Hennes konstiga pappa: Den andra floden

By Robin Björklund

I en skog i Dalarna ligger en herrgård. I den herrgården finns det en dörr som kräver sju nycklar för att öppnas. Dörren leder till ett fyrtorn, i vilket Tuvas pappa, hennes konstiga pappa, väntar på henne.

För att kunna låsa upp den mystiska dörren, måste Tuva ge sig ut på jakt efter underliga kusiner, som alla har varsin nyckel. Hon har träffat två kusiner, men vet inte var i världen de andra kusinerna finns, och den enda ledtråd hon har är att hon behöver bege sig till en kyrkogård i Sydamerika. Till sin hjälp har hon sin nyfunna vän, Tintomara, och de kusiner hon redan hittat.
Efter att ha slagits mot både blekmesar och videkusar, förstår Tuva och Tintomara att det kommer bli farliga än de först räknat med, att lösa de mysterier som konstiga pappa lämnat efter sig. Trots farorna känner de äventyret kalla, och har de klarat sig såhär långt, borde de väl kunna klara sig resten av resan?

När Tuva och hennes kompis Tintomara ger sig ut på en flodresa på Amazonfloden, vet de att det kommer bli ett äventyr - och när konstigheterna som börjat i Sverige, följer med dem ut på floden, blir det ett äventyr de sent kommer glömma.


Den andra floden är andra delen i en bokserie om vännerna Tuva och Tintomara. I berättelsen får vi följa dem när de lämnar farorna på herrgården, och byter dem mot helt nya faror och äventyr på Amazonfloden. Spåren efter konstiga pappas kusiner är få, men kanske kan det hända att de hittar nya ledtrådar när de ger sig ut i världen.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 22, 2023
• ISBN: 9789180806305

Robin Björklund

Robin Björklund är näst yngst i en syskonskara om fem. Tillsammans med sina fyra systrar och en hel drös olika husdjur, växte han upp i Vargön och Vänersborg. I tjugoårsåldern gick han på folkhögskola, där han studerade skulptur i ett år. Därefter utbildade han sig till gymnasielärare i svenska och specialpedagogik. Robin har alltid haft en stark konstnärlig ådra, och utöver skrivandet sysslar han bland annat med att rita, skådespela, dockteater och att designa både bräd- och datorspel. Den andra floden är hans andra utgivna roman.

Book preview

Kapitel 1

Det är lite som med kossor och hajar.

Va?

Kossor och hajar, säger Tuva. Hon sitter i mittensätet på planet. Tintomara har paxat fönstersätet, och till höger om Tuva sitter en äldre kvinna med slarvigt färgat hår.

Vad är det med dem? frågar Tinto. Hon skakar nervöst med ena benet medan hon tittar ut genom fönstret. Planet är fortfarande kvar utanför terminalen, och har precis börjat röra på sig.

Jo, säger Tuva. Kor dödar fler människor än hajar varje år, och-

Jag har aldrig sett en ko döda en haj, säger Tintomara i förbifarten.

Och, det är lite samma fenomen med flygplan. Alltså, jag går hellre in i en kohage än hoppar ner bland en massa hajar. På samma sätt är det mer nervöst att flyga, än att åka bil, trots att fler människor omkommer i bilolyckor, än flygkrascher. Jag tror det har att göra med att man är på marken i båda fallen. Eftersom vi är marklevande varelser är vi inte i vårt element vare sig i luften eller havet, därför är vi mer nervösa över att vara där, trots att det statistiskt inte är lika farligt som att vara på marken.

Oj, säger damen bredvid Tuva. Det där var filosofiskt.

Åh, tack? säger Tuva, och vet inte riktigt om hon ska ta det som en komplimang, eller något annat. Kanske är det bara en betraktelse.

Jaja, säger Tintomara. Jag vill inte bli uppäten av hajar, eller kossor för den delen. Vare sig när jag flyger eller är på marken. Och jag vill inte krascha heller.

Äsch, folk överlever flygplanskrascher jämt och ständigt, säger damen och ler mot Tintomara. Tintomara stirrar tillbaka på henne och säger: Du hjälper inte direkt till just nu.

