När första stenen fallit

By Kaj Branzell

Den värmländska språkläraren Anna befinner sig mitt i en livskris. Hon har nyligen flytt från sin alkoholiserade och otrogne make Roland. Relationen till tonårsdottern Sigrid är sårig, precis som den till hennes allt skröpligare far. Annas tillflyktsort är Nice där hon har gamla vänner. Hon förälskar sig inte bara i Nice och byarna omkring, utan även i fransmannen Gabi. Sakta, men säkert hittar hon tillbaka till glädjen, samtidigt som hon plågas av dåligt samvete. Hon behöver lappa ihop relationen med Sigrid och lyckas efter trevande försök få dottern att flyga till Frankrike. Men när de genom olyckliga omständigheter hamnar i den djupt religiösa byn Saint Fayette, tar resan en ödesdiger vändning. Där möts de av misstänksamhet och anklagelser och det går snart upp för dem att det är någonting som inte står rätt till. Det som skulle bli en helande resa utvecklar sig till ett äventyr kantat av mörker som varken mor eller dotter hade kunnat föreställa sig ens i sina vildaste fantasier.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 20, 2023
• ISBN: 9788727107578

Book preview

Kaj Branzell

När första stenen fallit

SAGA Egmont

När första stenen fallit

Omslagsfoto: Shutterstock & Pexels

Copyright ©2018, 2023 Kaj Branzell och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727107578

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till minne av Colette Bourrier Reynaud avliden i november 2017 tidigare borgmästare i byn Villars-sur-Var

Alla karaktärer i handlingen är uppdiktade, även om flera karaktärer har verkliga förebilder. Alla byar och platser som beskrivs finns i verkligheten utom den gamla medeltidsbyn Saint Fayette som är uppdiktad, dess invånare likaså.

PROLOG

Vid Medelhavets franska kust, vid foten av departementet Les Alpes Maritimes, ligger den solbelysta, vitblekta staden Nice. Där den långa strandpromenaden, Promenade des Anglais, utgör själva sinnebilden av Rivieran, en front mot det azurblå havet.

Så lätt att frestas kliva ned för en av stentrapporna till den steniga stranden och lätta på klädseln. Lägga sig vid sidan av andra soldyrkare, njuta av den varma solen och svaga pustar från den ljumma vinden. För att sedan lättjefullt promenera förbi anrika byggnader som, Opéra de Nice och det hundraåriga hotellet Négresco. Kanske sätta sig under det svalkande taket till en av de många uteserveringarna, läppja på ett glas vin, bläddra i Nice Matin. För att sedan fortsätta promenaden förbi Collin de Chateau för att slutligen nå Le Port, hamnen. Inramad av 1700-tals stenhus målade i nyanser av terrakotta och ockragult, trängs fiskebåtar med lyxbåtar och färjor destinerade till Korsika och Sardinien. Tydligt kan spåren skönjas efter den tid då Nice, Nissa, hörde till dåvarande Savojen och senare kungariket Sardinien, för att först 1860 bli en del av Frankrike.

Från hamnen kommer besökaren in i Gamla stan, Vieille Ville, med sina smala gränder, som slingrar sig mellan färgglada italienska hus, flera av dem från 1500-talet. Småbutiker, caféer och antikmarknader slåss om utrymmet på gatorna som mynnar ut i ett torg, där en jättelik marknad sträcker sig förbi flera kvarter. Salustånd efter salustånd lockar med frukter, grönsaker, blommor och mer eller mindre falska antikviteter.

Kanske besökaren låter blicken irra bort mot de höga berg som reser sig norr och öst om staden. Och för att tillfredsställa sin nyfikenhet, hyr en bil och kör den gamla landsvägen norrut, följer skyltarna Digne och Grenoble i riktning mot bergen. För att snart upptäcka att vägen löper parallellt med en bred flod, floden Var, som gett sitt namn till flera byar längs sin väg: Martin du Var, Plan du Var, Villars sur Var och Touët sur Var. Vår och höst är floden fylld av strömmande vatten, men sommartid är flodfåran nästan torrlagd, där stora, vita stenar vilar i väntan på att vattnet ska återvända. Floden har under 280 miljoner år tagit sig från sin ursprungliga källa vid foten av alptoppen Col de la Cayolle, 2 326 meter över havet i norra delen av Provence, ner till sitt utlopp intill Nice. En sträcka på elva till tolv mil.

