Hur varmt är regnet i Istanbul?

By Anna Rasegård

Vad gör man när den utlovade, dyra skrivarkursen i Paris inte existerar och man redan hyrt ut sin lägenhet i Stockholm? Efter att Fannys ex lämnat henne för en annan var skrivarkursen tänkt att bli hennes chans till en nystart. Men nu står hon här grundlurad, uppgiven, singel och helt utan plan. Och som sten på bördan, utan sin resväska. Till doften av nybakt bröd från kvartersbagaren, vandringar längs regniga bakgator och arbete på ett litet mysigt café, börjar Fanny sakta landa i sin nya hemstad. Och när hon möter Aslan, en äldre herre från Turkiet som delar med sig om sitt förflutna, så vaknar något till liv i Fanny. Kanske kan Paris fortfarande överraska? "Hur varmt är regnet i Istanbul" är charmig feelgood-roman om kärlek, svartsjuka och innerlig vänskap.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 31, 2023
• ISBN: 9788727047409

Book preview

Anna Rasegård

Hur varmt är regnet i Istanbul?

SAGA Egmont

Hur varmt är regnet i Istanbul?

Omslagsfoto: Shutterstock & Unsplash

Copyright © 2023 Anna Rasegård och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727047409

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Anton,

som tillsammans med mig kläckte ursprungsidén, och som under berättelsens framväxt varit ett ovärderligt bollplank!

Den unga kvinnan skrattar

och lyfter armarna mot himlen

medan hon dansar.

Mannen slutar spela.

Han lägger ifrån sig gitarren

och går sakta fram mot kvinnan.

Hans ögon glittrar

i samma nyans som flodens vatten.

Plötsligt faller en regndroppe ner

från den molnfria himlen …

Prolog

Paris, i början av oktober 2009

Fanny kränger av sig sin lilla ryggsäck och sjunker ner på det röda överkastet. Den gamla resårsängen svarar med ett förnärmat gnisslande. Oseende stirrar Fanny på den brunspräckliga tapeten på väggen mittemot. Hur kunde det bli så här? Hur kunde allt bli så fel? Hur ofta blir passagerare av med sitt bagage under den relativt korta flygningen mellan Stockholm och Paris? Och varför var hon så dum att hon packade ner datorn, sitt allra viktigaste arbetsredskap, i resväskan? Tänk om hon ändå lyssnat på sin bror Filips råd om att alltid spara en kopia på USB-minne. Nu ligger alla hennes originalmanus och halvfärdiga alster i en dator som är puts väck. Tanken på att någon annan kanske ska få för sig att ge ut hennes manus i eget namn är både skräckinjagande och skrattretande. Hon vet inte hur länge hon sitter på den nedsjunkna sängen innan hon vaknar till sans av ett ihärdigt bultande på ytterdörren.

Mademoiselle! Mademoiselle!

En gäll röst skriker utifrån trappen och Fanny reser sig i slow motion.

Mademoiselle, öppna!

Det känns som hennes kropp är gjord av bly när hon hasar ut i tamburen. Hon hinner knappt öppna ytterdörren förrän den gamla portvaktsdamen, madame Adèle, sticker in sin vassa näsa.

Hyran, mademoiselle. Ni måste betala i förskott.

Fanny tittar ner på kvinnans tofflor. De är blodröda och luddiga.

Hyran? svarar hon tonlöst.

Ja, idag blir det säkert svårt eftersom det är lördag och bankerna redan har stängt. Och jag förmodar att ni inte råkar ha hela summan i kontanter? Den gamla kvinnan plirar mot Fanny med nyfikna ögon. När Fanny inte reagerar ropar hon: Jag kommer tillbaka på måndag.

Kapitel 1

Grå morgondimmor från Seine sveper in staden i ett luddigt oktobertöcken. Det rosslar ilsket i de rostiga rören när Fanny vrider på kranen för att fylla vattenkokaren. Det har gått en vecka sedan hennes ankomst till den franska huvudstaden och under hela perioden har både resväskan och solen lyst med sin frånvaro. Hon häller på måfå ner pulverkaffe i den giftgröna koppen. En vecka har hon tillbringat i en sliten etta på tredje våningen i ett bedagat kvarter i en bortglömd del av Paris. Hon läppjar på det heta kaffet och svär till när hon bränner sig på tungan. Återigen dyker samma fråga upp inom henne, som hundratals gånger tidigare under de senaste dagarna: Vad gör jag här?

Hon minns den morgonen hemma i Stockholm, när hon för en gångs skull tog sig lite extra tid att läsa tidningen och ögonen fastnade på annonsen. Den talade direkt till henne, verkade skapad just för henne.

En sju månader lång skrivarkurs för etablerade författare i kulturens huvudstad Paris. Hon hade inte tvekat särskilt länge. Här fanns chansen att göra en drastisk förändring av hennes liv. Efter den trista separationen från Erik, med en förlamande skrivkramp som följd, behövde hon en nytändning. Den lilla trean i Stockholms närförort hade inte varit svår att hyra ut möblerad i andra hand. Hon hade tagit av sina besparingar då hon betalade kursen. När hon dessutom lyckats hitta ett enkelt boende i Paris blev hon lycklig, nästan euforisk.