Tuva sitter mest och skrattar åt det. Sen tänker Tuva att hon kanske ska vara en snäll kompis, och frågar Tinto vad det är för skillnad på en huggare och en sabel. Är det inte bara två olika namn för ett och samma svärd? Tintomara nappar direkt och förklarar med pedagogisk stämma att de i princip är samma vapen, med en viktig skillnad: En sabel är lång, för att man använde den när man satt till hästrygg, och en huggare är kort, för den användes i närstrider ombord på skepp och där ville man undvika att långa klingor fastnade i rep eller liknande.

Under tiden som Tintomara fortsätter att prata om olika sorters svärd och deras användningsområden, backar planet ut från terminalen och börjar rulla längs landningsbanan. Tintomara tystnar för en stund, tittar stint ut genom fönstret. När planet accelererar griper hon tag om Tuvas hand, och håller hårt i den. När planet väl lyfter från marken känner Tuva ett lätt sug av upphetsning i magen, och sen är det förvånansvärt mjukt. De stiger snabbt, och landskapet nedanför blir fort mindre. Det får Tuva att tänka på att stå på däck ombord på luftskeppet, hur det var att titta ner på en miniatyrvärld som såg ut att höra hemma i en sagobok. Till och med Tintomara lugnar ner sig när de väl är uppe i luften, hon tittar ut genom fönstret, tar kort med mobilen och verkar lite nöjdare med tillvaron.

Resan är tillräckligt lång för att det ska serveras middag ombord. De får maten på små brickor, med plastbestick och en dricka. Tintomara är inte särskilt hungrig, men Tuva tvingar henne att äta sin mat i alla fall – då de behöver energi när de väl landar, och dessutom vet de inte hur lång tid det kommer ta för dem att hitta Caroline. De blir serverade kyckling och potatissallad. Tuva förstår varför Tinto mest petar i sin mat, för den är både kall och smaklös, men hon äter den ändå. Matfrågan har varit något av ett bekymmer för Tuva, just att inte veta vad de ska äta om dagarna, eller när. Hon tycker om att veta sånt i förväg, men har inte kunnat med att ta upp frågan med Caroline. Hon vet att det finns ett kök på båten, och att det är de själva som lagar maten, men hon undrar lite vad för slags mat de kommer ha tillgång till. Hon avbryts i sina funderingar av Tintomara, som dricker läsk och gör sitt bästa för att inte rapa högt. Istället försöker hon rapa med stängd mun, och få det att låta så lite som möjligt. Det resulterar i att hon får kolsyra i näsan och sätter igång att både frusta och nysa. Tuva försöker hålla sig för skratt, men det går inte så bra. I ögonvrån ser hon att även damen bredvid gör sitt bästa för att inte skratta.

När maten är slut har de fortfarande flera timmars flygtid kvar. Tuva går på toaletten, och passar på att sträcka på benen i gången mellan sätena. De sitter i den bakre delen av planet, och längre fram ser hon flera barnfamiljer som är ute och åker. Hon vet att det är styggt, men hon är glad över att de inte har några barn i sätena runt sig. Annars verkar det ju lite typiskt att man alltid har ett gråtande barn framför sig, eller ett som sitter bakom och sparkar i ens ryggstöd under hela resan. Bakom Tuva sitter det en medelålders man, och än så länge har han varken gråtit eller sparkat i hennes säte. Fast det finns ju fortfarandra gott om tid för det.

För att fördriva tiden ser de på film. Det finns små tv-skärmar i ryggen på sätena framför dem, och man kan gå in i en meny och välja bland olika filmer. Tuva hittar Disneyfilmen Zootopia, och väljer den. Tintomara å sin sida kollar på filmen Die Hard, men det slutar med att hon tittar så ofta på Tuvas skärm, att Tuva delar hörlurar med henne och de ser på Zootopia tillsammans. Damen bredvid Tuva läser en tjock pocketbok. Utanför planet breder atlanten ut sig. Stor och så mörkt blå att den ser grå ut här uppifrån. Då och då flyger de över en molnbank, och Tuva undrar ifall de skulle kunna se Fredrik och Sisse härifrån. Det vore rätt häftigt att få se deras luftskepp sväva förbi utanför fönstret, men i sådana fall lär de ju ha kamouflaget på. När allt detta är över kanske Tuva skaffar ett eget luftskepp. Det vore rätt häftigt att kunna hoppa in i ett luftskepp och ge sig upp bland molnen när man vill.

