Jesper Broman, som kidnappat henne och förorsakat att hon fått missfall. Det spelade ingen roll att hon och William hade Mira, deras älskade dotter som hon givetvis aldrig skulle byta ut mot något i världen, hon skulle ändå alltid undra vad hennes första barn skulle ha blivit för en liten människa. Vad hennes första graviditet skulle ha utmynnat i.

Även allt som hänt med Williams före detta kollega Lollo Bergendahl fanns fortfarande färskt i minnet, trots att ett drygt år passerat och att Lollo dömts för bland annat mord och nu avtjänade ett långt fängelsestraff. Williams ord om hur kollegan haft en anslagstavla i sitt vardagsrum med en tidslinje över deras liv hade etsat sig fast och ljöd ständigt inom henne som ett envist eko. Josephine visste att hon bara plågade sig själv, men varje kväll när hon skulle sova såg hon Lollo Bergendahl framför sig. Det långa ljusbruna håret och den vältränade starka kroppen. Hur hon satt i sin cell på kvinnoanstalten och planerade vad hon skulle göra den dagen hon kom ut.

William ville inte prata om sin före detta kollega, han fick något märkligt i blicken så snart Josephine förde Lollo på tal. Det gjorde ont att erkänna, men faktum var att hans ovilja att tala om det som hänt hade skapat ett avstånd mellan dem. I alla fall upplevde Josephine det så, även om hon inte visste hur han såg på saken. Det enda hon visste var att hon aldrig sett honom sådan här tidigare, inte ens efter att hon blivit kidnappad av Jesper Broman. Den här gången hade Josephine inte skadats, Lollo Bergendahl hade inte gjort henne något, ändå var det som om William tog den händelsen ännu hårdare. Troligtvis eftersom han lade skulden på sig själv.

Josephine visste att det var meningslöst att jämföra de två olika händelserna, ingen kunde på förhand svara på hur man skulle reagera på olika trauman. Men hon skulle ljuga om hon sa att det inte gjorde ont att han vägrade prata med henne. De hade alltid kunnat tala med varandra om allt, även om sådant som var jobbigt. Visserligen hade det oftast varit hon som var i behov av hans stöd, sällan tvärtom. William var stabil, rationell och lugn. En ordningsam och ansvarsfull person som normalt inte tillät sina känslor att fara i väg särskilt långt, inte mer än att han hade en tendens att tvivla på sig själv.

Josephine stannade till framför den maffiga svarta trappan som ledde upp till de två övre planen och Emilias och James lyxiga svit. Med ens kände hon ett starkt behov av att gå dit för att kolla så att allt var bra med Mira och Lycke. Det svindlade för ögonen när hon för ett ögonblick inbillade sig att det var deras barnvakt Alices skrik de hört. Hon skulle precis ta ett kliv uppför trappan när någon ropade på henne.

Josephine!

Hon vände sig om.

Emilia kom gående med hastiga steg. I ena handen bar hon sina högklackade vita sandaler, hon hade förmodligen tröttnat på att ha ont i fötterna. Hon hade i alla fall stått ut längre än vad Josephine förutspått. Den enkla brudklänningen, den sparsmakade makeupen och den utsläppta blonda pagen var verkligen Emilia, hon hade inte gjort sig till för att hon skulle gifta sig. Och det behövdes inte, hennes nötbruna ögon var tillräckliga för att förtrolla människor omkring henne.

Vad var det som lät? frågade Josephine. Jag tänkte om det var Alice, om det har hänt Mira eller Lycke något.

Lugn. Emilia lade en hand på hennes arm. Det har inte hänt barnen något.

Viskande berättade hon vad som orsakat skriket.

Josephine spärrade upp ögonen. Precis som många andra Vimmerbybor hade hon besökt Hotell Duvert mer än en gång under det gångna året. Alla som jobbade här var så trevliga och Sophia Lindell hade inte varit något undantag. På hotellets hemsida titulerades pappan Jacques kökschef och mamman Magdalena restaurangchef, medan dottern Lucille basade över receptionen och sonen Marcel över konferensen. Sophia, som varit Magdalenas lillasyster och barnens moster, hade roterat mellan de olika avdelningarna. Det Emilia berättade, att de funnit Sophia död i källaren och att de dessutom inte kunde utesluta möjligheten att hennes död inte varit naturlig, var förskräckligt.

Vad ska ni göra nu?

Emilia ryckte hjälplöst på axlarna.

Vi måste spärra av. Jag har ringt och kollegor, rättsläkare och kriminaltekniker är på väg. Hon log matt. Det enda positiva är väl att jag slipper brudvalsen.

Söndagen den 15 juli

Kapitel 4

Källarplanet och receptionen hade spärrats av. Bröllopsgästerna hade inte haft mycket annat val än att gå hem, och de flesta av hotellets boende befann sig på sina hotellrum. Till Williams förvåning tycktes ingen ha skrämts tillräckligt mycket av all uppståndelse för att välja att lämna Hotell Duvert mitt i natten. Troligtvis var polisens närvaro både skrämmande och betryggande på en och samma gång. Dessutom hade de ännu inte berättat för gäster och allmänheten exakt varför de var här. Han hade skymtat journalister från såväl Vimmerby Tidning som Dagens Vimmerby utanför avspärrningsbanden, men de fick snällt vänta på information.

Både rättsläkaren från Linköping och kriminaltekniker Björn Antonsson och hans team från Kalmar var på plats i hotellets källare. William och Emilia hade försökt prata med Marcel och Lucille, men de var båda två för chockade för att det skulle gå att få särskilt mycket vettigt ur dem. De skulle behöva ta tag i det senare.

Vid tidpunkten då William, James och Emilia påträffat Sophia Lindell och hennes chockade syskonbarn intill hennes döda kropp, hade det funnits elva personer ur personalen kvar på hotellet. Jacques och Magdalena hade uppgett att de båda två befunnit sig i köket. Eftersom middagen varit klar, tårtan dukats fram och Emilia och James inte beställt någon vickning, hade Jacques tillsammans med två andra kockar rengjort köket. Magdalena hade hjälpt de två diskarna att få saker och ting på plats igen efter middagen. Därtill hade Marcel och Lucille, ytterligare två servitriser och en bartender varit på plats. En nattreceptionist hade gått på sitt pass först vid midnatt och städpersonalen skulle inte komma förrän om några timmar.

William hade delegerat till sina kollegor att sköta förhören med de sju anställda som inte tillhörde familjen Duvert, familjemedlemmarna ville han gärna att han själv eller Emilia skulle tala med. De skulle även behöva prata med övriga anställda som arbetat tidigare under dagen och kvällen, någon kunde ha dröjt sig kvar efter att deras pass tagit slut.