Emma och Lina

By Ann Lidén Pettersson

Emma och Lina är fortsättningen på berättelsen om tvillingsystrarna som träffades först vid 60 års ålder.
Emma och Linas vänskap fördjupas under det här året då många tragiska händelser sker. Emma och Linas liv blir mer lika efter att Lina fått bättre ekonomi då hon vunnit pengar. Lina behöver inte längre känna sig underlägsen sin syster. Hon har även fått mer råg i ryggen att ordna för sig i livet. Emma däremot har fått kliva ett steg tillbaka när hon drabbats av depression i samband med sonens död och blivit mindre handlingskraftig. Systrarna hjälper och stöttar varandra och tar sig igenom detta tragiska år som trots allt slutar lyckligt.
En relationsroman med ett mått av Feel Good.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 28, 2023
• ISBN: 9789180805711

Ann Lidén Pettersson

Ann Lidén Pettersson är född 1954 och växte upp på en bondgård i södra Närke. Hon har därefter bott större delen av sitt liv i Örebro med några avstickare till Östergötland och Skåne. Hon har länge haft tankar om att skriva en feelgood-roman. Det här är hennes debut. Ann har arbetat många år inom försäkrings-branschen, en lång period i ledande befattning, där hon lärt sig vikten av bra relationer.

Book preview

Kapitel 1 Emma

Emma hasade sig fram i fårskinnstofflorna, gick släntrande mellan rummen i den stora villan, hon frös. Hon befann sig i en glasbur där inget eller ingen kom in eller ut. Emma hade avskärmat sig från yttervärlden, kanske som ett försvar i all sin sårbarhet. Huvudet fungerade inte. Tankarna var tröga men ändå flyktiga. Kanske berodde det på all psykofarmaka hon fått i samband med Johans död. Johan hennes älskade son som så tragiskt omkommit i en cykelolycka, endast 28 år gammal. Han var nyförlovad med Mattias och de hade precis köpt en lägenhet där de skulle bygga sitt gemensamma liv.

Emma hade hållit ihop ganska bra fram till begravningen i februari, men därefter föll hon. Systern Lina hade varit ett stort stöd i allt det praktiska som skulle ordnas, men sen blev det bara svart. Göran, Emmas man, hade blivit introvert och hade svårt att uttrycka sig. Han hade svårt att prata över huvud taget. Göran var en zombi ända sedan besöket på sjukhuset när de fick se sin döde son. Han hade brutit ihop fullständigt. Inte så att han grät, utan blev bara tyst. Denne långe man hade säkert krympt flera centimeter. Emma nådde honom inte och nu var hon onåbar själv. Hon hade sökt sig till vårdcentralen då hon varit tvungen att ordna med sjukskrivningen. Läkaren skrev ut både antidepressiva och sömntabletter. Hon kunde definitivt inte jobba, orkade inte med hushållsarbete, orkade knapp sköta sin hygien. Håret hängde i stripor och klädseln bestod av en urtvättad t-shirt och säckiga mjukisbyxor samma outfit varje dag. Lina hennes tvillingsyster såg till att hon kom ut på små promenader ibland på helgerna för att hon skulle få se något annat än husets väggar. Emma visste knappt inte var Göran befann sig, men han verkade också vara hemma väldigt mycket. Hon hade ingen aning om han var sjukskriven, men det var han väl. De kunde inte prata med varandra. Det var tyst. De som hade haft ett mycket bra äktenskap och trivdes så bra tillsammans. Allt hade rasat, instängda i var sin bubbla. Ingen tillhörighet bara ett tomt intet. Kanske hade de promenerat för lätt genom livet och därför hade svårt att klara Johans död, men den insikten hade de inte. Den här omvälvande situationen kunde de inte hantera.