På avstånd från vägen och floden reser sig bergen upp mot skyn, där små medeltidsbyar med gråvita hus tycks klättra på de branta bergsväggarna. Hur liten byn än är, sticker en kyrkspira fram i mitten. Vid horisonten skymtas våg efter våg av alptoppar, som hör till det jättelika alpområde, som i nordöst och öst sträcker sig över gränserna till Schweiz och Italien. Ju mer vägen tränger in bland bergen och rundar bergssidorna, desto skarpare blir kurvorna. Bergsmassiven tycks växa och pressa sig in mot vägen, som om de ville strypa den. En del av bergssidorna är lodräta, andra buckliga med klippformationer som lutar sig över vägen och hotar att falla ned. Ibland går vägen genom långa tunnlar, vissa över en kilometer, som sprängts genom bergen. Och på flera ställen leder broar och viadukter över floden, som flyter mellan bergspassen.

Under århundraden har människan försökt ta makten över de jättelika bergen. Genom att tämja dem med tunnlar, som likt djupa sår skär genom bergsväggarna och genom att lägga ett virrvarr av slingrande bilvägar runt de en gång så ointagliga bergen. Men bergen låter sig inte helt tämjas utan tar vedergällning och skördar obarmhärtigt sina offer. Under höst och vår drabbar våldsamma oväder bergslandskapen norr om Nice, Les Alpes Maritimes och Les Hautes Alpes. Kraftiga vindar, följda av häftiga regnskurar som öser ned över bergen, vägarna och byarna, till ackompanjemang av mullrande åska, som dovt ekar mellan bergen. Ovädret lämnar alltför ofta efter sig svåra olyckor och död.

Efter att ha utsatts för ihållande regn och kraftiga vindar, börjar stora stenar på bergskrönen och längs bergssidorna att lossna. En del faller genast ned, som om de legat i väntan på att en stormby och en regnskur ska göra dem fria från berget. Andra tar tid på sig, flyttar sig långsamt från den plats där de i århundraden vilat. Efterhand ökar stenarna farten och faller tungt ned från bergen och på sin väg tar med sig tonvis med stenar och grus. Där stenras i bästa fall hamnar i drivor på vägen och längs vägkanten. Men om olyckan är framme träffar en bil, motorcykel eller fotgängare.

Den som färdas på vägen genom bergspassen norrut kan inte undgå att lägga märke till blommor och kors längs vägkanten. Som placerats på de alltför talrika platser där människor har förolyckats. Inte enbart genom tragiska bilolyckor utan också genom bergens sätt att visa att de aldrig låter sig tämjas.

KAPITEL ETT

Onsdag 13 mars

Massoins

De senaste dagarna hade en hård vind med ihållande ösregn härjat i bergsbyarna i regionen Les Alpes Maritimes. Särskilt hårt drabbade var de små byarna Massoins och Tournefort. Idag var det den första soliga morgonen efter ovädret och asfalten på den ringlande, smala vägen mellan de två byarna lyste rentvättad i det tidiga solljuset. På ena sidan vägen sträckte sig höga klippbranter och på den andra öppnade sig en ravin ned mot en livligt porlande fors.

Ett dovt mullrande hördes, som tycktes växa, ett muller som inte hörde hemma en molnfri, vindstilla och solig dag. Stora stenar, som vind och regn skakat loss, vippade på utskjutande klippformationer på berget. Ett par stora stenar kunde inte längre hålla sig kvar på berget utan rasade ned utefter bergssidan. Och på sin väg nedåt drog med sig sand, grus och stenar, i en allt högre fart tills ett högt ogenomträngligt berg av stenar hade bildats på den smala vägen.

Gaston Picard satt i sin vita skåpbil på väg till byn Villars-sur-Var, där han sedan 30 år hade sin livsmedelsaffär, épicerie, några kilometer bortom Massoins. Han hade besökt sin 85-åriga mor, som bodde några mil norrut i byn Saint Fayette på andra sidan floden Vésubie, nära den italienska gränsen.

– Prenne attention, mon fils, var försiktig min son, hade hon sagt när han skulle ge sig av. Bett honom tänka på att den senaste stormen och det häftiga regnet kunde ha orsakat stenras på småvägarna uppe i bergen.