Det hinner bli kväll innan de kommer fram. Resan är relativt turbulensfri, vilket innebär att de glider fram genom luften, smidigt och bullerfritt. Tintomara blir återigen nervös när det börjar bli dags att landa. Hon halvsover fram tills piloten ropar ut att de närmar sig Macapá, då rycker hon till av ljudet från högtalaren, och verkar först lite förvirrad över var hon befinner sig. Tuva klappar henne på knät för att lugna ner henne, och viskar att de snart är framme. Belysningen i kabinen är dunkel, men ökar gradvis så att passagerarna ska vakna, och lättare se sin omgivning. Tuva har sovit lite grand, men varit vaken den senaste timmen. Hon är för nervös för att kunna slappna av helt och hållet. Fast till skillnad från Tintomara så är hon inte nervös över själva flygandet, utan snarare över vad som händer när de väl är framme. Hon har skrivit upp vilken buss de ska ta, och har tittat på lappen flera gånger den senaste timmen, som om informationen skulle försvinna ifall hon inte kontrollerar den med jämna mellanrum. Hon har pratat lite med kvinnan bredvid, som heter Frida. Frida är gift med en man från Bolivia, och ska hälsa på hans släktingar under tiden som han är på en affärsresa i Japan. Frida har ingen egen familj, men har blivit så väl mottagen av makens släktingar, så hon brukar hälsa på dem när hon har möjlighet. Hennes man, Cisco, jobbar på ett stort företag som tillverkar leksaker, och har åkt till Japan för att ordna ett samarbete mellan sitt eget företag och ett leksaksföretag där. Frida tycker att det verkar jättetråkigt, hela företagsgrejen, men berättar att Cisco har hållit på med det i snart femtio år, och trivs jättebra. Tuva berättar att hon ärvt en hel herrgård från sin far, till vilket Frida gör stora ögon och frågar vad hennes pappa var för någon. När Tuva berättar säger Frida: Oj! Jag visste inte att han hade barn.

Nej, säger Tuva. Det var nog rätt inofficiellt.

Åh, Fridas ögon nästan lyser när hon får höra det. Var det någon spännande skandal, kanske?

Nej, svarar Tuva, en aning tveksamt. Det var mest att han och mamma inte fungerade ihop, och att det var lite ont blod mellan dem. Sen var han en rätt så privat person… hon vill inte berätta för mycket, särskilt inte för någon hon inte känner.

Åh, säger Frida, och är märkbart besviken över att inte få höra något saftigt skvaller. Nå, jag har aldrig läst några av hans böcker. Alldeles för lite romantik i dem.

Okej.

"Och all den där skräcken. Nej, det är inte vad jag tycker om. Jag förstår inte varför någon skulle vilja skriva sådant. Eller läsa det, för den delen."

Nähä…

"Nej, usch. Jag föredrar romantiska berättelser, om prinsessor och vikingar. Det är riktig litteratur det."

Tuva känner sig trött. Hon vill inte lyssna på någon dam som sitter och pratar om hur dåliga hennes pappas böcker var. Särskilt inte när det kommer från någon som uppenbarligen gillar tantsnusk. Hon stänger ute Fridas prat, orkar inte lyssna, men orkar heller inte bli arg och säga ifrån – det känns bara onödigt och slöseri med energi. Hon zonar ut en stund, tänker på ingenting och bara sitter i sätet. Tintomara sträcker på sig, tittar ut genom fönstret och ger Tuva en knuff i sidan när de börjar gå ner. Där utanför ser de ljusen från São Luís. Det är en hamnstad på en ö, omgiven av floder på ena sidan, och Atlanten på den andra.

Varför möter vi inte Caroline här? frågar Tintomara. Floden är ju här.

Fel flod, svarar Tuva. De två som rinner ut här sitter inte ihop med Amazonfloden.

