Kommissarie Jörgensen och den gyllene pistolen: Thriller

By Alfred Bekker

av Alfred Bekker



Två kriminella organisationer kämpar för sin maktposition i Hamburg. Bara en kan gå segrande ur striden. Och redan har en av cheferna mördats. Kommer det nu att bli krig mellan de två kriminella organisationerna? Eller ligger det något helt annat bakom, för det begås fler mord. Har någon fattat ett beslut och är hämnd det enda som lever vidare? Hamburg-deckarna Uwe Jörgensen och Roy Müller följer blodspåret som löper genom Hamburg ...


Alfred Bekker är en välkänd författare av fantasyromaner, thrillers och ungdomsböcker. Förutom sina stora bokframgångar har han skrivit många romaner för spänningsserier som Ren Dhark, Jerry Cotton, Cotton Reloaded, Kommissar X, John Sinclair och Jessica Bannister. Han har också publicerat sig under namnen Neal Chadwick, Jack Raymond, Jonas Herlin, Dave Branford, Chris Heller, Henry Rohmer, Conny Walden och Janet Farell.

• Language: Svenska
• Publisher: Alfredbooks
• Release date: Sep 6, 2023
• ISBN: 9783745232875

Book preview

Upphovsrätt

En bok från CassiopeiaPress: CASSIOPEIAPRESS, UKSAK E-Books, Alfred Bekker, Alfred Bekker presents, Cassiopeia-XXX-press, Alfredbooks, Uksak Special Edition, Cassiopeiapress Extra Edition, Cassiopeiapress/AlfredBooks och BEKKERpublishing är trycksaker från CassiopeiaPress.

Alfred Bekker

© Roman by Author

© för denna utgåva 2023 av AlfredBekker/CassiopeiaPress, Lengerich/Westfalen

De påhittade personerna har inget att göra med verkliga levande personer. Namnlikheter är slumpmässiga och inte avsiktliga.

Alla rättigheter förbehållna.

www.AlfredBekker.de

[e-mail]

Följ oss på Twitter:

https://twitter.com/BekkerAlfred

Få de senaste nyheterna här:

https://alfred-bekker-autor.business.site/

Till förläggarens blogg!

Håll dig informerad om nya publikationer och bakgrunder!

https://cassiopeia.press

Allt om skönlitteratur!

1

Det kan hända att vi idag måste städa upp hänsynslöst, morrade Jens Krüger. Men det är inget nytt för er.

Hans två livvakter bekräftade detta med en kort nickning. De höll sina Uzi kulsprutepistoler redo.

Trion nådde den mörka teakdörren i slutet av korridoren. En vakt i mörk kostym stod framför dörren.

Stäng munnen, Bruno! Har du aldrig sett oss förut? frågade Krüger.

Vakten klev åt sidan. Dörren öppnades. Jens Krügers massiva gestalt trädde in i rummet.

Till och med hans välbyggda livvakter såg små ut jämfört med den gråskäggige kolossen i skräddarsydd kostym.

Krüger kunde bokstavligen känna en bris av is svepa över sig. Ansiktena på de män som hade tagit plats vid bordet var stela. Uttrycken skulle ha passat på en begravning. Kruger hade varit nummer ett i detta syndikat tillräckligt länge för att veta att detta var ett livshotande ögonblick. Stämningen var emot honom.

Krüger lät en av sina livvakter dra tillbaka stolen åt honom. Sedan satte han sig ner. Den tjocka havannan i mungipan slocknade. Ett dåligt omen ...

Han svor mjukt för sig själv.

De två gorillorna placerade sig bakom sin chef.

Den tunga teakdörren slogs igen.

Så, vad är det? morrade Krüger. Det var inte jag som insisterade på det här mötet ...

Tystnad rådde. Man kunde ha hört en knappnål falla i den sekunden.

Krüger gillade inte denna stämning.

Hans blick gick längs raden av närvarande personer. Alla från hans organisation. De hade alla kommit. Detta möte hade blivit ett slags plenarsammanträde. Det hade ingen berättat för honom tidigare. Han började ana vad som skulle hända här.

En kupp!

Det har varit problem på sistone, säger en av de närvarande. Han hade ett halvt skalligt huvud och höga kindben.

Än sen då? väste Krüger och stirrade iskallt på sin motpart.

Många här känner att du inte längre kan behålla greppet om saker och ting.

Ja, verkligen, svarade Krüger krasst. Vet du vad jag tror, Simonis? Jag tror att du överskattar dig själv!

Faktum är att ukrainarna gör det jävligt svårt för oss, kom det nu från ett annat håll. Vi behöver en förändring i toppen.

Ett mummel av godkännande uppstod. Det hördes ett rip-rip-rip när livvakterna till den store Kruger laddade sina Uzi kulsprutepistoler.

Och med ens var det tyst i rummet igen.

Dödstyst!