Nu känner hon sig inte ens en tiondel så euforisk. Hon har visserligen landat, men inte helt utan törnar och blåmärken. Det känns som om hon fastnat i ett segt spindelnät av fransk byråkrati, när hon försökt få reda på vad som hänt med resväskan. Hon känner sig lamslagen utan dator. Kläder och toalettsaker kan hon köpa nya, men datorn är oersättlig. Det är där hon har alla sina skrividéer och den senaste påbörjade romanen. Den som hon tänkt arbeta med, parallellt med skrivarkursen i Paris. Klumpen i magen har bara växt sig allt större under veckan.

Än en gång slår hon telefonnumret till skrivarkursen. Fortfarande är det ingen som svarar.

Den råkalla dimman hänger kvar hela förmiddagen och Fanny fryser i sin tunna jacka. Hon välkomnar värmen som slår emot henne när hon skyndar ner i métron. Det är tjockt av folk på perrongen, men det finns ändå en plats ledig på en bänk. Fanny slår sig ner bredvid den äldre mannen med tovigt hår och slitna kläder. Han sträcker fram en flaska mot henne, men hon skakar på huvudet och ler försiktigt.

Non, merci …

Mannen verkar inte ta illa upp. Han tar själv en klunk, torkar sedan av mustaschen med baksidan av handen och stämmer upp i en glad sång. Fanny fiskar upp det vältummade brevet från skrivarkursen ur väskan och kollar för säkerhets skull adressen en gång till.

Det tjuter i skenorna när det fullpackade tåget bromsar in. Fanny lyckas precis klämma sig in innan dörrarna stängs. Tåget startar med ett ryck och Fanny faller rakt i armarna på en rundlagd dam, som osar av bitter svett. Damen glor ilsket på henne.

Villrådigt tittar hon på porten. Ingenting, överhuvudtaget ingenting, ger en fingervisning om att trappuppgången innehåller någon form av skola.

Ursäkta madame, men är ni på väg in?

Nej, jag vet inte …

Den välklädde mannen glor på henne med höjda ögonbryn och portföljen dinglande i ena handen.

Då kanske ni är vänlig och släpper förbi mig?

Fanny ryggar skamset åt sidan, men precis när porten är på väg att stängas bakom mannen får hon fatt i handtaget och rycker upp den.

Förlåt mig, men vet ni om det finns någon skola här i trappuppgången, eller någon annanstans här i närheten?

I den här trappuppgången ligger det bara två advokatbyråer och för övrigt finns det några lägenheter där respektabla hyresgäster bor.

Hans blick sveper över hennes anorak, jeans och gymnastikskor. Mannen skrattar till lite föraktfullt.

Men för all del, det finns en skola för yngre barn borta i korsningen. Ja, det kanske rent av är dit ni ska.

Han vänder sig om och trycker på hissknappen, medan Fanny står lamslagen kvar. Plötsligt vänder han sig om igen.

Men har ni inte gått än?

Det kan inte vara sant, utbrister Fanny desperat och sticker brevet under näsan på honom.

Mannen ryggar undan, som om det var en näve loppor hon sträckte fram mot honom. När hon ihärdigt viftar med brevet halar han långsamt upp ett par läsglasögon ur innerfickan på kavajen.

Madame, det verkar som om ni är grundlurad. Här finns sannerligen ingen form av skrivarskola för vuxna studenter, det kan jag ge er mitt hedersord på. Godmiddag!

Han kliver in i hissen, som med ett belåtet spinnande försvinner upp mot mannens exklusiva advokatdomäner.

Fanny sjunker ner på ett trappsteg och brister ut i gråt. Hon blir sittande på det blankpolerade, kalla trappsteget i den tjusiga vestibulen långt efter det att gråten avtagit, och försjunker i minnen. Tankarna vandrar fem månader bakåt i tiden till en lagom småtrist tandläkarmottagning i Stockholm.

Kapitel 2

Fem månader tidigare i Stockholm.

Luften var helt stillastående i väntrummet. Hela maj hade varit varmare än vanligt, men idag kändes luften riktigt tryckande. Fanny kände svetten ringla sig ner i en rännil utmed ryggraden. Hon lät tungan svepa över den trasiga tanden medan hon vände blad i veckotidningen. Den tappade fyllningen hade efterlämnat ett stort, vasst hål. Ett hål nästan lika stort och vasst som det hål Erik lämnat efter sig.