Hon hade rätt. Så många olyckor som skett. Men Gaston tänkte i denna stund inte på oväder, stenras eller den smala, farliga vägen utan på sitt épicerie i Villars-sur-Var, som inte gått särskilt bra den senaste tiden. Allt fler av invånarna uppe i bergsbyarna hade börjat handla på det nyöppnade varuhuset Carrefour i den avsevärt större byn Puget Théniers, som låg i dalen intill floden Var, längre norrut mot staden Digne. Flera småbutiker i byar intill hade redan tvingats slå igen, då de omöjligt kunde konkurrera med det större varuhuset.

När Gaston rundat den sista kurvan före raset, upptäckte han att vägen framför honom var totalt blockerad. Han bromsade in och betraktade bestört förödelsen.

– Merde, muttrade han när han insåg att det var omöjligt att passera.

Mer irriterad än rädd tittade han uppåt berget för att se om fler stenar var på väg, men det såg ut att ha stabiliserat sig. Skulle han våga? Skulle han klara av att med sin överviktiga kropp, ovan att ens gå kortare sträckor, ta sig över stenhögen. Efter att ha tittat upp mot krönet ännu en gång, satte han sig vid ratten och körde så nära den högra vägkanten det var möjligt innan han parkerade. Han steg ur bilen, lutade sig in och plockade ut sin väska från baksätet. Och blickade nervöst en tredje gång upp mot berget. För att sedan beslutsamt gå mot den jättelika högen med stora stenar. Mödosamt kämpade han sig upp, tog sig flåsande från sten till sten för att till slut nå toppen av stenhögen. Lättad började han ta sig ned på andra sidan, då han hörde ett svagt mullrande, som ökade i styrka. I panik lät han kroppen hasa ned över stenarna utan att söka efter fotfäste.

Han fastnade med ena foten mellan två stenbumlingar och föll handlöst med huvudet före ned mot marken.

En strimma blå himmel och sedan var allt mörkt.

Samma morgon köpte en medelålders kvinna i Karlstad en flygbiljett till Nice, ovetande om att hennes och Gastons öden skulle länkas samman. Och hur skulle hon ha kunnat ana detta?

KAPITEL TVÅ

En dag tidigare

Karlstad

Jättelika klor höll fast hennes huvud och pressade hårt. Det spände i nacken, över tinningarna och ner mot öronen. Anna var rädd att huvudet skulle explodera i små, små skärvor fyllda med svikna drömmar, ångest och hat blandat med kärlek. Samma ondskefulla jätte som höll i hennes huvud blåste in sin heta andedräkt i hennes öron. Som ett brusande, porlande vattenfall.

Hur länge hade hon suttit här i det lilla tjänsterum hon delade med två andra språklärare? Lutad över skrivbordet med huvudet vilande på armarna. Tacksam över att ingen av hennes kollegor kommit in och sett henne, bekymrat frågat hur det var fatt. Alla dessa lögner. Hon såg på klockan, som redan visade fem. Hennes sista lektion var över för mer än en timme sedan och det var hög tid att åka hem. Till den plats som borde vara hemma, som en gång varit ett hem.

Anna plockade fram ett par Ipren ur en förpackning i handväskan och stoppade i sig, för att åtminstone för en stund bli av med den molande huvudvärken. Lutade sig sedan tillbaka tills tabletterna började verka. Vimmelkantig av tabletter och huvudvärk reste hon sig långsamt, som vore hon nyvaken. Hon sträckte sig efter ryggsäcken där hon lade ned klassens elevarbeten, 22 uppsatser på engelska, som hon måste rätta till nästa dag. Som hon skulle ha börjat rätta innan hon lämnade skolan. Hon suckade tungt.

Med ryggsäcken i ena handen gick hon de få stegen fram till dörren och tog ned jackan från hängaren intill. Hon drog en kam genom det korta, mörkblonda håret, krängde på sig jackan och försökte le mot sig själv i spegeln intill dörren, en konstgjord grimas som fick henne att genast vända bort blicken.

När skrattade hon egentligen senast? Kände sig riktigt, riktigt glad? En gång i tiden hade hon sett bra ut, haft gott självförtroende och varit populär bland både tjejer och killar. Vem lade märke till henne nu? Blek, mager med bitter mun och trötta, rädda ögon.