Ah. På så vis. Men ändå, havet finns ju här, och visst sitter Macapá ihop med det också?

Jag tror det, men vad jag förstått så vågar Caroline inte ge sig ut på havet nu för tiden.

Varför inte?

Jag tror hon är rädd att hamna vilse igen. Vi kan ju fråga henne.

Kanske. Om det blir något bra tillfälle för det.

Okej. Håll i dig nu, för snart landar vi.

Säg inte så! Man behöver väl inte hålla i sig för det? Tintomara spärrar upp sina ögon i förfäran.

Nej, det blir lite skumpigt bara, som att köra över ett gupp med bilen. Eller köra på en gropig skogsväg med en cykel.

Det finns stunder när jag inte tycker om att vara kompis med dig, säger Tintomara, och håller ändå i sig i sätet när de landar. Precis som Tuva säger så blir det ett gupp, och sen är de nere. Tuva önskar nästan att planet skulle lyfta och göra om det igen, för det kittlar härligt i magen när det lyfter och landar. När allt det här är över, tänker hon, ska de åka till Liseberg eller Gröna lund, åka berg-och dalbanor. Det borde de ha gjort redan, men den här resan har tagit all planeringstid och tankeverksamhet, det har inte funnits utrymme för mycket annat.

De landstiger och står i terminalen och väntar på att väskorna ska komma längs rullbandet. När de väl har sin packning ger de sig ut till en bussterminal, där de letar efter bussen som ska ta dem till Macapá.

Vädret är sommarvarmt, det är varmare här än hemma i Sverige. Fast det är inte lika hög luftfuktighet här, vilket innebär att det är en mjukare värme, behagligare. Det blåser en ljummen vind, som för med sig doften av hav. Den här gången är det riktigt hav, och inte en förnimmelse i en vindstrappa eller linkande. Den här gången luktar det mer äkta. Tuva drar in ett djupt andetag och lyfter blicken mot himlen. Det skymmer allt snabbare, utan att egentligen bli mycket mörkare. Alla gatlampor lyser, vissa lampor hänger mellan byggnader, över promenadstråk och gator. Byggnaderna runt omkring dem ser ut att komma från ett annat århundrade, vilket Tuva inser att de faktiskt gör. São Luís är känt för sina hus, med väggar dekorerade med färggranna kakelplattor i fina mönster. Tuva tittar på det närmsta huset och undrar hur lång tid det tar att göra en sån fasad, hur många plattor man måste använda. Andra hus är lite enklare, men fortfarande imponerande. Deras väggar är i en stil som kallas för stucco, som är en antik form av gips.

Wow, säger Tintomara. Det här är en riktig piratstad.

Jaså?

Ja, skämtar du? Kolla de här husen, de är som tagna ur en piratfilm!

Vi kanske skulle stanna här över natten, kolla in omgivningen och beundra arkitekturen? frågar Tuva.

Det vore ju trevligt, säger Tintomara. Men väntar inte Caroline på oss i morgon?

Vi kan ju alltid höra av oss och säga att vi tar in på ett vandrarhem ikväll, att vi är trötta efter resan. Kanske inte gör något ifall vi kommer fram senare på dagen?

Näe, det är nog bäst att åka som planerat. Det är ju ändå en rätt lång bussresa, liksom. Vi kan stanna till här lite extra på hemvägen istället.

Okej, säger du det så.

De behöver inte vänta länge på bussen. Tuva förväntar sig en nedgången, sliten buss med för få säten och för många passagerare. Istället är det en större buss, med bekväma säten och uppenbart tillverkad för komfort och turism. De stuvar in väskorna i förvaringsutrymmet nedtill på bussen, och tar plats i ett par säten. Eftersom São Luís ligger på en ö, måste de åka färja över till fastlandet. Det finns möjlighet att gå av bussen under tiden som den är på färjan, och tjejerna gör just detta. Relingen på färjan är för hög för att man ska kunna titta på vattnet, men det finns gluggar i den där de kan kika ut. Havet är mörkt, och det skvätter blekt skum genom avfallsventiler nära däcket. För ett kort ögonblick får det Tuva att tänka på hur blekmesarna pressade sig genom sprickor i väggarna. Hon tränger bort den tanken, och hoppas att det inte finns några blekmesar i Sydamerika.