Plötsligt blev hon alldeles iskall, då Erik blickade mot henne med ett bländande leende, hand i hand med sin blonderade student. Fanny stirrade på tidningssidan med gapande mun. Här hade hon verkligen inte förväntat sig att hitta sin före detta fästman. Han, som aldrig haft något till övers för folk som vek ut sig i veckopressen. Det var Erik, men ändå inte. Vad hade karln gjort med håret? Kunde det verkligen vara så att han använt samma hårblekningsmedel som Milly? De yviga testarna spretade som en vildsint marängsviss utan styrsel. Och vad hade den där lilla löjliga studenten egentligen på sig? Klänningen visade mer än den dolde och en ful blågrön tatuering ringlade sig upp längs hela vänsterbenet. Poeten Erik Lycke med söta flickvännen Milly, stod det under bilden. Fanny hostade överrumplat till. Jaså, de var officiellt ett par nu? Hon som trott att romansen med den tatuerade studenten skulle vara av övergående art. Med ens kände hon sig gammal. Gammal och förbrukad.

När bedövningen började verka slöt hon ögonen och lät tandläkare Anders härja fritt med hennes tand. Genast dök bilderna upp på näthinnan. Bilderna av Erik och Milly, med huvudena tätt ihop över bordet på kvarterskrogen. Hon skulle aldrig glömma den höstkvällen hon blev presenterad för Milly, den ambitiösa unga universitetsstuderande som senare kommit att sluka Fannys fästman med hull och hår. Erik hade varit helt betagen av Milly, av hennes ungdom och framåtanda. De hade naturligtvis träffats på universitetet. Hon hade arbetat med en uppsats om modern, fransk poesi och Erik var hennes handledare. Milly hade inte bara intresserat sig för fransk poesi, utan även passat på att studera Eriks fysiska företräden närmare.

Tvåtusen kronor och en tand fattigare stapplade Fanny utmattad ut ur mottagningsrummet. Hon kastade en blick i kapprummets spegel och rös till. Det mörka håret ramade in ett blekt ansikte, där det dykt upp fula ringar under ögonen. Nu tyckte hon att hon såg betydligt äldre ut än sina trettiofyraår. Hon suckade för sig själv och grimaserade mot ansiktet i spegeln. Hon var trettiofyra år. Singel. Barnlös. Till och med kattlös. Eriks envetna allergi hade inte tillåtit vare sig katthår eller kvalster. Han hade inte tålt morötter heller. Åtminstone inte råa. Kanske inte heller kokta. Eller jordnötter. Fanny funderade. Vad fanns det egentligen som Erik tålde? Han var uppenbarligen inte allergisk mot unga studenter med osmakliga tatueringar. Hon suckade djupt. Sju år hade hon investerat i ett förhållande, som åtminstone hon trott på.

Har du vuxit fast eller har du aldrig sett en spegel förut?

Den fräknige killen i högstadieåldern flinade mot henne med sitt metalliska tandställningsleende. Bilden fick henne för ett ögonblick att tänka på någon skräckfilm hon sett för länge sedan. Hon mumlade något ohörbart till svar och försvann ut genom dörren.

Medan hon stod i den långa kön på Ica försökte tankarna leta sig tillbaka till deras första, himlastormande förälskelse. Men hur hårt hon än ansträngde sig kände hon bara tomhet. En tomhet, lika blank som en oskriven boksida. Hon rös till. Tänk om hon aldrig ens varit förälskad i Erik … Om det bara varit inbillning från början till slut. Insikten drabbade henne som ett knytnävsslag i magen. Hon kanske bara hade blivit duperad och charmad av att någon låtsats bry sig om henne för den hon var. Att han egentligen bara velat sola sig i glansen och få tillträde till de litterära salongerna hade hon blundat för i alla år. Med ens var det som om hennes ögon öppnats. Efter sju år såg hon plötsligt klart. Det enda de egentligen haft gemensamt var skrivandet. Men medan han skrivit för en liten exklusiv skara, hade hon skrivit för de breda massorna. Det var i alla fall så han brukat formulera sig om deras författande.

Med ens insåg hon att det som hänt henne för sju år sedan var exakt det som just nu hände Erik. Han trodde sig vara förälskad i någon, som egentligen troligen bara ville använda honom som språngbräda in i de kulturella kretsarna. Trots den plötsliga insikten sved såret fortfarande inom henne. Att ha blivit bortvald och ratad, som ett kantstött äpple. Hon visste inte om hon skulle sörja sju förlorade år, eller jubla högt över att äntligen vara fri. Fri att göra precis som hon ville. Fri att skaffa katt. Fri att äta jordnötter på fredagskvällen. Fri att tugga i sig rårivna morötter morgon, middag och kväll. Genast vände hon på klacken, gick tillbaka in bland hyllorna och kastade ner ett stort knippe morötter och tre påsar jordnötter i kundvagnen. Hon sneglade till och med på hyllan med kattsand. Nåja, innan man inhandlade kattsand måste man kanske ha en katt.

Trots den tryckande värmen hade Fanny tagit sig ett varmbad. Hon hade legat så länge i badkaret, att vattnet kallnat och tår och fingertoppar mest liknade skrynkliga russin. Hon hade knappt hunnit svepa in sig i badrocken, när hon hörde ytterdörren slå igen. Hjärtat började banka vilt i bröstet. Hennes första tanke var att det var inbrott och instinktivt slet hon åt sig den långa toalettborsten som tillhygge. Med toalettborsten höjd över huvudet gläntade hon försiktigt på badrumsdörren. Käkarna spändes och greppet om borsten blev ännu hårdare när hon tittade på stolen vid klädhängaren. Som en hopsjunken hösäck satt han där och blickade ner i golvet. Sakta vände han på huvudet och tittade upp mot henne med rödsprängda ögon.