Hon suckade ännu en gång, låste dörren bakom sig och gick långsamt genom de ekande, tomma korridorerna tills hon nådde porten som ledde ut till skolgården. En ödslig, grå asfaltsplan med smutsiga högar av blötsnö. Ett par bortglömda cyklar vid cykelstället. Någon hade sparkat på en av dem, bakhjulet var snett och tillbucklat.

Det småduggade och Anna drog huttrande upp luvan på jackan. Hon skvatt till då hon hörde tunga, klafsande steg mot asfalten bakom hörnet av den gula tegelbyggnaden. Lättad andades hon ut när hon såg Knut, vaktmästare på Frödingskolan sedan 30 år, dyka upp. Han fick syn på henne, log igenkännande och lyfte artigt på kepsen, avslöjade sina tunna, grå hårstrån som spretade uppåt i vinden. Han skulle ha gått i pension för ett par år sedan, men klamrade sig kvar vid den skola han kallade sin.

– Hej Anna, en lång dag?

– Jag hade en del jobb att avsluta, sa Anna och hoppades att han inte skulle lägga märke till hur eländig hon kände sig.

– Nu ska jag hem, fortsatte hon med försök till ett muntert leende. Som om hon inte ville något hellre än att åka hem till de sina.

De nickade åt varandra och Anna fortsatte mot sin lilla Toyota. Den var parkerad på den parkeringsplats som skolans personal delade med kunderna till Coop och Ica som låg några meter från skolan. Knut stod kvar och såg eftertänksamt efter henne. Hon ser så trött ut, stackars kvinna, tänkte han. Som om hon inte sover på nätterna. Och jobbar för mycket. Det kan inte vara lätt att vara lärare idag.

Anna körde den korta sträckan mellan Frödingskolan i stadsdelen Kronoparken i Karlstad och sitt hem, hem till sitt privata helvete i ett radhus i Stockfallet. Kanske borde hon ta en sväng till sin pappa, även om det var en omväg till den gamla 40-tals villan på Parkgatan i Herrhagen, där hon vuxit upp. Slippa åka hem på en gång. Men genast förkastade hon sin impuls. Verkligheten väntade på henne vilka omvägar hon än tog. Och det var inte läge att konfronteras med pappans problem också. Hon hade varit där förra helgen och hade ingen lust att ännu en gång lyssna på den forne moderatpolitikern ösa sitt bittra gnäll över den sittande socialdemokratiska regeringen. Höra honom ilsket svära över regeringens tillkortakommanden och i synnerhet invandringspolitiken. – Jaja, de som måste fly från krig kunde väl få komma men alla andra som bara ville hit och leva på bidrag. På skattepengar som jag betalat i hela mitt liv. Skicka tillbaka dem bara.

Så ofta hon fick lust att fräsa tillbaka och säga att det var tack vare nuvarande socialdemokratiska kommunpolitik han kunde njuta av en hyfsad hemtjänst mot måttlig ersättning. Att de flesta flyktingar som kom hit hade skäl att få asyl. Att flera av dem var välutbildade och behövdes i samhället.

Men nästan värre var när pappa började tala om mamma, varför hon skulle dö före honom. Varför läkarna inte kunde ha räddat henne. Och vägrade lyssna när Anna förklarade att läkarna inte hade en chans, att ingen kunde ha förutsett den blodpropp i hjärtat som dödade mamma två år tidigare.

Anna svängde ut från parkeringsplatsen och körde mot sitt hem, ett av många små prydliga tvåvånings radhus på Tallmyrsgatan. Roland satt säkert och glodde på sporten och skulle i vanlig ordning inte ens märka att hon kom hem. Om deras 19-åriga dotter Sigrid överhuvudtaget var hemma, skulle hon hålla sig på sitt rum tills hon drog ut på kvällen. Utan att säga vart eller när hon tänkte komma hem.

– Bry dig inte, jag kommer när jag känner för det.

Sömnlösa timmar i orolig väntan, timmar hon borde sova för att orka med en ny dag. Sigrid hade blivit så hatisk, omöjlig att få kontakt med. De som en gång stått varandra så nära. Nu vågade Anna knappt fråga henne något, rädd för ett aggressivt svar, en kritisk kommentar eller blickar fyllda av förakt.