Karl deras andre son hade åkt tillbaka till London efter begravningen. Han var givetvis också förkrossad men mådde ännu sämre av att föräldrarna varit helt nedbrutna. Visst tyckte han det var svårt att lämna dem, men förstod att om han skulle klara sin egen överlevnad var han tvungen att ta hand om sig själv. Karl hade inte kunnat ta in att brodern var död. Han hade andra bekymmer att brottas med. Han trivdes inte på sitt jobb på Astra Zenicas huvudkontor, som ekonom. Precis innan Johans död hade han börjat leta efter jobb i Sverige men blivit avbruten i sitt letande på grund av den stora familjetragedin. Han var nu dock klok nog att inse att han måste göra något åt sin situation för att må bättre. Karls förra år hade varit tufft. Dels ett jobb som var alltför krävande och ett brustet hjärta. Karl hade träffat Caroline, blivit förälskad men när de började bli tajta i sin relation drog hon sig ur förhållandet. Han hade sett framför sig hur den här underbara kvinnan, som var hans stora kärlek, skulle bli den han levde med resten av sitt liv. Med henne ville han skaffa barn och villa. Uppbrottet blev mycket smärtsamt. Då hade Johan varit ett enormt stöd för sin bror. Johan var psykolog och kunde ge Karl verktygen för att klara situationen. Nu fanns inte Johan längre och han själv var tvungen att ta sig ur sin jobbiga situation. Smärtorna efter Caroline hade börjat blekna men värre var det med arbetssituationen. Karl började inse att han inte var någon karriärist som stod främst i leden för att ta sig till de högre tjänsterna. Han såg inte sig själv som ekonomichef i ett stort bolag. Han var nöjd med mindre. Kanske hade det dessutom blivit extra klart för honom nu när hans bror avlidit. Mänskliga relationer är viktigare än hög status i arbetslivet. Kan man bli lycklig? Det var den stora frågan för Karl.

Emma står vid fönstret i köket och tittar ut mot Skårs allé. Hon ser bilar och några människor som går framåtböjda i det blåsiga vädret. Ekarna i allén verkar inte berörda av blåsten, bara lite fladder i lövverken. Ekarna är kraftiga och stabila. Det är inte Emma. Hon har gått ner tio kilo, har svårt att äta och musklerna förtvinar då hon inte rör sig. Hon som är en duktig fysioterapeut borde veta hur hon ska ta hand om sin kropp, men även där har hon fallit.

Kapitel 2 Lina

Lina låste upp dörren till sin slitna lägenhet i Västra Frölunda. Hon hade varit på lägenhetsvisning på Linnégatan. En lägenhet på tredje våningen, tre rum och kök, med fönster både ut mot gatan och in mot bakgården. Flera träd rymdes på den lilla ytan. Säkert en charmig oas på sommaren. Bostaden var fint rustad och bara att flytta in i. Hon fick nästan svindel, när hon stod i vardagsrummet och tänkte att lägenheten kanske skulle kunna bli hennes. Bara inte budgivningen drog i väg för långt, tänkte hon. Hon hade vunnit nästan nio miljoner på Lotto för några månader sedan och nu skulle kanske hennes önskan gå i uppfyllelse. Lägenheten hon tittat på hade ett utgångspris på nästan sju miljoner, men månadsavgiften var låg, betydligt lägre än den hon hade idag i sin hyresrätt. Hon var dock medveten om att när saker går sönder eller behöver repareras måste hon själv stå för kostnaderna, men hon skulle inte lägga alla pengar på lägenhetsköpet utan se till att ha en rejäl buffert. Emma hade också pratat med henne om att placera pengar i aktiefonder för att få dem att växa. Den som har vill ha mer, tänkte Lina med ett leende på läpparna. Men leendet fastnade när hon börja tänka på Emma och hennes familj. Allt hade blivit så underligt. Den fina, glada familjen var nu helt i spillror. Visst var det förståeligt att de var ledsna. Lina hade själv förlorat ett barn som bara var nio år då leukemin tog hans liv. Hon hade dessutom förlorat sin första man Bengt, också han i cancer, men Lina hade av någon oförklarlig anledning rest sig och lyckats gå vidare. Visst hade hon varit nedstämd men inte handlingsförlamad. När Bengt dog var hon tvungen att flytta och var då ensam med tre små barn. Med Simon var det svårare på ett annat sätt, mer känslomässigt. Ett barn ska inte dö före sina föräldrar. Depressionen hade gått djupare inom henne då Simon ryckts bort från henne än när Bengt avlidit.