Milly, viskade han hest. Milly har lämnat mig.

Vad gör man när ens före detta sambo dyker upp hemma hos en sent på kvällen och gråter för att hans nuvarande kärlek har lämnat honom? Drämmer till honom hårt i huvudet med toalettborsten och sparkar sedan ut honom genom dörren? Eller kokar en kopp te till honom och spetsar det med dödligt gift? Fanny gjorde ingetdera, hon var alldeles för mesig. Men te kokade hon i alla fall. Utan gift. Istället nöjde hon sig med att öppna en påse jordnötter borta vid diskbänken medan han låg hulkande över köksbordet. Hon visste att hans starka allergi gjorde att han knappt kunde vistas i samma rum som jordnötter. Hon behövde inte vänta länge. Han hade knappt tagit sin första klunk te förrän näsvingarna började darra av oro.

Fanny …? klämde han ur sig med gäll röst. Du har väl inte jordnötter hemma?

Hennes belåtna leende var svar nog. Han fick bråttom ut ur köket och snubblade över hennes gympaskor i hallen. Han kunde inte få upp ytterdörren snabbt nog. Väl ute i trappen vände han sig om och stirrade ursinnigt på henne.

Det här trodde jag aldrig om dig. Jordnötter? Att du skulle vara så lumpen!

Frågan är väl vad som är mest lumpet, att kliva in hemma hos sin gamla kärlek och be om tröst för att ens nya kärlek har gjort slut, eller att helt lugnt och fredligt äta lite jordnötter en fredagskväll i sitt eget hem? På tal om det så vill jag ha min nyckel tillbaka.

Hon höll upp handflatan och väntade. Hon såg att hans käkar malde, medan han tvekade.

Du kan vara glad om jag inte stämmer dig för hemfridsbrott!

Det klingade metalliskt när nyckelknippan landade på stengolvet. Därpå vände han sig om och störtade nerför trapporna. Hon böjde sig ner och tog upp nycklarna sedan drog hon igen ytterdörren med en smäll.

Plötsligt for fan i henne igen. Hon skyndade ut i köket och slet upp köksfönstret. Han var precis på väg ut genom porten, då en näve jordnötter landade mitt i hans marängblonda hårsvall. Han svor ursinnigt till och försvann nerför backen, vilt ruskandes på sitt huvud. Fanny jublade för sig själv. Pricksäker hade hon alltid varit och i natt hade hon äntligen fått nytta av sin talang.

Dagarna gick och juni stod på tröskeln med blomstrande gullregn och syren.

Ritsch! Med en snärt rev hon av almanacksbladet och slängde maj i sophinken. Ännu en månad närmare den gyllene medelåldern. Vad var det för gyllene med att bli rynkigare, gråare och fetare? Kanske syftades det på den nya gyllenblonda nyansen på håret som någon halvt avdankad kändis visat upp sig i i tevereklamen häromveckan?

Fanny öppnade köksfönstret och hävde sig upp på tå. Om hon lutade sig ut farligt mycket kunde hon med hjälp av lite fantasi skymta en tunn, blå flik av Mälaren mellan höghusen på andra sidan. Det var den säljande meningen sjöutsikt som fått henne att investera en stor del av royaltyn från sin första utgivna bok som handpenning för den minimala trean i närförorten.

Närförorten … Nuförtiden räknades väl till och med Fisksätra till Stockholms innerstad? Mäklarnas fantasi visste inga gränser och deras verklighetsförvrängning kände inga skrupler.

Hon sträckte sig ut lite till och vred huvudet åt höger. Nåväl, hon hade bara tio minuters åktid med tunnelbanan in till T-centralen och det fick man väl ändå påstå var helt acceptabelt.

Den gälla telefonsignalen fick hjärtat att flyga upp i halsgropen. Med en hård duns landade fötterna på köksgolvet och hon kved till av smärta. Trettiofyraåriga damer var inte byggda för att hänga ut genom fönster i farliga ställningar. Hon måste komma ihåg att byta ringsignal på mobilen.

Hejsan lilla gumman, hur är det med dig?

Fanny grimaserade och masserade den värkande vristen.

Jo tack. Det vore väl dumt att klaga. Solen skiner därute nånstans. I lägenheten är det hett som i en bakugn. Svetten lackar och jag borde satt mig och jobbat för ett par timmar sen.

På tal om bakugn … Jag tänkte komma förbi med lite kanelbullar. Ja, om det passar förstås? Jag bakade flera plåtar igår och frysen är redan överfull.

Men mamma. Frysen kan inte vara överfull. Den kan bara vara full, annars går den inte att stänga. Precis som man inte kan älska nån till tvåhundra procent. Det existerar inte mer än hundra procent.