Som alltid på hemväg hoppades hon att ingen var hemma. Hon kände sig ändå aldrig välkommen. Så snart hon kom innanför dörren, trängde alla krav på och gav henne känslan av att ha gjort något fel, att vara tvungen att be om ursäkt. Kanske hon glömt handla något, missat att stryka Rolands vita skjorta, råkat städa undan någon viktig pryl i Sigrids rum, eller råkat ge fel svar.

– Hej, ropade hon med låtsad glättighet, när hon öppnade ytterdörren.

Hade hon egentligen väntat sig ett svar?

Hon tog mekaniskt av sig ytterkläderna och steg in i vardagsrummet där Roland satt i soffan framför teven, med ett glas i näven med en gul vätska. Förmodligen whisky. Han såg inte ens upp fast han måste ha hört henne. Hon betraktade sin man med avsmak, det rödbrusiga, lätt fårade ansiktet och de smala läpparna som så ofta förvreds i en föraktfull grimas. Läppar som en gång formats i ömma leenden och kärleksfullt tryckts mot hennes egna. För att kompensera att det tidigare så kraftiga, mörka håret glesnat över hjässan, hade han låtit det växa tills det spretade vid skjortkragen. Anna hade en gång vågat föreslå honom att klippa det, men då fått veta hur jävlig hon själv såg ut. Hon skulle ge fan i att kommentera hans utseende.

– Hej, sa hon ännu en gång, nu med något desperat i tonen.

– Hej, mumlade Roland, utan att lämna teven med blicken.

– Har du ätit? Anna hoppades att han ätit på stan, så hon kunde göra i ordning något bara till sig. Slippa sitta med honom vid bordet.

– Hur i helvete skulle jag ha hunnit det?

Nu först såg han på henne, men med en surmulen blick.

– Jag har jobbat hela förbannade dan, fräste han. Och inte en matbit hemma.

– Jag har också jobbat hela dan. Kunde inte du ha lagat något när du ändå var hemma?

Nu var hon ute på rejält hal is.

– Hörde du inte vad jag sa? Jag är helt slut. Ska jag då stå och laga mat? Det är väl för helvete mer att göra på ett gymnasium än i din småskoleklass.

Anna ansträngde sig för att hålla sig lugn, inte låta sig provoceras, inte börja gråta. Då hade han vunnit igen.

– Det är ingen småskoleklass. Som du vet så undervisar jag i engelska och franska på högstadiet, i klass åtta och nio. Och högstadieelever är minst lika jobbiga som gymnasister, om inte jobbigare.

– Tjat, tjat, tjat. Vad fan vet du om det? Du har väl aldrig undervisat på gymnasium. Hur vore det om du fixade middag i stället för att stå där och tycka synd om dig själv. Hörde du vad jag sa? fortsatte han grälsjukt med hög röst, när han såg henne dra sig mot dörren, besegrad. Får vi någon mat i dag, eller?

Han blängde ännu en gång ilsket i Annas riktning, tog sedan en klunk whisky och lät blicken återvända till teven.

Anna hade ännu en gång fått ge sig, ännu en gång insett att det aldrig var någon idé att svara Roland. Inte när han druckit. Och inte om hon ville undvika ett riktigt storgräl. Men kunde inte hindra tårarna, inte hindra en ljudlig snyftning att tränga sig fram. I samma ögonblick hörde hon dörren till Sigrids rum på andra våningen slängas upp och strax därpå hennes steg i trappan.

– Kan ni aldrig sluta skrika och gräla. Jag försöker prata i mobilen!

Annas första impuls var att skynda in på toaletten i hallen och gömma sig och sina tårar. Men skämdes vid tanken att gömma sig för sin egen dotter och beslöt sig för att vänta in henne. Hon såg Sigrids jeansklädda ben dyka upp i trappan, därefter den röda angoratröjan hon fått i julklapp, det långa, stripiga, ljusa håret, den kritiska blicken i de blå ögonen och den trumpna munnen. Hon höll mobilen tätt tryckt mot ena örat och hajade till när hon upptäckte Anna nedanför trappan. Och såg hennes tårar.

– Hej älskling, fick Anna ur sig. Som en bön om hjälp.

Sigrid svarade inte, såg föraktfullt på sin mor, vände sig om och gick tillbaka uppför trappan.