Sträckan mellan São Luís och Macapá är åttio mil, och även om det är spännande att titta på landskapet utanför bussen, se hur det ser ut i ett annat land, blir det snabbt långtråkigt att sitta där. Efter någon timme stoppar Tintomara hörlurar i öronen och blundar samtidigt som hon lyssnar på Melissa Horn, Lars Winnerbäck och Lykke Li. Tuva fortsätter att titta ut genom fönstret. Trots det fallande mörkret ser hon tydligt landskapet med dess kullar, berg och skog. Träden som nästan är smaragdgröna under dagtid, har antagit en dovt blå nyans i kvällningen. De reser sig mot himlen som giganter, och Tuva fantiserar om hur det vore att gå omkring där, i skogen, under träden. Hur liten man måste känna sig. Hon stirrar ut genom rutan, och märker inte själv när hon somnar.

En kraftig skakning väcker henne, och hon sätter sig upp och stirrar yrvaket omkring sig. Hon känner hur det rinner dregel längs hakan och torkar generat bort det. Tintomara tittar på henne, gör en gest med hakan utåt fönstret. Det har ljusnat, den tidiga morgonens ljusgrå slöja har lagt sig över världen där ute. I bakgrunden reser sig ett högt, grönskande berg. I förgrunden står ett McDonalds. Tuva ruskar på huvudet, försöker skaka sömnen från tankarna. Hon tittar en stund på tegelbyggnaden, med de gyllene bågarna mot sin röda bakgrund. Varför här?

Jag vet, säger Tintomara, som om hon läste Tuvas tankar. Jag kan slå vad om att vi hittar ett mitt i Amazonfloden också. Skulle inte förvåna mig ett dugg. Men, det är dags för frukost, och föraren sa att vi har fyrtiofem minuter på oss. Eller ja, han sa det för fem minuter sedan, men det var svårt att väcka dig. Drömde du några spännande drömmar?

Jag vet inte, jag brukar inte komma ihåg vad jag drömmer.

Trist. Jag kommer nästan alltid ihåg mina. Särskilt de som handlar om killar.

Tinto!

Tintomara räcker ut tungan åt henne, ställer sig i gången och sträcker på armarna. Kom nu, så går vi och äter, och borstar tänderna.

Så de beställer frukost på McDonalds, och när den är slut beställer de varsin meny att äta senare – när de ändå är här, liksom. Ingen av de andra passagerarna pratar särskilt bra engelska, så tjejerna håller sig för sig själva. De passar på att fräscha till sig så gott det går på toaletten, och sträcker sedan på benen utomhus. Luften är klar, ljummen, och känns underbart frisk. De befinner sig strax intill en motorväg, där fordon åker förbi hela tiden, trots att det är så tidigt på morgonen. Tuva får något av en kulturchock, känner hon. Hon förväntade sig ett samhälle som var kvar i trettiotalet eller så, med bondgårdar, slitna hus och trasiga bilar. Istället är det rätt så modernt. Hon känner sig en aning fördomsfull, men hon vet också att det finns fattigare delar i landet, och att de nog stämmer mer överens in på hennes bild av hur det skulle vara.

Busschauffören ropar att det är dags för avfärd igen. Tjejerna går ombord och sätter sig, fast de byter plats med varandra den här gången, så Tintomara får sitta vid fönstret. Nu sätter Tuva in hörlurar och kopplar bort allt annat en stund, fast hon lyssnar på Iron Maiden och Megadeath. Båda tjejerna är dåsiga efter frukosten, och för tillfället orkar ingen av dem lägga så mycket fokus på landskapen de passerar. När de är någon timme från Macapá blir de desto mer alerta, eller snarare nervösa och stissiga. Tack och lov finns det en toalett ombord, vilken de båda använder mer än en gång innan bussen är framme. Strax innan de anländer till Macapá måste de dock återigen använda en färja, fast den här gången går ingen av dem av. Visserligen spritter det i benen av nervositet och av att ha suttit stilla så länge, men nervositeten har även slagit knutar i magen på dem. De känner båda hur den nya delen av äventyret är på väg att ta sin början, på riktigt. Färjan åker över den del av Amazonfloden där den rinner ut i Atlanten. Caroline har sagt att hennes båt ligger på en liten sidoflod, i den norra delen av staden. Det innebär att de inte kan se hennes båt där de åker över, utan måste vänta tills de stannat.