Förr i tiden brukade Erik alltid säga till Fannys mamma Britt att han älskade Fanny till tvåhundra procent. Och varje gång tittade Britt på dem båda med blanka ögon och suckade att Fanny inte begrep hur lyckligt lottad hon var. Alltmedan Fannys pappa Bengt hummade skeptiskt i sin buskiga mustasch. Allt som rört Erik hade alltid varit till tvåhundra procent. Mamma Britt hade tittat beundrande på honom och berömt honom för att han var så hängiven. Men mammas och Eriks matematikkunskaper låg väl ungefär på samma nivå. Fanny fnös högt för sig själv.

Förlåt, vad sa du? Jag hörde inte riktigt för pappa kom in och berättade att grannens hund slitit sig.

Jag sa att man inte kan älska nån till tvåhundra procent, svarade Fanny långsamt och övertydligt, med illa återhållen irritation.

Men nu rör du väl till begreppen, kvittrade Britt oberört i andra änden. Kan jag komma in vid tolvtiden?

Fanny suckade för sig själv. Det skulle inte bli något gjort idag heller. I flera dagar hade skärmsidan hånskrattat tomt emot henne. Sommaren var kommen och långa ledigheter hägrade för vanligt folk, men inte för Fanny. Hon hade en deadline som närmade sig med alltför stora kliv.

Visst, svarade hon håglöst. Du är välkommen.

De avslutade samtalet och Fanny blev för en gångs skull sittande med dagstidningen. Redan på tredje sidan såg hon den lilla annonsen. Det var som om den talade direkt till henne:

Skrivarkurs för etablerade författare.

Du författare, som känner att du kört fast och inte kommer vidare i ditt skrivande. Ge dig själv en sju månader lång skrivarkurs i Paris som present. Skaffa nya verktyg, få fler uppslag till ditt skrivande. Kursen leds av lärare med mångårig erfarenhet och goda kontakter inom den franska författarvärlden. Tveka inte, utan anmäl dig redan idag!

Priset fick henne visserligen att flämta till, men efter en kort överläggning med sig själv insåg hon att om hon verkligen ville, så hade hon faktiskt sparpengar som skulle kunna räcka både till kursavgift och boende för ett halvår.

En god stund innan tolv hängde Britt på låset. Hon var mycket nöjd med att ha lyckats hinna med ett tidigare pendeltåg från Rönninge.

Fanny kände asfalten bränna under sina bara fötter. Hon hade knäppt av sig sandalerna så fort hon kommit ut ur huset i någon slags barnslig trots mot sin mor. Med sandalerna dinglande i ena handen och kaffekorgen i den andra kryssade hon före Britt mellan gungor och klätterställningar över lekplatsen. En svart katt sprätte sand i barnens sandlåda, efter väl förrättat värv. Nöjd med sig själv spatserade han fram och strök sig mot Britts ben.

Usch! Han har säkert loppor, utbrast Britt och försökte schasa bort katten, som bara blev ännu mer efterhängsen.

Mamma, sa Fanny och spände ögonen i sin mor. Sedan när började du behandla katter som om de vore fullspäckade med en massa ohyra?

Äsch, det är väl skillnad på Hasse och vildkatter?

Inte förrän de kom bortåt skogsdungen som ledde ner till sjön vek katten av och pilade upp i en hasselbuske på jakt efter en vettskrämd blåmes.

De långa, bruna tallbarren kändes lena under fötterna och Fanny kom på sig själv med att gnola en liten melodi. Det var en underbar försommardag och hon kunde väl få unna sig att njuta av svalkan mellan de röda trädstammarna? Hon kunde väl få unna sig ett dopp i det solglittrande vattnet fast en röst inom henne ropade att hon slösade bort sin tid? Nu var nu och hon skulle minsann unna sig en gnutta sommarfrid. Fanny log och vände sig mot sin mor.

Vilken bra idé detta var.

Britt tittade osäkert på henne. De hade vandrat under tystnad hela vägen och Britt som kände sin dotter bättre än denna ville inse, förstod att detta egentligen inte varit någon bra dag att besöka Fanny på.

Plötsligt slog Fanny ut med armarna, vände upp ansiktet mot himlen och skrattade.

Det är sommar och vet du vad, morsan – jag är faktiskt fri!

De satt invirade i varsin badhandduk och tittade drömmande ut över vattnet där små segelbåtar blåste fram som lekfulla pappersservetter över en ljusblå middagsduk. Fannys blöta hår lockade sig i pannan. Hon tog ett bett av kanelbullen och log mot sin mor. Britt blåste på det heta kaffet och hennes ögon log tillbaka. En närgången fiskmås gjorde en djupdykning rakt ner i kaffekorgen. Lycklig över sitt jaktbyte flaxade han iväg över vattenytan, där han genast tappade den stora kanelbullen med ett plums. Ett skri av besvikelse, innan huggsexan bland fiskar och måsar var ett faktum.