De satt ensamma vid matbordet i köket. Med de stekta fiskpinnarna och den stuvade spenaten. Sigrid vägrade komma ned. Som vanligt. Det var längesedan hon åt en måltid tillsammans med sina föräldrar.

– Jag tar mat sedan. Jag ska kolla Gossip Girl.

Det var lika gott att Sigrid inte satt med vid bordet. Det räckte med en surkart. Som vanligt hade hon och Roland inte något att säga varandra. Han slafsade i sig medan han läste sportsidorna i Nya Wermlands-Tidningen.

– Smakar det bra? frågade Anna för att säga något, för att få slut på den odrägliga tystnaden.

– Va? Roland såg inte ens upp från tidningen.

Hon ångrade att hon över huvud taget frågat. Men ställde ändå sin meningslösa fråga hon redan visste svaret till.

– Smakar det bra?

– Det smakar väl som vanligt, sa Roland retligt och fortsatte läsa.

I detta ögonblick insåg Anna vad hon måste göra. Vad hon inom sig redan bestämt sig för att göra, ända sedan den olycksaliga dagen ett år tidigare.

Då hon på allvar börjat hata honom.

KAPITEL TRE

Hade hon någonsin älskat sin man? Eller var det ensamheten som skrämt henne? Rädslan att bli kvar? Hon var den enda av vännerna i samma ålder som fortfarande var ensam. Eller var det driften att bli mor, bevisa för sig själv och andra att hon också kunde föda barn?

Hon var 25 år och hade tjänst som högstadielärare i engelska och franska vid Fässbergsskolan i Mölndal. En tjänst hon fått terminen efter sin examen vid Lärarhögskolan i Göteborg. Hon och Roland hade träffats på en fest hos en lärarkollega i slutet av vårterminen under hennes första år som lärare. Han var tio år äldre, kom från en välbärgad familj i Långedrag vid Göteborgs kustband och var lärare i samhällskunskap och historia vid Krokslättsgymnasiet i Mölndal. Hon kom från en småborgerlig familj, hade vuxit upp i ett idylliskt villakvarter på Herrhagen i Karlstad. I likhet med Roland, hade Anna vuxit upp som enda barnet, född sent i föräldrarnas äktenskap. Hennes far hade fyllt 40 och hennes mor 38 år.

Hon blev genast förälskad i den spänstigt byggda mannen med sitt charmiga leende, intensiva blå ögon och ett ansikte som vittnade om att han tillbringade mycket tid utomhus. Han hade en segelbåt, en folkbåt i trä och hade seglat i hela sitt liv. Inte så underligt då hans far varit sjökapten på internationell sjöfart och kärleken till havet låg i blodet. Roland frågade om hon seglat någon gång, om hon ville följa med till helgen. Sedan gick det av bara farten. Ett par år senare blev de fotograferade utanför det gamla kapellet i Hagen, inte långt från Långedrag. I ett romantiskt skimmer av vit brudklänning, lyckliga leenden, gratulerande släktingar och vänner. Ett nytt lyckorus när Sigrid föddes. Något år senare flyttade de in i det perfekta radhuset på Stockfallet i Karlstad, där de båda fått lärartjänster. Roland var pigg på miljöombyte och nyfiken på hur det skulle vara att segla på Vänern.

Rolands uppväxttid var inte så idyllisk som han låtit Anna ana när de träffades. Flera år efter deras bröllop berättade han att villan där han vuxit upp var köpt med hans mammas ärvda pengar. Pappans besök i hemmet när han mönstrade av ett par gånger om året var en mardröm. Han var otålig, drack kopiöst och kunde knappt vänta tills han kunde gå ombord igen. När Roland var i tonåren blev hans far friställd när hans rederi drog in på manskap. Enligt Rolands utsago. Kanske fanns där en tristare version? Kanske hade den gode kaptenen tagit ett glas för mycket i tjänsten? Följden blev att han drack alltmer, blev drullig mot Rolands mamma, skrek åt dem båda, gav Roland stryk. Tills hans mamma fick nog, skilde sig och slängde ut honom. Roland träffade honom ibland i hans trista lägenhet i Kortedala. Tills pappans kontakt med sonen upphörde.

– Han blev väl vräkt och söp ihjäl sig i någon håla, hade Roland sagt med ett försök till en nonchalant min.