Jag har en känsla av att en del av er inte riktigt har tänkt igenom era åsikter ännu, sa Krüger. Han tog sin Havanna och kastade den åt sidan. Han grimaserade av avsky. Det verkar verkligen som om jag har varit lite för överseende med några av er. Men misstag är till för att rättas till ...

Du sa det, Krüger, sa Simonis nu. Hans röst klirrade som is.

Och Jens Krügers ögon vidgades av skräck när piporna på de två Uzis plötsligt riktades mot honom.

Hans eget folk! Krüger var frusen av chock.

Nej ..., viskade han.

Rädslosvett bildades på kolossens panna.

Upp med dig, Krüger! sade Simonis.

Vad tänker du göra?

Simonis log.

Det är inte vårt sätt att mörda en av våra egna. Åtminstone inte om vi inte måste. Även om den ena eller andra här i rummet kanske till och med har mycket goda skäl att bryta vartenda ben i din kropp med sina egna händer ... Simonis ryckte på axlarna. Vi är trots allt inga britter.

Men...

Det finns någon som verkar särskilt angelägen om att skicka dig över Jordanfloden personligen!

Jens Krüger började stamma.

Lyssna, jag...

Glöm det, Krüger! En överenskommelse är inte möjlig. Inte längre.

Vad menar du med det? Krüger kippade fortfarande efter andan.

Hans egna livvakter tog tag i honom och förde in honom i mitten.

Trevligt att jobba för dig, Krüger, sa en av dem och log snett. Men allt har ett slut en dag ...

2

Hon var en skönhet. Den åtsittande klänningen dolde inte mycket av hennes spännande figur.

Förförelse personifierad, det var hon!

Men det var något fel på hennes ögon.

De var havsgröna. Men de påminde inte om doften av sjögräs - utan om en orms kalla, sammansatta ögon. En iskall blick som innehöll dödlig beslutsamhet.

Den stora automatkarbinen i kaliber .45 i hennes högra hand glänste gyllene. Ett vapen vars projektiler kunde slita skallen av en man. Alldeles för stort för hennes känsliga händer. Med en snabb rörelse skjuter hon in magasinet i pistolen. Ett djävulskt leende flackade över hennes fulllippade mun. Sedan lade hon pistolen i handväskan.

Det kunde inte dröja länge förrän hon äntligen skulle få den man framför sin pistol vars död hon längtade efter som inget annat.

En sval vind blåser från norra Elbe över den industriella ödemarken norr om Steinwerder. En fabriksbyggnad vars rivning var ungefär halvfärdig. Idag var det söndag, så de stora maskinerna med rivningskulorna hade tagit rast.

En plats gjord för mord ...

Du tar god tid på dig, sade den mörkhårige mannen med lockigt huvud som stod några meter från den unga kvinnan i riktning mot Norderelbe. Han fimpar sin cigarett. Över axeln hängde en kulsprutepistol av märket Uzi.

Oroa dig inte, Kevin, sa hon, allt kommer att ordna sig...

Du tar det här ganska lugnt, Janett.

Borde jag inte det?

Vi dödar inte någon här.

Jag vet! Jag vet bättre än någon annan, Kevin!

Hon log.

Hennes plan var perfekt. Hon litade på den. Inget kunde gå fel.

Just då kom den mörka, extra långa Mercedes-limousinen runt hörnet. Krügers bil. Men han var inte längre ansvarig för rutten.

Bilen närmade sig och stannade. En dörr öppnades.

En massiv figur trycktes brutalt ut.

Jens Krüger vred sig på golvet och stönade. Han tittade upp. Hans bleka ansikte hade förlorat den sista resten av färg.

Janett - du? mumlade han förbluffat.

Janett hade under tiden tagit fram sin pistol och laddat den. Hon gick närmare och grep pistolen med båda händerna.

Dörren till Mercedes-limousinen stängdes igen. Bilen körde iväg med skrikande däck.

Krüger tittade efter honom ett ögonblick.

Janett skrattade.

Ja, ditt folk gjorde ett bra jobb, eller hur?

Han försökte resa sig upp. Med lite ansträngning lyckades den massiva kannan till slut. Han tittade på Janett.

Jag förstår inte ..., mumlade han.

Inte? Hennes röst lät som is. Hon gick mot honom. Vet du verkligen inte? Då är du inte annorlunda nu än de många vars livsljus du släckte med ett knäpp med fingrarna, Jens! Hon skrattade. Adjö, Krüger!

Och sedan tryckte hon av. Igen och igen. Och hennes ansikte förvreds till en grimas. Den första kulan träffade Krüger i överkroppen. Han vacklade bakåt, medan nästa kula gick genom hans haka. Redan innan den massiva figuren föll tungt till marken hade Janett avfyrat ett halvt dussin skott. Hon slutade inte ens skjuta när den stora chefen redan låg på marken i en märkligt förvriden ställning. Orörlig. Och död.

3

Uwe Jörgensen, kriminalpolisen, presenterade jag mig för den långe polisen. Jag pekade på personen bredvid mig. Det här är min kollega Roy Müller.

Mannen nickade.

Du är verkligen snabb, sa han