Bussen åker in på en busstation, som även den motsäger vad Tuva hade förväntat sig: I hennes huvud skulle stationen vara liten och täckt av vägdamm. I verkligheten är den rätt stor, ett riktigt resecentra, och inte alls täckt av damm. De kliver av bussen, hämtar och axlar sin packning, sen rör de sig genom staden mot den norra delen. Macapá visar sig vara en rätt platt stad, det finns inga berg eller höga kullar i närheten, inga branta gator eller höjder alls att prata om. Vad som däremot finns där är ekvatorn, som går genom staden. Det finns ett stort monument, som tjejerna passar på att besöka innan de letar reda på Caroline. Det är en hög obelisk som sträcker sig mot himlen. På gatan intill monumentet finns det markörer som visar var ekvatorn går, och tjejerna tar kort på varandra där de står och har en fot på vardera halvklotet. Det blir de första resebilderna de laddar upp på sociala media, och ett slags startskott för deras Sydamerikanska äventyr.

När de känner att de gjort allt med ekvatorn som går att göra, fortsätter de norrut, tills de kommer till ett torg. En gång i tiden har det varit ett fisketorg, nu är det mer uppiffat, uppgraderat, och även om det finns fiskebåtar där, så är det inte längre områdets fokus. Just idag är där en stor marknad, med stånd av alla de slag. Det finns hundratals bänkar och bord med saker för turister: Larviga hattar, krimskrams och tröjor med tryck. Det finns dryckesglas, oändligt med mat, godis och kläder. Det verkar nästan vara ett nav för turister, och Tuva inser snabbt att det kan bli svårt att hitta någon i detta människohav. Tintomara hittar en staty av en kvinna och en tjur i närheten, och klättrar upp på dess sockel. Hon skuggar ögonen med handen och spanar ut över folkmassan. Caroline har sagt åt dem att hålla utkik efter någon med rött hår, men i den här mängden av folk är det svårt att fokusera. Visst, det finns flera rödhåriga personer, men ingen av dem verkar vara flodbåtskapten – hur nu en sådan ser ut. Tintomara spanar en stund till, men ger upp och återvänder till Tuva.

Vi kanske skulle röra oss mot floden? säger Tuva. Eftersom det är där hon har sin båt lär det ju bli lättare att hitta henne.

Det har du rätt i, svarar Tintomara. Hon rättar till sin ryggsäck och tar ett steg framåt, men någonting hindrar henne. Någon håller fast i ryggsäcken. Hon misstänker genast att det är en ficktjuv och snurrar runt så fort att personen tappar greppet. Sen blir Tintomara stående och stirrar med ett förvånat uttryck i ansiktet.

Kapitel 2

Kolla bara efter ett rödorange hårburr, hade Caroline sagt. Tuva trodde inte det skulle vara riktigt så bokstavligt.

Personen som står framför tjejerna är ungefär en och femtio lång, klädd helt i svarta kläder, och har så mycket brandgult hår på huvudet att ansiktet försvinner helt bakom det. Tuva försöker se hennes ögon, men det är helt omöjligt. Det ser nästan ut som att det växer en orange, ovårdad buske ovanpå hennes hals. De tittar på henne i några sekunder, sedan brister Tuva ut i ett gapskratt. Tintomara tittar frågande på henne, och Caroline vrider på huvudet åt hennes håll.

Hahaha! Det är inte bara min pappa som har med konstiga personer att göra! nästan tjuter Tuva. Sen inser hon att hon sa det högt, mitt i ansiktet (nåja) på Caroline.

Eeh, säger hon. Alltså, det var inte så jag menade.

Åh? säger Caroline, med sin hesa röst.

Nej, alltså, hon nästan stammar fram en förklaring. Det är bara, att Tintomara har retat mig en del för alla konstiga personer min pappa kände. Så när jag… såg, dig, så… Ja. Jag tror jag ska vara tyst.