Med åren insåg Anna att det charmiga leendet var riktat mot de flesta kvinnor. Att ett glas whisky snabbt kunde leda till fler. Aldrig hade hon kunnat ana att de vänliga, kärleksfulla orden skulle förvandlas till svordomar och kränkningar. Att den varma blicken i de blå ögonen skulle bli föraktfull och det attraktiva, väderbitna ansiktet alltmer rödbrusigt. Så många gånger hon velat slänga det inramade porträttet med det lyckliga brudparet som stod på den gamla skänken. En lycka som nu kändes som ett hån.

Med risk för en rejäl utskällning hade hon förgäves försökt få honom att inte ta det där extra glaset när de hade gäster eller var bortbjudna. På senare tid hade han börjat ta ett glas whisky när han kom hem från jobbet. För att varva ner, brukade han säga. Hon lärde sig hålla tyst för husfridens skull. Inom sig undrade hon varför. Varför hon inte vågade konfrontera honom.

Hon vände sig om i sängen, bort från honom och den bittra, sura lukten av ölet han drack efter middagen. Och så kom snarkningarna, de snörvlande, harklande, äckliga snarkningarna.

Så ofta hon intalat sig att hon hade ett bra liv, pengar på banken, ett trevligt radhus, goda vänner och en segelbåt, en Maxi 77:a, som Roland döpt till Magnolia med båtplats på Kanikenäset. Under sommarsemestrarna seglade de på Vänern till Timmeröarna, Lurö, Djurö, Läckö slott. Ibland söderut till Vänersborg och därifrån vidare till västkusten via Göta Älv, slussarna i Trollhättan och Nordre Älv. För att sedan segla längs det populära kuststråket Marstrand, Käringön, Lysekil, Smögen och vidare upp till Fjällbacka, Strömstad och Kosteröarna. Men de sommarseglingarna hade för länge sedan upphört. Under de senaste åren hade det inte blivit särskilt många seglingar för hela familjen. Och vännerna hade sinat. Åtminstone de gemensamma.

Tankarna halkade in på festerna i sittbrunnen, vågornas vänliga kluckande mot skrovet i kontrast mot glasklink och fylleflabb, höga, gälla skratt, någon som tappade balansen på det gungande däcket och plumsade i. Nya, råa skratt.

Någon enstaka helg hade hon följt med till Nabben, den hamn på Sätersholmarna som Karlstads Segelsällskap disponerade för sina medlemmar. Men Sigrid hade kategoriskt vägrat följa med. Roland seglade desto mer med sitt seglargäng och i en och annan regatta. För honom var det lycka med likasinnade tuffa polare och hejdlöst med drinkar efter avslutad segling. Och kanske annat också? Vad hade hon egentligen väntat sig? Evig lycka, en man som viskade kärleksord, aldrig drack för mycket och respekterade henne?

Åren gick och livet rullade på i sin trista vardaglighet, där tillvarons bonus var pyssel i trädgården på sommaren, en god bok och förtroliga pratstunder med bästa väninnan Berit och barndomsvännen Katarina. Kanske framförallt de allt mer sällsynta tillfällen då hon hade bra kontakt med Sigrid. Tuff tuff genom livet. Tills allt en dag brakade samman. Och framtiden försvann. Närmare bestämt lördagen den andra mars förra året.

Anna hade varit helt ensam hemma. En sådan där härlig dag då hon hade huset för sig själv. Roland var på möte med seglarklubben på Kanikenäset och hade efter mötet tänkt pyssla med båten. Sigrid hade sovit över hos bästa vännen Madde och skulle förmodligen sova största delen av dagen. Solen tittade fram och lyste på de spridda snöfläckarna på gräsmattan. En signal om att våren var på väg. Även detta år.

Gnolande av en skön känsla av tillfredsställelse, av att livet ändå inte var så tokigt utan värt att leva, bryggde Anna en kopp kaffe, rostade ett par brödskivor och satte sig vid köksbordet för att i lugn och ro läsa tidningen.

Plötsligt bröts tystnaden av ringsignalen från Rolands mobiltelefon. Beethovens femma kunde hon inte missta sig på. Hon reste sig upp och såg sig omkring, inte i köket, kanske i hans arbetsrum intill? Symfonin hördes allt högre, musiken blev allt mer pockande. Och där, bredvid datorn, låg mobilen, bortglömd i farten. Han som aldrig brukade glömma den. Eller ens låta den ligga framme. Nu låg den där, helt synlig och väntade på att någon skulle ta upp den och svara. Efter ännu en pockande takt från symfonin, tog Anna tvekande tag i mobilen och svarade. Beredd på utskällning fast Roland inte kunde se henne.