Skrattande bredde mor och dotter ut sina handdukar på den solvarma berghällen. Innan Fanny visste ordet av hade hon somnat. Hon drömde att hon simmade omkring i ett hav av ljummen vaniljsås, bland flytande maränger.

Îles flottantes, utbrast hon och slog upp sina ögon.

Va? sa Britt med dåsig röst.

Îles flottantes …, finns det inte en fransk efterrätt som heter så?

Ingen aning. Varför kom du att tänka på det?

Jag tänkte inte. Jag drömde att jag simmade omkring i vaniljsås.

Modern suckade.

Ja, märkliga drömmar hade du redan som barn. Jag minns att du en gång drömde att du var en gädda som vandrade omkring på torra land.

Men det var ju när du hade läst den där sagan av Elsa Beskow för mig. Den om fiskarna som kom upp ur vattnet för att hämta sin kompis abborren, som hade blivit uppfiskad av en liten pojke.

Ja, men du har alltid haft en livlig fantasi själv. Det var kanske därför som du blev författare.

Mm …

Som så ofta hade Fanny svårt att helt släppa drömmen. Hon såg för sitt inre hur hon satt på en liten restaurang någonstans i Frankrike och väntade på sin efterrätt efter att ha avnjutit en gudomlig fiskgryta.

Frankrike …, sa hon drömmande. Paris …

Vad sa du? Britt reste sig upp på armbågen och betraktade Fanny med höjda ögonbryn.

Äsch, det var inget.

Kapitel 3

Paris, oktober 2009

Fanny vet inte hur länge hon suttit där i den blanka marmortrappan, trappan som leder upp till idel fashionabla lägenheter och advokatkontor. Men alltför länge har hon fastnat här som en liten smutsig flugskit på notabilitetens breda trappsteg, medan hon översköljts av minnen från de senaste månaderna.

Hon tar fram mobilen och tittar på den. Hur frestande är det inte att ringa upp storebror Filip, som för det mesta stöttat henne i vått och torrt? I alla fall innan han träffade sin snipiga fru och bildade familj med henne. Men Filip skulle bara få vatten på sin kvarn och försöka få henne att inse att det här med Paris varit en riktigt dålig idé från början till slut. Hon lägger ner mobilen igen, reser sig med en tung suck och hasar med dröjande steg ut genom den tjusiga porten. Det har börjat regna. Ett sådant där tunt, strilande regn som ibland kallas för ett uppfriskande duggregn, men som i själva verket gör att man snabbt blir blöt in på bara kroppen. Fanny viker av på en tvärgata och efter att ha konsulterat sin plånbok slinker hon in på ett café, med det vänligt klingande namnet Le Petit Lapin, Den lilla kaninen.

Lukten av vått ylle svävar som ett osynligt moln över caféborden. Fanny läppjar försiktigt på sin heta café au lait och låter oseende blicken svepa över övriga gäster medan hon suckar tungt. Allt känns lika hopplöst och grått som utanför det regnstrimmiga caféfönstret. Regndroppar som tårar på rutan. Stora, blöta och ledsna.

Med en suck vänder hon på huvudet och tittar rakt in i ett par otroligt vackra, nötbruna ögon. Blicken skickar en stråle solsken rakt in i Fannys hjärta. Hon ler mot den lurviga varelsen och får ett glatt gläfsande till svar. Hunden lägger huvudet på sned och viftar ivrigt på svansen. Fanny upphör inte att förvånas över detta motsägelsefulla land. Så stelbent och byråkratiskt på många sätt, men ändå välkomnas ofta husdjur både till caféer och restauranger. Hon lyfter blicken från golvnivå och den fastnar en stund på en äldre man med en marinblå yllehalsduk runt halsen. Hans grålockiga huvud är böjt över boken han läser. Fast hon bara ser honom i profil känner hon att han är djupt uppslukad av det han läser. När servitrisen uppenbarar sig med hans omelett tittar han förvirrat till på henne, uppenbarligen störd, innan han försiktigt stänger igen boken som om den vore en dyrbar skatt, och lägger ner den i rockfickan.

Medan han noggrant fäster servetten i kragöppningen råkar han kasta en blick åt sidan. Först höjer han förvånat på ögonbrynen då hans blick möter Fannys, sedan ler han vänligt mot henne. Fanny viker generat undan med blicken, ertappad över att ha suttit och råstirrat på en främmande människa. Med hettande kinder koncentrerar hon sig på sitt kaffe en stund, sedan smyger blicken bort till mannen och hans hund igen precis i samma ögonblick som hunden elegant fångar en bit omelett som mannen försynt släpper ner ur sin hand.

Hon möter hans blick igen. Leende lägger han ett finger över läpparna. Fanny ler tillbaka och känner sig lite varmare inombords. Han vinkar åt henne och gör tecken att hon ska komma och sätta sig vid hans bord. Tveksamt greppar hon den halvt urdruckna kaffekoppen och banar sig väg mellan borden. När hon placerat koppen på bordet och dragit ut stolen blir hon plötsligt osäker på situationen. Håller hon på att bli uppraggad av en man som gott och väl kunde vara hennes far? Villrådigt böjer hon sig ner och kliar den främmande hunden bakom öronen.