Lina går till datorn och slår upp mäklarens sida och klickar in på objektet på Linnégatan och lägger sig på utgångsbudet. Hon hoppas nu att budgivningen inte ska dra i väg. Hon vill så gärna ha den här lägenheten. Lina för muspekaren från rum till rum. Det är högt i tak och stuckaturer längs taken. I stora rummet är en stor stuckaturrosett mitt i taket. En pampig kristallkrona hänger ner över ett stort matsalsbord. Hon kan se sin stora familj samlad här. Våningen är på nittio kvadratmeter. Det är egentligen större än vad hon behöver, men så roligt att kunna ta emot barn och barnbarn som kan komma och sova över. Lina har fött sex barn, har fem kvar i livet och en hel hög med barnbarn i alla åldrar. Äldsta barnbarnen är Kristinas barn som är vuxna. Trots att de är i 20-årsåldern är hon ändå bekymrad över dem, då deras mor är alkoholiserad. Kristina har fallit djupare i sitt missbruk de senaste åren. Lina är orolig att döttrarna ska hamna snett och komma på glid. Äldsta dottern hade varit duktig i skolan och har ambitioner, värre är det med den yngsta. Hon verkar inte veta vad hon vill och lider oerhört över mammans beteende. Lina har fortfarande mäklarsidan öppen och ser nu att det kommit in ytterligare ett bud som ligger på sju miljoner. Det är nog kört, tänker Lina och samtidigt rasslar det in en ny budgivare. På visningen hade det endast varit tre par förutom henne så hon hade ett visst hopp. Hon har tänkt att ha en limit på 7,5 miljoner, sen måste hon släppa den. Hon lägger ett bud till och slår sedan av datorn, för att göra lite mat. Hon tänker på Emma och Göran som så fallit ur ramarna och inte kan kommunicera med varandra. De beter sig så underligt. Lina har alltid sett dem som det perfekta paret. De är lyckosamma i sina jobb, har god ekonomi, bor flott och har alltid varit så gulliga med varandra. Vart tog det vägen? tänker hon när hon steker ägg och falukorv. Hon förstår att de båda går på starka mediciner just nu. De måste bort tänker hon. De måste vakna till liv, så de kan sörja och gå vidare. Inte dämpa ner alla känslor och lulla runt som i ett töcken. Fram med känslorna och rensa luften är det enda rätta. Det hjälpte Lina i hennes svåra stunder. Hon hade en väninna som förlorade sin man och dämpade sorgen med mediciner. Hon klarade situationen och sitt jobb mycket bra, men efter tio år bröt hon ihop för att sorgen kom ifatt henne. Då blev hon så dålig att hon fick läggas in på psyket. Det vill hon inte ska hända Emma eller Göran. Lina tänker att hon ska ta ett allvarligt samtal med dem var för sig och försöka få dem att komma till insikt. Bara hon inte tar på sig för mycket. Hon kan ju inte rädda världen själv, men hon vill så innerligt gärna hjälpa dem. Hon är så glad att äntligen ha fått kontakt med sin syster och hennes familj och det vill hon vårda. Hon vill inget hellre än att allt ska bli bra för dem.

Senare på kvällen när hon slår på teven inser hon att hon behöver byta den. Det tar tid att byta kanaler och ljudet i den gamla apparaten är dåligt. Nu har hon råd att byta tänker hon när hon tittar på sena nyheterna. Skjutningar och gängbråk börjar höra till vanligheterna även i Göteborg. Hon vill bort från Frölunda som blivit ett oroligt område. Innan sänggåendet går hon in på mäklarsidan för att kolla budgivningen. Det har kommit in två nya intressenter och nu är hennes limit nådd. Ledsen kryper hon till sängs.