– Hallå, hördes en ljus kvinnoröst. Är Roland där?

– Nej, han är på möte, svarade Anna, som antog att det var en kollega till Roland. Det kunde väl aldrig …? Nej, inte Roland. Jo, förresten. Just Roland. Med en skälvning i rösten hon inte kunde behärska, frågade hon.

– Vem kan jag hälsa från?

– Äsch, det var inte viktigt, sa den ljusa kvinnorösten i en nonchalant ton. Vem är du förresten?

– Jag är hans hustru.

– Hans hustru! Den ljusa kvinnorösten var inte längre så ljus.

Ett klick. Kvinnan hade lagt på. Och Anna kände ett dovt hat. Ett hat som var starkare än sorgen över mannens svek. Frågan var inte längre om, utan när.

KAPITEL FYRA

Onsdag 13 mars

Anna lyssnade uppgivet på Roland som snarkade med öppen mun. Hon sneglade på klockradion. Den visade på 03:15. Det var lika bra att ge upp. Hon slank ur sängen, plockade med sig kudden och täcket och smög ut ur rummet. Hon bäddade på dyschan i det lilla kontor hon inrättat i ena änden av hallen på övervåningen och ställde mobilen på halv sju. Och lyckades till slut somna med hjälp av en sömntablett.

Efter knappt tre timmars sömn, väcktes Anna av mobilens påträngande signaler. Hon satte sig långsamt upp, medveten om att alltför häftiga rörelser skulle resultera i huvudvärk. Av sömntabletten och alldeles för lite sömn. Hon smög in i sovrummet för att hämta sina kläder och såg med förakt på sin man. Han låg fortfarande på rygg och snarkade, saliv hade samlats i ena mungipan och rann ned på kudden. Hon greps av en plötslig lust att slå honom med knytnävarna och knuffa honom ur den säng han aldrig bäddade, aldrig bytte lakan i. Den säng, där deras kärlek förvandlats till en smutsig ritual på hans villkor. Hon brukade ställa upp för husfridens skull. För att slippa ett stormande gräl och slippa höra Sigrid skrika genom väggen: håll käften, jag försöker sova! Idag kunde han vakna själv, fixa sin egen frukost och själv försöka få upp Sigrid.

Med en sista föraktfull blick på varelsen i sängen, gick hon in i badrummet och betraktade sitt bleka ansikte med ögonvitorna röda av brist på sömn. Håret såg bedrövligt ut. Livlöst och stripigt. Hon borde klippa det i någon kul frisyr, göra nya slingor. Men hade haft varken ork eller lust. Vem skulle hon förresten göra sig fin för?

Skärp dig, Anna. Det är slut med det här nu. Ditt nya liv börjar. Ingenting kan få dig att ändra ditt beslut.

Hon låtsades inte höra när Roland ilsket vrålade att hon inte väckt honom och att han skulle komma för sent till jobbet. Hon låtsades inte heller höra när Sigrid hojtade: håll käften, jag sover! Hon brydde sig inte om att äta något, det kunde hon göra på jobbet. Hon lämnade huset med vissheten om att det var idag det gällde. Och tvingade sig slå bort tankar på svek och skyldigheter. Det var hennes liv och hon hade offrat nog.

Anna hade länge haft flyktmålet klart för sig, även om det var först nu hon vågade ta steget, sätta stenen i rullning. Den bästa sommar hon kunde minnas var den tre veckor långa språkresan till Nice i södra Frankrike för över 30 år sedan, då hon var 16 år. Hon hade bott hos ett förtjusande par i norra delen av Nice, Clotilde och Louis Bourges. Ända sedan dess hade hon varit noga med att hålla kontakt med dem, om inte annat för att träna sin franska. De borde vara i 80-årsåldern nu och deras son Julien över 50 år med egen familj. Clotilde hade varit noga med att berätta om viktiga händelser i familjen. Så stolt när Julien fått sin examen som civilekonom. Hon hade bett Anna komma på Juliens bröllop, men hon hade inte haft tid, hade nyss kommit in på lärarhögskolan. Hon borde ha tagit med