Tycker ni om djur, madame?

Mademoiselle.

Fanny rodnar när hon inser sin klumpiga kommentar. Vem bryr sig om ifall hon är fröken eller fru? Hon är faktiskt fyllda trettiofyra, även om hon ser yngre ut.

Oh pardon, mademoiselle! Hur som helst verkar det som om Frou-Frou fattat tycke för er.

Fanny skrattar till. Frou-Frou? Var det inte en häst i den tecknade filmen Aristocats?

Alldeles riktigt, myser mannen och vinkar till sig servitrisen.

Men varför ett hästnamn på en hund?

För att mitt äldsta barnbarn ville ha det så. Hon hade precis sett filmen och fastnat speciellt för den snälla hästen. Så, nu vet ni vad hunden heter. Och själv heter jag Aslan.

Fanny tittar klentroget på mannen.

Aslan? Som lejonet i böckerna om Narnia?

Alldeles riktigt. Dessutom betyder Aslan faktiskt lejon på turkiska, som är mitt modersmål.

Jaha. Då heter väl jag Snövit eller Askungen. Fast just nu känner jag mig mest som Flickan med svavelstickorna.

Ah, den stackars fattiga flickan som står utanför i kylan och tittar in på de festande människorna i det varma huset? En alldeles utmärkt historia av den fantastiske danske författaren HC Andersen.

Känner ni till honom?

Självklart.

Den stressade servitrisen harklar sig otåligt.

En kopp kaffe. Starkt och svart, som vanligt. Och ni, mademoiselle? Vill ni ha en kopp kaffe till?

Fanny skakar på huvudet.

Nå, då tycker jag att vi tar två crème brûlée.

Innan Fanny hinner blinka har servitrisen försvunnit bort mot köksregionerna.

Men jag ska inte ha något.

Flickan med svavelstickorna hade jublat om någon erbjudit henne en sådan efterrätt. Ni ser ut att behöva något sött och uppiggande. Och det här caféet erbjuder den bästa crème brûléen i hela stadsdelen. Nå, var var vi nu, Flickan med svavelstickorna? Hur kommer det sig att ni identifierar er med denna stackars varelse?

Den effektiva servitrisen har redan anlänt med deras efterrätter. Hon kanderar dem med en liten gasbrännare, innan hon försvinner ut i köket igen.

Fanny tar skeden och med den yttersta spetsen knackar hon hål på det spröda locket av bränt socker. Det låter som när man försiktigt stampar med tåspetsen på en nyfrusen vattenpöl en gnistrande kall decemberdag. Andaktsfullt smakar hon sedan på det dallriga innehållet. Den första tuggan av crème brûléen känns som en smekning för gommen och själen. Hon blundar och känner med ens tårarna bränna bakom ögonlocken. Hon vet inte varför, men plötsligt rinner allt ur henne. Den senaste tidens besvikelser och frustrationer. Uppbrottet från Erik, den kaosartade ankomsten till Paris där resväskan försvann, den nedgångna lägenheten, den uteblivna kursen. Hulkande berättar hon om alla missöden mellan tuggorna. Snoret och tårarna droppar ner i efterrätten. Av någon märklig anledning känns det som en befrielse att lätta sitt hjärta för en totalt främmande människa.

Aslan säger inget, utan räcker bara över en näsduk till henne så att hon kan snyta sig och torka tårarna. En stund sitter de bara tysta, var och en försjunken i sina tankar.

Plötsligt skäms Fanny.

Förlåt mig för att jag hävde ur mig en massa elände. Jag brukar faktiskt inte anförtro mig åt okända människor på det här viset.

Ibland kan det underlätta att man inte känner varandra, svarar Aslan stillsamt och kastar en blick på sin armbandsklocka. Har du tid att sitta en stund till, eller är du på nutida människors vis på väg att hasta vidare?

Fanny ler genom tårarna.

Tid är nog faktiskt det enda jag har just nu.

Aslan harklar sig, sedan börjar han berätta. Han målar upp så levande bilder att Fanny ser allt framför sig: gatorna, basarerna, människorna, moskéerna och Bosporens glittrande vatten.

Kapitel 4

Istanbul 1968

Det var i slutet av 60-talet. Den unge mannen hade kommit till Istanbul från Ankara något år tidigare för att studera historia och språk. Dagligen fascinerades han av den historiska staden, där öst mötte väst. Han bodde hos sin moster och morbror i en av stadens mer exklusiva delar. Istanbul var en stad som myllrade av liv.

Varje dag for den unge mannen med bussen från släktingarnas villakvarter till universitetet. Han var framgångsrik i sina studier och ansågs nog av många som en stillsam och ordentlig ung man. För hans moster var det tur att han var så stillsam, eftersom hon höll efter honom som en hök. Den unge mannen var hemligt förälskad i en lika blyg studiekamrat. Men hans förälskelse var helt platonisk och han fick aldrig ens veta om känslorna var besvarade, för en dag var det något som vände upp och ner på hans värld.