Kapitel 3 Emma

Emma har på senare tid börjat tänka alltmer på sin barndom och uppväxt. Det var något som triggades i gång då hon för drygt ett år sedan fått kontakt med sin tvillingsyster. Lina hade berättat en del om sin tämligen tuffa uppväxt. Emma tyckte inte hon hade så mycket att berätta om sina första år i livet. Hon fick en tankeställare att det kanske beror på någonting, eftersom hon inte minns så mycket. Hon minns givetvis inget från barnhemmet då hon bara varit några månader när hon adopterades av familjen Thunander. Familjen bodde i en stor 20-talsvilla i Sigtuna, högt belägen med utsikt över Mälaren. Huset hade många rum. Föräldrarna hade separata sovrum och det fanns ett stort bibliotek med böcker från golv till tak. Dessutom hade pappan ett eget arbetsrum. Mamman satt ofta i biblioteket om hon behövde jobba hemma. Stefan och Emma hade var sina sovrum. Emmas var mindre än Stefans men ljust inrett. Hon trivdes där. Familjen hade också ett sommarställe utan för Trosa, Mörkviken. Ett fint skärgårdshus med utsikt över vattnet från den stora altanen. Pappa Gustav arbetade som lärare på den anrika Sigtunaskolans Humanistiska Läroverk, en internatskola där flera kända personer gått, bland andra Carl XVI Gustaf och Olof Palme. Mamma Elsa var läkare och arbetade på Sigtuna hälsocentral. När Emma var nio år fick paret en biologisk son, Stefan. Emma tyckte det var spännande och tog ofta hand om den lille. När han sedan var några år och sprang omkring och tog hennes saker, var det inte lika roligt. Pappa Gustav månade mycket om sin son. Emma kunde känna att han brydde sig mer om Stefan än om henne. Mamma Elsa stod henne nära. Kände aldrig att de favoriserade Stefan mer för att han var en biologisk son. Det första starka minnet hon har från sin tidiga barndom är att deras hund, en golden retriever som hette Rita, kom upp till henne i sängen om morgnarna och slickade henne i ansiktet så hon vaknade. I familjen fanns även tant Karin, som var deras hembiträde. Hon bodde i jungfrukammaren. Ett litet rum med en säng i mörkt trä med hög gavel. Skrivbord med stol fanns även i rummet och i ena gaveln stod ett stort klädskåp. Golvytan i rummet var minimal då det lilla rummet var övermöblerat, men ombonat och trivsamt. Karin var en ogift kvinna som hela livet försörjt sig som hembiträde i olika välbesuttna hem. Emma fick ibland vara med inne i Karins rum. Det var spännande. Hon visade foton från sin barndom. Karin hade även rest en del då hon tjänstgjort hos en diplomatfamilj direkt efter krigsåren. Till familjen Thunander kom hon i mitten av 50-talet när de adopterade Emma. Karin fanns i familjen ända till sin död 1997, endast 72 år gammal. På slutet handlade det mest om att familjen tog hand om henne än tvärtom. Emma har bara fina minnen med Karin. Hon var så omtänksam men lite gammaldags och hade väldigt bestämda åsikter om hur huset skulle skötas och hur barnen skulle bete sig. Men det var med värme hon försökte lära barnen vett och etikett. Mamma Elsa var inte så noga med ordning och reda i hemmet. Hon gillade mest att hänga över sina medicinska böcker. Hon hade haft en längtan att forska vidare, men det kom av sig då hon led av svår migrän och hade svårt att fungera utan tunga mediciner. Hon var dock en mycket omtyckt husläkare på hälsocentralen. Hon kunde till och med åka hem till patienter som var svårt sjuka. Pappa Gustav var en auktoritet som barnen såg upp till. De var inte rädda för honom, men de visste att det var bäst att lyda när han kom med tillrättavisningar. Emma tyckte att föräldrarna arbetade alldeles för mycket. Pappan satt ofta i sitt arbetsrum och rättade skrivningar och förberedde lektioner