Så, säger Caroline. Vem mer är det som känner mig? Ifall det inte är din ’konstiga pappa’ vi pratar om.

Min pappa, nästan viskar Tintomara.

Verkligen? Caroline lägger huvudet på sned och tittar upp på Tintomara, åtminstone ser det ut som att hon tittar upp. Och vem är din pappa, då?

Shit, Tinto, säger Tuva. Har du inte berättat för henne?

Nu börjar det ju bli spännande. Säger Caroline.

Björn, säger Tintomara. Från gymnasiet…

"Åh, den Björn, säger Caroline efter en stund. Det är omöjligt att läsa av hennes ansiktsuttryck, men Tuva får känslan av att det är fundersamt. Efter en stund säger hon: Man kan ju undra varför du inte ville berätta det."

Jo, alltså-

Det spelar ingen roll, säger Caroline. Jag förstår, och ärligt talat bryr jag mig inte. Men jag vet inte ifall jag skulle kalla mig själv för konstig. Hon vänder huvudet mot Tuva.

Näe, förlåt, säger Tuva och skäms lite grand.

Men ni vet väl att jag och Björn inte haft kontakt på många, många år nu? Och att det inte är en stor grej att du är hans dotter?

Mjo, säger Tintomara. Jag vet inte varför jag inte ville berätta det.

Det är ju bättre att berätta jobbiga saker direkt, än att dölja dem och hoppas på det bästa.

Det är sant, säger Tintomara. Hon och Tuva utbyter bekymrade blickar. Det var inte riktigt såhär de ville börja sitt möte med Caroline.

Är ni hungriga? frågar Caroline.

Lite grand. Fast vi har i och för sig kalla hamburgare i väskan.

Äsch, när det finns varm mat här på marknaden. Jag har ett ärende jag måste uträtta innan vi kan kasta loss. Ni kan ju ta en sväng på marknaden under tiden, ifall ni vill. Ni ser båten där borta, till vänster om de tre flaggstängerna? Den är min. Det är min Virvla. Vad sägs om att vi möts där om en halvtimme?

Det blir bra, svarar Tuva.

Caroline nickar till dem och försvinner bort mot en gränd i utkanten av torget. Tjejerna tittar efter henne en stund, och vänder sig sedan mot varandra.

Hon är inte riktigt vad jag förväntade mig, säger Tuva.

Nej, svarar Tintomara. Lite… hårigare än jag föreställt mig.

Mm, hur ser hon något genom allt det där?

Du kan ju fråga henne.

Tror jag helst låter bli, efter den introduktionen.

Vet du, vi introducerade oss ju inte ens…

Näe, det har du rätt i. Nu får jag lite dåligt samvete.

Jag med. Men vi äter först va?

De sicksackar genom folkmassorna, låter näsan leda vägen fram till ett litet matstånd där de säljer stora köttbitar på spett. De betalar och får sin mat.

Mmm, säger Tuva efter första bettet. Vad är det här för fantastiskt?

Jag tror det är honungsglaserat bältdjur.

Euw, seriöst?

Nej, jag har ingen aning. Honungsglaserat är det i alla fall. Men jag vet inte vilket djur.

De går runt på marknaden en stund, äter sin mat och kollar på de olika sakerna man kan köpa. När maten är uppäten går de till hamnområdet och ställer sig vid båten Virvla. Det dröjer inte lång stund innan Caroline kommer gående. Tuva undrar ifall det inte blir varmt att vara klädd helt i svart här, där solen lyser starkare än hemma i Sverige. Caroline har en linnekappa och slitna kängor, men verkar inte bekommas av värmen över huvud taget. Kanske har hon vant sig vid det här laget, eller så är kläderna tillräckligt luftiga för att vara bekväma ändå. Tuva rycker på axlarna. Den här gången ser de till att hälsa ordentligt, presentera sig (trots att alla redan vet vilka de andra är) och vara artiga. Caroline har ett paket under ena armen, och lägger ifrån sig det efter att ha klättrat ombord. Det är inslaget i brunt papper, med ett snöre runt omkring. I ena hörnet är en stor