Han satt och halvdåsade på bussen, på väg hem från dagens föreläsningar då en klockren röst med mjuk brytning frågade om hon kunde få slå sig ner på sätet bredvid. Rodnande nickade han och rafsade åt sig sin väska och jacka. Hon tackade glatt och slog sig ner. Han kastade en blyg blick på den unga kvinnan. Hon var inte direkt vacker, men det var något speciellt med henne, det kände han redan från första ögonkastet. Hon utstrålade en sådan energi och en smittsam livsglädje. Hon hade livliga blå ögon och ett ostyrigt ljusbrunt hår, som hon försökt samla ihop i någon slags tofs, där åtskilliga testar redan rymt åt olika håll.

Med en enkel rättframhet och yviga gester började hon prata med honom och kommentera sådant som for förbi utanför bussfönstret. Hon ställde frågor om byggnader och parker med en sådan självklarhet att hans blyghet plötsligt var som bortflugen. Den unga kvinnan var fransyska och studerade konst och hade tillbringat nästan ett år som student i Istanbul. Nu återstod bara några veckor innan det var dags att återvända hem till Frankrike och den anrika konstskolan i Paris. Hon ville utnyttja tiden maximalt och for därför på lediga stunder runt så mycket hon någonsin hann, med skissblocket nedpackat i axelremsväskan. Hon fiskade upp blocket och visade honom några skisser. Med ens var de inne i en sådan livlig konversation om byggnadsstilar, historia och konst att mannen helt glömde bort att kliva av vid sin vanliga hållplats.

När han kom hem betydligt senare än vanligt möttes han av sin mosters bistra blick. Hon sa inget, men lät höra en lång, missnöjd suck.

Veckorna som följde tillbringade de två ungdomarna som i en drömlik såpbubbla. De kände omedelbart en själarnas gemenskap, det var som om de alltid hade känt varandra. Som två äventyrare utforskade de okända delar och undangömda kvarter i den gamla staden. För första gången skolkade mannen från sina föreläsningar, eftersom han ville tillbringa tid med sin kvinnliga vän, utan att hans kontrollerande moster skulle lägga sin höknäsa i blöt. Men såsom alla såpbubblor, sprack en dag även denna. En junikväll satt de i Rosornas park och blickade ut över det gyllene bälte som månskenet tecknade i Bosporens koboltblå sidenband.

Hon huttrade till i kvällsbrisen. Han tog av sig sin jacka och la den över hennes axlar. Som svar tog hon hans ansikte mellan sina händer och kysste honom länge och allvarsamt. Sedan tittade hon honom djupt i ögonen, med tårstrimmigt ansikte.

Farväl, sa hon och reste sig.

Hon lämnade tillbaka jackan till den förbluffade unge mannen.

Jag reser i morgon.

Vart?

Tillbaka till Paris.

I veckor hade de umgåtts och levt i nuet, på samma sätt som barn gör. Men inte en enda gång hade hon yppat vilken dag hon skulle återvända hem. Inte heller hade hon en enda gång avslöjat sitt efternamn.

Men vi kan väl ses igen?

Nej. Låt oss bevara den här fina tiden, som ett dyrbart minne i våra hjärtan.

Den unge mannen kände sig plötsligt desperat.

Stanna, bönföll han. Stanna här hos mig!

Hon skakade sakta på huvudet.

Men då kommer jag till Paris!

Han blev själv förvånad över sin reaktion. Aldrig hade han tidigare haft en tanke på att lämna sitt hemland.

Nej. Du har ditt liv här och jag har mitt liv där.

Så vände hon på klacken och gick sin väg. Han ville springa efter, men stod som förlamad och såg henne försvinna allt längre bort.

Säg mig åtminstone ditt efternamn, ropade hans läppar ljudlöst till hennes avlägsna ryggtavla.

Tårarna suddade ut världen. Det kändes som om han förlorat allt. Hon hade tagit med sig hans hjärta. Det enda han visste var att hon hette Yvette och gick på någon konstskola i det avlägsna Paris.

Dagar och veckor gick. Allting verkade med ens meningslöst. Den unge mannen kände det som om han blivit av med en viktig och levande del av sig själv. Han slöt sig och blev ännu mera inåtvänd än tidigare, magrade och tappade intresset för sina studier. Såsom en blomma, som inte får näring, höll han sakta på att tyna bort. Hans släktingar försökte få reda på vad som var fel. Var han sjuk? Han borde absolut gå till doktorn! Men ingen läkare skulle kunna lindra hans plågor.

Kapitel 5

Paris 2009

Rätt som det är börjar Frou-Frou gnälla oroligt. Aslan vänder sig till hunden.

Såja, Frou-Frou. Ge dig till tåls en liten stund.

Hunden suckar ljudligt och lägger sig ner igen, med blicken stint fixerad vid Aslan.

Fanny betraktar hunden med ett småleende.

Vad är det för ras?

"En gatukorsning. Jag hade aldrig tänkt skaffa någon hund här i storstaden, men en dag stod min son där på